Print Friendly

Till den inre frontens försvarsproblem

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILL DEN INRE FRONTENS
FÖRSVARsPROBLEM
Av docenten GUDl\IJUND BJÖRCK, Uppsala
»Nu skulle hela den svenska historien göras levande, så att den
bars i allas hjärtan, om så vartenda minnesmärk e och varenda historiebok utplånades. Nu skulle Bellman, Fröding, Heidenstam och de
övriga bli allas egendom, som ingen kunde ta ifrån dem, om do så
sattes på gatan. Nu skulle de stora melodierna ringa folk i öronen.
Men i stället …» (Ur ett brev hösten 1940.)
TIDEN är otrygg, och det gäller att, som de gamle uttryckte sig.
widtaga sådana förberedelser, att riket ej må lida något avbräck».
Bland våra svenska försvarsangelägenheter nämnes då också gärna
förstärkarrdet av den s. k. inre fronten, och man tänker sig i detta
syfte ett intensivare utnyttjande av vårt nationella kulturarv i
den andliga folkförsörjningens tjänst. Emellertid har det snart
nog börjat förmärkas en viss besvikelse över de ringa resultat.
som dylika appeller framkalla: i den mån man fordrar något mer
än vissa rent yttre arrangemang, tycks den väntade andliga mobiliseringen utebli.
Misslyckandet var i själva verket givet i och med uppgiften. En
inre front kan nämligen inte bemannas på kommando, allra minst
när instruktionerna äro så svävande, som de här måste bli. Det
går heller inte att tappa på nationella kraftkällor vid önskad tidpunkt till lagom myckenhet och behaglig temperering, som man
kunde göra med badvattnet i den gamla goda tiden. Att den inre
frontens problem över huvud kunnat uppstå, betyder, att det icke
kan lösas med ett tekniskt handgrepp. Orsakerna måste alltså
ligga djupare. För att fastställa dem nödgas vi rekapitulera en
del kända sakförhållanden.
Det är t. ex. ett känt och av många även erkänt faktum, att
svensk historia, litteratur och konst ingalunda intaga en sådan
plats, vare sig i det allmänna folkmedvetandet eller ens hos något
större antal bildade, att man kan tala om gemensam andlig egendom som en inre maktfaktor att räkna med. När, för att strax ta
upp ett närliggande konkret exempel, våra två sista klassiker
Heidenstam och Selma Lagerlöf gingo bort, gjorde händelsen otvivelaktigt ett stort intryck på många sinnen. I verkligheten gällde
dock det uppflammande intresset mindre skaparna av stora dikt- 186
Till den inre frontens försvarsproblem
verk än fastmera berömdheterna såsom sådana: en livlig och delvis
tämligen närgången uppmärksamhet har ägnats personerna; om
Jerusalem och Karolinerna talas det däremot förvånansvärt litet
– så mycket mer i stället om Mårbacka och Övralid. Nu är det
visserligen sant, att legenderna och anekdoterna kring en nationalskald eller landsfader i forna dagar kunde vara både naiva och
indiskreta, men, och häri ligger den avgörande skillnaden, de bildade då endast utanverken kring väsentligheter. Helt olikartat
är det rena sensationsintresset, som i grunden förhåller sig alldeles
likgiltigt till föremålet självt. Det var de kanadensiska femlingarnas fall – och är i betänkligt hög grad även Heidenstams och
Selma Lagerlöfs!
Men även om vi alltså se bort från detta tillfälliga reportagevärde, vore det likafullt högst orättvist att påstå, att våra stora
gestalter skulle vara ringaktade. Tvärtom, de bemötas med den
största – högaktning! Denna upphöjelse är emellertid snarare
bildstodspostamentets än högsätets. Det är då kanske icke så mycket att undra på, om den moderne svensken känner sig illa till
mods, när han kallas till samkväm med dessa statyer, där
»blylock klippa och kulögt le
nu ögon i gjutgodsgamman,
se, Carolus Rex och von Linne
på socklar fröjdas tillsamman»,
och om han då mer än någonsin bekajas av den mångomtalade
svenska stelheten och tafattheten och helst vill lyfta på hatten
och gå .förbi.
Annorlunda ter sig bilden, om vi gå till befryndade kulturmiljöer. Ty må vara att avståndet förenklar linjerna, någon ren synvilla kan det dock ej vara fråga om, när vi t. ex. i Finland tycka
oss finna någonting annat än hos oss: ett djupare, uppriktigare
och i inre mening förtroligare förhållande mellan nutida medborgerligt liv och nationell kulturskapelse. Det ligger också i
öppen dag, att en huvudorsak till denna olikhet är att söka i den
helt olika politiska situationen.
När, för att endast nämna det största namnet, Fänrik Stål i
snart hundra år stått som en eldande symbol för Finlands folk
– det finns ju flerfaldiga vittnesbörd från det sista kriget, som
bestyrka sägnernas oförminskade livskraft – så är detta blott
ett enstaka, storslaget exempel på en allmängiltig företeelse, .som
mångfaldigt kan beläggas ur historien: ett klart fattat och allom
bjudande nationellt mål .för tillsammans folk och dikt i en båda
187
~··-·
Gudmund Björck
befruktande solidaritet; det lyfter och eggar skalden lika väl som
den bildande konstnären, tondiktaren eller forskaren, och det ger
på samma gång åt deras verk liv och mening inför folket. Därvid
behöver det ingalunda med nödvändighet vara fråga om ett specifikt patriotiskt ämnesval. Den nationella målsättningen är fastmera, om också ej en oeftergivlig förutsättning, så dock en av de
rikaste källorna för all det slags gemenskap i andligt skapande
och mottagande, som vi benämna kultur.
Men i Sverige -varifrån skulle där den livgivande andan ha
blåst i det historiska vacuum, där vi så länge levat (detta kan
konstateras utan att undervärdera de av allmäneuropeiska strömningar betingade inre förändringarna i 18- och 1900-talens samhälle), denna egendomliga lufttunnhet, som aldrig tillåtits förtäta
sig längre än till den mer eller mindre absoluta neutralitetens ide,
i vars milda sken även 1940 kunnat framställas som ett för fosterlandet lyckosamt nådens år~
Det långvariga historiska armodet visade väl icke i .första hand
sina ödesdigra verkningar hos de enskilda konstskaparna själva;
ingivelsen kan gå egna vägar. Men samhörigheten mellan »kulturen» och folket uppluckrades och försvann slutligen, åtminstone
för stora gruppers vidkommande, nästan helt och hållet. Och där
detta samband har brustit, där kan intet nationellt kulturmedvetande existera. I alltför många svenskars ögon framstår i våra
dagar litteraturen och i än högre grad den bildande konsten som
en angelägenhet för kotterier och förståsigpåare.
Bristen på nationell samkänsla gav slutligen också ökat spelrum
åt privata motsättningar liksom åt ett merkantilt reklammakeri
och konstlade värdestegringar med åtföljande anfall av »den kungliga svenska avundsjukan». Det är företeelser, som snarast stå i
strid med väsentliga lynnesdrag hos vårt folk, men som med naturnödvändighet florera, där ingen erkänd överindividuell måttstock får återföra saker och ting till deras riktiga proportioner.
Sin framtid kan man möjligen löpa ifrån men icke sitt förflutna.
Och medan andra folk frambesvuro en hjältetid åt sig ur fornålderns dunkel, var vår storhet alltför sent bäddad i jorden för
att de efterlevande skulle kunna, ens om de ville, vandra i sina
sysslor utan alla störande minnen eller med bibehållen sinnesro
odla den stillsamt antikvariska, från alla aspirationer renade
fosterlandskärlek, som. icke är någonting annat än en utvidgad
hembygdskunskap. Tvärtom, ju tydligare samtidens talesmän
188
Till den inre frontens försvarsproblem
ådagalade sin goda vilja att å egna och efterkommandes vägnar
avträda från den historiska vädjobanan, desto mäktigare och hotfullare upptornade sig bakom dem det förflutnas skuggor.
Få av oss ha i själva verket kunnat undgå att ta ställning, medvetet eller omedvetet, i kärlek eller trots, till Sveriges stora minnen; likgiltigheten eller »objektiviteten» var merendels blott spelad
och dolde en olustreaktion. Det är detta historiska arv, hur obekvämt det ibland må synas, som, tillika med en djupt i själva folklynnet inneboende oreflekterad egenvilja, hindrat oss att restlöst
gå upp i en likriktad kosmopolitisk masscivilisation.
Emellertid var den nationella linjens fullföljande i verklighetens
värld spärrat. Därför tycktes 1800-talets officiösa patriotism, åtminstone utifrån sedd, likasom paradera på stället i de karolinska
storstövlarna och aldrig rymma en tanke på ett eget handlingsinitiativ, och den drog på detta sätt över sig ett löje och en missaktning, som icke uteslutande bottnade i renegaternas skadeglädje
utan också kom från en sund nationell instinkt. Och .förklarligt
nog hotade denna misskredit även sådana verk och strävanden,
där inspirationen var äkta och målsättningen klar och medveten.
»Don Quijotar, teatraliska frasmakare!» hette det, eller något
skonsammare: »svärmandar, överspända .fantaster!»
I stället meddelas nu gärna välvilliga anvisningar att förankra
svenskhetsbegreppet i de senaste mansåldrarnas utvecklingsresultat. Emellertid kan man icke på en godtycklig punkt skära av
sambandet med det förflutna, och ännu mindre kan man plötsligt
såsom specifikt svenska proklamera företeelser, som vuxit fram
under helt andra tecken: sociala reformer kunna t. ex. vara både
nödvändiga och landsnyttiga utan att därför uppfattas som nationella tilldragelser. Och det är i mycket hög grad just på uppfattningssättet, som det här kommer an: en ung, intensiv chauvinism har en hart när obegränsad absorptionsförmåga; sociala
framsteg och arkeologiska lämningar, nobelpris och idrottssegrar
dragas automatiskt in under dess bann och förvandlas med samma
lätthet till dess attribut. Men Sverige har stått utanför den moderna nationalismen på gott och ont; ett .försök att tvinga över
nationalkänslans tyngdpunkt på nutida prestationer kan hos oss
i bästa fall endast leda till ett sterilt rekordjäkt och ängslan om
vår internationella standard.
Den inre frontens problem är uppenbarligen i mycket högre grad
en fråga om andlig upprustning än om en blott mobilisering av
189
-·….. ….. •;
Gudmund Björck
förefintliga resurser. Och de, som i första hand måste känna sig
träffade av denna appell – alldeles oavsett om de sedan mäkta
genomföra uppgiften – äro de som vilja gälla för bildade svenskar.
Vi tala alltså icke om de rena specialisterna, icke om de intellektuella världsborgare, som anse sig helt ha vuxit ifrån hemlandets
begränsade horisonter, och slutligen icke heller om dem, för vilka
kulturen endast är en bransch bland andra i affärslivet.
Hur ser han då ut, den bildade svensken av i dag, som har »vida
kulturella intressen» och gör anspråk på att »följa med»~ Typen
föresvävar oss, fast ingen har mött den renodlad i verkligheten;
den måste ses och bedömas mot den bakgrund, i vilken vi försökt
taga fram några karaKteristiska drag.
Den bildade svensken är kulturellt ambitiös, och hans ambition
går just ut på att »följa med» och vara »orienterad»; få saker skulle
smärta honom mera, än om man nödgades säga honom, att han
inte längre vore »i pakt med tiden». Också vidmakthåller han ett
imponerande encyklopediskt vetande och lägger talrika namn på
minnet. Han diskuterar gärna nyare utländska skriftställare, ty
det måste vara självklart, att han behärskar våra egna klassiker,
och han har verkligen också läst dessa i sin ungdom och beundrat
dem. Han förstår desslikes modern konst och skämtar underhåle
lande om de åbäkiga historiemålningarna från förra seklet i kontinentala museer; men först på anfordran skulle han möjligen
‘8rkänna, att Cederström och Edelfelt icke falla under denna fördömelse.
Varthän det är, som han »följer med», bekymrar honom mindre,
och, eftersom han icke har tagit något bestämt ögonmärke, kan
han ej heller lätteligen bedöma, om och vart det hela rör sig. Emellertid litar han på de ypperliga recensenter och andra kulturpersonligheter, som han följer med, och hos vilka han på goda grunder
tycker sig återfinna något av sin egen »inställning». Dessa sina
opinionsbildare betraktar han likväl med en viss försiktighet och
låter ej i första taget intala sig vad som helst, utan först så små-
ningom och efter flera samstämmiga vittnesmål. Ty lika rädd som
för att verka gammalmodig är han för att synas naiv och lätt
duperad. Han intar fördenskull en relativistisk attityd och visar
hellre välvilligt intresse än entusiasm, och detta faller sig så mycket naturligare, som han visserligen hyser åsikter – och även
kan förfäkta sådana med skicklighet – men däremot äger få övertygelser.
Hela hans framfärd präglas sålunda av måttfullhet, varmed här
190
Till den inre frontens försvarsproblem
bör förstås en genomgående avrundning nedåt – ty något mått
att mäta med har han ej – och sobra, reserverade omdömen om
förhållanden och människor. Med denna måttfullhet parar sig
osökt en storsint, om ock något lättköpt, tolerans gentemot andras
meningar och värderingar, helst när de äro fastare än hans egna.
Därjämte förfogar han dock över en solid, allmänt hållen lojalitet,
som även kommer vårt politiska liv till godo; den bildade svensken
är emellertid vanligen opolitisk.
Den mångomtalade svagheten för det utländska framträder hos
honom icke i första hand som ett begär att apa efter främlingar,
men den färgar på ett särskilt vis hans syn på det egna. Ur stånd
att finna en norm hos sig själv, och samtidigt dunkelt medveten
om att ha en nationell rang att försvara, har han nämligen svårt
att tänlm högt om fosterlandet. Han råkar så ut för en – sakligt
oftast oberättigad – kulturell defaitism och sneglar diskret men
envist mot »de stora kulturländerna», eller någon utvald beskyddare bland dem, för att därifrån få betyg på svensk fullvärdighet.
Den uppmuntrande nicken noteras med tacksamhet och utan onödig
kritik på hur och varför den spenderas.
Den bildade svensken av i dag är icke skickad att lösa den inre
svenska frontens problem.
* *
*
Kan problemet över huvud lösas~ Svaret måste bli ja; ty om
den inre fronten har avgörande betydelse men icke kan sättas i
försvarstillstånd, då är det tydligen lika gott att strax kapitulera
på bästa möjliga villkor. Likväl behöver ej det jakande svaret
grundas uteslutande på en trots-allt-tro: vissa bestämda tecken
och erfarenheter låta en hoppas, att den svenska folkstammens
stålkärna ännu icke tagit rost. »Vi hava alla här i landet en järnaln, gående mitt igenom oss, och som håller oss raka: den glödgar
hastigt upp och blir stål, elastiskt böjer den sig väl undan för en
skicklig hand, men den ger också lätt ett slag. Låtom oss tacka
Gud för ett stål, som har varit, är och blir vårt yttersta värn»
(Almquist, Svenska Fattigdomens Betydelse).
Men om så är, då är det också möjligt att diskutera, hur ett bättre
sakernas tillstånd skall kunna uppnås på den inre fronten. Ett
par invändningar måste emellertid först bemötas.
Man skall nämligen säga oss, att den ovan givna skildringen,
även om den till äventyrs ägt någon tillämpning på gårdagens
191
14-41166. Svensk Tidskrift 1941.
Gudmund Björck
situation, nu i varje fall på intet sätt längre är träffande, och mari
skall framför allt betona, att den påtalade bristen på svensk nationell målsättning nu icke längre existerar. Det vore högst glädjande, om det första av dessa påståenden kunde bevisas. Men det
torde i själva verket bli svårt att förfäkta, att de sista årens omvälvningar också medfört några avgörande förändringar på det
område, med vilket vi här sysselsätta oss.
Den andra invändningen lyder närmare utförd så, att Sverige
nu har fått en inre samlingspunkt i och genom JUOtsättningen mot
.främmande ideologier. Men redan denna formulering- som man
näppeligen skall kunna dementera – röjer torftigheten i ett dylikt
program. Eller är det verkligen meningen, att vi måste avvisa en
tankegång eller en samhällsinrättning, om den så har aldrig så
god hemortsrätt i svensk tradition, endast och allenast därför, att
den upptagits någonstädes utomlands~ Och omvänt, ifall en lära
eller en institution är bannlyst hos andra, skall den bara på den
grunden plötsligt vara sakrosankt hos oss och alla gamla tvivel
stämplas som kätterier~ Det ser ibland faktiskt så ut. Men det
blotta nejsägeriets självständighet är illusorisk, och en negativ
kopia blir ingen egen skapelse.
Vidare kommer man att förehålla oss, att det är ett nytt sinne”
lag som kräves, icke spekulativa överväganden och teoretiserande
skriverier. Det talas över huvud mycket om behovet av en moralisk
förnyelse, och med rätta; dessförutan gå vi aldrig i land med att
omsätta det inre försvarets grundsatser i praktiken. Men onekligen spåras i detta tal understundom inflytandet från en modern
tidsriktning, som har många omedvetna adepter; man må kalla
den antiintellektualism eller viljemystik, eller från en annan synpunkt teknokrati, eller vad man vill. Det är det uppfattningssätt,
som ser till hållning och metod mera än till innehåll och syfte.
som frågar »hur» hellre än »vad» och snarare fäster sig vid apparatens sätt att fungera än vid dess ändamål. Ty i och för sig innebär ju osjälvisk redbar vilja och frigörelse från materialismen
ingen målsättning, lika litet som »hygglighetens» lågmältare ideal;
detsamma gäller paroller som solidaritet och enighet och disciplin
och »spänst». Tagna som självändamållöpa alla dessa dygder fastmera risk att en vacker dag utlämnas värnlösa till tjänst hos vilka
intressen som helst, som förfoga över tillräckligt företagsamma
målsmän.
»Den grå teoriens» vedersakare ha dock såtillvida rätt, som vi
icke kunna konstruera fram en svensk egenart, om det ingen finns.
192
Till den inre frontens försvarsproblem
eller från i dag till i morgon lägga oss till med nationella uppgifter., om Sverige icke redan har några. Att vi förklara den inre
frontens problem möjligt att lösa, innebär, att vi också tro på
existensen av svensk särart och svenska uppgifter. Men lika visst
som de konkreta nationella målen fordra politiskt tänkande, lika
säkert är, att svenskheten måste bringas i dagen och ställas på
sin rätta hedersplats även genom intellektuellt arbete. »Vi måste
åter utforska och införliva med oss vårt fäderneärvda kulturarv
-som det talas så mycket om och som så få verkligen känna. Det
är ingenting, som man kan ytligt läsa sig till i en populärvetenskaplig småskrift, fastmera är det något, som vi alla mödosamt
måste arbeta oss fram till» (Gunnar Biörck, Vårt folk och vår
framtid).
Arbetet kommer att få börja med en omprövning av vissa stå-
ende uttryck och generella tankeformler, med vilka vi vanemässigt röra oss. Pröva är icke detsamma som att utdöma. Men
ibland skall det kanske vid närmare påseende visa sig, att vi släpat
med oss det tomma skalet av åskådningar, som för oss förlorat
sin en gång levande innebörd.
Tag »den västerländska kulturen». Ordet kan utan tvivel användas för att täcka verkligheter. Vi ha den iögonenfallande enhetligheten i yttre teknik och praktiska vetenskaper, och vi ha
världssucceer och kulturella »moderiktningar», som man bör akta
sig för att underskatta. Ånnu betydelsefullare äro de halvt undermedvetna internationella strömningar, som ge sig tillkänna i
enahanda tendenser i intresseinriktning och livsstil. Och slutligen
finnes det gemensamma arvegodset av symboler och ideal, vilkas
vädjande kraft bäst visas av den heta strid, som står om dem.
·»Ånda till denna stund lider himmelriket våld, och stormare söka
rycka det till sig.»
Men härifrån är steget långt till att bruka »den västerländska
kulturen» som ett entydigt begrepp, som icke skulle tarva någon
närmare förklaring. Åven om vi bortse från mellankrigstidens
våldsamma brytningar, kulminerande i och med andra världskriget- redan 1914 var dock kulturens relativa enhetlighet svårt
hotad genom vissa gemensamma grundvärderingars upplösning.
Och den som hävdar en dylik enhetlighet som ett historiskt faktum
och uppställer den som norm .för vår tid, han måste åtminstone
ta ställning för eller emot dess bärande och sammanhållande ide:
utvecklingstron.
I organisk förbindelse med det gängse slagordet »västerländsk
193
d
Gudmund Björck
kultur» framträder, utsagd eller underförstådd, den uppfattningen,
att den rena »kulturen» är en från det politiska livet avskild
angelägenhet, höjd över folkens strider och segrar. Gynnat av
tidsomständigheter, till en del berörda ovan, har detta betraktelsesätt starkt färgat vår syn; det har gynnat den puerila föreställningen om yttre historia som en meningslös »massa slag och
freder», det har också bidragit till att misskreditera nutida politisk
verksamhet i de bildades ögon och omvänt låtit »kulturen» framstå
för många som en privat lyxvara.
Självfallet kan en åskådning, som bygger på internationalistiska,
evolutionistiska och civilisatoriska principer, vara både klart genomtänkt och ärligt omfattad. Den förtjänar då obetingad respekt.
Men alltför ofta förefalla dylika principer att obesedda och utan
krav på konsekvens ha övertagits även av dem, som anse sig tolka
en nationell uppfattning. Härav kommer i lindrigaste fall en besvärande oklarhet i linjerna.
När t. ex. en skribent prisar de nordiska staterna, emedan »de
hade dragit sig undan all maktkamp, inbördes och annan, för att
helt gå upp i kulturarbetet», så vilja åtskilliga frågetecken anmäla sig. Men det må räcka med att undra, var gränsen skall
dragas tryggt mellan avståndstagandet från »all maktkamp» och
den nationella självuppgivelsen. Vestigia terrent!
I en artikel om uppfostran heter det: »Först och lättast fångas
och värmas barnens och de ungas sinnen av den svenska naturens
skönhet och rikedom och av vår historias hjältegestalter. Med
växande ålder och insikt griper dem också storheten i svensk kulturgärning. Då har den fosterländska uppfostran sin största uppgift. Det gäller att öppna de ungas ögon för det väsentliga i denna
gärning … Och när så sker, då visar det sig, att svensk nationell
uppfostran intet annat är än ett led i en uppfostran till äkta humanitet, till sann uppfattning av rättsordning, frihet och människovärde. Ty den svenska kulturen har världsmedborgarskap,
så visst som sanningskrav, rättskänsla och frihetslängtan icke
känna nationella gränser.» Detta må synas en och annan uppbyggligt nog. Men bakom det första partiet lurar i själva verket
föreställningen om vår historia som ett knippe fristående romaneska legender, medan tyngdpunkten skall förläggas till en konstlat isolerad »kulturgärning». Och vad den svenska egenarten
beträffar, avslöjade den sig vid författarens närmare påseende
som obefintlig!
Vi tro oss så gärna, med vår invanda misstro mot »rent teoretiska
194
—-~ ~-~—
Till den inre frontens försvarsproblem
frågor», intaga en särskilt realistisk och förnuftig ståndpunkt,
när vi i verkligheten ge oss tillfreds med några sammanställda
konventionella talesätt. Det anförda är nog för att visa, att det
icke saknar betydelse, om vissa allmänna tankelinjer dragas klarare och en del vedertagna schabloner granskas, innan de lämnas
vidare.
Därnäst gäller det att på skilda områden uppsöka och lyfta vårt
svenska arvegods, ta ställning därtill och .förkovra det under förbehållslös konfrontation med nuets verkligheter. Det blir här
blott i andra rummet fråga om utredningsuppdrag åt respektive
fackmän. Ty, om vi t. ex. betrakta ett område av så central
betydelse som uppfostran, så bör obetingat, som det heter i
flygskriften Den Svenska Linjen, >>Undervisningen vid alla läroanstalter, högre och lägre, präglas av en nationell målsättning.
Historie- och litteraturundervisningen måste framför allt bli vägen
till en rätt förståelse av vårt kulturarv.» Det sistnämnda kravet
fylles redan nu på mer än ett håll i riket tack vare framstående
och ansvarskännande lärare. Men först sedan detta uppfostrans
mål klart angivits och erkänts som förpliktande .för alla, först
då är det skäl att rådfråga specialisterna om de av ändamålet
påkallade tekniska förändringarna. Nya stadgar och förordningar
kunna som bekant sällan åstadkomma mera, än att framkomsten
underlättas för de goda krafterna och möjligheter öppnas att
ingripa mot uppenbara skadeverkningar.
Pedagogen kan alltså icke rimligen vara vägvisare i sin egenskap av fackman – men väl såsom patriot. Danmark har på
detta område särskilda traditioner, och det är hos den danske
skolmannen Kaper (sedermera borgmästaren i Köpenhamn), som
vi finna ett ganska märkligt ord om, att en skolundervisning,
beräknad på ett kosmopolitiskt fåtal, bör ersättas med »et frelles
nationalt Skolestof, der, mens Baandet fer bandt de videst uddannede sammen paa tvrers, nu knytter Landets bern sammen paa
langs, fra everst til nederst».
Kaper framkastar även tanken på ett fast urval ur den danska
litteraturen, en sorts kanonisk skriftsamling, »som Grundstene for
det .frelles nationale Bevidsthedsinhold», och en liknande ide ligger
till grund för Hakon Stangerups .försök till en generalinventering
av sitt lands vitterhet i den i fjol utkomna boken Levende Dansk
Litteratur. Ett motsvarande svenskt urval skulle utan tvivel leda
till omvärderingar här och där. En hedersplats skulle exempelvis
195
” ‘
…..,
Gudmund Björck
intagas av Svenska Fattigdomens Betydelse, och vi skulle omsider
upptäcka, att detta är något annat än en bisarr boktitel, och att
den lilla skriften, så mycket större än sin författare, också är
ojämförligt mycket intressantare än frågan, om Almquist förgif~
tade procentaren eller inte. »Att ur sig själv», läsa vi i Svenska
Fattigdomens Betydelse, »organiskt utveckla all den förmåga, som
nu behövs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt,
med fullkomlig frihet, raskhet, självständighet. . . . Just genom
denna frihet i sinnet – att kunna bortkasta – genom denna
ovidlådenhet så väl vid godset själv, som vid dess frukt, njutningen, bibehåller svensken sin huvudsak, som är ‘att alltid kunna
vara fattig’…. Förmågan av denna fjäder-rörelse i lynnet, denna
spänstighet av ‘bort ifrån allt gods!’ -är det förnäma, som ligger
i allt svenskt blod.» Kanske att sådana satser rent av kunde ha
något att lära oss i en tid, då den yttre levnadsstandardens avgud
hotar att vända ryggen åt sina tillbedjare. Och kanske skall man
då också en gång förstå, att slutorden i Karolinerna äro någonting annat än en berömd klangfras!
Att frilägga den svenska kungsådran, som rinner upp långt
bortom Ansgars tid, och leda dess levande ström in i dagens ·och
morgondagens aktualiteter, det innebär en mångfald av uppgifter,
som här ej ens ha kunnat antydas, och som förvisso icke äro utförda i en handvändning. Men vi måste gripa oss det verket an
på allvar. Varom icke, ja, då löper allt ordande om inre front
och nationellt arv fara att förvandlas till skrymteri och munväder.
196

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner