Thomas Allvin; EUs utrikespolitik, en grekisk tragedi i två akter
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EU:s utrikespolitik,
en grekisk tragedi i
l av Thomas Allvin
Det börjar likna en av antikens tragedier. För andra gången har
EU:s utrikespolitik smulats sönder i Greklands händer, trots alla goda föresatser.
Vilar det en förbannelse över det grekiska ordförandeskapet?
D
ET ÄR DEN 18 APRIL 1994· Första akten.
ED har bara haft en gemensam utrikesoch säkerhetspolitik (GDSP) i lite drygt S
månader. Någon smekmånad har man
dock inte fått, istället föddes GDSP under
den värsta utrikespolitiska kris som Europa skådat på
decennier: Jugoslaviens sönderfall. En gemensam EDplan, lanserad samtidigt med GDSP, har fallerat liksom
er att det är alldeles för besvärligt att jobba med hela
ED-kretsen, och då inte minst med ordförandelandet
Grekland som står långt ifrån DSA:s egna ståndpunkter.
Därför måste ED ställas åt sidan. Frankrike och Storbritannien, lättsmickrade som de forna stormakter de är,
spelar gärna med liksom Tyskland som vädrar morgonluft efter SO år i skuggan. När det grekiska ordförandeskapet lite senare talar inför Europaparlamentet nämns
otaliga tidigare initiativ. Den transatlantiska klyftan har stor skuld till
de ständiga haverierna. De flesta är
eniga om att det internationella
samfundet måste tala med en röst
om krisen ska kunna lösas.
”Medlemsländerna ska
Jugoslavien nästan inte alls. Frågan
har nu i princip försvunnit från
ED:s agenda.
’avstå från varje handling
KNAPPT NIO ÅR SENARE.
som strider mot unionens ANDRA AKTEN.
Med Grekland som ordförande
enas ED:s utrikesministrar denna
aprildag om ett uttalande som
manar till ökad diplomatisk aktivitet mellan FN, ED, DSA och
Ryssland för att nå en gemensam
ståndpunkt. Ett vagt uttalande,
men dagen därpå skulle allt konkretiseras på ett oväntat sätt. ED:s
representant i Jugoslavien, Lord
Owen, tar uttalandet till intäkt för
intressen eller kan minska
Med Grekland som ordförande enas
ED:s utrikesministrar den 27 januari 2003 om ett uttalande där man
dels välkomnar vapeninspektörernas avsikt att fortsätta inspektionerna i Irak, dels understryker att
ansvaret för att hantera frågan ligger
hos FN:s säkerhetsråd. Ett inte fullt
så vagt uttalande, men vad hjälper
väl det? Tre dagar senare skriver
dess effektivitet som en
sammanhållande kraft i
de internationella
relationerna.”
att etablera en kontaktgrupp mellan Frankrike, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och DSA. Från denna dag
är det kontaktgruppen som tar initiativen till nya lösningar, inte FN, ED eller någon annan organisation.
Ordförandelandet Grekland är informerat men inte
konsulterat. Flera ED-länder protesterar eftersom de känner sig förbigångna, men för döva öron. Kontaktgruppen är till viss del ett beställningsjobb av DSA som tyckmlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
statsministrarna i fem ED-länder en
debattartikel där man betonar enigheten med DSA och
manar säkerhetsrådet att ta sitt ansvar (annars…). Ordförandelandet Grekland som ska företräda ED utåt har
inte konsulterats. Vissa ED-länder protesterar, eftersom
de känner sig förbigångna, medan andra försöker tona
ned saken. Dagen efter sitter ED:s utrikespolitiske representant Javier Solana och vrider sig som en mask i ett
samtal med BBC:s intervjuproffs Tim Sebastian. Solana
två akter
är nu en representant för något som inte längre finns,
EU:s utrikespolitik, och försöker avväpna Sebastians giftgadd med en smet av diplomatiska ordvändningar. Han
försöker hävda att EU visst har en gemensam utrikespolitisk linje, vilket är en förutsättning för hans existens.
Det är ett omöjligt uppdrag, dömt att misslyckas och
plågsamt att se. Under dagarna som kommer vidgas
klyftan mellan EV-länderna ytterligare, och den nya
Greklands öde är att hjälplöstseEU-skutan förlisa under
sitt vaktpass.
Händelsen visar att EU trots alla storslagna visioner
och alla år av arbete med att bygga upp en gemensam
utrikespolitik bara klarar av att enas i okontroversiella
frågor. EU tycker det är bra med fredstrupp i Makedonien och dåligt med kärnvapen i Nordkorea. Så fort det
börjar blåsa hårdare vindar än så rämnar EU-bygget, i
linje som snickras ihop under toppmötet ett par veckor senare är föga
mer än ett försök att skyla den med
ett tjusigt skynke. Under alla
omständigheter har EU försuttit
sina chanser att spela en betydelsefull roll i Irak-frågan.
”Ordförandelandet
synnerhet när det gäller en fråga
där såväl USA som folkopinionen
är engagerad. De EU-länder som
varit stormakter, och de som skulle vilja vara det, reagerar med ryggmärgen och agerar enligt vad de
anser vara sitt eget nationella
Grekland är informerat
men inte konsulterat.”
Mellan dessa två tillfällen har mycket hänt som ingett
hopp för de som vill se EU som en internationell aktör.
Det verkade som om Bosnien blivit en tankeställare för
EV-länderna och att man nu på allvar tänkte ta itu med
det europeiska utrikespolitiska projektet. Så sent som
vid årsskiftet kom ett stort genombrott för EU:s säkerhets- och försvarspolitik. EU skulle äntligen kunna
använda sin nya militära insatsförmåga efter ett avtal
med Nato. Solana gick på små moln och började planera
för större och större fredbevarande operationer på
Balkan. Men mycket vill ha mer: ordförandelandet Grekland drabbades av hybris och försökte ena EU-länderna
kring dagens hetaste utrikespolitiska fråga: Irak. Den
som försöker lura gudarna får snart veta sin plats.
intresse. Då väger ED-fördragets skrivning om att medlemsländerna ska ”avstå från varje handling som strider
mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet
som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna” mycket lätt. Det är trist, men inte så förvånande.
Sannolikt kommer ED-länderna att låtsas som om
ingenting hänt när Irak-frågan väl är avförd från dagordningen, och fortsätta i samma hjulspår som tidigare.
Vi kan väl bara hoppas att EU:s rullande ordförandeskap hinner avskaffas innan det är Greklands tur nästa
gång.
Thomas Allvin (thomas.allvin@swipnet.se) är pol mag i
europeisk politik.
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lIIJ
en grekisk tragedi i
l av Thomas Allvin
Det börjar likna en av antikens tragedier. För andra gången har
EU:s utrikespolitik smulats sönder i Greklands händer, trots alla goda föresatser.
Vilar det en förbannelse över det grekiska ordförandeskapet?
D
ET ÄR DEN 18 APRIL 1994· Första akten.
ED har bara haft en gemensam utrikesoch säkerhetspolitik (GDSP) i lite drygt S
månader. Någon smekmånad har man
dock inte fått, istället föddes GDSP under
den värsta utrikespolitiska kris som Europa skådat på
decennier: Jugoslaviens sönderfall. En gemensam EDplan, lanserad samtidigt med GDSP, har fallerat liksom
er att det är alldeles för besvärligt att jobba med hela
ED-kretsen, och då inte minst med ordförandelandet
Grekland som står långt ifrån DSA:s egna ståndpunkter.
Därför måste ED ställas åt sidan. Frankrike och Storbritannien, lättsmickrade som de forna stormakter de är,
spelar gärna med liksom Tyskland som vädrar morgonluft efter SO år i skuggan. När det grekiska ordförandeskapet lite senare talar inför Europaparlamentet nämns
otaliga tidigare initiativ. Den transatlantiska klyftan har stor skuld till
de ständiga haverierna. De flesta är
eniga om att det internationella
samfundet måste tala med en röst
om krisen ska kunna lösas.
”Medlemsländerna ska
Jugoslavien nästan inte alls. Frågan
har nu i princip försvunnit från
ED:s agenda.
’avstå från varje handling
KNAPPT NIO ÅR SENARE.
som strider mot unionens ANDRA AKTEN.
Med Grekland som ordförande
enas ED:s utrikesministrar denna
aprildag om ett uttalande som
manar till ökad diplomatisk aktivitet mellan FN, ED, DSA och
Ryssland för att nå en gemensam
ståndpunkt. Ett vagt uttalande,
men dagen därpå skulle allt konkretiseras på ett oväntat sätt. ED:s
representant i Jugoslavien, Lord
Owen, tar uttalandet till intäkt för
intressen eller kan minska
Med Grekland som ordförande enas
ED:s utrikesministrar den 27 januari 2003 om ett uttalande där man
dels välkomnar vapeninspektörernas avsikt att fortsätta inspektionerna i Irak, dels understryker att
ansvaret för att hantera frågan ligger
hos FN:s säkerhetsråd. Ett inte fullt
så vagt uttalande, men vad hjälper
väl det? Tre dagar senare skriver
dess effektivitet som en
sammanhållande kraft i
de internationella
relationerna.”
att etablera en kontaktgrupp mellan Frankrike, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och DSA. Från denna dag
är det kontaktgruppen som tar initiativen till nya lösningar, inte FN, ED eller någon annan organisation.
Ordförandelandet Grekland är informerat men inte
konsulterat. Flera ED-länder protesterar eftersom de känner sig förbigångna, men för döva öron. Kontaktgruppen är till viss del ett beställningsjobb av DSA som tyckmlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
statsministrarna i fem ED-länder en
debattartikel där man betonar enigheten med DSA och
manar säkerhetsrådet att ta sitt ansvar (annars…). Ordförandelandet Grekland som ska företräda ED utåt har
inte konsulterats. Vissa ED-länder protesterar, eftersom
de känner sig förbigångna, medan andra försöker tona
ned saken. Dagen efter sitter ED:s utrikespolitiske representant Javier Solana och vrider sig som en mask i ett
samtal med BBC:s intervjuproffs Tim Sebastian. Solana
två akter
är nu en representant för något som inte längre finns,
EU:s utrikespolitik, och försöker avväpna Sebastians giftgadd med en smet av diplomatiska ordvändningar. Han
försöker hävda att EU visst har en gemensam utrikespolitisk linje, vilket är en förutsättning för hans existens.
Det är ett omöjligt uppdrag, dömt att misslyckas och
plågsamt att se. Under dagarna som kommer vidgas
klyftan mellan EV-länderna ytterligare, och den nya
Greklands öde är att hjälplöstseEU-skutan förlisa under
sitt vaktpass.
Händelsen visar att EU trots alla storslagna visioner
och alla år av arbete med att bygga upp en gemensam
utrikespolitik bara klarar av att enas i okontroversiella
frågor. EU tycker det är bra med fredstrupp i Makedonien och dåligt med kärnvapen i Nordkorea. Så fort det
börjar blåsa hårdare vindar än så rämnar EU-bygget, i
linje som snickras ihop under toppmötet ett par veckor senare är föga
mer än ett försök att skyla den med
ett tjusigt skynke. Under alla
omständigheter har EU försuttit
sina chanser att spela en betydelsefull roll i Irak-frågan.
”Ordförandelandet
synnerhet när det gäller en fråga
där såväl USA som folkopinionen
är engagerad. De EU-länder som
varit stormakter, och de som skulle vilja vara det, reagerar med ryggmärgen och agerar enligt vad de
anser vara sitt eget nationella
Grekland är informerat
men inte konsulterat.”
Mellan dessa två tillfällen har mycket hänt som ingett
hopp för de som vill se EU som en internationell aktör.
Det verkade som om Bosnien blivit en tankeställare för
EV-länderna och att man nu på allvar tänkte ta itu med
det europeiska utrikespolitiska projektet. Så sent som
vid årsskiftet kom ett stort genombrott för EU:s säkerhets- och försvarspolitik. EU skulle äntligen kunna
använda sin nya militära insatsförmåga efter ett avtal
med Nato. Solana gick på små moln och började planera
för större och större fredbevarande operationer på
Balkan. Men mycket vill ha mer: ordförandelandet Grekland drabbades av hybris och försökte ena EU-länderna
kring dagens hetaste utrikespolitiska fråga: Irak. Den
som försöker lura gudarna får snart veta sin plats.
intresse. Då väger ED-fördragets skrivning om att medlemsländerna ska ”avstå från varje handling som strider
mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet
som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna” mycket lätt. Det är trist, men inte så förvånande.
Sannolikt kommer ED-länderna att låtsas som om
ingenting hänt när Irak-frågan väl är avförd från dagordningen, och fortsätta i samma hjulspår som tidigare.
Vi kan väl bara hoppas att EU:s rullande ordförandeskap hinner avskaffas innan det är Greklands tur nästa
gång.
Thomas Allvin (thomas.allvin@swipnet.se) är pol mag i
europeisk politik.
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lIIJ