Print Friendly

Thomas Munck af Rosenschöld; Förtjänst och skicklighet på domarbanan

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THOMAS MUNCK AF ROSENSCHÖLD:
Förtjänst och skicklighet på domarbanan
Justitieminister Geijer tycks ha fått för
sig, att svenska domare lever avskilda
från samhället i övrigt. En ny utredning
om domarbanan har tvingats följa
lulns direktiv, troligen mot bättre vetande.
Så menar i vart fall förre borgmästaren
iMalmö Thomas Munck af Rosenschöld.
I en starkt kritisk artikel, som han
tett underrubriken ”Några reflexioner ur
de allmänna domstolarnas synvinkel”,
säger han bl a om de nya förslagen
att de gör domarbanan mindre attraktiv
och alltså rekryteringen sämre, att
utbildningen också blir sämre och att
viigen öppnas för politiserade utaiimningar. Men han lägger också fram
positiva förslag, genom vilka man skulle
kunna undvika att på ett förödande sätt
slå sönder domarkarriären.
Såväl i den gamla som i den nya grundlagen har förtjänst och skicklighet angivits.
såsom grunder för tillsättande av tjänster.
I praktiken har detta tagit sig uttryck i
slutna karriärer inom olika grenar av den
statliga verksamheten, reglerade genom författningsbestämmelser och genom
praxis. Denna anordning är en naturlig
följd av kravet på fackkunskap inom vederbörande förvaltningsområde. Den allmänna domarbanan utgör intet undantag.
utan kan snarare anföras såsom ett typiskt
exempel på slutna karriärer, i detta faH
sammanhängande med bl a den långa utbildnings- och prövotiden.
Systemet kan åskådliggöras av den normala befordringsgången: notarietjänstgö-
ring huvudsakligen i tingsrätt 2 Y2 år~
provtjänstgöring i hovrätt inemot l år,
därefter fiskalsförordnande, som innebär
ett preliminärt godkännande för domarbanan, ytterligare tjänstgöring under 4-
6 år, huvudsakligen som icke ordinarie domare i tingsrätt (tingsfiskal) men även i
hovrätt, därav minst 9 månader som adjungerad ledamot (vikarie för hovrättsråd). Därefter erhålles det definitiva god·
kännandet i form av utnämning till assessor i hovrätten – en e o domarbefattning.
Fullmakt som rådman kan assessorn normalt ej påräkna förrän efter fyllda 40 år.
Hovrättsrådsutnämning inträffar i allmänhet senare, och i än högre grad gäller detta om utnämning till lagman.
Tjänsteåldern spelar f n en stor roll vid
tillsättande av tjänster som rådman och
hovrättsråd. För tjänsterna som lagmän i
tingsrätter och därmed jämställda tjänster
182
tillämpas en något friare meritvärdering
{)Ch för de högsta domarämbetena är ancienniteten av mindre betydelse.
Karakteristiskt för domarbanan är att
kadern av icke ordinarie domare tjänar
som ett slags lånebank för tillhandahållande av jurister åt departementen, det
statliga utredningsväsendet och en hel del
andra statliga organ såsom arbetsdomstolen, justitiekanslern, riksdagen och dess
ombudsmän m fl. Cirka 60 procent av de
allmänna domstolarnas assessorer och
fiskaler var under 1973 engagerade i så-
dana uppdrag. Detta möjliggöres genom
.att antalet tjänster f n anpassas efter det
totala behovet. De negativa konsekvenserna för befordringsgången av detta system
motväges i avsevärd mån av att en del
av de sålunda sysselsatta erhåller slutposter i den statliga administrationen eller
inom annan juridisk verksamhet.
Utredning om domarkarriären
Justitieministern är emellertid inte belå-
ten med den nuvarande slutna befordTingsgången inom domarkarriären. Hösten
1972 tillsatte han en tremannakommitte
med lagman Carl-Anton Spak som ordfö-
rande för att utreda frågan om hovrätternas organisation, domarutbildningen och
domarkarriären m m.
I direktiven för utredningen framhålles,
att den slutna karriären har obestridliga
förtjänster: systemet har medverkat till
den svenska domarkårens goda anseende
för duglighet, självständighet och plikttrobet. Men det sägs vidare att systemet också har svagheter. Det har sålunda med·
fört, att tjänstgöringstiden inom domstols·
väsendet i regel är avgörande vid utnäm·
ningen till flertalet ordinarie domartjäns·
ter. I praktiken leder en normal beford·
ringsgång för den, som i unga år godkänts
för domarbanan, till en ordinarie domar·
tjänst utan att vederbörandes lämplighet
för tjänsten underkastas någon ytterligare
prövning. I direktiven framhålles vidare.
att det stora flertalet domare under hela
sin yrkesverksamma tid tjänstgör inom
domstolsväsendet. Den ingående kännedom ·om domstolsförfarandet, som domar·
na vunnit på detta sätt, säges vara själv·
fallet av stort värde. För den
verksamheten kan emellertid djupare
farenhet från andra sidor av ~.:uuua.uoma
vara minst lika betydelsefull. Risk
föreligga för att den nuvarande
en leder till att domarkåren isoleras fråJ
samhällsverksamheten i övrigt och de
deringar och uppfattningar, som
inom skilda delar av samhället. En
ning, som innebär, att den som utses
domare normalt varit sysselsatt även
andra områden inom rättsväsendet,
otvivelaktigt tillföra domstolarna ··
la erfarenheter.
Som ytterligare skäl för denna
punkt anför statsrådet domstolarnas
mera krävande roll i samhället,
samhällsintressen i lagstiftningen och
vida ramar, inom vilka domstolarna
träffa avgöranden. Härtill kommer en
veckling, som medför att värderingar i
a rbetena till lagstiftningen liksom
dikat snabbt blir föråldrade,
domarna i ökad utsträckning ställs inför
komplicerade och ömtåliga rättspolitiska
avgöranden.
Kommitten har efter två års arbete
framlagt sitt betänkande, ”En öppnare
domarbana”. Man har i olika sammanhang pekat på sin bundenhet av direktiven, och man bör därför kanske inte i
första hand lasta kommitten för att resultatet blivit som det blivit.
Den nya domarbanan
Kommitten bibehåller notarieutbildningen såsom en förberedande utbildning efter
examen. Denna utbildning, som till en
del kan fullgöras hos annan myndighet än
domstol, varar såsom nu i 2 Y2 år.
Den grundläggande domarutbildningen
ihovrätt – nu högst l år – utökas med
~ år, förlagt till tingsrätt. Härefter prö-
var hovrätten om utbildningen fullgjorts
på ett tillfredsställande sätt. Oavsett hur
denna prövning utfaller upphör nu –
efter 4 clrs tjänstgöring – domaraspirantens anställning vid domstolsväsendet. Aspirant med godkänd utbildning har dock
en möjlighet till fortsatt anställning, om
han söker och erhåller någon av de ordinarie tingsfiskalstjänster, som föreslås inrättade till begränsat antal. Från en sådan
tjänst bör han kunna avancera till någon
av de icke ordinarie assessorstjänster vid
hovrätt, som föreslås, enbart inrättade för
vikariat vid domstolsväsendet. Såsom
assessor har han emellertid ingen garanti
för att bli ordinarie domare.
De som inte på detta sätt – trots god- 183
känd tjänstgöring – lyckas hålla sig kvar
i en visserligen inte sluten men dock domarkarriär har att bryta sig en ny bana
på något av de i direktiven anvisade områdena. Emellertid föreslås en anordning
för tillfälligt förlängd tjänstgöring i hovrätt i avbidan på annan anställning. I
händelse av dåliga tider skall alltså den
entledigade domaraspiranten ha ett visst
skydd mot att omedelbart behöva börja
som arkivarbetare.
I varje fall har han förvärvat goda juridiska meriter och bör normalt kunna få
en hygglig utkomst. Men han har ingen
garanti för att hans grundutbildning för
domarbanan skall räknas honom tillgodo
inom andra statliga juristkarriärer. Söker
han sig åter till domarbanan vet han
emellertid att hans grundutbildning skall
anses såsom en värdefull merit och att vid
ancienniteten skall fästas mindre avseende.
Låt oss anta att det gått 10-15 år, sedan
han lämnade domarbanan, och att han
har en god ordinarie statstjänst eller
kanske är advokat med egen byrå, bankdirektör eller ombudsman i någon organisation eller industri. Han har rimligtvis
hustru och barn och kanske egen villa.
Under hans bortovaro från domarverksamheten har lagstiftningsraseriet fortsatt
– om inte med oförminskad kraft, vilket
väl är otänkbart, så i alla fall utan alltför
stor avmattning. Endast en begränsad,
kanske helt obetydlig del av hans juridiska kunskaper har aktualitet för domarverksamheten. Han måste lära sig ett drygt
decenniums nya lagar och skulle ändå
känna en kuslig osäkerhet, om han satte
184
sig i en tingsrätt med nämnd och en icke
rättsbildad sekreterare såsom sitt enda juridiska stöd.
Vad kan denna person – man eller
kvinna – ha för anledning att söka ett
domarämbete, vilket kanske inte finns att
hämta på hans bostadsort? Det torde
fordras en mycket god lön. Och vilken är
vinsten för rättsväsendet om en sådan sö-
kande får ämbetet framför en assessor,
som har ojämförligt mycket större aktuella kunskaper och rutin? Det synes vara
orealistiskt, att tänka sig något större antal av sådana personer som domaraspiranter – notabene såvida de inte mer eller
mindre misslyckats på den bana de kommit in på. I ett sådant fall kan man ju
alltid ta chansen. De kategorier av sökande som man på allvar har att räkna med
– utöver de som nu hör till domarkarriären – torde vara åklagare, yngre rättsvetenskapsmän, statsanställda advokater
och advokater från privat verksamhet, vilka inte lyckats komma upp i tillfredsställande inkomst. Men för de flesta är bortovaron från domarbanan ur allmän kompetenssynpunkt orimligt lång.
Direktiven och verkligheten
Den väsentliga fördelen med den nuvarande långa, grundliga och sammanhängande domarutbildningen är knappast
– som det sägs i kommittedirektiven –
att man förvärvar kännedom om domstolsförfarandet utan att man lever sig in
i det rättssystem, som styr tillämpningen
av den materiella rätten. Ur den synpunkten är det obestridligen värdefullt, om
tjänstgöring som åklagare och/eller advokat kan ingå i domarkarriären.
Justitieministern har berört fallet, att
utvecklingen kan ha lupit ifrån lagmotiv
och prejudikat, vilka därför ej bör vara
vägledande. Det lär ej vara svårare att bemästra för den, som under mångårig och
mångsidig domartjänst i kontakt med
nämndemän och bygdens folk utövat sitt
ämbete än för den, som varit borta från
domarbanan under den kanske effekti·
vaste delen av sitt liv.
Uttalandet i direktiven att med nuva·
rande ordning utnämningen till hmrrottto r
assessor – efter 6-8 års provtjänstgöring
– leder till en ordinarie domartjänst
att vederbörandes lämplighet underkastall
någon ytterligare prövning är
de. Assessorn tjänstgör ju alltjämt
domstolsväsendet eller i departement
Skulle någon på detta stadium
olämplig för ordinarie domartjänst,
detta mycket lättare uppenbarat, om
kanden är knuten till en hovrätt än
han rekommenderas av något verk
företag utanför domstolsväsendet
får ju som bekant ej innehålla något
delaktigt). Och det får väl anses
bart, att inte kända negativa vu…,”‘””‘~•
heter meddelas justitiedepartementet
tages under övervägande i
ärendet.
En synnerligen betänklig brist i den
kommitten föreslagna domarutb!lcinm•
är att adjunktion i hovrätt varken
kunna infogas i grundutbildningen,
med dess föreslagna konstruktion är
s
<l
1’
k
le
se
k<
v.:
ty
at
lO
he
turligt, eller krävas på ett senare stadium
såsom villkor för utnämning. En person
liulle således kunna utnämnas till hovlåttsråd utan att en enda dag ha tjänstsjort som domare. Det förefaller att ha
varit med tungt hjärta, som kommitten
släppt adjunktionskravet, att döma av
dess omfattande uppräkning av adjunktianens alla fördelar. Den slutar med följande konstaterande: ”I en sluten domarkarriär av hittillsvarande slag ingår så-
ledes adjunktionen på ett naturligt sätt
som ett ytterst värdefullt moment.” Häri
kan man helhjärtat instämma. Något skäl
varför adjunktionen skulle ha mindre betydelse vid en öppen karriär, då det gäller
att göra domare av personer, som under
10 år eller mera haft en annan verksamhet, torde vara svårt att uppleta.
Kornmitten slår fast, att en förutsättning för genomförande av dess förslag är
att särskilda tjänster inrättas inom departementen, det statliga utredningsväsendet
och de statliga organ i övrigt, som använda sig av icke ordinarie domarpersonal. Vidare påpekar kommitten, att en
stark slutenhet inom andra statliga juristkarriärer försvårar en reform, som syftar
till att öppna domarbanan. Det anses
angeläget, och lär väl vara nödvändigt,
att en översyn av dessa karriärer kommer
till stånd, om syftet med reformen skall
kunna uppnås.
Den enskilde domaren
Utgångspunkten för det initiativ, som föranlett utredningen, tycks ha varit uppfatt- 185
ningen, att domarkåren till stor del består
av individer, som saknar djupare erfarenhet från andra sidor av samhällslivet än
domstolsförfarandet. Man har dock anledning fråga sig, om det finns många
yrkeskategorier, som har en mer omfattande erfarenhet av samhällslivet än domarna. Under en lång bana, i olika domstolar på skilda orter och i stor utsträckning inom statlig utredningsverksamhet,
måste de ta ställning till en oöverskådlig
mängd av problem med rättsliga, moraliska, sociala, ekonomiska och i övrigt
samhälleliga aspekter. Ett studium av juristmatrikeln visar, att domarnas mångsidiga erfarenheter utnyttjas på en mängd
områden. Men att den åsyftade erfarenheten skulle kunna vinnas genom ett
mångårigt inhopp på juridiska områden
inom högst begränsade samhällssektorer
och av ringa värde för domstolsarbetet
måste betecknas som en verklighetsfrämmande tanke. Nu kan det ju sägas, att
varje erfarenhet har sitt värde. Men den
eventuella nyttan av erfarenheten måste
vägas mot de utomordentliga olägenheter
och faror, som kommitteförslaget innebär,
nämligen:
l. domarbanan, som nu drar till sig
högt kvalificerade aspiranter, torde efter
en reform, helt i strid med nu så aktuella principer om anställningstrygghet,
bli föga attraktiv (kommitten uttalar
själv farhågor i den riktningen);
2. domarutbildningen för dem, som
kommer från andra karriärer, blir ojämförligt mycket sämre än den nuvarande
och helt otillfredsställande;
._-
186
3. en rättvis utnämningspolitik blir
utomordentligt svår att driva, och under
förändrade samhällsförhållanden skulle
en politisering av utnämningarna vara
lätt att genomföra;
4. ”öppnandet” av andra inblandade
karriärer kan vålla olägenheter, som nu
ej kan överblickas.
De fördelar, som åsyftas med kommitteförslaget, borde kunna vinnas med bibehållande i huvudsak av nuvarande system
genom utbyte av tjänstgöring mellan å
ena sidan personal vid de allmänna domstolarna och å andra sidan personal vid
åklagarmyndigheterna och de statliga advokatbyråerna. Genom sådant tjänstebyte
kunde åklagare och advokater skaffa sig
fiskalskompetens och på ett senare stadium adjunktion, och domarpersonal
kunde överta deras platser för lämplig
tidrymd och lära sig se problemen från
andra sidan skranket. Om adjunktionen
utföll väl, borde åklagaren eller advoka·
ten kunna söka och erhålla domartjänst
Under alla förhållanden vore det å ömse
sidor en värdefull utbildning.
Med en sådan förenklad reform skulle
man kunna undvika att på ett förödandt
sätt slå sönder domarkarriären. Den rymmer alltför stora värden – framför allt
den fostran till objektivitet, som måste
vara all domarutbildnings yttersta strävaD
– för att utan vidare slopas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner