Print Friendly

Thomas Lindbom; Samtal med Guy Sorman

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TOMAS LINDBOM:
Samtal med Guy Sorman
– ~ . —~
Tomas Lindbom har samtalat
med Guy Sarman – en fransk
intellektuell med världen som arbetsplats. Samtalet berör spännande möten och för med sig
träffsäkra iakttagelser och nya
förutsägelser men också de nya
hoten mot balansen i världen.
Tomas Lindbom är informationskonsult och skribent.
M
åndagen den 14 oktober är för
Guy Sorman dagen efter en
flera veckor lång resa till Japan
och Sovjet. Det är en morgon med möten
på förlaget, en intervju med mig, ett möte
med redaktionen på den politiska veckotidningen Le Figaro Magazine, ett kort
besök hemma i bostaden och sedan flyg
kl 15 till Lissabon. Där följer kvällsmöten
med nya människor och med nya intryck.
Ett par dagar senare styr han färden västerut, mot USA.
Ytligt sett tycks Guy Sorman vara själva inkarnationen av en fransk intellektuell. Ett livligt sätt med ivriga gester. Analyserar blixtsnabbt varje fråga, formulerar en eller ett par teser och bevisar dem
med logisk skärpa och med hänvisning
till iakttagelser i verkligheten.
Samtidigt är han en främmande fågel i
den franska kulturdebatten. En liberal
som känner en stark samhörighet med
USA. Som t o m vågade försvara Ronald
Reagan och det redan på 70-talet, när
denne i Frankrike sågs som löjlig cowboy
utan närmare insikter i politiskt tänkande
och utan ett seriöst program. Han är partipolitiskt obunden och kan knappast
känna sig riktigt hemma i den franska
högern som fortfarande mer än tjugo år
efter de Gaulle håller en viss distans till
den anglosaxiska världen med dess kulturliberala värderingar.
Guy Sorman är 46 år. Han är affärsmannen som grundat ett förlag med fjorton journalister vars verksamhet går ut
på att förse Frankrikes lokala politiker
och förvaltningar, de 36 000 kommunerna, med information om allt som påverkar den lokala politiska verksamheten.
Han är journalisten som ständigt reser,
antecknar, rapporterar och analyserar ut- –
vecklingen i världens alla hörn. Han gör
det främst för den konservativa veckotidningen Le Figaro Magazine, och han gör
det främst som en liberal tänkare som
värjer sig mot dogmer och ser det kritiska tänkandet, l’esprit critique, som sitt
instrument för att förstå det han ser.
Han är författaren som publicerat sju
böcker, den senaste om socialismens fall,
Sortie du socialisme. Där söker han på
grundval av täta resor och många möten i
de gamla öststatsdiktaturerna och i Kina
förmedla vissa antaganden om framtiden.
Den socialistiska utopin finns inte längre
i människors medvetande, säger han,
men varnar samtidigt för en tro på att
historien automatiskt leder oss in i en ny
tid med fred, demokrati och marknadsekonomi i hela det nya Europa.
Det blir inte med någon som helst sä-
kerhet en sådan utveckling, menar han i
boken. Här lever fortfarande kvar en tro
på en stark stat och en stark ledare. Denna folkliga tilltro till auktoriteter i kombination med den växande nationalismen
kan leda till nya obehagliga regimer.
Vårt samtal förs uppe på hans bokförlag i tidningskvarteren i Paris. Han ger
mig först sina intryck från det senaste
Moskvabesöket
– Där råder total anarki, säger han.
Gorbatjov har bara ett mål för närvarande. Det är att hålla ihop unionen, men
han har egentligen mycket små medel till
sitt förfogande för att klara den uppgiften. Han söker genom en relativt mjuk
hållning få tillbaka de baltiska staterna in
i unionen och han försöker framför allt
hindra Ukraina från att lämna den. Försvinner Ukraina, faller unionen definitivt
ihop.
-Det som råder i dag i Sovjetunionen
589
är inget demokratiskt tillstånd utan möjligen en process av demokratisering, fortsätter Guy Sorman. Även här är bilden
mångtydig. Vissa företeelser kan betraktas som demokratiska, andra inte. Sovjetunionen har i dag en fri press och ger i
princip tillåtelse till att starta fria företag.
Samtidigt finns det ingen demokratisk
konstitution. Det som har hänt är att den
gamla har brutit samman. Den lagstiftande och judiciära kontrollen fungerar inte.
Ett dussin statschefer i olika republiker
fattar besluten utan ett fungerande parlament.
Guy Sormans bild av Boris Jeltsin är
naken.
– När han nu blivit ”demokrat” har
han inte förlorat något av sin brutalitet.
Denne ledare har inget till övers för dialog med meningsmotståndare eller förståelse för minoriteter. Han har blivit
vald av folket, vilket ger honom en form
av legitimitet att fortsätta den diktatoriska traditionen. Det är inte en president
Ryssland behöver utan ett parlament som
kan kontrollera den verkställande makten och bli en garant för demokratin.
För Guy Sorman är socialismen definitivt död som marxistisk lära med universella anspråk. Kuba och Nordkorea är
exempel på stater där socialismen legitimerar för maktutövningen. Den typen av
diktatur kan finnas kvar liksom andra totalitära stater som söker en annan grund
för att rättfärdiga sin maktutövning.
Guy Sorman pekar pä nationalismen
och den religiösa fanatismen som de nya
hoten mot en demokratiskt laglig och tolerant maktutövning. I de ryska republikerna väljs presidenter av folket i direkta
val. De väljs ofta på ultranationalistiska.
program, menar Sorman. Resultatet blir
590
att minoritetsgruppen osseterna förföljs i
Georgien, att alla folkslag i Moldavien
påtvingas ett språk. Här uppstår republiker som alla har en stark nationalistisk
profil. Det kan skapa spänningar och svå-
ra konflikter inom och utanför respektive
gränser.
I arabvärlden är inte nationalismen
utan islam grunden för den folkliga sammanhållningen och ropen på en enande
ledare. Guy Sorman är orolig för en islamisk, fundamentalistisk revolution i hela
Mellersta östern. Han citerar en filosofiprofessor i Kairo som förklarar arabernas behov av sin religion med att människor ur aJia samhällsklasser därmed blir
en del av sin historia, knyts samman med
den gångna tid för 700 år sedan, då inte
minst Egypten levde i en guldålder.
”Islam och delaktigheten i kampen för
Allah ger oss känslan av att leva och bli
en del av en stolt historia.”
För Guy Sorman är också nationalismen en del i de två huvudproblem som
han ser kommer att prägla 90-talet, spänningen mellan den nationella och den
kosmopolitiska kulturen och förhållandet
mellan rika och fattiga länder i världen.
– Förr i tiden var vi svenskar eller
fransmän eller tillhörde någon annan
folkgrupp eller nation, säger Guy Sorman. Men vi var bara det. I dag är vi
svenskar eller fransmän och något annat.
För medborgarna i de utvecklade länderna är detta inte så problematiskt. För
människor som lever i fattiga länder blir
konflikten större mellan den egna fattiga
och traditionella kulturen och den kosmopolitiska som bygger på välfärd, utvecklingstänkande och kapitalism. Människor slits mellan dessa kulturer och en
konfliktuell nationalism uppstår lätt. Frå-
gan blir hur denna konflikt mellan två
kulturer skall kunna lösas.
Det andra huvudproblemet enligt Sorman är förhållandet mellan rika och fattiga länder. De fattiga länderna blir allt fattigare och fler människor kommer att fly
från svält och umbäranden utan att för
den skull kanske hitta en ny och bättre
förankring. Samtidigt kommer många att
försöka ta sig in i de rika länderna med
alla de problem som följer av det.
Då Guy Sorman inte tror på att historien oemotståndligt leder i en viss riktning kan han heller inte tro på att t ex
kommunistdiktaturernas fall i Östeuropa
automatiskt leder till demokrati. Det kan
bli våld, krig och nya diktaturer i stäJiet.
– Historien är kaotisk. Som liberal
hoppas jag på framsteget, men jag vill
inte bli marxist i omvänd mening på så
sätt att jag tror att det liberala samhället
med nödvändighet kommer att efterträda
de fallna regimerna. situationen i Jugoslavien och i Sovjetunionen talar sitt tydliga språk på den punkten.
Guy Sorman tror att motsättningarna
mellan vänster och höger kommer att finnas kvar i framtiden, men inte som en
motsättning mellan socialism och kapitalism, utan mellan vänster och höger i den
betydelse begreppen hade under franska
revolutionens dagar. Jag förstår att han
då t ex syftar på synen på människan,
främst i de frågor som han bedömer som
de mest betydelsefulla: konflikten mellan
rika och fattiga och folkförflyttningarna
över världen. Det är också i försvaret av
invandrarnas rättigheter i Frankrike som
socialistpartiet kan ha en viktig roll i det
framtida politiska livet.
Samtidigt är Sorman mycket kritisk
mot det franska socialistpartiet. Redan

1983, två år efter Mitterands maktövertagande, övergav partiet sitt socialistiska
program. De viktigaste punkterna inför
deras maktövertagande 1981 var socialiseringen av viktiga franska industrier och
tjänsteföretag och avskaffandet av det
privata undervisningsväsendet som ett
alternativ till det offentliga. På båda dessa punkter avvek partiet från sina ursprungliga ståndpunkter 1983. Kvar stod
bara, menar Sorman, en retorik som
byggde på en självrättfärdighetskänsla
som även den slagits i spillror. Ingen anser i dag att socialistregeringen och socialistpartiet kan sägas leva och verka moraliskt mer högtstående än någon annan.
Om sfinxen, fransmännens öknamn på
sin president, har Guy Sorman inga högre tankar.
– Fran~ois Mitterand har varit socialist på grund av att den inrikespolitiska
situationen och det politiska spelet har
gjort det lämpligt. Hans samarbete med
kommunisterna under de första regeringsåren på 80-talet var taktiskt betingat. Att han i dag övergivit de socialistiska
ideer han proklamerade för tio år sedan
har lika litet med ideologisk omprövning
att göra som de tidigare omsvängningarna. De tankar han i dag för fram om en
socialdemokrati som ”förbättrar” liberalismen och hävdar statens uppgift att fördela välfärden på ett rättvist sätt är så banala och mediokra, att de inte är värda
att ödsla tankar på. Mitterands positionsförändringar inom politiken om man ser
det över hans 50-åriga karriär har varit så
många att jag som intellektuell inte heller
kan intressera mig för dem.
– Medan de stora tänkarna under
1600-, 1700- och 1800-talen gav oss svar
på de stora frågorna har de nu levande
591
tänkarna givit oss information.
Så sammanfattar Guy Sorman sina intryck efter att under flera års tid intervjuat en lång rad av intressanta filosofer
och politiska tänkare i vår tid. Han har
gjort ett eget urval, men vi känner igen de
flesta av namnen. Han har intervjuat dem
för Le Figaro Magazine, men intervjuartiklarna har utvidgats till kapitel i en bok
med titeln Les vrais penseurs de notre
temps (ung: Vår tids verkliga tänkare).
Att möta dessa tänkare som människor
av kött och blod och samtala med dem
ger en dimension ytterligare i förståelsen
av dem och av vår tid, menar Guy Sorman.
Han berättar om hur han som student
i Paris i början av 60-talet ofta gick på
cafe Balzac som ligger i det klassiska
studentkvarteret Quartier Latin. Dit gick
också Jean-Paul Sartre och Simone de
Beauvoir. Där satt han, den unge studenten, och såg fascinerat på dem utan att
våga gå fram och tilltala dem. Nu är de
döda och han förbannar sig själv över att
ha försatt möjligheten att få ut något mer
av dem än bara deras texter.
Vis av skadan har nu Guy Sorman färdats några tiotusentals mil och vigt ett
par år av sitt liv för att möta tänkare som
Karl Popper, Ernst Gombrich, Milovan
Djilas, Friedrich von Hayek och Claude
Levi-Strauss.
-Jag har genom mina möten förstått
en del om vad vår tids tänkande handlar
om. Det är för det första synen på det
historiska förloppet. Är det förutbestämt
eller inte, är historien lineär eller kaotisk.
Det är för det andra frågan om hur stark
den ärftliga respektive genetiska påverkan är på människan. En tredje iakttagelse är hur sällsynta de tänkare är som för- 592
söker skapa en syntes av den fysiska,
iakttagbara materien och de andliga, metafysiska frågorna. Den vetenskapliga
forskningen kommer på kollisionskurs
med varje elementär religiös text men
kan ändå inte svara på de existentiella
frågor som dessa texter ställer.
-Den fjärde iakttagelsen, och den är
intressantast, är att de tänkare jag mött
inte tror på framsteget, konstaterar Guy
Sorman. Flera av de naturvetenskapliga
forskarna som jag mött konstaterar att de
iakttar mer och får mer information, men
de förstår inte mer. De ger oss mer information men inga verkliga svar. Den berömde matematikern Rene Thom sa till
mig att vetenskapen blivit en kyrkogård
av fakta. Enligt honom upplevde våra
föräldrar en snabbare utveckling inom
vetenskapen under deras livstid än vi gör.
Den femte iakttagelsen som Guy Sarman vill göra efter sina möten med nutida tänkare är att vi har en filosofisk motsättning mellan dem som hävdar en värderelativism eller som Claude Levistrauss skulle uttrycka det, en kulturell
ödmjukhet från vår civilisations sida, och
tron på de eviga sanningarna. Att de eviga sanningarna i dag inte nödvändigtvis
har en metafysisk prägel har Guy Sarman visat genom att lyfta fram liberala
tänkare som i stället, som den mexikanske poeten och filosofen Octavio Paz,
formulerar sin absoluta sanning som
respekten för den individuella friheten
och det privata ägandet. Dessa värden är
universella och giltiga i alla tider.
Vilka slutsatser drar då Guy Sarman
själv av sina möten med vår tids tänkare?
Han avvisar det ideologiska betraktelsesättet, det är utifrån iakttagelser och det
kritiska tänkandet som politiskt handlande skall utgå, inte ifrån slutna värdesystem och ideologier. Han försvarar de
liberala grundvärderingarna och finner
stöd för det bland 1900-talets tänkare
som han mött.
– Det finns ändå anledning att oroa
sig över avståndet som ofta föreligger
mellan de politiska tänkarnas liberala
och universella perspektiv och den traditionella, politiska maktutövningen. Den
politiska makten fortsätter att exploatera
stam- och intressetänkandet hos oss
medborgare och inte utveckla det universella draget hos oss.
Guy Sarman försvarar individen och
dess vilja att iaktta, tänka själv och handla efter sin övertygelse. Han försvarar
människors skilda kulturella särdrag.
Han är individualist och kosmopolit men
inte nationalist. De politiska tänkare som
han sätter högst är tre mycket självständiga, modiga och förmodligen också i ordets egentliga mening mycket liberala
män. Bland nu levande politiska tänkare i
världen nämner han Karl Papper, främst
för dennes kritiska tänkande och vägran
att acceptera ideologin om historiens lagbundenhet. Han nämner vidare Claude
Levi-Strauss för dennes kulturella relativism, att vår västerländska civilisation
inte kan betraktas som överlägsen andra
samhällens. För det tredje nämner Sarman nationalekonomen Milton Friedmann för dennes nytänkande. Milton
Friedmann som ju kommit att spela samma roll för 70- och 80-talens nyliberaler
som Keynes en gång i tiden gjorde för
västvärldens socialliberala och socialdemokratiska ledare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner