Print Friendly

Tidig ekelundsk prosa

Av Carl J. Erixon | 7 februari 2014

oroligtblodbigVilhelm Ekelund
Oroligt blod
Ellerströms förlag 2013

För inte allt för länge sedan har Ellerströms förlag valt att ge ut ett litet arbete – omfånget är sannerligen inte uppseendeväckande – bestående av till större delen opublicerade skrifter av Vilhelm Ekelund. För den tappra skaran kännare av det ekelundska författarskapet är detta ytterst välkommet. Jag äger en from förhoppning att denna lilla volym skall komma att öka intresset för den svenska litteraturens allra främste aforistiker tillika en av våra största skalder.

Smedmästarsonen Ekelund, som ju växte upp under tämligen blyga förhållanden i Stehag i Skåne, kom 1894 att flytta till Lund där han tog mogenhetsexamen fyra år senare; redan tidigt visade han prov på litterär begåvning och debuterade som 17-åring i Skånska Dagbladet med en dikt. Det är dessa första litterära övningar, funna i ett litet svart vaxdukshäfte härrörande från hösten 1898 till våren 1899, som här publiceras. Ekelund själv valde att ge det hela titeln Berättelser och Skizzer.

Sitt namn i litterära kretsar gjorde Ekelund som bekant genom sin lyrik, varför det är uppseendeväckande och högst intressant att häri finna berättelser, skisser och utkast på prosa. Dessa begynnande skönlitterära ambitioner kan mycket väl bidra till en ny infallsvinkel på Ekelunds senare författarskap. Denna tidiga prosa är vårdad — om än med inslag av rustik kärvhet – och högst präglad av hans träffsäkert färgstarka naturskildringar, nästan orientaliska i sin fägring. Ekelund visar redan tidigt prov på en betydande begåvning.

Här märks inflytandet från Ola Hanssons melankoliska lyrik och språkliga klarhet. Intressant och i högsta grad lovvärt är redaktör Jonas Ellerströms val att behålla den äldre stavningen i transkriptionen, inte minst som Ekelund själv envist höll kvar vid den efter stavningsreformen 1906. Beklämmande är den småaktigt pedantiska nivelleringsiver man stundtals finner hos tidigare utgivare av Ekelunds arbeten, som exempelvis i Bonniers utgåva av hans samlade dikter i serien ’Vår tids lyrik’ där gammalstavningen konsekvent moderniserats. När liknande filisteråtgärder togs i utgivandet av Ronsards dikter möttes det av en rasande indignation i Frankrike – barbariet är, tydligen, inte ens det ursvenskt.

Liksom i sitt senare författarskap dras Ekelund ständigt till den sublima skönheten och den apolloniska renheten, vare sig det rör sig om naturens eller själens. Hans arbeten har alltid stått i bjärt kontrast till hans personliga vandel – den ständigt gnisslande misstänksamheten, småaktig rancune, asociala feberfantasier. Skrivandet blev däremot ett botemedel, en andlig övning i antik mening. Ingen svensk författare har i sitt litterära arbete så innerligt och så uthålligt analyserat och stridit mot sina personliga brister som Vilhelm Ekelund. Därvidlag liknar han en Cioran eller en Herakleitos och det är för grecisten frestande att påtala likheten mellan den senare och Ekelund i det att de bägge hatade sin tids litterära storheter, bägge vill till och med gå så långt som att piska dem offentligt (!) – en behandling som Homeros såväl som Heidenstam i efterhand kan tyckas vara oförtjänta av.

Denna strävan hindrade honom emellertid inte från att här i sin tidiga ungdom skriva en fränt satirisk betraktelse över Lundabefolkningens småborgerliga förnöjsamhet. I sin lilla berättelse betitlad ’På Söndagsförmiddagen’ skildrar Ekelund borgerskapets sömndruckna promenad nedför klostergatan – spefullt betitlad ”Boulevarden” – under godmodiga fånleenden:

”Här och där i gathörnen små grupper af pratande och gestikulerande individer, mest studenter, somliga tydligen inbegripna i diskuterandet af frågan hur man på bästa sätt borde kunna få den tråkiga söndagsförmidda’n att gå, andra med nattölsglåmighet i dragen, några af obestämbar kaliber som i slö indolens stå och kisa med ögonen mot solskenet (…).”

Det är den missanpassade diktarens postuma hämnd på det samhälle han vare sig kunde eller ville vara en del av; han är sublim i sin utstuderade elakhet och i sitt överlägsna förakt, men den vane Ekelundfantasten gläds likväl åt att han övergav denna genre, hur underhållande den än månde vara.

Av större intresse för hans senare författarskap är då den nästan prosapoetiska novellen ’Der åsen går fram’, som faktiskt publicerades den 12 september år 1898 i Malmö-Tidningen. Stoffet är folkliga berättelser, präglade av Ekelunds fascination för de avvikande, de asociala, det abnorma. Med dov melankoli skildras här rövaren Nils Sivers jämte sin tattarhustru, svek, flykt och mord. Berättelsens ramverk och innehåll kan tyckas banalt, men den finstämda naturskildringen som skulle komma att bli Ekelunds kännetecken kan man ej undgå att uppskatta:

”Det var just i snösmältningen – en sådan der hög, blank aprildag, när det rigtigt sjunger och jublar omkring en och tövattnet ligger som smält silfer och blänker och gnistrar mellan tufvorna.”

Samtidigt visar sig även Ekelund vara en begåvad stadskildrare. I den förvånansvärt korta novellen – månne är skiss en bättre benämning? – betitlad ’En hypokonders dröm’ utgjuter han hela sin sprudlande fantasi i en hetsig feberdröm där den enskildes förtvivlade vanmakt och hemlöshet i det industrialiserade stadsvimlets grå maskineri skildras med en stilsäker skicklighet:

”Han gick nu framåt en öfvergifven gata, tills med ett han åter stannade. Denna gång var det en kvinna som stod i en portgång och skakade ett lakan. Men han fick plötsligt för sig att det var ett lik som vandrade ut i svepning genom porten. Och han tog till att springa vansinnigt med susande öron och isade pulsar, medan han alltjämt tyckte sig höra ett skorrande, iskallt skratt bakom sig.”

Dessa ångestfyllda rader – präglade av författarens alienation och hopplösa missnöje — får tanken att gå till Baudelaires prosadikter och Maupassants hallucinatoriska noveller. Den unge skånske studenten med författarambitioner skulle så småningom få uppleva misären på nära håll. Efter ett kroggräl år 1907, då Ekelund i ett blint raserianfall misshandlar en civilklädd polis, döms han till en månads fängelse, men flyr till Berlin. I fyra år lever han under erbarmliga förhållanden, sysselsatt med att läsa och att skriva. Ellerströms förlag har publicerat den litterära telning som därefter kom att långsamt växa och mogna till en av det svenska 1900-talets främsta frukter.

Carl J. Erixon är fil.stud. med klassisk grekiska som huvudämne

Läs fler recensioner av Erixon:
Befriande om existensens intighet om Sammanfattning av sönderfallet av E.M. Cioran
Efterlängtad diktsamling om Skymning öfver Upsala av Mohamed Omar
Otillfredsställande om Omars omvändelse om Därför lämnade jag Islamismen av Mohamed Omar

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner