Print Friendly

Thomas Gür; Etniska skolor värda alla uppmuntran

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETNISKA SKOLOR VÄRDA
ALL UPPMUNTRAN
THOMAS GOR
Argumenten mot etniska och konfessionella skolor är desamma idag som på 50- och 60-talet.
Men verkligheten har visat att dessa skolor- till skillnad från många offentliga skolor- med
stor framgång lotsat sina elever in i det svenska samhället.
er man på listan över de
ansökningar som lämnats in till skolverket
om att starta nya friskolor till höstterminen
1998 upptas den första av fem sidor
nästan helt av skolnamn som börjar
på ”al”, det arabiska språkets bestämda artikel, som precis som engelskans
”the” används i början av titelnamn.
Det handlar givetvis om att alltfler
svenskar med arabisk eller muslimsk
bakgrund (trots risk för övertydlighet
är det värt att notera att de bägge kategorierna inte sammanfaller) vill
starta eller skicka sina barn till skolor
med konfessionell, språklig eller kulturell inriktning i enlighet med denna sin bakgrund. Men det finns även
ansökningar om att starta en rysk
friskola och en (ny) judisk friskola.
Vi har i Sverige en infekterad deTHOMAS G0R är författare och ledarskribent i Svenska Dagbladet.
batt om etniska samt konfessionella
friskolors effekter på samhället i allmänhet och på barnen i synnerhet.
En del av debatten har just tagit sin
utgångspunkt i existensen av friskolor
med muslimsk eller arabisk inriktning, och med tanke på den mängd
ansökningar som föreligger om nya
sådana skolor är det sannolikt att
denna debatt kornmer att intensifieras.
Det finns ett antal argument mot
friskolor med konfessionell eller etnisk inriktning.
Försvåra anp assning
Ett är att skoloma kornmer att försvåra (invandrar)bamens anpassning
till det svenska samhället. Ett annat
(med det första besläktat) är att skolor
av detta slag skulle leda till att eleverna isoleras från det övriga samhället.
Ett tredje, att följderna av att släppa
fram detta slags skolor skulle vara oö-
verblickbara för det offentliga skolsystemet (”har man sagt ja till en
grupp far man säga ja till alla”). Ett
SVENSK TIDSKRIFT
fjärde, att de grupper av minoriteter
eller invandrare som önskar detta
slags skolgång åt sina barn i själva verket är gäster (främlingar) i vårt land
och att deras krav därför bör avvisas.
Ett femte är att de behov som dessa
skolor åberopas kunna fylla (undervisning i det egna språket, den egna
kulturen eller religionen, närheten
till elever med samma slags bakgrund
o s v) lika gärna kan tillfredsställas inom den allmänna, offentliga skolan.
Ett sjätte, att de föräldrar som vill
sända sina barn till skolor av detta slag
inte är medvetna om sina barns bästa.
Betraktar man dessa argument i ett
längre perspektiv, bortom dagspolitiken, ser man att de inte alls är nya,
utan tvärtom har flera decennier på
nacken. Men viktigare än att argumenten är gamla, är att de, sedan de
framfördes, faktiskt prövats mot
verkligheten.
U nder mer än fyra decennier har
två slags friskolor, eller särskolor som
den mer tidstypiska termen lydde, på
konfessionell respektive etnisk grund
13
funnits i Stockholmstrakten. Det är
den judiska Hillelskolan respektive
den estniska skolan. Vid de tillEillen
dessa skolor ansökt om statsbidrag får
sin verksamhet eller då statsbidrag till
minoritetsskolor i allmänhet har
kommit att behandlas, har den judiska och den estniska skolans verksamhet och dess följder får samhället och
barnen också varit föremål får politisk debatt så långt upp som i Sveriges
riksdag. Redan när de estniska flyktingarna efter lägervistelsen under det
andra världskriget började organiserandet av egna skolor får flyktingbarnen, skrev Dagens Nyheter följande
på ledarplats: ”De balter som vill
stanna här far finna sig i att undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen underlättas, och om den
baltiska intelligentsian är missnöjd
med det far den väl söka sig ett annat
land.” (DN, 3juli 1945)
Isolering av estniska barn
Då representanter får esterna
Sverige i juni 1958 gjorde en framställan hos ecklesiastikministern om
statsstöd i syfte att uppnå samma villkor som enhetsskolan, överlämnades
denna till skolöverstyrelsen får beredning, och remissvar infordrades·
från länsskolnämnder och liknande.
Remissvaren gav några klassiska exempel på argument mot minoritetsskolors berättigande. Länsskolnämnden i Södermanlands län ansåg att
”en fullständig estnisk folkskola i
Eskilstuna” var orealistisk ”bl a av
den anledningen, att en sådan anordning skulle medfåra en icke önskvärd
14
isolering av de estniska eleverna”.
skolstyrelsen i Borås menade att en
”med statliga och kommunala medel
stödd undervisning får att uppehålla
språk och kulturella traditioner hos
ett frärrunande folk kan ta konsekvenser, som nu ej kan överblickas, i
synnerhet i städer, där liksom i Borås
inslaget elever av utländsk härkomst
är synnerligen stort”. (Citerad
Kiviaed, s 219)
Frågan kom under 1960-talet att
debatteras två gånger i riksdagen.
Första gången 1963, då två motioner
i fårsta och andra kammaren yrkade
på statsanslag till skolan i fråga.
Majoriteten i statsutskottet menade
att motionerna skulle avstyrkas, men
vid gemensam votering bifölls minoritetens reservation och riksdagen beviljade skolan statsbidrag.
Andra gårigen diskuterades frågan
1968, då riksdagen med anledning av
den proposition regeringen lagt om
skolgången får ”vissa minoriteter i
Sverige” tog ställning till om Hillelskolan skulle fortsätta att ta statsbidrag. I samband med propositionens
behandling i statsutskottet behandlades motioner som både yrkade på att
staten skulle anslå sådana resurser att
”såväl särskilda klassavdelningar får
minoritetsbarn som självständiga internationella skolor kunde växa
fram” och motioner som yrkade på
att bidraget till Hillelskolan skulle avvecklas ”successivt”.
I bägge debatterna ställdes en majoritet som menade att den judiska
Hillelskolan (och de estniska skolorna) borde kunna utgöra ett undantag
SV EN SK TID SKRIFT
vad gällde statsstöd till skolor utanfår
enhetsskolan mot en minoritet som
av olika anledningar menade att en
konsekvent tillämpning av tankarna
bakom enhetsskolan innebar att konfessionella skolor av Hillelskolans art
(och etniska skolor som de estniska
skolorna) inte borde beviljas statsstöd.
Men i ett avseende var majoriteten
överens med minoriteten: statsstöd
till Hillelskolan fick inte innebära
upprättandet av en princip om samma slags stöd till likartad karaktär,
och att tankarna bakom enhetsskolan
skulle vara de rådande i alla andra
sammanhang. Med propositionen
från 1968 satte riksdag och regering
definitivt stopp får fler statsstödda
skolor får nyanlända grupper av invandrare som finnar, jugoslaver och
andra.
Utsatta judiska foräldrar
Jag skall här återge några av de argument som framfårdes får åsikten att
de judiska och estniska särskoloma
inte borde beviljas statsstöd. Visserligen är majoritetens argument får ett
undantag också intressanta i ett sammanhang som berör statsmaktens inställning i invandrar- och undervisningspolitiska frågor, men här kan vi
nöja oss med notera att majoriteten
inte ansåg att Hillelskolan borde beviljas samrna stöd som den statliga
enhetsskolan därfår att den hade lika
rätt till detta eller får att familjerna
hade rätt att i möjligaste mån på lika
villkor välja skolgång får sina barn,
utan stödet motiverades med att de
judiska barnens föräldrar utsatts för
svåra prövningar, att Hillelskolans
elever behövde värnas om på ett alldeles särskilt sätt, att den sexåriga
skolan var en temporär station i elevernas utbildningsgång, att de bättre
kunde inlemmas i det svenska samhället genom den övergångsform
som Hillelskolan erbjöd, att de uppfostrings- och omvårdnadsfrågor som
de judiska elevernas skolgång aktualiserade svårligen kunde tillgodoses inom ramen för enhetsskolan, att det
fanns särskilda skäl att visa generositet
mot vissa speciella grupper och att
det fanns anledning att beakta de kulturella särdrag som invandrare förde
med sig in i landet.
Bland dem som opponerade sig
mot ett statsstöd till Hillelskolan
fånns i första kammaren folkpartisten
Ingrid Segerstedt Wiberg. Hon på-
pekade att de judiska barnen ”icke
allenast” skulle ha en fristad i
Sverige: ”De skall känna sig hemma i
Sverige, de skall bo här, de skallleva
bland de svenska barnen som svenska
barn. Därför tror jag… att man gör
ett olyckligt felslut när man vill skilja
dessa barn från andra och sätta dem i
en speciell skola.”
Segerstedt Wiberg invände också
mot påståendet att det var föräldrarnas önskemål att barnen skulle gå i en
specialskola som Hillelskolan: ”Jag är
alldeles övertygad om att föräldrarna
till de barn det här gäller vill barnens
bästa. Men dessa föräldrar som kommit hit som flyktingar eller från koncentrationsläger, har en sådan erfarenhet att de inte kan bedöma förhållandena i ett lugnt samhälle. Man kan
inte begära att de skall tro att vi vill ta
emot barnen med vänlighet. De har
inte någon erfarenhet av det lugna
svenska samhället utan av en helt annan värld. Om man plockar ut deras
” (De v-alter som vill
stanna härf årfinna sig
i att undervisningen av
deras barn ordnas så
att assimileringen underlättas, och om den
baltiska intelligentsian
är missnöjd med det får
den väl söka sig ett annat land.’ (DN, 3 juli
1945) ”
barn och låter dem gå i en speciell
skola, växer inte barnen samman
med de svenska barnen.”
En annan företrädare för minontten i kammaren, socialdemokraten
Emil Näsström, argumenterade så
här: ”Som alla kammarledamöter vet
har vi inte bara judar som gäster och
främlingar i vårt land. Vi har en stor
mängd finnar, tyskar, belgare, holländare, osv… Säger man A, så misstänker jag att man också far säga B.
Frågan är: Skall vi ha finska skolor,
italienska skolor, skolor för polacker,
ungrare, tyskar, belgare, holländare
och många fler? Om det är meningen
bör man säga ifrån det nu, så att vi
vet vad det kornmer att leda till… Jag
förutsätter också att denna kammare
anser att om vi går in för denna sak,
SVEN SK TID SKRIFT
skall vi också fullfölja den och anordna skolor för alla dessa andra nationaliteter.” (Man kan för ordningens
skull notera att av de cirka 14.000 judar som var bosatta i Sverige i mitten
av 1960-talet var större delen svenska
medborgare.) En partikamrat till
Näsström i andra kammaren, Gunnel
Olsson, framförde likartade argument, och hon menade att särskilda
skolor som Hillelskolan inte alls var
nödvändiga för att föra vidare det judiska kulturarvet: ”Men vi har judiska familjer här i landet som bott här i
200 år och lyckats hålla detta kulturarv utan att ha särskilda skolor… Jag
tror att det bättre än något annat visar
hur det går bra att klara denna sak
utan att isolera sig i en särskild skola.
Jag har mycket svårt att förstå att det
skulle underlätta anpassningen om
man på detta sätt skilde ut sig.”
En likartad inställning beträffande
minoriteters krav på särskolor deklarerade dåvarande ecklesiastikministern Ragnar Edenman då han påpekade att statsstöd till särskilda skolor
inte bara berörde judiska trosbekännare: ”Vi har väldigt många andra
också. Framför allt är ju den katolska
gruppen i stark tillväxt av olika skäl,
kanske framför allt beroende på den
stora importen av arbetskraft från
Italien. Det kornmer att bli ett problem inte minst på många orter i
Västmanland hur man skall klara den
frågan om vi slår in på den vägen att
riksdagen med en konfessionell motivering, ärade kammarledamöter,
ger anslag till en skola.” Däremot
menade Edenman att om man kon- 15
r
z
C)
z
<
>
z
o
;c
>
;c
o
r
z
centrerade sig på ”de judiska barnens
speciella belägenhet rent mentalhygieniskt så att säga är det kanske möjligt
att finna en utväg for att stödja denna
skola”.
Det mentalhygieniska motivet for
att trots allt bevilja Hillelskolan statsstöd kom enligt judiska representanter även att framforas av dåvarande
statsministern Tage Erlander i samband med en uppvaktning hos denne. Från judisk sida avvisades dock
bidrag på dessa villkor. (Schwarz, s
89 f)
Fria experimentskolor
Även Gunnel Olsson tog upp det
mentalhygieniska motivet när hon
menade att det var en ”helt annan sak
med de elever, som är mentalt skadade genom fOräldrarnas upplevelser eller genom den behandling de själva
har varit utsatta for eller som över
huvud taget har anpassningssvårigheter”. Men i detta avseende skilde sig
inte Hillelskolans judiska elever
nämnvärt från andra elever i liknande
belägenhet vilka kunde ha ”fullt sarnma skäl att önska komma bort ifrån
en skolmiljö, där de inte kan finna sig
till rätta och där de direkt far illa”,
menade Olsson. Och även om det
fanns en obligatorisk grundskola
skulle vissa fria experimentskolor, internatskolor och glesbygdsskolor
utanfor enhetsskolan komma att behövas ”därjämte skolor for en ganska
stor grupp barn med personliga svå-
righeter av olika slag”. Därfor var det
också angeläget, påpekade Gunnel
Olsson, att ”vi far klara linjer for des- 16
sa olika skolformer, men vi kan inte
lösa dessa problem for en liten grupp
isolerat från de andra”. (Enligt en
muntlig uppgift jag fatt foranledde
denna redogörelse under vilka villkor
särskolor kunde startas, en ledarkommentar i Svenska Dagbladet om att
socialdemokratin såg särskolorna som
”antingen hospital eller laboratorium”.)
I den debatt som fordes i andra
kammaren 1968 med anledning av
propositionen om minoritetsskolorna
återkom Gunnel Olsson, och den här
gången var hon mer explicit med sin
beteckning på en inhemsk svensk
minoritetsgrupp som något främmande, även om hon ansåg att det
fanns andra, mer främmande grupper
i Sverige än judarna, så som schartauaner och laestadianer: ”De är ju
mer främmande for vår allmänna kultur än vad både katoliker och judar
är. De borde med minst samma rätt
kunna kräva att fa egna skolor åt sina
barn och att ta uppfostra dem i enlighet med sina ideer. Vi kan ju inte ge
religiösa minoriteter andra rättigheter
än vi ger våra egna, bara därfor att de
råkar vara inflyttade.” Socialdemokraten Emil Näsström, som vid detta
tillfålle satt i forsta kammaren hade
denna gång inget att invända mot
statsstöd till Hillelskolan, men hans
roll hade övertagits av partikamraten
Kaj Björk som varnade for det ”slags
prejudikat som på längre sikt kan
komma att åberopas av andra religiö-
sa minoriteter. Man kan på det sättet
glida in i ett tillstånd av ett på olika
sätt segregerat skolsystem som skulle
SVEN SK TIOSKRIFT
stå i strid med allmänna demokratiska
jämlikhetsprinciper på detta områ-
de.”
Björk polemiserade också mot den
nytillträdde ecklesiastikministern
Sven Moberg, vilken beträffande invandrarbarnens undervisning påpekat
att regeringen hade en klar och principiell uppfattning, ”nämligen att det
är bäst for dessa barn att gå i den
svenska skolan. Den är så generöst
utformad att barnen inte torde behö-
va känna några speciella svårigheter
vid en sådan skolgång”. Det fanns,
enligt Moberg, emellertid ”ett undantag från denna regel. Det gäller
Hillelskolan och jag anser mig inte
behöva närmare utveckla varfor vi
anser oss kunna göra det undantaget.”
Vilseledande motivering
Men mot detta invände Kaj Björk
dels med att hänvisa till att Alva
Myrdal, ”en klartänkt person” som
inte heller hörde till ”dem som brukar beskyllas for nationell trångsynthet”, i den offentliga utredning som
foregått den nu diskuterade regeringspropositionen hade reserverat
sig mot ett undantag for Hillelskolan,
dels genom att polemisera mot
Mobergs foreträdare och tillika det
statsråd som framlagt propositionen i
fråga, OlofPalme. Björk accepterade
inte Mobergs åsikt att det inte behövdes någon ”särskild motivering
for att man här gjort ett särskilt undantag från regeln. Åjo, det skulle
nog behövas en motivering.” Den
motivering som Palme angivit i propositionstexten fann Björk ”vilseledande, eftersom det ingalunda forhåller sig så, att medlemmar av det
judiska folket generellt skulle vara
angelägna om en så extremt segregerad undervisningsform som den som
tillämpas i Hillelskolan… För det andra skulle ju uttalanden av denna art
lika väl kunna göras om andra religiösa minoriteters krav på statsbidrag
till särskolor.”
Återkommande argument
Som vi ser fcirekom i stort sett samtliga samtida argument mot friskolorna redan då statsbidrag till de estniska
och judiska särskolorna diskuterades.
Även om åsikten om enskilda minoriteter som ”främlingar” i vårt land
inte kan framforas med samma emfas
i den mångkulturella diskursens
Sverige har onekligen även detta argument varit närvarande i debatten.
Om man järnfor dessa invändningar
mot särskolor på etnisk eller konfessionell grund, och det resultat av dessa skolors verksamhet som forutskickades med hur det egentligen
blev, tror jag att man därmed också
far anledning att ifrågasätta de invändningar som idag riktas mot friskolor av sarruna slag.
Efter mer än femtio års verksamhet
for de estniska skolorna och mer än
fYrtio års verksamhet fcir den judiska
Hillelskolan har uppskattningsvis tusentalet elever gått ut respektive skola. Om denna skolform skulle ha lett
till en segregering hade det givetvis
märkts.
Men inte nog med att något sådant
inte har noterats. Tvärtom talar allt
for att de estniska och judiska särskolorna borgade fcir en framgångsrik
anpassning till det svenska samhället.
Enklast kan denna process beskrivas
beträffande esterna, eftersom judarna
i Sverige inte kan fciljas i befolkningsstatistiken som en speciell grupp
hemmahörande från ett särskilt land.
Redan i mitten av 1960-talet kunde
den statliga utredning som satte stopp
for fler minoritetsskolor i Sverige,
1964 års utlands- och internatskoleutredning, konstatera att ”en osedvanligt stor del av de estniska ungdomarna i Sverige [har] sökt sig till
gymnasium och olika högskolor”.
(SOU 1966:55, s 238) Detta forsökte
utredningen forklara med att ”en stor
del av flyktingarna hade relativt hög
skolutbildning” och att utbildningsfrågorna därfor hade ”fatt en mycket
framskjuten ställning inom den estniska gruppen i Sverige”. Medan den
senare citerade meningen var riktig,
var den fcirra felaktig, och förmodligen ett forsök till historieförfalskning
betingad av ideologisk enögdhet.
Men utredningen satte därmed ett
mönster som stod sig ett kvartssekel
senare när dåvarande (och nuvarande) justitieministern Laila Freivalds, i
ett polemiskt inlägg beträffande den
estniska utbildningsframgången i
Sverige, använde sig av samma förklaringsgrund, nämligen att det
”bland balterna fanns en klar överrepresentation av akademiker. Det har
väldigt stor betydelse, har vi så små-
ningom förstått, i vårt samhälle fcir
barn och ungdomars val av utbildSVENSK TIDSKRIFT
ning. Att gå vidare till högre utbildning har ett klart samband med huruvida man lever i en miljö där teoretisk utbildning, läsning och liknande
är en del av det naturliga vardagslivet
och där det inte är det.” (Freivalds, s
93)
Emellertid stämmer inte dessa
(bort)fcirklaringar beträffande esterna:
”Förmodligen hade esterna vid flykten ett större inslag av lågutbildade
och personer med landsbygdsbakgrund än t ex de senare arbetskraftsinvandrarna från Jugoslavien”.
(Reinans, s 72) Och flertalet estniska
föräldrar ”hade bara en sexårig skola
bakom sig och det var också vanligt
att bägge föräldrarna förvärvsarbetade. Det har tidigare påpekats att det
är sannolikt att relativt sett många
estniska barn ur arbetarfamiljer i
Sverige har fatt en högre utbildning
och därmed andra yrken än sina föräldrar.” (Reinans, s 85) Som en bekräftelse på detta, och som kontrast
mot historieförfalskningen om överrepresentationen av akademiker
bland balterna som förklaringsgrund
for utbildningsframgången, kan följande återges: ”Jag har hört om en
fattig estnisk krigsänka, som inte ens
kunde uttala, än mindre skriva det
fcirut åsyftade göterborgsläroverkets
namn [en av de estniska särskolorna].
Men en sak visste hon: Hennes son
skulle gå på ‘Viit-, Viit-…”. dvs, på
Hvitfeldtska HAL.” (Rebas, s 74)
Vid olika samtal med representanter fcir, och tidigare elever, i Hillelskolan har jag i stort sett fatt samma
bild bekräftad. I likhet med den est- 17
r
z
Cl
o
z
niska skolan har även Hillelskolan
fungerat som en brygga mellan den
judiska kulturen och det svenska
samhället, och även om det inte är lika lätt att följa den judiska gruppen
som den estniska, förefaller även
Hillelskolan att för sina elever ha utgjort en språngbräda for social rörlighet uppåt för många barn vars föräldrar kom till Sverige som utblottade
flyktingar eller överlevande från koncentrationslägren.
När Hillelskolan 20-årsjubilerade
1975 kunde man i en tidningsnotis
om händelsen lakoniskt konstatera att
den oro som bland annat uttryckes i
de uttalanden jag återgav från kammardebatterna helt enkelt kommit på
skam: ”Inför skolans tillkomst befarade somliga att eleverna skulle bli isolerade i det svenska vardagslivet. Så
har det inte alls blivit.” (SvD, 5 november 1975)
Samhörighet med det svenska
och estniska
Och drygt fem år senare, vid skolans
25-årsjubileum, kunde den dåvarande ordföranden for skolstyrelsen,
Salomo Berlinger, konstatera att ”de
över 500 elever som gått i Hillelskolan visat att man inte behöver isolera
sig fysiskt från sin svenska omvärld
och inte andligt från sin judiska bakgrund”. (SvD, 1 juni 1981) Och en
interiör från den estniska skolans 25-
årsjubileum kan exemplifiera hur
denna samhörighet med såväl det
svenska som det ursprungliga kunde
gestalta sig: ”Och på estniska och
svenska begicks det högtidliga jubile- 18
et. På estniska läste Kalju Lepic upp
en egen dikt och elever ur sjätte klassen i skolans blå-vita dräkt deklamerade ‘Det svenska landet’ av Österling
och ‘En ungbjörk’ av Fröding.
Jämtlandssången och Du gamla du
fria följdes av en estnisk folkmelodi.
Men endast på svenska hölls den
långa raden av tal.” (SvD, 14 mars
1970)
De bägge skolornas elever återfinns
inom alla yrken och alla sociala nivå-
er i dagens svenska samhällsliv, även
om en övervikt synes finnas för högutbildade akademiker och för höginkomsttagare. Men viktigast av allt är
att dessa skolors nu vuxna elever i det
närmaste helt utan undantag är, tvärtemot vad som sades av motståndarna,
sammanlänkade med det svenska
samhället.
De estniska skolornas och den judiska Hillelskolans framgångar står
som en viktig kontrast mot den skepsis som framförs när nya invandrargrupper eller religiösa minoriteter vill
starta egna friskolor. Att det finns en
mycket stor misstänksamhet mot det
muslimska och/ eller mot det arabiska
i Sverige är oomtvistligt. Samtidigt
ser vi att såväl ester som judar möttes
av samma slags skepsis under den första tiden i Sverige.
Deras försök att bygga sitt inträde i
det svenska samhället på egna nätverk
motarbetades; i bästa fall möttes de av
oförståelse, i många fall av fientlighet.
Avsikten med denna artikel har inte varit att särskilt plädera för en typ
av friskolor, än mindre ett speciellt
slag av etniska eller konfessionella
SVEN SK TI DS KRI FT
friskolor (alltså de arabiska och muslimska friskolor med vilka artikeln
inleddes) utan att visa på att farhågorna kring vissa skolor av etnisk/ kulturell och konfessionell karaktär för
länge sedan luftats i svensk debatt,
prövats mot verkligheten och visat
sig vara kraftigt överdrivna, för att inte säga felaktiga.
När därför nya grupper av invandrare engagerar sig i sina barns skolgång och aktivt söker upp friskolor
av kulturellt eller konfessionellt slag,
finns det, med de estniska och judiska
erfarenheterna i åminnelse, all anledning att stödja och uppmuntra detta
fenomen. Även om det handlar om
arabiska eller muslimska friskolor.
Litteraturreferenser
Laila Freivalds, Diskussionsinlägg, lnvandrarr.ldslaget
1990. 90-talets invandrarpolitik, Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm 1991, ss 93 – 96.
Sven Alur Reinans, Balterna i Sverige – ndgra demogra·
fiska aspekter.
Lars-Gunnar Eriksson (red), Deforsta bdiflyktingarnaen antologi om balterna i Sverige, Statens invandrarverk
(SIV-pocket), Norrköping 1985 (?),ss 65-89.
Voldernar Kiviaed, Esterna i Sverige bildar samhälle.
David Schwarz (red), Svenska minoriteter, Bokforlaget
Aldus/Bonniers, Stockholm 1966, ss 201 – 222.
Hain R ebas, Jämlikhet, Invandrarr.ldslaget 1990. 90-
talets invandrarpolitik, Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm 1991, ss 71 – 79.
Riksdagens protokoll, forsta karrunaren, nr 20, 8 maj
1963, Om statsbidrag till Hillelskolan, m m, ss 83 – 96.
Riksdagens protokoll, andra kammaren, nr 20, 8 maj
1963, § 19 Bidrag till driften avgrundskolorm m, ss 85 –
98.
Riksdagens protokoll, forsta kammaren nr 29, 29 maj
1968, Ang. undervisning for utlandssvenska mjl, ss 19 –
32.
Riksdagens protokoll, andra kanunaren nr 29, 29 maj
1968, §5 Undervisning for utlandssvenska barn samt for
vissa minoriteter i Sverige, ss 137- 156.
David Schwarz, Svensk invandrar- och minon·cetspolitik
1945. 1968, Prisma, Stockholm 1971.
SOV 1966:55, Skolgdng borta och hemma.
Utlandssvenska barns skolgdng – skolinackordering –
Skolgdng for vissa minoriteters barn, Betänkande avgivet
av 1964 :\rs utlands- och intematskoleutredning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner