Thomas Gür; Meningslös invandrarpolitik


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

bankrutthotade) industripionjärer slet for
att samla ihop kapital av släktingar och
andra, och ej sällan tvangs uppsöka bankirer med i sin tur patetiskt små och
strängt bevakade mede, kunde Deutsche
Bank som en av de fOrsta aktiebankerna
erbjuda krediter som forbluffande snart
fick världsforetag som AEG, Siemens,
Mannesmann och senare biljättar som
Dairnler-benz att uppstå. Situationen var
helt olik den i t ex Frankrike, vars outvecklade bankväsen lät mången lovande
foretagside gå forlorad.
Hetsiga politiska krav
Allt såg så ljust ut. Men kriget, krigskostnaderna, krigsskadeståndet och så depressionen grusade det samhälle vars hälsa
och fortroende är varje finansiärs livsvillkor. Den välartade finansmannens råd
dränktes i den kör där allt hetsigare politiska krav skar mot varandra. I
Weimartidens osäkra stämningar fick
bankens forsök att värna god affårsed
något nästan overkligt över sig, och alltid
levde man heller inte upp till kraven.
En vital fråga är om Deutsche Bank
THOMAS GÖR:
bar skulden till nationalsocialismen.
Frågan har tagit det mesta intresset när
boken lagts fram i Tyskland. En slutsats är
att banken inte bjöd nog motstånd på de
områden där den kunde ha gjort det,
liksom att banken av rädsla efterhand
nöjde sig med budgetteknisk kritik av
hitlerstaten. men att judar fick viktiga
roller i Deutsche Bank allt från dess tillkomst är också belagt. Andan var praktisk, politiska eller intressehänsyn skulle
om möjligt avvisas. De finansiella operationerna under nazitiden var knappast
önskvärda. De innebar for banken t ex att
efordelaktigt befatta sig med statslån, som
allmänheten och investerare efterhand
ratade.
Efter kriget har Deutsche Banks framgång än mer än forr varit Tysklands.
Banken blir då en finansiell världsaktör,
men framtonar också ogripbart opersonlig. Skulle krisen slå till på nytt kan
man fråga sig om en barlic av detta forn1at
har den kunskap som gör att lc.risen kan
forekommas och dämpas. Boken väcker
på kunnigt sätt frågan – men ger knappast svaret.
MENINGSLÖs
INVANDRARPOLITIK
A
tt svensk invandrarpolitik
nått till vägs ände torde inte
vara någon större hemlighet. Från diskussionen
om kulturbevarande, och ett välkomnande av det berikande inslaget av olika
manifestationerna av invandrarnas kulturer i mitten av 1970-talet har vi nu fått
en diskussion där de kulturella egenarterna antingen ses som nonnavvikelser
418 SVENSK TIDSKRIFT
(”jag vet inte om det är något i deras traditioner som gör att de blir snattare”,
som Birgit Friggebo sa om kosovoalbaner) eller som hinder fcir invandrarnas
inlemmande i det svenska samhället.
Mot politiken om kulturbevarande
har det under de senaste åren blivit vanligast att ställa en politik om integration.
Ett arbete som hamnar i en slutsats utmed
dessa linjer är Hans Esping, Dags för en ny
migrationspolitik.
Sökande ift.er ny politik
Espings bok är egentligen, som framgår
av titeln, ett sökande av en ny politik
över hela det migrationspolitiska faltet;
alltså flykting-, invandrings-, och invandrarpolitik. Hans Esping är fil dr i rättssociologi med det offentliga regelsystemet
som specialitet. Och detta märks i boken.
Esping behärskar väl falten beträffande
lagstiftningen, och tillämpningen av
denna lagstiftning, främst utlänningslagen
och utlänningsfcirordningen, samt den
inhemska och den internationella diskussionen kring asylrätten. I den invandrarpolitiska avdelningen av sin bok begår
emellertid Esping misstaget att diskutera
den verklighet, fcir att inte säga belä-
genhet, som det svenska samhället står
infcir visavi invandrarna, med utgångspunkt från den stadfästa invandrarpolitiken.
Men invandrarpolitiken, med några
hundra miljoner kronor till hemspråksundervisning, några hundra miljoner
kronor till svenskundervisning fcir såväl
Dags for e11 ”Y migratiollSpolitik, av Hans Espig, SNS
Förlag 1995.
”Förmodligen skulle
arbetslösa hemspråkslä-
rare, kommunala invandrarsekreterare, anställda
vid de invandrarorganisationer som för den absoluta huvuddelen av sin
inkomst är beroende av
offentligt stöd och andra
som har sin utkomst av
invandrarpolitiken
demonstrera, och kryssa
mellan olika massmedier
för att göra sin sak hörd,
men i grunden skulle
deras frånvaro varken göra
till ellerfrån.

barn som vuxna, några tiotals miljoner
kronor till invandrarorganisationerna och
så vidare, är en alldeles fcir betydelselös
fcireteelse fcir att ha en inverkan på den
vardag som invandrarna i Sverige lever i.
Den höga arbetslösheten bland invandrare, utslagningen, den höga kriminaliteten, de sociala problemen, de dåliga
skolresultaten som en bild, och den stora
anpassningsfcirmågan, iniemmandet i
majoritetssamhället, många enskilda individers och hela gruppers framgångsrika
inbrytningar i det svenska samhällslivet
och uppfinningsrikedomen som en
annan (mot)bild, har ingenting, eller
mycket, mycket lite, att göra med den
SVENSK TIDSKRIFT 419
– – —
mycket, mycket lite, att göra med den
invandrarpolitik som fors av idag.
Varken till ellerfrån
Hårt uttryckt kan sägas att den svenska
invandrarpolitiken och dess institutioner
skulle kunna skrotas i morgon utan att
någon märkte det. Förmodligen skulle
arbetslösa hemspråkslärare, konmmnala
invandrarsekreterare, anställda vid de
invandrarorganisationer som for den
absoluta huvuddelen av sin inkomst är
beroende av offentligt stöd och andra
som har sin utkomst av invandrarpolitiken demonstrera, och kryssa mellan
olika massmedier for att göra sin sak
hörd, men i grunden skulle deras frånvaro varken göra till eller från.
Den ”invandrarpolitik” som kan sägas
vara forbunden med invandramas belä-
genhet i Sverige handlar i stället om helt
andra frågor som skolpolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik och så vidare. För forståelsen av
invandramas situation är således en diskussion om en ny fom1 av ”politiken mot
invandrare och infodda” är betydligt
väsentligare än en sökandet av en ny
invandrarpolitik.
Den av riksdagen fastställa invandrarpolitiken har till exempel inget att skaffa
med det utanforskap som präglar invandramas situation på arbetsmarknaden.
Detta utanforskap är ett resultat av en
otillständig arbetsmarknads- och skattepolitik som drabbar svaga grupper som
ungdomar i lika stor utsträckning. Likaså
har invandrarpolitiken inte mycket att
skaffa med det faktum att n1.ånga, främst
nyanlända ~nvandrare, hamnat i ett
bidragsberoende och i en klientrelation
gentemot offentliga verk och myndigheter. I sanm1a situation befinner sig
många infodda, vilket är ett resultat av en
perverterad socialpolitik som alltfor ofta
gör det mer ”lönsamt” att uppbära bidrag
än att arbeta.
Välkommen diskussion
Med ovanstående som grund finns det
ändå en anledning att välkonma en diskussion om den svenska invandrarpolitiken per se. Dess ide om offentligt stöd
till kulturbevarande har, som i andra
internationella paralleller, understött en
balkanisering av samhället och upprätthållit skillnaden mellan ”svenskar” och
”invandrare”, mellan ”vi” och ”dem”.
Dessvärre har den nya diskussionen om
integration inte frigjort sig från kopplingen till det offentliga stödet, till den
sociala ingenjörskonsten. Den statliga
interventionen skall denna gång ordna
med integration i stället for kulturbevarande, tycks tanken vara. Med denna
ansats foljer också forslag om utökad
”positiv särbehandling” och om kvoteringar av olika slag. Men det resultat man
riskerar att åstadkomma kan bli just den
politisering av etniska frågor som prövats
utan framgång på så många håll, och vars
huvudsakliga resultat varit att öka mot- 420 SVENSK TIDSKRJFf
sättningarna mellan olika befolkningsgrupper.
Drag av fars
Den svenska invandrarpolitiken fåreter
stundtals klara drag av en fars. Förändras
den i en riktning som leder till ett förvärrande av relationerna mellan svenskarna i
majoritetsbefolkningen och de relativt
nytillkomna, vare sig det handlar om etablerade etniska minoriteter eller nyanlända invandrargrupper, kan denna
politik lika gärna upprepas så som en tragedi.
SVENSK TIDSKRIFT 421