Print Friendly

Till flydda tider återgår hennes tanke än så gärna

Av Mats Johansson | 25 april 2014

frivarld_banner_stor2

applebaum coverAnne Applebaums nya praktband Järnridån handlar om det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945-1956. Här skildras en draksådd som bär frukt ännu snart 70 år senare, skriver Mats Johansson.

Det var en gång en världsdel som var kluven mitt itu. Nu finns den inte längre, inte på samma sätt.

Det fanns ett land i denna världsdel som var delat i två hälfter. Nu finns de inte mer, inte på det viset.

Det fanns en stad i detta land som också hade splittrats. Nu är den åter enad.

Östeuropa, Östtyskland och Östberlin hör numera hemma i historieböckerna. Det som var orätt har rättats till. Men minnet av dem bör leva.

Kanske lever begreppen kvar i sinnena hos dem som bodde där, och hos dem (oss) som fick politikens världskarta uppritad för oss åren efter andra världskriget. Det tog en stund in på 1950-talet innan alla bitarna var på plats, under det kalla krig som pågick fram till Sovjetunionens fall ett halvsekel senare. Hos yngre svenskar verkar berättelsen aldrig ha fått fäste, kanske läser de inte historia i skolan längre. Inte de skolklasser jag möter i riksdagen som flackar med blicken när jag ställer kontrollfrågor om Muren. Deras världsdels öden verkar inte angå dem, där de lever i sin bubbla. Ukraina, hurså?

För egen del blev jag politiskt medveten efter den sovjetiska inmarschen i Prag den 20 augusti 1968. Efter det ryska intåget i Ukraina i mars 2014 känns det som att cirkeln är sluten. Tillbaka till nollpunkten noterar jag att bilderna från det ryskannekterade Krim och ryssockuperade städer har väckt till liv den känsla som utgjorde en styrande mentalitet i Östvärlden: revanschism och socialism, allt ditt är mitt. Om inte annat borde det vara det.

Inte så att alla i öst omfattades av denna mentalitet, snarare tvärtom. Just därför blev våldet nödvändigt för de nya härskarna, de var eliten och den är liten.

En god ciceron till denna flydda värld är historikern Anne Applebaum. Hon blev världsberömd för sitt prisbelönta verk om Gulag-arkipelagen för tio år sedan, den stora berättelsen om den slutna lägervärld som Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn hade avslöjat. Hennes nya praktband, ”Järnridån” (Albert Bonniers förlag), om det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945-1956, är en fortsättning på skildringen av vad som hände när den sovjetryska imperiemakten skulle utsträckas till ett världsvälde. Det räckte inte med de tidigare införlivade rådsrepublikerna i Kreml-unionen; efter avvärjningen av den national-socialistiska tyska invasionen skulle moderlandet ”tryggas” genom grannländernas underkastelse.

Grundproblemet var enkelt. Ingenstans kunde kommunismen segra demokratiskt, alltså måste våld användas för att upprätta minoritetsdiktaturer i land efter land. Så var det i ursprunget, den statskupp i Ryssland 1917 som felaktigt benämns ”Oktoberrevolutionen” och genomfördes när Lenin tog makten med vapen, likviderade majoriteten och inrättade koncentrationsläger för all opposition. Och så blev det även i fortsättningsfasen. Applebaum redogör utförligt för hur det gick till, med djupdykningar i främst Tyskland, Polen och Ungern. Kanske lite för utförligt då myllret av detaljer stundtals skymmer övergreppen bakom en fasad av ”normalitet”. Men länderna i vad som nu är centrala och östra Europa var inte – som i väst – bara krigshärjade, fattiga och bitvis raserade efter sex års världskrig. De var ockuperade, yttrandefriheten ersatt av nackskott och rättigheter ersatta av klasskrig. Demokratin, som vi känner den, fick aldrig etablera sig.

Applebaum, som skicklig författare fångar givetvis också detta. Perspektivet anges redan i dedikationen, till ”de östeuropéer som vägrade att leva i en lögn”. Idéhistoriskt ser hon sambandet klart, det mellan bruna och röda ytterligheter i det totalitära tänkandet som det uttrycktes av Mussolini och praktiserades av först Lenin, Stalin, Hitler, och senare av Mao:

”Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.”

Det var grunden för förverkligandet av Lenins tankar om proletariatets diktatur, arbetarmakt, en kunskap som författaren förutsätter hos läsaren och därför inte ägnar mycken förhistoria.

Då möjliggjordes de totalitära krafternas expansiva politik genom Hitler-Stalin-pakten 1939-41, som ledde till Polens delning. Sveriges kommunister knäböjde för dekret från Moskva, när det regnade där fällde de upp paraplyerna i solen i Stockholm och hyllade under några år även Hitler, samarbetsmannen. I dag är Putin Europas starke man och hyllas följdenligt för Ukrainas delning av småkorpralerna runtom i Europa.

Man undrar vilka av dessa extrema rörelser som finansieras från Kreml, nu som då användbara verktyg för desinformation och propaganda. På en väsentlig del av Applebaums 600 sidor påminns läsaren om en särskild sorts gengångare, homo sovieticus. Sovjetmänniskan är inte enbart eller ens främst ett barn av Ryssland utan snarare av det kommunistiska systemet och har följaktligen spritts över kontinenten under den sovjetiska ockupationen av många nationer, där grogrund till en början fanns.

Walter Ulbricht, Östtysklands skapare och diktator (1950-71), myntade en särskild definition: ”Den nya socialistiska människan bör tänka som Lenin, handla som Stalin och arbeta som Stachanov.” Den senare var gruvarbetare i Ukraina och påstods 1935 ha brutit 102 ton kol på mindre än sex timmar, för vilket han belönades med en personkult som Arbetets hjälte, a working class hero.

Utöver den mest grundläggande mentala egenskapen, att vilja vara en del av kollektivet, att få uppgå i massan, pekar Applebaum ut tre mer aktiva handlingar för Homo sovieticus som utövades av Röda armén: materiell plundring, kulturell destruktion, våldtäkt på främst kvinnor.

När lokala kommunister klagade över brutaliteten svarade Stalin att man borde förstå ”om en soldat som vandrat tusentals kilometer genom blod och eld och död vill ha lite roligt med en kvinna eller tar för sig av någon småsak.” (Stalin var mest populär bland män och tjuvar).

I spåren följde förnyade vågor av antisemitism, som om inte Förintelsen hade ägt rum. Människor blev råvara som användes för industriproduktion, bland annat av uran till det sovjetiska kärnvapenprogrammet – utan skyddskläder. I gengäld utlovades ett modernt liv i nya Stalinstadt med badkar och tvättstuga, sin tids miljonprogram. Det löftet har ännu inte helt uppfyllts i de forna sovjetrepublikerna som bevis för den råa kapitalismens uselhet.

Det var för denna tänkta helpolitiska människa som realsocialistiska dikter skrevs som påminner om Göran Greiders poesi, som i den odödliga ”Till mitt stålverk” av Urszula Cizek-Frankiewicz (översättning: Margareta Eklöf):

O, mitt stålverk! Moder till oräkneliga massor
Som arbetar tillsammans till din ära
Du stärker mitt hjärta
Jag växte upp på din mark…

Eller den klassiska ”Partiets sång”, som tål att citeras i vissa partier än i dag:

Det gav oss allt
Solen och vinden, alltid rundhänt
Var det än befann sig härskade liv,
Vi är de vi är tack vare partiet
Det har aldrig övergett oss
Även i en iskall värld blev vi värmda
Partiet, partiet, det har alltid rätt!
Och, kamrater, så kommer det alltid att förbli
Ty den som kämpar för det rätta har alltid rätt…
Han som försvarar mänskligheten har alltid rätt…
Så som det väcktes till liv av Lenins ande,
Så som det föddes samman av Stalin
Partiet, partiet, partiet

(Das Lied der Partei, Louis Fürnberg DDR 1949, översättning: Margareta Eklöf)

Så sattes standarden på livet bakom Järnridån, från Stettin till Trieste. Det var en draksådd som bär frukt ännu snart 70 år senare, i kombination med Stalins deportationspolitik. Den syftade till att i grannländerna skapa ryska befolkningar som strategiska investeringar för framtida bruk. Fråga balterna.

Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld, avgående riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet och ordförande i riksdagens baltiska nätverk. 1989 dekorerades han som riddare av Gränslegionen vid Nato-basen i Fulda, Västtyskland.

Läs också: ”Kommunismens svarta bok” av Stéphane Courtois med flera (1997). Se också: Andrzej Wajdas Oscars-nominerade film ”Massakern i Katyn” (2007). Besök också KGB-muséerna i Tallinn, Riga och Vilnius.

mats_johansson2

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner