Print Friendly

Thede Palm; Vem var Östen Undén

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

L,.-
THEDEPALM:
••
Vem var Osten Unden?
Ambassadör Yngve Mö/ler har
skrivit en biografi över östen
Unden, statsråd i flera
ministärer från 1917och framåt
utrikesminister 1924-26 och ‘
1945-62. Det är en välskriven
berättelse om en politiker, vars
huvudsakliga verksamhet låg
på det utrikespolitiska området.
Thede Palm har inte
recenserat boken utan
diskuterar några punkter, som
han menar tillhör en biografi och
som.inte kom_r:nit fram tillräckligt.
Bilden av Osten Unden är
komplicerad. Det finns
anledning att belysa den från
olika håll.
Fil dr Thede Palm har varit en
av redaktörerna för Svensk
Tidskrift.
P
å de sista raderna i sin stora bok
”Östen Unden. En biografi” (Norste~~s. 576 sid) skriver Yngve Möller, att ”Osten Unden förtjänar ett äreminne i svensk historia såsom en av våra
fd statsmän av internationellt format i
nyare tid.” Om författaren därmed menar, att ett äreminne bör resas över honom, har han ju själv gjort det efter bästa
förmåga. Han har samlat ihop allt positivt, som går att säga om Unden, och han
har samtidigt undvikit vad dennes politiska motståndare och för den delen också hans egna partivänner framfört av kritik och olika meningar, allt för att Östen
Undenskall framstå i klaraste dager.
Väl att märka: Möller har gjort detta
på ett klokt sätt. Han har inte påstått att
Unden internationellt sett var den störste svenske statsmannen i modern tid.
Dag Hammarskjölds namn reser hinder i
vägen. Hjalmar Branting – liksom för
övrigt också Rickard Sandler – blev
högt uppskattad inom den internationella
socialdemokratin och inom Nationernas
förbund, där han inte bara var inflytelserik utan också populär; det senare något
som Unden aldrig skulle komma att uppleva.
Yngve Möller är från början tidningsman, därjämte i många år socialdemokratisk riksdagsman med lång erfarenhet
av utrikesfrågor, slutligen utnämnd ambassadör i Washington, fastän han aldrig
fick tillträda den tjänsten utan i stället
kom till Oslo. Han har alla förutsättningar att kunna skriva en bra bok, vilket han
också gjort. Det har blivit en lång berättelse, stödd bia på Undens dagbok, som
är givande från de tider han förde en
sådan, och på brev till vännen Ernst
Wigforss när de inte båda samtidigt satt i
382
regering och riksdag.
Även om Möllers bok var välskriven,
eller just därför, ger den anledning till
diskussion och till några randanteckningar. Möller lägger huvudvikten vid Undens utrikespolitiska gärning. Därmed
blir ett och annat i hans liv förbigånget,
vilket ger en viss obalans i vad som avser
att vara en biografi. I några fall hade
arbetet vunnit om författaren kunnat eller velat engagera sig mera och grävt djupare. Detta gäller framför allt Undens
personlighet. Vem var han egentligen?
Vem var Östen Unden?
Möller och andra som arbetat med och
under Östen Unden, har noterat hans
stelhet och tillsynes känslolöshet. Ingen
gick in till honom för att småprata. När
han i utlandet, men även hemma i tjänsten, måste umgås med andra, var det ett
problem för hans medarbetare att få honom placerad med någon som han ville
tala med. Det påstods att han var blyg
” innerst inne”. Sådant behöver man inte
tro på. En annan man i hans ställning
kunde ha varit det men hade inte visat
det. Hemligheten med Unden måste snarare ha varit att han känt sig – ofta med
rätta – överlägsen andra. Han tog då
föga hänsyn till andras känslor.
Under sin utbildning hade han lärt sig
att uppträda formellt. Han hade stått i
givakt inför häradshövdingar och hovrättsråd, så som man gjorde på den tiden. Som utrikesminister tilltalades han
Excellens. För honom själv var detta naturligt och framhävde hans högre ställning. För hans underlydande var det lika
naturligt. Han innehade en högt respekterad befattning och det passade honom
att hålla avstånd. Hans efterträdare avskaffade bruket av titeln, vilket var lyckligt: det hade krävt viss självövervinnelse att kalla Torsten Nilsson Excellens. Med Ola Ullsten blev användning
av den titeln rimligen otänkbar.
Unden lär i privatlivet ha tyckt om att
någon gång dansa hambo, men i allt officiellt var han knastertorr. Hade han alltid varit sådan? Yngve Möller går i biografin med lätt hand förbi professorsåren. Under dem var Unden ändå inspektor för Värmlands nation i Uppsala.
Att ta emot val till inspektor brukade
förutsätta vilja till vänlighet och personlig omsorg om studenter från en gemensam hembygd. Hur skötte han detta och
Det hade krävt viss självövervinnelse att kalla Torsten Nilsson
Excellens.
hur uppskattades han? Det är inte alldeles betydelselöst att ställa den frågan.
Inspektoratet gav en professor många
möjligheter att demonstrera sin karaktär.
Unden som chef
En sak som Möller inte precis döljer men
som han inte vill framhålla är att Unden
var en ganska dålig chef. Han värderade
ett antal högre tjänstemän för deras kunskaper och deras sätt att handlägga ärenden: de skulle dock noggrant följa givna
instruktioner och inte gå utanför uppdragna linjer. Han tolererade däremot
inte sådana som visserligen var begå-
vade men som höll på egna ideer. Ett
exempel var Sven Grafström, högintelligent och självständig, just en sådan som
kunde- och försökte – hävda sig emot
Unden. Denne tycks ha hyst en intensiv
motvilja mot honom. Som FN-ambassadör avvek Grafström en gång från sina
instruktioner, det sägs efter samråd med
Boheman i Washington. Unden använde
detta fel för att flytta Grafström till
Mexico – men i UD visste man ju varför
så skedde. Grafström var enligt Mäller
”obekväm ur politisk synpunkt” , dvs
han var alltför USA-vänlig och kritisk
mot ryssarna. Det var ett både dubbeltyDag Hammarskjöld tillät sig ett
både dubbeltydigt och bittert
skämt.
digt och bittert skämt som Dag Hammarskjöld tillät sig, då denna varnade
Gunnar Jarring för risken att bli förflyttad till Mexico; Jarring berättar i sina
memoarer hur han delade FN:s generalsekreterares mening under den s k Libanonkrisen, där Unden såg ett tillfälle
att på Hammarskjölds bekostnad kritisera USA, och grundligt misslyckades.
Vid Hammarskjölds död skrev Unden,
att han hade känslan av att Hammarskjöld ”hyste verklig vänskap för mig”.
Hur därmed förhöll sig i verkligheten är
inte belagt. Hammarskjöld hade nog ingen nära vän i Unden. I brev till Wigforss
beklagade denne, att det var en svaghet
att Hammarskjöld inte var politiker,
riksdagsman och partivän. En annan
gång skrev han, att Hammarskjöld varit
alltför tillmötesgående mot amerikanerna; kanske hade Boheman påverkat honom. Där framgick också vad Unden an- 383
såg om Boheman – men honom, kunde
inte ens han skicka till Mexico!
Inte heller Christian Gi.inther, utrikesminister i samlingsregeringen 1939-45,
hörde till Undens vänner. Per Albin
Hansson hade den gången inte vänt sig
till vare sig Sandler eller Unden utan
hade föredragit en rutinerad yrkesdiplomat, utan tvivel därför att han lärt känna
och uppskatta Gi.inther. Sandler var utesluten efter Ålandsdiplomatins sammanbrott och Unden var inte någon samarbetsman. Resultatet blev att Unden uppträdde som oväntat skarp opponent mot
regeringen och inte minst mot Per Albin
Hansson.· När denne sedan bildade sin
partiregering 1945, var Unden närmast
självskriven som utrikesminister. Wigforss stödde honom också varmt, vilket
betydde mycket. Gunter begärde och
fick av Per Albin Hansson löfte om Kö-
penhamn som reträttpost. I Danmark organiserades en oväntad och orättfärdig
opinion mot Gi.inther av f d frihetskämpar. Man förmådde kung Christian att
direkt hos kung Gustaf motsätta sig valet
av ambassadör. statsministern ansåg
med skäl att framfarten från dansk sida
var otillständig. Gi.inther drog sig emellertid tillbaka. Undens mening är inte
känd. Men samma år tog han, utrikesminister i Per Albin Hanssons regering,
emot en kallelse från Köpenhamns universitet att bli juris hedersdoktor …
Wallenberg-affären
Yngve Mäller har naturligtvis noterat
Undens svala intresse för människor, eller rättare hans oförmåga att förstå människor. Det demonstrerades under baltaffären: Mäller ägnar den en ingående
384
behandling, som utmynnar i en Ehrenrettung för Unden. Wallenberg-affären
behandlar han också. Den missköttes
från början. Formellt bar utrikesministern ansvaret för att så litet gjordes. Orsaken var att han trodde på ryssarna och
han var upprörd när någon kritiserade
dem.
Fallet Wallenberg togs upp på allvar i
UD först då Arne Lundberg blev kabinettssekreterare och då med stöd av
Tage Erlander. Hur Östen Unden reagerade går Yngve Möller inte närmare in
på. Kanske bör det understrykas, att det
saknades anledning att påstå att Unden
motarbetade försöken att finna och rädda Wallenberg. Men förmodligen trodde
han inte på dem.
Den yttersta orsaken häitill var hans
förhållande till Ernst Wigforss. Möller
har på många ställen återkommit till detta; däri gör han säkerligen rätt. Som ung
student kom Unden under direkt inflytande av Wigforss; en åldersskillnad på
fem år betydde då mer än man tror. Wigforss var utpräglat radikal och Unden
följde efter och detta varade ännu medan
båda satt i regeringsställning. Men han
följde inte alltid hur långt som helst, och
just detta tycks ha blivit en skakande
upplevelse för Unden. Wigforss talade
hösten 1918 för revolution och var upprört, nästan hysteriskt kritisk mot Branting. Unden förklarade sitt stöd för Branting i ett 12 sidor långt brev till Wigforss.
Man kan säga att detta var hans försök
att göra sig fri; helt fri blev han aldrig.
Men det är omvittnat, att han längre
fram kunde stå fast inför ryska krav på
ett sätt som ingen skulle ha tilltrott Wigforss.
I ett mycket egendomligt sammanhang
samarbetade Unden och Wigforss. Vad
Möller därvidlag avslöjar är väl inte allmänt känt hittills. Unden skrev anonymt
och i största hemlighet ledande artiklar i
några socialdemokratiska tidningar och
gjorde alltså detta också då han satt i
regeringen och bakom ryggen på regeringschefen, vem det var. Under Edens
regering kom ett avslöjande och Eden
blev ursinnig. Erlander kanske visste nå-
got men ville väl ingenting säga. Wigforss var insatt i detta Undens privata
nöje och reagerade givetvis inte negativt.
Men att Unden med sina höga krav på
moral och lojalitet i anonyma tidningsartiklar även kritiserade den regering han
själv tillhörde, är sensationellt. FörklaInte heller Christian Gii.nther hörde till Undens vänner.
ringen kan väl vara, att han även härvidlag ansåg sig stå över andra och kunde
kosta på sig ett uppträdande, som hans
egen chef, statsministern, måste se med
stor ovilja.
Unden och Erlander
När det gällde efterträdare till Per Albin
Hansson slöt Unden upp med Wigforss
mot Gustav Möller: Tage Erlander blev
statsminister. Denne kom därmed från
början i underläge gentemot sin självständige utrikesminister. Yngve Möller
förefaller vilja släta ut den saken, men
motsättningarna kunde i själva verket
vara ganska stora.
Det har ansetts och ansågs 1948 att det
var Erlander som eftersträvade ett nordiskt försvarsförbund. När förhandlingarna inte gav resultat, var detta enligt
Erlanders egen utsago hans största misslyckande. I Yngve Möllers berättelse får
man intryck av attUndenvar initiativtagare och Erlanders roll framstår som
mindre betydande. Detta kan inte vara
riktigt. Unden var visst för ett förbund,
nämligen ett som vilade på strikt neutral
grund så som Unden bedömde en sådan.
Därmed skulle ett vidgat amerikanskt inflytande stoppas. Norrmännen och särSom ung student kom Unden under direkt inflytande av Wigforss.
skilt utrikesminister Lange ville varken
ställa sig bakom en svensk utrikesledning eller gå in under en svensk överbefälhavare, vilket var och en insåg måste
bli fallet. Det senare skälet ville Tage
Erlander inte tala om, men general
Swedlund, då försvarsstabchef, fick klara besked. Det förra skälet bör Unden ha
känt till och något stöd åt Erlander kunde och ville han inte ge. statsministern
gav sig långt ut i förhandlingar om ett
avtal, som hans egen utrikesminister
måste ha bedömt som omöjligt. Detta
satte sina spår så långt fram som 1966, då
Unden äntligen avgick.
Ett annat exempel på hur Undendrev
sin egen uppfattning i en känslig fråga är
när han inte på nytt ville acceptera Jarl
Hjalmarson som delegat i FN, vilket
denne redan varit ett par gånger. Unden
385
förstod naturligtvis, att Erlander kunde
vara emot en så provokativ åtgärd mot
en partiledare. Unden lät alltså efter en
beredning några mindre tunga statsråd
bekräfta sitt beslut. Sedan underrättade
han Erlander, som hade att välja emellan
att begå en orätt mot Hjalmarson eller att
desavouera Unden.
Till sist ytterligare ett exempel. I februari 1962 var den första stora uhjälpspropositionen färdig att undertecknas.
Det hade stått strid om dess formuleringar mellan statsrådet Ulla Lindström,
som tjänstgjorde i UD och stod Östen
Unden nära, och Olof Palme, då byrå-
chef i statsrådsberedningen. Den senare
hade presenterat en egen proposition,
som avsevärt skiljde sig från statsrådets
önskningar. Emellertid hade man enats
om en kompromiss, som också innehöll
att statsministern mot vedertagen ordning skulle underteckna propositionen.
Det behövdes inte mycket förstånd för
att begripa, att denna del av kompromissen var riktad mot Ulla Lindström. I beredningen, där Palme var föredragande,
tog Unrlen upp undertecknandet: statsrådet Lindström skötte dessa frågor i
UD och borde stå för propositionen. Erlander blev djupt sårad, skrev Ulla Lindström i sina memoarer, och hon tillade
att ” även en så storslagen människa som
Tage Erlander kan alltså någon gång
vara småaktig.” Så var det ju inte. statsministern skulle vika för ett av honom
föga uppskattat statsråd och detta inför
hela regeringen på föranstaltande av utrikesminister Östen Unden. Tror någon
att han glömde den situationen?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner