Print Friendly

Thede Palm; Vietnamkriget i historien

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EDE PALM:
ietnamkriget i historien
daktör Frank Bjerkholt, Svensk Tidskrifts
rske medarbetare, har nyligen publicerat en bok
Vietnamkriget, som omnämnts i Svensk
idskrift 1981: J av ambassadör Dick Hichensergström under rubriken Litteratur. Han har
Il den undertiteln ”det stora bedrägeriet”. Vad
mvar bedrägeriframgår av hans analyser: de
ä/ler särskilt hur kriget framställdes i den
opagandavåg, som gick över världen och som
ertygade människor i både Sverige och andra
”nder. Fil dr Thede Palm diskuterar boken och
nar att den är byggd på ett stort material som
väl sovrat och analyserat. Nu finns också,
‘pekar han, Henry Kissingers ”Memoarer”, del
, i svensk översättning, och därmed kan särskilt
Tigsslutet ochfårhandlingarna i Paris studeras
När senatens utrikesutskott i Washington i januari i år frågade ut general Haig innan han
godkändes som utrikesminister, togs också
Vietnamkriget upp. Haig hade ju inte varit
ansvarig då, utan frågan gällde hur han bedömde president Nixons beslut att åter börja
bombningar mot Nordvietnam strax före jul
1972. Han svarade att de visat sig vara nödvändiga för att få nordvietnameserna att avsluta
Parisförhandlingarna och att de inte utgjorde
något maktmissbruk från presidentens sida. I
själva verket gav de resultat ganska snabbt och
redan i januari nästa år kunde avtalet om att
krigshandlingarna skulle upphöra skrivas på.
Det var samma återupptagna bombningar
av Hanoi som föranledde dåvarande statsminister Olof Palme att göra ett angrepp mot
USA:s president i så föga diplomatiska ordalag
att Förenta Staternas ambassadör i Stockholm
hemkallades och att den nyutnämnde svenske
ambassadören i Washington inte blev mottagen där. Olof Palme hade bland annat sagt, att
Nixon med bombningarna ”ville plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till
underkastelse genom maktspråk.” Numera är
det välbekant, naturligtvis också för Olof Palme, att det inte var tal om att framtvinga en
”underkastelse”. Nordvietnam höll den starkare positionen i de av dem själva utdragna
förhandlingarna om vapenstillestånd. När detta slutits, återfördes efter hand de amerikanska
marktrupperna till sitt hemland, medan nordvietnameserna lämnades att i lugn och ro förbereda erövringen av Sydvietnam, något som
under hela kriget, från början till slut, varit
deras avsikt.
Att ett krig väcker lidelser – hat, hämndbegär – är vanligt, men att dessa lidelser i ett
174
bestämt fall sträckte sig världen runt är något
annat. Vad var speciellt med Vietnam? I
Koreakriget hade amerikanerna också varit engagerade och genom sin överlägsna militära
insats bidragit till att den ena delen av ett folk
inte underkuvades av den andra. ”Den andra
delen” var där som i Vietnam kommunistisk,
men nu vet vi att det stöd som lämnades av
Kina inte också gavs av Moskva: man var ännu
inte klar på hur stora skillnader som fanns
mellan Moskvakontrollerad och självständig, i
detta fallet kinesisk kommunism. Moskvapropagandan drogs inte på. l fallet Vietnam skedde just detta, och med framgång.
Kanske blev människor så avtrubbade genom sitt engagemang for Vietnam fram tilljublet över ” freden ” i Paris 1973 att de blundade
for vad som hände sedan. Ty sedan inträffade
vad de många t>ntusiasterna fornekat skulle
kunna ske. På två år erövrades Sydvietnam av
Nordvietnam, en hård kommunistisk regim infordes , hänsynslösa f<irf<iljelser mot oliktänkande började. Men på Sergels torg tändes
inga facklor for de f<irf<iljdas skull. Först båtflyktingarnas tragedier fOr två år sedan riktade
åter uppmärksamheten på vad som inträflat i
det erövrade land, där ingen begärt att få bli
kommunist men som utlämnats åt erövring.
Snart bredde sig tystnaden igen. Tiden läker
som bekant alla sår.
Bakgrunden
Frank Bjerkholt, utrikesredaktör i Morgenposten i Oslo och välkänd for Svensk Tidskrifts
läsare for sina rapporter från Norge, har nyligen gett ut en bok ” Vietnam” – det stora
bedraget” (Oslo, Gyldendal norsk forlag). Det
är en debattbok, byggd på ett väl samlat odi
sovrat material, på självsyn i Vietnam och kännedom om Förenta Staterna och, inte minst, pl
andra lidelser än krigets, på viljan att visa \·ad
som är sant och rätt. Det vore bra om bokra
kunde översättas, även om kanske de norska
reaktionerna på kriget kan vara svåra att folja
och borde kompletteras med svenska. VisserJi.
gen nämner Bjerkholt också svenska f<irhållaaden: ” statsminister Palmes skjellsord mot l!SA
i disse årene ble beryktat”, skriver han. För
övrigt är det lärorikt att se hur den norsb
solidaritetsrörelsen med Vietnam kan fåras tiJ.
baka på det sovjetdominerande Världsfredlrådet. Ännu så sent som 1978 sände den norsita
”Vietnambevegelsen”, ledd från Arbejderpal’
tiet och från norska LO, ut en f<irklaring all
den stöder Hanoi och talade om den exemplao
riska uppgörelsen med landsf<irrädarna i Sydvietnam. ”Landssvikerne” – ordet blev niti«t
använt i Norge under och efter kriget får de11
som blev quislingar och nazister. Nu am·änds
det på dem som inte vill bli kommunister.
Vietnams historia går långt tillbaka, men dct
räcker att påminna om att frihetsrörelserna t
det franska kolonialväldet i Vietnam börjadt
utvecklas mellan krigen. De fOrsta kommuni
tiska motståndsgrupperna tillkom omkri111
1930 under ledning av Ho Chi Minh. Under
andra världskriget trängdes fransmännen bon
från Vietnam och president Roosevelt var s011
bekant antikolonialist och vägrade dem hjälp.
Efter hans död kunde de fOr en tid komiii
tillbaka. Då hade ett kortvarigt kejsardönr
hunnit etableras och störtas och Ho Chi Mittli
och hans Vietminh hade ryckt in i Hanoi. Ha.
rörelse stöddes – observera detta – av amm
kanerna genom OSS, samma organisation~
under kriget bistått motståndsrörelser i Europa, särskilt i Frankrike, och som nu vändes mot
fransmännen i deras kolonier. Att USA sände
vapen till Ho Chi Minh är något som fortfarande inte är glömt på sina håll i Frankrike.
Koreakriget kom Washington att tänka om.
Fransmännen fick stöd. Då dessa led sitt nederlag mot Vietminh vid Dien Bien Phu förde
John Foster Dulles, utrikesminister i president
Eisenhowers regering, rent av fram ett förslag
om att sätta in en atombomb. Det var presidenltD själv som sade nej. Ungefår samtidigt hade
transmännen tröttnat på att försöka behålla
Sydvietnam med vapenmakt. Vid en konferens
1Geneve 1954 blev Vietnam delat i två delar,
och längs 17:e breddgraden etablerades en neutral zon. En viss folkomflyttning följde, i vilken
huvudsakligen katolska nordvietnameser sökte
sig till Sydvietnam. Motsättningarna mellan
norr och söder blev allt hårdare. En i Geneve
diskuterad sammanslagning mellan länderna
var omöjlig, eftersom den förutsatte en fri folkomröstning, vilket kommunisterna i norr aldrig
kunde gå med på.
Ganska snart började de i stället infiltrera i
Sydvietnam. Det skedde genom Vietcong, en
avläggare av Nordvietnams kommunistiska
parti. Med stöd av erfarenheterna från Maos
revolution i Kina skulle ett uppror mot Saigon
fOrberedas på landsbygden. Detta blev möjligt
därför att i Sydvietnam jordreformer hade på-
börjats, som landet inte var moget för och som
mötte opposition. Liknande reformer pågick för
övrigt samtidigt i Nordvietnam, men där gick
man fram med Stalins utrotningspolitik av
bönder som mönster. Hur många bönder som
general Giap lät mörda på den nordvietnamesiska landsbygden är inte känt, men det rörde
175
sig om sexsiffriga tal. I Sydvietnam försökte
Vietcong mörda med mera urskillning och till
synes till böndernas fromma. Man koncentrerade sig på ledare i byarna, lärare och sjukvårdspersonal, kort sagt på dem som stod i
regeringens tjänst. Ett år vet man att antalet
rörde sig om 6 000. Sammanlagt blev det högre
siffror.
Ur Vietcong rekryterades FNL, som bildades i december 1960 i Hanoi. Under hela sin
existens leddes FNL därifrån och när organisationen spelat ut sin roll, avskaffades den. Att
påstå att det var FNL som förde ett befrielsekrig mot Saigon är nonsens. I början var det
förklarligt att en och annan blev missledd, men
de som inte minst i Sverige fortsatte att beskriva vad som hände utan att tala om att Hanoi
dirigerade utvecklingen och i senare delen av
kriget öppet trädde in i det kan knappast ha
talat annat än mot bättre vetande.
Man skall samtidigt inte framställa regimen i
Saigon i något rosenskimmer. Att buddistiska
munkar kunde bränna sig på gatan i protest
mot president Diem var ett av tecknen på hur
illa det stod till mellan befolkning och regering.
På landsbygden var spänningen hård på grund
av bryskt genomförda folkförflyttningar till
”säkra” byar. Den amerikanska hjälpen blev
också socialt påfrestande. När president Kennedy tillträdde, fanns det ca l 000 amerikanska
instruktörer och andra i Sydvietnam. När han
dog var antalet uppe i l5 000. Deras amerikanska vanor och pengar märktes. Sedan skickade president Johnson de första marktrupperna
till Sydvietnam. Han hade gott stöd för vad
han gjorde. Även en sådan auktoritet som
George Kennan förklarade vid ett tillfälle för
senatens utrikesutskott, att USA:s prestige var
176
involverad och att dra sig ifrån Vietnam skulle
kunna innebära en fara för världsfreden.
Kriget
Det kommer alltid att diskuteras om det var
klokt av amerikanerna att skicka trupper till
Vietnam. Att de sände vapen inklusive flyg var
en annan sak; ryssarna levererade tunga vapen
till nordsidan, och varför skulle inte sydvietnameserna få liknande hjälp. Tanken var ursprungligen att de skulle få understöd för att
bygga upp en antigerillarörelse, riktad mot den
nordvietnamesiska gerillan i Sydvietnam. Numera vet man att försök gjordes att få en gerilla
utrustad även för verksamhet i Nordvietnam.
Det lyckades inte. En av orsakerna var att president Kennedy efter Kubaäventyret misstrodde CIA, där de gerillaspecialister fanns,
som tagit arv efter OSS. Han lät en expert som
han litade på, general Maxwell Taylor, utreda
vad CIA skulle syssla med och vad Pentagon
skulle göra. Inte oväntat satsade generalen på
Pentagon. Sedan visade det sig att de amerikanska trupperna inte kunde föra krig mot
infiltrerande förband: ingenting stämde med
vad de var utbildade till och åtminstone en av
de militära cheferna saknade förmåga att sätta
sig in i vad en utvidgad krigföring mot gerilla
innebar. Det var general Westmoreland, som
förmodligen hade andra förtjänster, eftersom
han stigit så högt, men som var helt olämplig i
Vietnam. Hans taktik var ” ödesdigert felaktig” , menar Bjerkholt.
En viss hjälp fick Sydvietnam från motståndarna. Den s k Teroffensiven 1968 blev märkligt nog en sådan. Vapenvila proklamerades
under månadens religiösa fest, men under den
angrep nordvietnameserna den gamla kejsarstaden Hue, som de lyckades hålla i tre veckoc
Sedan fick de ge upp. Den första framgångea
där gick ut över världen som en avgörande
seger. Det var den inte, och det förhållandet att
under ockupationen av Hue mer än 3000 mäu
och kvinnor bevisligen mördades – en delbegravdes levande – blev ett kraftigt incitameal
för sydvietnameserna att inte ge motståndaroa
en chans att göra om bedriften.
Både ifråga om taktik och strategi undtt
Vietnamkriget kan här hänvisas till Nils PaJa.
stiernas artikel i Svensk Tidskrift 1968, 11
mönstergill bedömning, som nog var gansb
enastående i svensk press. Den förbigicks nd
tystnad; i varje fall påverkade den inte dta
svenska regeringen.
Efter Tet var nordvietnameserna krigströtta
och behövde återuppbygga sina förband eftlf
stora förluster. Samma tid gav Sydvietna•
regering möjlighet att stärka sin ställning. U•
der hela kriget var den aldrig så stabil som di.
Vad senare väntade den berodde mindre pl
motståndarna än på bundsförvanterna fråa
USA. Dessa hade återkommit till att kriget
måste ” vietnamiseras”, vilket innebar att det
inte fick fortsätta att vara ett amerikanskt kr1
– den amerikanska stormakten kunde inte lr
efter år vara engagerad i ett krig borta i Sydostasien. Kriget borde överlämnas till vietnameserna själva. Tanken må ha varit riktig mct
sättet på vilket den genomfördes var grym. Mt
dan ryssarna fortsatte att stödja Hanoi mal
vapen och instruktörer i all behövlig omfaa.
ning, drog Washington inte bara tillbaka sila
trupper utan också sitt materiella stöd. I läJt
den blev Sydvietnam försvagat och bröt iht
1975. Amerikaner evakuerades i panik.
ogen var utan fel
ubriken här ovan är hämtad ur Bjerkholts
k. Den är så sann som det är sagt men behö-
‘tr ju fortydligas.
\’ad beträffar USA blev det snart glömt, att
en amerikanska militära insatsen från början
m som hjälp till ett land som fått löften om
töd mot en hotande angripare. Men det är
‘tagligt att hjälpformen bedömdes fel, och
mfor allt skedde detta från Pentagon. Stänigt begärdes därifrån nya markstridskrafter
·11 kamp mot en gerilla, som man inte hittade i
rrängen, och detta faktum medförde i sin tur
Ttspridning från luften får avlövning av skor och annat, allt får att finna motståndaren
h fortfarande med svaga resultat. Insatsen av
nga ryska vapen kom forst senare, men då ·
ade amerikanerna börjat dra sig ur striderna.
tt general Westmordand spritt löften oming sig att man ”såg ljuset i tunnelns myning” och annat lika meningslöst medforde ett
bakslag. Trovärdighetsklyftan mellan militärt
och civilt vidgades i USA och på samma gång
mellan USA och Sydvietnams regering.
Denna regering var långt ifrån uppskattad
ens inom sina egna gränser. Utanfår dessa
framstod den, till en del genom motståndarsidans propaganda, som diktatorisk och korrumperad – vilket den formodligen ibland var
enligt västerländska begrepp. Ur amerikansk
synpunkt var den besvärlig, eftersom den, möjligen med rätta, ansåg sig forstå nordvietnameserna bättre än vad man gjorde i Washington.
Till källorna till Vietnamkrigets sluthistoria
hör numera Henry Kissingers ”Memoarer (2)
Från krig till fred ” (i utmärkt översättning av
ven Åhman, orstedts fårlag 1980). Hans och
andra amerikaners forhandlingar med general
177
Thieu, regeringschef i Saigon, var orimligt tålamodsprövande, och i slutfasen slöt Kissinger
freden i Paris med nordvietnameserna mer eller
mindre mot Thieus vilja, vilket kanske var nödvändigt men likafullt olyckligt.
l ödvändigheten framtvingades av folkstämningen i USA. Vietnamkriget började med stöd
av en folkopinion , som däri såg ett rättfärdigt
hinder mot kommunistisk expansion. Men genom TV fordes, har man sagt, verkligheten in i
vardagsrummen därhemma, och detta medforde en omsvängning. Hade kriget kunnat avslutas fortare, hade denna omsvängning kanske
inte blivit av eller betytt mindre, men det långa
kriget, där de amerikanska trupperna hela tiden framstod som de militärt överlägsna utan
att får den skull kunna segra, blev alltfår nervpåfrestande. Kriget självt var. som Bjerkholt
visar, inte det fasornas krig mer än andra som
det framställdes. Någon insats av kärnvapen
forekom inte, och bilder motsvarande Hiroshima fanns inte att skicka hem. Bombningarna var många och stora, men bilder liknande
dem från Coventry eller London eller Hamburg eller Dresden forekom inte heller.
President Nixon valdes efter president Johnson, som trappat upp kriget, for att avsluta det
och fick får den skull en överväldigande majoritet. Han höll sitt löfte. Det var under hans tid,
fåre Watergate, som Parisavtalet skrevs på. Att
så skedde var inte bara hans fårtjänst utan
också Kissingers. Dennes formåga att forhandla med en besvärlig och ovillig motståndare
framstår klart i memoarerna. Men i sammanhanget skall inte glömmas att Nixon under
denna tid, med god hjälp av Kissinger, både
ledde in fårhållandet mellan USA och Kina på
nya vägar och genom sina egna besök forst i
178
Peking och sedan också i Moskva fick ryssarna
att åtminstone i slutskedet förmå Hanoi att bli
kvar vid förhandlingsbordet. Först nu vet man
genom Kissinger att alla forslag till Hanoi under de senare åren också tillställdes Moskva.
En lång tid låg det i kommunistsidans intresse att inte sluta fred . Hanoi såg möjligheten att
bryta sina åtaganden så fort amerikanerna
trappat ned sitt stöd till Saigon. De spelade
skickligt på det amerikanska folkets längtan
efter ett slut. Man har funnit dokument som
handlar om hur Parisfårhandlingarna betraktades ur Hanois synpunkt och Bjerkholt återger
några av dem. Moskva ville naturligtvis så
länge som möjligt utnyttja att USA fårsvagades
inför världsopinionen – stormakten som ville
krossa det svaga lilla u-landet, som tappert
kämpade emot, var en propagandafras som
med visshet tillverkats i Moskva. Att man där
till sist motsträvigt gick med på att påverka
Hanoi berodde på att president Nixon gjort
upp med Kina. Den utvecklingen kom oväntat
for Moskva och den framtvingade ändringar i
politiken i Vietnam.
Kina hade flera gånger ombetts att göra sitt
inflytande gällande i ordvietnam. Först sent
blev man på amerikansk sida klar över att Kina
saknade inflytande där. Hanoi hade valt Sovjetunionen som sitt stöd och var alltså latent
fiende till Kina. Detta visade sig också då dft
nya Vietnam fortsatte kriget, nu mot Laos och
Kambodja och med hot mot Thailand. Vift·
nam fick då en skarp varning från kinesiskt håU
och kinesiska trupper gick över gränsen för an
understryka den.
Analyserna kan fortsätta länge och bland annat gå in på det faktum, att Kina aldrig hell~
var någon vän av Sydvietnam. l Peking var
man dessutom rädd får ett sovjetiskt iniresstområde i Indokina. Man kan behandla utveck·
lingen i Vietnam under kommunistiskt stvl!
och dess fortsatta krig for att vidga sina gränser. Bjerkholt gör detta i sin bok: den senar!
hälften av den behandlar sådana ämnen.
Propagandans innehåll och verkningar, dess
genomslagskraft då det – också med hjälp a
antiamerikanismen – gällde att sprida falska
bilder bland de äkta, dess förmåga att verka
trovärdig ända in i utrikesledningen, i varje faU
de nordiska, är problem som borde analyseras
vidare. Ty samma propaganda kan vi få möta
forr än vi tror, i samband med något nytt krig
som en fredsälskande stat börjar eller i sam·
band med någon ny varning till någon olydig
kommuniststat, där befolkningen ovisligt söker
en frihet som formenats den och där tillrätta·
visningen utifrån misstänkt kan likna en ocku·
pation med vapenmakt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner