Print Friendly

Thomas Wiiburg; Skogsbrukets framtid

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THOMAS WIIBURG:
skogsbrukets framtid
Propositionen om skogspolitiken
markerar en framflyttning av
positionerna mot planekonomi och
upphävande av enskilt ägande,
konstaterar sekreteraren vid Moderata
Samlingspartiets riksdagskansli,
Thomas Wiiburg. Minimiavverkningen
har modifierats något jämfört med det
tidigare förslaget menfinns kvar liksom
förslagen om obligatoriska
skogsbrukskonton och
gallringsskyldighet. För att uppnå högre
intensitet i skogsskötseln och därmed
möjliggöra ökad avverkning vore det
bättre medfärre restriktioner, minskad
beskattning och möjlighet att använda
erkända och rationella
skogsbruksmetoder.
Efter mer än en månads rabalder om
skogspolitiken har regeringen nu lagt
fram förslag i form av proposition till
riksdagen. Att inte se ”skogen för bara
träd” är ett lämpligt påstående för att
beskriva regeringens ambitioner. I mer
eller mindre vällovligt nit att öka avverkningarna, dvs få träden fällda, har man
glömt bort skogen som helhet.
Bakgrunden till regeringens handlingssätt torde vara en kombination av en
omtvistad virkesbrist och i valrörelsen
givna löften om åtgärder att styra skogsbruket genom att med olika metoder
tvinga skogsägare till ökade avverkningar.
I botten ligger en bedömning som delas av alla, politiker oavsett fårg och ekonomer av facket, nämligen att skogsnä-
ringen har en nyckelroll då det gäller att
återställa balansen i vår ekonomi. Därmed är också målet i stort sett gemensamt för alla. Välskötta skogar och bra
struktur i en modern skogsindustri, som
klarar svåra konjunkturer och tjänar
pengar i goda konjunkturer, önskar vi
alla. När det gäller medlen att nå dit varierar däremot uppfattningarna starkt. Socialdemokraternas syn på dessa ting
bottnar givetvis i deras uppfattning om
hur samhället skall vara organiserat där
de senaste skogsutspelen är en framflyttning av positionerna mot planekonomi
och ett upphävande av enskilt personligt
ägande.
Skogen som har en omloppstid på ca
100 år måste hanteras med detta faktum i
minne. Det gäller givetvis också i lagstiftningshänseende. skogsägarna
oavsett kategori – måste arbeta med
långa planeringshorisonter, vilket också
måste komma till uttryck i den ramlag- 208
stiftning som skogsvårdslagen utgör. Så
är emellertid ej fallet nu. Lagstiftningen
förändrar karaktär från attjust vara ramlagstiftning till att bli en detaljlagstiftning
och ändringstillfällen kommer tätare. Till
en början, för ett par sekler sedan, med
75 – 100 års mellanrum, sedan med 50
års, för att gå ned till så kort tid som
ca 20 år. Nuvarande regering tar dock
priset. Man lägger olika förslag med
veckors mellanrum. Men då var också
måttet rågat. En sedan länge sällan skå-
dad opinion tog snabbt fart. Skogsägama
rasade i sin förtvivlan och – kanske allra
viktigast – lagrådet förklarade att regeringens förslag inte kunde ligga till grund
för lagstiftning.
Regeringens första förslag
Vad var det då regeringen först föreslog i
en lagrådsremiss. Jo, att alla enskilda
skogsägare skulle avsätta medel till kommande skogsvård genom insättning på
obligatoriska konton. Den nu gällande
skogsvårdslagen räckte alltså inte för regeringen. Man helt enkelt dömde alla enskilda skogsägare på förhand. Fria sig
kunde de sedan genom att bevisa att
skogsvård utförts, och då få ta ut sina
pengar. Gjordes inte detta, efter regeringens önskemål och regler, skulle
pengarna kvarstå på kontona och, om de
inte tillåtits att förbrukas inom en tioårsperiod, helt tillfalla staten. Vidare skulle
minst 90 procent av vad skogsägarna
hade rätt att avverka också avverkas. En
tvångsavverkning således. Härtill kom
förslag om obligatoriska skogsbruksplaner.
Trots allt vackert tal, inte minst från
jordbruksministerns sida, om att ingen
skötsam skulle drabbas och att det var
de passiva som nu milt skulle tvingas
avverka, var konsekvenserna av förslaget lättgenomskådade. Om förslaget
kommit till utförande hade steget inte
varit långt till fullt ut genomförd planekonomi på skogens område. Den enskildes avvägningar om personlig ekonomi och konjunkturläget skulle inte längre
spela någon roll. Här skulle avverkas –
att fälla träd var viktigare än skogens
bästa. Kritikerna pekade på ökad byrå-
krati och på att nu gällande skogsvårdslag tillgodoser kravet på ett långsiktigt
uthålligt skogsbruk.
Nåväl, detta en månad gamla förslag
är lagt åt sidan.
Propositionen och alternativ härtill
I det förslag som nu skall antas av riksdagen är avgiftsiden borta. Minimiavverkningarna – tvångsavverkning –
finns kvar om än något modifierade. Likaså förslaget om obligatoriska skogsbrukskonton och gallringsskyldighet utöver vad som stadgas i nu gällande lag.
Grundtanken med regleringstänkande
syftande till planekonomi finns kvar. Det
är bara takten man slår av något på.
I själva verket föreslår regeringen det
man säger sig vilja undvika. Man säger
sig vilja tvinga passiva skogsägare och
låta de aktiva vara ifred och inte ha mer
byråkrati. Åtgärderna får motsatt effekt i
praktiken – även i det modifierade förslaget utan avgifter. Effekten blir också
en försvagning av det enskilda ägandet.
Detta är nog också avsikten. På alla sektorer för nu socialdemokraterna kampen
mot enskilt ägande – incitament för enskilt ägande av fastigheter, egnahem, aktier och företag urholkas.
Självfallet finns det andra metoder att
stimulera en högre intensitet i skogsskötseln och därmed möjliggöra ökade avverkningar när så behövs. Metoder som
möjliggör att skogsbruket kan bedrivas
långsiktigt och uthålligt. Genom färre restriktioner och möjlighet att använda erkända och rationella skogsbruksmetoder
skulle mycket ny och i framtiden värdefull skog kunna anläggas. Genom minskad – inte ökad – beskattning skulle
också skogsägarna få ekonomiska möj- 209
tigheter att både anlägga och avverka
skogen.
Självfallet måste detta ske i överensstämmelse med skogsvårdslagen som
kunde tillämpas mera strikt än vad som
nu sker. Denna metod avvisarjordbruksministern och påstår att det då skulle
behöva byggas upp en omfattande byrå-
krati , vilket han hävdar inte behövs med
regeringens förslag. Av någon outgrundlig anledning – eller just därför att det
inte urholkar det enskilda ägandet – vill
inte regeringen gå den vägen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner