Print Friendly

Thomas Gür; Konsten att läsa historien

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.._
o+J
U)
I
Marx och Engels försökte i sitt manifest att förutspå framtiden. Det
gick inte särskilt bra den gången. Med Internet och bredband har
teknikdeterminismen åter givits plats i historieskrivandet. Tror någon
det går bättre den här gången? l av Thomas Gur
II!] lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1l
N
ÄR KOMMUNISTISKA MANIFESTET fyllde
150 år fanns ett genomgående tema i en
mängd hyllningsartiklar. Manifestets författare hade kanske inte haft rätt i sina förutsägelser om kapitalismens nedgång och
fall, och socialismens parallella uppgång och seger, men
de hade åstadkommit en skarpsinnig och i många avseenden oöverträffad analys av samhällsförändringarnas
drivkrafter i allmänhet och kapitalismens uppkomst och
tillkortakommanden i synnerhet.
Eftersom det är lätt att tillbakavisa manifestets framtidsförutsägelser är det förståeligt att det inte längre är
dessa som framhålls som Karl Marx och Friedrich Engels starka sidor.
Att ingen orkar ta upp debatten med massmedie- och
akademivänstern om värderingen av Marx och Engels
analyser om samhällsförändringens drivkrafter och kapitalismens uppkomst och tillkortakommanden, förklaras
delvis av att en sådan polemik mest är en sak för konnäsörer och doktrinhistoriker.
Men till delligger förklaringen också i att påståendet
om de kommunistiska lärofädernas oöverträffade analys
av samhällsförändringens drivkrafter numera är pseudo-intellektuellt allmängods.
Framför allt gäller detta synen på tekniska framsteg
som huvudorsaken till samhällsförändringar. Hos Marx
och andra samhällsanalytiker i hans spår, finns dessutom
uppfattningen att tekniska framsteg och innovationer,
uppfinningar tillämpade på produktionsprocessen, också
leder till en viss typ av, och i förväg bestämbar, samhällsstruktur- en uppfattning som vi kan kalla för teknologisk determinism. Världsbilden hos dessa tänkare
är teleologisk: alltså att världsordningen och den mänskliga historien strävar efter ett bestämt mål (i detta fall
”människans frigörelse”): Således främjar de tekniska
framstegen detta och gör på sikt uppnåendet av detta
mål oundvikligt.
Denna teknologiska determinism återkommer i dag
i diskussionerna om vad som skall hända med våra samhällen i ljuset av den informationstekniska revolutionen.
Här är de tekniska framstegen så uppenbara och så överväldigande att de gett upphov till vad Mauricio Rojas i
sin senaste bok, Välfärd efter välfärdsstaten, kallar för
”en teknofixerad ansats- ett slags neohistoriematerialism”.
Allsköns tvärsäkra uttalanden om hur !T-revolutionen, Internet, bredband o s v kommer att förändra våra
liv i grunden och bana väg för den alldeles speciella samhällsmodell som skall göra oss fria, ingår i en tydlig och
inte särskilt sympatisk teknikdeterministisk tradition.
Hos den 28-återige Karl Marx låter det så här:
”I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt
livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga för- :c
Vl
r-to
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 lm
ro
~
o…….
Cf)
:r:
hållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.” (Filosofins elände)
D
ENNA MEKANISKA PROJEKTIONSTEORI, att ett givet
tekniskt underlag tvingar fram en given samhällsstruktur, har varit problematisk för många marxister.
En vanlig bortförklaring är att Marx här inte avser hur de
feodala eller industrikapitalistiska systemen uppstått,
utan att verbet ”ger” i slutmeningen beskriver ett strukturellt förhållande, det vill säga de samhälleliga relationer som lämpar sig för en given produktivkraft.
Detta är dock just en bortförklaring, eftersom de inledande meningarna i citatet inte är en systembeskrivning
utan avser att återge ett skeende om hur nya produktivkrafter förändrar produktionssättet som i sin tur förändrar ”alla” samhälleliga förhållanden.
Att denna teknikdeterminism dessutom inte var
resultatet av en ungdomlig radikalism framgår av att
Marx 1867, tjugo år senare, skriver så här i Kapitalet:
”Teknologin avslöjar människans aktiva förhållande
till naturen, hennes livs omedelbara produktionsprocess
och därmed också hennes samhälleliga levnadsförhållanden och de ur dessa emanerande andliga föreställningarna.”
Hos en efterföljare till Marx, Nikolaj Bucharin, blir
denna tekniska determinism övermåttan tydlig, som i
nedanstående stycke hämtat från hans lärobok, Den
materialistiska historieuppfattningen från 1921:
”Sammanhanget mellan tekniken och den sk ‘kulturrikedomen’ är iögonenfallande. Man behöver exempelvis bara jämföra Kina hittilldags och Japan. I Kina
har på grund av en hel rad omständigheter det samhälleliga arbetets produktivitet och den samhälleliga tekniken utvecklat sig utomordentligt långsamt, och så representerar Kina tills vidare en relativt stillastående kultur.
Det revolutionerande inflytandet utgår här från den nya
kapitalistiska tekniken. I Japan däremot har under de
sista årtiondena på den tekniska utvecklingens område
tagits ett väldigt steg framåt, och i enlighet därmed började också Japans kultur raskt utveckla sig: det är tillräckligt att erinra om den japanska vetenskapen.”
I bilden av den tekniska nivån och de tekniska förändringarna som betingaren av vårt levnadssätt, rentav
våra andliga föreställningar finns givetvis en mycket lockande förenkling. Alla har någon gång stött på förklaringen att ångkraften utgjorde grunden för den industriella revolutionen och de samhällsförändringar, som
stora fabriker, städernas tillväxt, landsbygdens avfolkning, massrörelserna, demokratins införande o s v, som
denna revolution ledde till.
Men, som också Rojas framhåller, är två påståenden
problematiska i ansatser som de ovan.
EfJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 l
Det första gäller föreställningen om teknikens självständiga dynamik som historiens motor. Detta har motbevisats av en bred ekonomisk-historisk forskning som
bl a lyfter fram institutioners avgörande betydelse –
exempelvis marknadsekonomins, äganderättsskyddets,
det civila samhällets o sv.
Det andra och mer problematiska påståendet är att
ett givet tekniskt underlag tvingar fram en bestämd typ
av social struktur: ”De som följer detta tankespår, och
de är inte få, säger nuförtiden att digitaltekniken ger oss
ett X- eller Z-samhälle …”
Men det finns och har aldrig funnits en typ av industrisamhälle. Med storindustrierna som bas kunde så olika
samhällen som Japan, Sovjetunionen, USA och Folkhemssverige byggas.
D
ETFINNSEN ENORM MÄNGD AV MÖJLIGA kombinationer mellan ”teknik och samhälle”. Rojas återger
MeJvin Kranzbergs ord, att tekniken varken är god eller
ond, och inte heller neutral, och påpekar att även om
mångfalden av möjliga kombinationer mellan teknik och
samhälle är ofantlig, ”finns det ändå en hel del kombinationer som inte är möjliga”, det vill säga samhällsformer som inte är förenliga med en viss teknik. Detsamma
kan sägas om de inbördes relationerna mellan andra viktiga sociala strukturer eller viktiga samhällsgrupper.
Det blir då denna potentiella oförenlighet som kan ge
upphov till de omvälvande perioder där gamla former
kolliderar med nya sådana på ett sätt som skakar om
hela samhällslivet.
När det gäller tekniska uppfinningar finns det gott
om exempel på att de inte leder till samhällsomvälvande förvandlingar, av det enkla skälet att vissa samhällen
inte ens tillägnar sig dem.
Stigbygeln blev således inte någon succe i England
före normandernas ankomst. De första romerska vattenkvarnarna kan dateras till sista hälften av första århundradet före Kristi födelse, men det tog flera hundra år
innan de blev vanliga i Italien, trots de stora och uppenbara ”fördelar” de kunde erbjuda.
Härutöver står vi också inför den betydligt svårare
frågan att inte bara förklara varför vissa uppfinningar
avvisades, utan också varför andra uppfinningar över
huvud taget inte blev gjorda, trots att de var inom räckhåll tekniskt samt ekonomiskt fördelaktiga.
Det mest kända exemplet är hästens seldon, som i
antiken var lång mindre effektivt än det vi använder i dag
(det var gjort som ett oxseldon så att hästen blev strypt).
Ett annat exempel är att grekerna aldrig kom att uppfinna skottkärran, trots att de både kände till principen
om hävstång och bruket av hjul.
Andra kända exempel är att de amerikanska indianerna kände till hjulet, använde det i barnleksaker, men
aldrig i transporter, samt att Hero av Alexandria uppfann en ångturbin som användes för att öppna och
stänga portarna i stadens Athena-tempel, men aldrig
industriellt.
Och apropå Bucharins exempel om Kina kan nämnas
att Mittens rike fram till slutet av medeltiden låg långt
före Europa inom områden som matematik, fysik, astronomi och järn- och porslinstillverkning. Många tekniska genombrott skedde i Kina och likaså gjordes där
många uppfinningar långt före dessa blev kända i Europa, så som kompassen, krutet, papperet och boktryckarkonsten. Trots dessa tekniska framsteg skedde inga
samhällsomvälvningar i Kina av det slag som den teknologiska determinismen förutsätter. Det faktum att
kineserna redan under 200-talet utvecklade en teknik
för riktningsangivelse genom magnetiserade järnnålar
och sedan länge kunde tillverka brandsatser med en sammansättning liknande svartkrut, ”gav” t ex inte en kinesisk kanonbåtsdiplomati eller kolonialism över oceanerna.
Den centraliserade och hierarkiska kinesiska ämbetsmannastaten byggde på stabilitet och dess ledning var
därför negativ till förnyelse. Eftersom institutionerna
förhindrade framväxten av dynamiska sociala skikt som
tex en handelsmannaklass eller entreprenörer som kunde
förnya produktionsprocesserna inom gamla hantverk,
förblev det kinesiskasamhällets grundstrukturer i stort
sett oberörda av de tekniska landvinningarna.
Jon Elster, från vilken några av exemplen ovan är
hämtade, framhåller ”att det är principiellt otillräckligt
att peka på enskilda uppfinningar som en förklaringsfaktor för historisk förändring, så länge som man inte
har löst den långt viktigare uppgiften att förklara varför
och hur dessa uppfinningar kom att accepteras av det
totala ekonomiska systemet”.
Ytterligare en komplikation i den teknikdeterministiska synen om historisk framåtskridande är fenomenet
att samhällen och folkslag förlorar, alltså glömmer bort,
tekniska landvinningar. Ett exempel är den grekiska
bronsålderns sammanbrott i mellan 1200 och 1000 före
vår tideräkning. Inför de kommande tre århundradena
tillintetgjordes åtskilliga tekniska landvinningar. Kunskap om skrivkonsten (linear A och B) försvann helt,
och ingenjörskonsten föll tillbaka. Denna epok går
typiskt nog under namnet ”den mörka tiden”. Det var
först vid början av 700-talet före vår tideräkning som
grekerna återupptäckte skrivkonsten.
När det gäller Rojas tes om inbördes omöjliga kombinationer kan en aspekt på den misslyckade gammeJkommunistiska statskuppen i Sovjetunionen augusti
1991 kanske fungera som ett samtida exempel på att en
given teknisk utvecklingsnivå kan omöjliggöra en viss
typ av samhällsutveckling. Jag syftar då på att kuppmakarna inte omedelbart tog kontroll över nyhetsflödet,
inte ströp telefonförbindelserna med utlandet, stängde
flygplatserna och började störa utländska sändare. Detta
var visserligen bara ytterligare ett uttryck för kuppmakarnas allmänna oskicklighet- där deras oförmåga att
säkra sig hela krigsmaktens stöd var den mest uppenbara- men genom att inte försäkra sig om kontrollen över
kommunikationerna, fick de inte heller tid att reparera
sina misstag och dåliga förberedelser.
Man kan förenklat säga att den samtida tekniska
utvecklingen på kommunikationsområdet omöjliggjorde det samhälle som en, mot Michail Gorbatjov revanschistisk, ortodox kommunistisk fraktion ville fortsätta
att upprätthålla.
De moderna kommunikationerna omöjliggjorde kanske den kommunistiska diktaturens återkomst i Ryssland, men de ledde, som lätt konstateras, inte med något
slags nödvändighet till ett frihetens rike. Till yttermera
visso hindrade inte informationsrevolutionen ens Jeltsin att bara två år senare, hösten 1993, bombardera den
parlamentsbyggnad han själv talat inför, och med förevändningen att de kommunister han bekämpade nu hade
låst in sig där och försökte få med de väpnade styrkorna
på ett uppror mot den sittande presidenten.
!
DETTA PERSPEKTIV KAN MAN OCKSÅ SÄTTA ett frågetecken för Rojas eget påstående att den informationstekniska revolutionens grundtekniker ”med en annan
ideologisk och institutionell omgivning” hade kunnat
utformas ”så att de hade blivit en del av ett orwellskt
1984”. Frågan är om inte persondatorerna, accesskoderna (inte bara de öppna utan också de ”crackade” och de
”hackade”) och det världsvida nätet just tvärtom är ett
utmärkt exempel på hur vissa tekniker omöjliggör en
viss typ av samhälle, i detta fall storebrors samhälle.
Ett sidospår: Däremot ger tekniken samtidigt utmärkta möjligheter att utveckla ett Lillebror-samhälle, alltså
inte en central auktoritet som elektroniskt övervakar oss,
utan en mångfald av små och stora agenter som med
kommersiella eller politiska motiv, och på basis av de
elektroniska spår vi lämnar efter oss, försöker blanda sig
i t ex våra konsumtionsmönster.
Tillbaka: Detta omvända tekniska imperativ, att det
tekniska framskridandet inte kan bestämma vad för slags
samhälle vi får, men utesluta att vi kan behålla eller etablera ett visst slags samhälle, har Mauricio Rojas i ett
tidigare arbete kallat för ”negativ determinism”.
Det avsnitt där detta begrepp utvecklas är, trots sin
starka inriktning på metodfrågan i akademisk forskning,
värt att citera i sin helhet:
”Denna typ av determinism kan, för att skilja den
från hårdare varianter, kallas för negativ determinism.
Skillnaden ligger i att den negativa determinismen funI
(/)
,…….
o
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 llEJ
‘-
0
+-‘
(J’)
I
gerar genom att tvinga fram förändringen och utesluta
vissa möjligheter, inte genom att positivt och entydigt
bestämma den institutionellt-kulturella ‘ramens’ beskaffenhet. Formulerad på detta sätt, är jag beredd att acceptera den negativa teknodeterminismen som vägledande arbetshypotes i en forskningsstrategi för att
studera samhällsförändring i det industriella och
postindustriella samhället. Detta val beror på att de
moderna banbrytande innovationernas enorma
produktivitetsvinster synes mig göra dess anammande till en överlevnadsfråga för alla, så fort de
införs någonstans i världssystemet. Denna tendens, som
började med den första industriella revolutionen, har
försett den tekniska förändringen med ett tilltagande
mått av tvångsmässighet och detta berättigar antagandet av en sådan negativ teknodeterministisk arbetshypotes.”
Detta sätt att närma sig den tekniska utvecklingens
inverkan på samhället känns igen.
Det påminner i sin negativa avgränsning om Karl
Poppers falsifieringskriterium för kunskapssökande. Den
enda logik som kan gälla när det gäller generella laghypoteser är, enligt Popper, deduktiv logik, att hypotesen
ännu inte visat sig vara falsk. En generelllaghypotes kan
aldrig visas vara sann, men däremot kan den visas vara
falsk. Härav följer två saker. Dels att vi får acceptera utsagor om naturlagar, inte på grund av att de har visat sig
sanna, verifierade, utan därför att vi ännu inte kunnat
påvisa dem som falska. Dels att vi som ett avgörande
kriterium för vetenskaplighet också inför principen om
falsifierbarhet: en teori är vetenskaplig om det går att
ange påståenden som i princip kan prövas och som, om
de vore sanna, skulle visa att den uppställda teorin är
falsk. Popper kontrasterar Einsteins relativitetsteori å
ena sidan och Marx historieteori å den andra. Den senare är enligt Popper icke-vetenskaplig, eller som han kallar det, metafysisk, eftersom dess tolkningsschema kan
appliceras överallt, men däremot kan teorins företrädare inte kan peka ut något som ens kan kullkasta den.
Rojas negativt avgränsade teknikdeterminism påminner också om Friedrich Hayeks ide om att vi inte kan ha
positiva kriterier på vad som är rättvist, men väl negativa kriterier som visar oss vad som är orättvist. I enlighet
med detta bör således lagen inte beskriva vad som är tillåtet (rättvist) utan vad som är förbjudet (orättvist).
D
EN FÖRESLAGNA NEGATIVA determinismen löser ett
besvärligt dilemma. Det är alldeles uppenbart att
det tekniska framskridandet har ett stort inflytande på
samhällsutvecklingen. Ibland så stort att det blir frestande att i marxistisk anda utnämna det till historiens
drivmotor och börja extrapolera vilka slags samhällsformationer som framtida förändringar, vilka vi för
IIIlSvensk Tidskrift 12000, nr l l
övrigt blott kan gissa oss till, kommer att leda till. Med
en negativ deterministisk ansats tar vi ett steg tillbaka
från detta slags hybris, och våra utsagor om framtiden
begränsar sig till hur vi tror att den inte kommer att
gestaltas.
Att i all blygsamhet medge att man inte vet hur framtiden kommer att gestalta sig annat än i negativa termer,
att man anar hur den inte kommer att gestalta sig, är
givetvis varken vidlyftigt eller visionärt.
Men det är just de vidlyftiga och visionära påståendena om hur det mänskliga samhället oundvikligen kommer att se ut i framtiden som också åstadkommit mest
skada i mänsklighetens moderna historia.
Manifestets författare kan givetvis inte hållas ansvariga
för Sovjetkommunismens praktik. Men mellan Marx utsaga om ångkvarnen som ger ett samhälle av industrikapitalister och Lenins tankar om socialism som sovjetmakt plus
elektrifiering av landsbygden eller som taylorism plus
sovjetmakt går en obruten linje av teknikdeterminism.
Och den determinismen blir inte snyggare av att
begreppen byts ut med till exempel bredband och nätdemokrati.
Thomas Gtir (thomas.gur@svd.se) är ledarskribent i Svenska
Dagbladet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner