Print Friendly

Thomas Gür; Solidaritet bak stängda dörrar

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

S OLIDARITET BAK
STANGDA DORRAR
THOMASGUR
Ingenstans manifesteras så tydligt konflikten mellan de olika värden som välfärdsstaten bygger på
som i invandrarpolitiken. Frågan är rentav om välfärdsstaten klarar de prövningar, inte minst
moraliska, somföljer i invandringens kölvatten?
E
n leds~ärna i den utvecklade
välfärdsstatens verksamhet är
solidaritetsprincipen som tar
sig uttryck i att staten tillhandahåller trygghets- och välfärds~änster åt
alla invånare i samma system. Den uppmärksamrna läsaren noterar att jag skriver
”invånare” och inte ”medborgare”.
Detta ordval baserar sig på en annan leds~ ärna for välfärdsstaten; jämlikheten.
Enligt denna princip, som i sig är mycket
äldre än tanken om välfärdsstaten själv,
har alla människor, oavsett om de är
medborgare i landet eller ej samrna civila,
sociala och politiska rättigheter. Denna
princip återspeglas till exempel i bestämmelserna om att yttrandefrihet också tillkommer utländska medborgare i Sverige,
att det idag finns mycket ta och
försumbara skillnader mellan svenska och
utländska medborgares rättigheter att
idka näringsverksamhet och att utländska
THOMAS GÖR arbetar på stiftelsellJa till Europa.
medborgare har samrna rättigheter som
svenska medborgare i att engagera sig i
det svenska politiska livet. Och den strä-
van som råder i de västerländska demokratierna och välfärdsstaterna är att i enlighet med uppfattningen om att dessa
rättigheter är universella, ytterligare forsöka utjämna de skillnader som tillkommer landets egna medborgare och de utländska medborgare som är permanent
bosatta i landet. Den utbyggda välfärdspolitiken är därmed i enlighet med denna
strävan också inte bara forbehållen landets egna medborgare utan alla dess invå-
nare.
Begränsad invandring
Det är utmed denna axel av staten
tillhandahållna solidariska välfärdssystem
och likabehandlingen av såväl i landet
fodda som tilllandet invandrade som den
uppenbara värdekonflikten i välfärdsstaten uppstår. Denna senare tanke forutsätter emellertid att det antal individer som
SVENSK TI DS KRI FT 245
kan omfattas av detta statliga ansvar på
något sätt kan avgränsas. Välfärdsstatens
solidaritet kan helt enkelt inte räcka till
alla som skulle vilja ha del av den. Eftersom de infodda inte gärna kan slängas ut
(även om det finns historiska
precendenter) måste invandringen begränsas. Man kan naturligtvis låta bli att
begränsa invandringen och istället inte ge
utländska medborgare samma rättigheter
som landets egna medborgare, när det
gäller tillgången till det solidariska
välfärdssystemet. Bägge alternativen är
problematiska och det är här välfärdsstatens dilemma manifesterar sig så tydligt;
och det är både ett politiskt och moraliskt
dilemma.
Stänga gränserna
Att forbehålla rätten till välfärdsstatens
solidariska system till endast de som lyckats antingen fodas innanfor landets gränser eller tagit sig över dem, leder till att
man vid en viss tidpunkt måste börja
stänga dessa gränser. Välfärdsstaten kan
genom sina skyddsnät, dessa nät som på
senare tid tagit formen av en hängmatta,
erbjuda stora delar av den fattiga mänskligheten så pass drägliga livsforhållanden,
att ingen stats ekonomi kan formedligen
tillgodose hela denna efterfrågan. När de
västerländska demokratierna foddes mot
mitten av 1800-talet var iden om det fria
folkutbytet som en del av frihandelssträvandena central for dessa länders
lagstiftningar. Människors rätt att fritt
lämna sina länder och fritt slå sig ned i
andra länder så länge de foljde gällande
lagar och forordningar och stod for sin
egen forsärjning var en del av strävandena att befria individen från övermaktens kontroll.
Välfärdens lockelser
Välfärdsstatens fodelse kom således att gå
hand i hand med stängda gränser. Även
om politiska skeenden, som asyllagstiftningarna efter andra världskriget, eller
ekonomiska skeenden, som arbetskraftsbehovet under 50- och 60-talens
expansionsår, ledde till stundtals öppnare
gränser, var välfärdsstaterna tvungna att
bygga upp sina solidariska system bak
stängda gränser. Dessa system gjorde å
andra sidan att välfärdsstaterna utvecklades till mycket attraktiva invandringsmål.
Som kommentar till diskussionen om att
minska invandringstrycket till Sverige
genom information till potentiella invandrare om strängare regler beträffande
invandring kunde en statlig utredning for
tio år sedan konstatera samma sak med
foljande ord: ”För många skulle emellertid helt saklig information om Sveriges
nuvarande ekonomiska och sociala forhållanden säkerligen medfora att landet
ter sig lockande.” (SOU 1984:58, s 214)
Fristad
När gränserna stängts for arbetskraftsinvandring och anhöriginvandring begränsats, när myndigheterna forbehåller sig
rätten att pröva om ingångna äktenskap
är ”skenäktenskap” eller riktiga sådana,
men välfärdssystemen finns intakt inom
gränserna, kanaliseras trycket utifrån via
246 SVEN SK TIDSKRIFT
så kallad ”flyktinginvandring”. Rätten till
asyl medger att människor som flyr från
förföljelse far en tillfållig fristad i ett annat
land. Men den innebär också att när det
inte finns andra sätt att ta sig in i en välfardsstat annat än genom att vara flykting,
far invandringstrycket sitt utlopp genom
att människor just åberopar dessa skäl. Vi
far en diskussion om ”ekonomiska flyktingar” , ”de facto-flyktingar” ”äkta och
falska flyktingar.” Det moraliska dilemma
som här uppstår är uppenbart.
Byråkratiflyktingar
Det politiska problemet å sin sida tydliggörs av det faktum att när människor
trots alla hinder väl hamnar innanfår
gränserna och lyckas, på grund av de
långa handläggningstider som bland annat rättsstaten och den individuella
prövningsrätten skapar, vara kvar i landet
tillräckligt länge så länge att de hinner integreras i välfardssystemen eller visar sig
kapabla att försörja sig utan att ligga
välfardssystemen till last, så far de också
rätt till att permanent bosätta sig i landet.
Vi far således ”byråkrati-flyktingar”;
människor som under tiden deras ärende
behandlats hunnit rotfästa sig i landet så
länge att alla moraliska skäl skulle tala
mot att sända dem tillbaka till sina
ursprungsländer. De svenska statsmakterna har fattat ett antal sådana beslut genom åren. Första gången gjordes det får
att ”beta av” kön av ansökningar från assyriska/syrianska flyktingar från Turkiet
genom ett så kallat ”nollställningsbeslut”
1976. Detta beslut anses ha gett så positiva signaler om möjligheten till en fristad
i Sverige att nya ansökningar om fristad i
Sverige snabbt strömma in. Regeringen
tog samma år ett nytt ”nollställningsbeslut.” Fler ”nollställningsbeslut” har tagits sedan dess – bland annat i samband
med en omorganisering av invandrarverket 1989 får att verkets handläggare
skulle kunna börja arbeta från ”start”.
Alternativa system
Att frångå principen om alla invånares
rätt till de solidariska systemen, får att
istället kunna bibehålla antingen öppna
gränser eller åtminstone så öppna gränser
att människor som är i behov av en fristad
kan fa det, ställer till andra politiska och
moraliska problem får välfärdsstaten.
Tanken med de solidariska systemen är
att de skall vara heltäckande får att hindra
allt får stora skillnader landets invånare
emellan. Att en grupp människor inte
skulle ha rätt till dessa system vore därfår
en självmotsägelse. Om dessutom systemen inte var heltäckande får alla invå-
nare med en skillnad mellan medborgare
och utlänningar skulle dessutom alternativa säkerhets- och fårsäkringssystem baserade på marknadslösningar uppstå
bland de utländska medborgarna. Ett nytt
politiskt dilemma förmodligen uppstår är
att även vissa av landets medborgare
skulle kräva att ordna sina sociala
trygghetsnät utanfår välfärdsstatens hägn
och befrias från den gemensa.Jm11a beskattningen och det heltäckande systemet
skulle brytas upp.
SVENSK TIDSKR IFT 247
Nytt dilemma
Att inom välfärdsstatens hägn inte ge de
utländska medborgarna samma civila och
sociala rättigheter så som anställningsskydd, facklig organisationsrätt, arbetsmarknadsutbildning, arbetslöshetsersättning med mera skulle leda till ett annat
politiskt dilenuna. En utländsk arbetsstyrka skulle konkurrera med den inhemska och försvåra genomförandet av
välfärdsstatens utbyggnad. Såväl en ökad
tillströmning av utländsk arbetskraft som
att den inom landets gränser redan befintliga inte hade samma rättigheter som
den inhemska arbetskraften skulle därmed vara ”oacceptabel”. När den
svenska invandringspolitiken skärptes introducerades samtidigt principen om att
”invandrare skulle ha möjlighet att leva
på samma standardnivå som den inhemska befolkningen.” (Prop. 1968:142, s. 1)
Pådrivande för såväl begränsningar i invandringen som för principerna om
sarmna standardnivå var LO, som bland
annat i juni 1967 initierade den statliga
utredning som fastslog de invandrarpolitiska principerna av idag.
Invandramas bästa
Men restriktionerna mot arbetskraftsinvandring motiverades inte bara med hänVlsnmg till välfärdspolitiska målsättningar, utan sades även vara till invandrarnas bästa: ”Om inga åtgärder tas
för att reglera invandringen av arbetskraft
till Sverige, kan invandringen leda till resultat som står i motsättning till de mål
som statsmakterna har fastställt för vår arbetsmarknadspolitik, nämligen att åstadkomma och bevara full, produktiv och
fritt vald sysselsättning, och för den ekononilska politiken överhuvudtaget…!
principen om lika standard ligger inte
bara att invandrare tillförsäkras samma
lön för sanuna arbete som den inhemska
arbetskraften. Därutöver måste principen
anses inrymma kravet att invandrarna
inte koncentreras till de sämst betalda yrkena eller de yrkesområden som är mest
osäkra med hänsyn till anställningstryggheten. En sådan utveckling kan leda
till att den invandrade arbetskraften blir
en avskild befolkningsgrupp som kännetecknas av låga inkomster och osäkra
anställningsförhållanden och som kommer att utgöra en arbetskraftsreserv med
hög arbetslöshetsrisk.” (Prop. 1968:142, s
96f)
Basstandard
Det dilemma som välfärdsstaten ställer oss
inför blir således tydligt: För att alla ska
kunna garanteras sanuna levnadsstandard
måste vi begränsa invandringen. Men det
faktum att välfärdsstaten har sådana solidariska välfärdsanordningar innanför
gränserna leder till att den måste leva
med ett konstant invandringstryck, med
alltmer tilltagande begränsningar. En
möjlighet att ge ökat skydd till människor som söker en fristad vore således att
frångå den rättvisefilosofi som säger att
alla måste ha samma tillgång till
välfärdsstatens anordningar, att inför ett
slags basstandard, men förbehålla välfärdsservicen till antigen enbart landets
248 SVENSK TI DSKR IFT
mvånare eller till de som betalar skatt. fullständigt omänsklig miljö, än inrätta
Det moraliska dilenunat är uppenbart. ett halv-mänskligt reservat inom folkherrunets gränser”, som en av recensenUndanta nyanlända tema av Öbergs bok nyligen sammanfatDenna diskussion i välfärdsstaters invand- tade den inställningen. (Stig-Bjöm Ljungrarpolitiska dilemma har i Sverige inte gren, SvD 940412)
behandlats i den politiska debatten forrån
på senare tid. Mauricio Rojas har varit
inne på att undanta nyanlända flyktingar
från diverse sociala skyddsnät for att istället ge dem en möjlighet att med egna resurser skapa sig en ny framtid. Nu senast
har Nils Öberg i en doktorsavhandling,
Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser.
Om moraliska dilemman i välfärdsstaters
invandrings- och invandrarpolitik, behandlat
frågan ur ett moralfilosofiskt perspektiv.
Nils Öberg tar själv inte ställning i frågan
om invandringspolitikens utformning
utan nöjer sig med att diskutera olika alternativ. Men han ställer också frågan:
”Flyktingar kommer inte frivilligt, utan
söker en fristad undan forfoljelse av något
slag. Därmed gör de i princip inte heller
anspråk på att fa del av de sociala
nyttigheterna som rättvisediskussionen
till övervägande del handlar om. Nog
vore det väl ändå forenligt med vår uppfattning om vad rättvisa innebär om invandring av det slaget tilläts for en tid,
men utan att det for den skull också gav
vederbörande tillträde till hela vårt
välfärdssystems alla dyrbara tillgångar?”
(Öberg, s 173) Men i så fall handlar det
om ett välfärdssamhälle som alls liknar
den välfärdsstat vi talar om. Välfärdsstaten
accepterar inte socialt utanforskap.
”Hellre skicka tillbaka människor till en
Ett varningsord
I den varning som Friedrich Hayek utfärdade i slutet av 50-talet pekade han just
på att detta moraliska dilemma inte har
sin lösning inom välfärdsstatens ram. Det
finns goda skäl till att vi forsöker använda
alla de politikens möjligheter som står till
vårt forfogande till att dra forsorg om de
svaga eller gamla och sjuka eller faller offer for olyckshändelser, skrev Hayek.
Men påpekade också att det är emellertid
något helt annat att hävda att de som är
fattiga blott i den meningen att de lever i
ett samhälle där många är rika skulle ha
rätt till en andel i vad dessa äger eller att
det faktum att en individ fåtts in i en
grupp som uppnått ett viss välstånd och
en viss kulturnivå skulle berättiga honom
till en andel i alla dessa formåner. Att det
ligger i alla medborgares intresse att gemensamt ombesörja vissa tjänster är inget
skäl for någon att begära rätt till en andel
i alla tillgängliga formåner.
Allvarliga motsättningar
”Nationella grupper kommer att bli mer
och mer slutna, allteftersom denna uppfattning som vi kämpat mot sprider sig.
Hellre än att ge människorna del av de
fordelar som livet i deras land kan erbjuda, torde en nation foredra att uteSVENSK TIDSKRIFT 249
stänga dem helt och hållet, ty har de väl ett visst land är att dess regering har makt
fatt ta del av dessa fördelar, kommer de att påtvinga den, far vi inte bli förvånade
snart att kräva som sin rätt att ta en viss om vi finner att samma norm genomdel av landets välstånd. Föreställningen drivs med våld i internationell skala. Så
att medborgarskap eller till och med en snart majoritetens rätt till de förmåner
längre tids vistelse i ett land ger rätt till en som minoriteten åtnjuter väl erkänts på
viss levnadsstandard håller på att bli en nationell nivå, finns det inget skäl till varkälla till allvarliga internationella motsätt- for detta skulle stanna vid de existerande
ningar. Och eftersom det enda som be- staternas gränser.” (Frihetens grundvalar,
rättigar att denna norm tillämpas inom Stockholm 1983, s 105)
250 SVENSK TtDSKR IFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner