Print Friendly

Till minnet av en massaker

Av Mats Johansson | 18 december 2008

Slutscenen är makaber i all sin enkelhet; en vägskrapa fyller en grop med jord, täcker över alla liken på botten. En drunknande hand håller i ett radband tills det blir svart. Slut.

Det är 1940 och Sovjetunionen har satt igång att mörda 15-20 000 polska officerare i olika fångläger efter ett hemligt dekret från den kommunistiska politbyråns ledning den 5 mars. Där har Stalin och Molotov varmt tillstyrkt ett förslag från NKVD-chefen Berija att likvidera dessa motståndare till sovjetsystemet. Hanteringen var mer primitiv än i den industriella judeutrotningen i de tyska koncentrationslägren, så med nackskott tog det blodiga hantverket flera veckor.

Om detta berättar den världsberömde polske filmaren Andrzej Wajda i den Oscars-nominerade filmen ”Katyn” som hade Sverige-premiär den 12 december. Det är ingen melodram av Hollywood-snitt utan en närmast dokumentär skildring av historien efter Hitler-Stalin-paktens gemensamma angreppskrig mot Polen och landets delning i inledningen av andra världskriget. Inblickarna i vardagslivet kring de drabbade familjerna är nog så gripande, för att inte tala om den gastkramande inledningsscenen när flyende folkmassor på en bro inser att de kommer att möta Röda armén i ena änden och Wehrmacht i den andra.

Massakern i skogen i Katyn nära den ryska staden Smolensk ingick i ett större program av massdeportationer. Avsikten var att utplåna de ledande ”borgerliga” skikten i en nation som skulle inlemmas i det kommande sovjetväldet när Tyskland hade besegrats. Hundratusentals polska medborgare transporterades till slavlägren i Gulag, många kom aldrig tillbaka.

Sökandet efter de försvunna officerarna ledde snart till frågor från omvärlden. Tillfrågad om saken svarade anstiftaren Stalin: ”De flydde nog till Manchuriet.” En så bisarr förklaring krävde strax en bättre ”sanning” och det sovjetiska propagandamaskineriet lyckades dölja massmordets ursprung med en kampanj som lade skulden på Hitler.

Alla de polacker som visste bättre tvingades under det kommunistiska förtrycket att anpassa sig till den officiella historieskrivningen. Och runtom i Europa hjälpte partikamraterna i Komintern till att sprida desinformationen. Nog vore det intressant med en kartläggning av den svenska efterkrigsdebatten för att få reda på vem som sade vad om Katyn?

Först mot slutet av det kalla kriget, när arkiven öppnades under Gorbatjov och Jeltsin, bekräftade även Moskva det som nu var uppenbart för resten av världen. Frågan är hur revisionismen i Putins Ryssland kommer att sudda i denna del av historien.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner