Print Friendly

Thede Palm; Två starka män

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Två starka män
F
örsnartnio årsedanavled iLund en
man, som många kände till namnet
men vars gärning för många betytt
långt merän de självavisste. Han hade haft
ett, inte särskilt stort, antal personligavänner, men med tiden hade av naturliga skäl
åtskilliga fallit ifrån. Själv hade han på
grund av sjukdomblivittvungen att isolera
sig eller i varje fall skära i sin verksamhet.
När domkyrkan i Lund sägs ha varit fylld
vid hans jordfästning, berodde detta också
på att man förstått att här hade en storman
gått bort.
Torsten Gårdlund: Selfmade Holger Cmfoord 1908-1982, industriell förnyare
och vidsynt donator. Bokförlaget Atlantis
1989
Om honom har en bok kommit ut med
titeln ”Selfmade. Holger Crafoord
1908-1982, industriell förnyare och vidsynt donator”. Författare är professor
emer. Torsten Gårdlund. Boken är alltså
välskriven i den eftertänksamma stil, som
utmärker Gårdlund. Överdrifter och skarpa omdömen hör inte till honom. Kritik,
ordentligt underbyggd, förekommer i boken, men detta är inte sällan läsarens sak
attfinna ut. Crafoordhar iGårdlundfått en
värdig bedömare. Samtidigt är det beklagligt, att denne intekunnat gå pådjupetialla
frågor och särskilt gäller detta personligheten,sommangärnavelatförstånärmare.
Material till allt detta har emellertid inte
varit tillgängligt.
Holger Crafoord var född stockholmare och hette Lundquist i efternamn. Han
var enda barnet i ett äktenskap mellan en
sjukvårdsergeant vid Göta garde och en
flicka från Småland, som arbetat i Stockholm som butiksbiträde och som servitris,
det senare också i gardets marketenteri.
Båda föräldrarna var både arbetssamma
och dugliga.Familjens ekonomivargod, så
god att sonen kunde sättas i privatskola, i
detta fallet Palmgrenska samskolan, i stället för i folkskolan. Emellertid gick äktenskapet sönder. Längre fram gifte modern
om sig med övermaskinisten Harry Crafoord. Holger blev formellt adopterad av
sinstyvfar,somhanvarfästvid.Denneomkom till sjöss,vilketför sonen varen större
tragedi än då hans verklige far dog ifattigdom och förfall.
Den som mest påverkade Holger var
modern. Torsten Gårdlund har med rätta
följt hennes affärsverksamhet i det lilla,
som blev grunden för sonens verksamhet i
det stora.
Holger hade efter småskolan i Palmgrenska kommit in i Östra Real, där han
slutligen också tog studenten. Gårdlund
antyder att de som gick vidare till läroverken gjorde detta bäst från de privata
och därmed dyrare skolorna; utbildningen i läroverken skulle kunna ses som, om
ej dominerad av ”överklassen” likafullt i
första hand förbehållen ungdomar från
mer burgna hem. Kanske stöder han sig
på någon utredning i den saken. Säkert är
emellertid att befrielse från terminsavgifter, som förekom i läroverken, innebar att
där fanns elever också från fattiga hem.
Att dessa skulle ha gått i dyrare privatskolor är osannolikt. Ett fall må nämnas. Till
läroverkens första klass prövade man in i
skriftliga och muntliga prov. Höstterminen 1917 prövade alltså Holger in i Östra
Real. I Norra Latin kom samtidigt som nr
l in en son till en skomakare iVasastaden,
en pojke från en av folkskolorna.·Första
terminen blev Holger inte mer än godkänd i samtliga ämnen, skriver Gårdlund.
Troligen fick hans kamrater samma betyg.
I läroverken brukade man inte ge högre
betyg än så den första terminen. Med vårterminens flyttningsbetyg kom skillnader
fram mellan eleverna.
Efter sin studentexamen fortsatte Crafoord med Handelshögskolan i Stockholm. Därifrån får man några intressanta
glimtar- Gårdlund har själv varit professor där. Crafoord var uppenbarligen
mindre intresserad av studier som ledde
till professurer än till vad som var praktiskt, särskilt att köpa och sälja. Redan innan han gjort undan sina sista tentamina
var han anställd som försäljare i Åkerlund
& Rausing. Hans avlöning där var högre
än vad som vanligen förekom för nyanställda. Man bör notera detta. Han hade, säkerligen tack vare hjälp och understöd av sin mor, helt sluppit studieskulder.
Nu började han sin affärsbana med en åtminstone för en akademiker osannolik
avlöning.
Allt gick honom väl i händer. Förutsättningarna för hans framgång var goda.
Han själv visade sig vara väl lämpad för
sitt yrke. Vidare var han utomordentligt
arbetsam, likaså alldeles redbar – detta
gamla ord kan med rätta användas om honom. Lägg till detta hans vänlighet i umgänget med människor och man finner
idealet för en medarbetare i det företag,
där han var anställd. Själv nöjde han sig
inte med detta. Han ville bli och blev
också chef, därtill på goda ekonomiska
villkor.
Om detta handlar Gårdlunds bok, alltså om Holger Crafoord och Åkerlund &
Rausing, om Crafoord och Tetrapack och
slutligen Crafoord och Gambro; i samtliga också om ett stort antal dotterbolag.
Det kan knappast vara ofta som en bio- 369
grafiförfattats så renodlat om en industrioch affårsman. Men i fallet Crafoord rör
det sig dessutom om andra sidor av honom själv med mycket annorlunda intressen.
När Holger Crafoord under sina sista
år var tvungen att avveckla delar av sin
verksamhet, hade han i alla fall kvar sin
arbetsbörda som aktiv ordförande för
Kulturen i Lund. Han ägnade också tid åt
donationer i anslutning till universitet –
han var promoverad hedersdoktor i Lund
– och innan han dog hade han och hans
hustru dessutom skänkt 10 miljoner kronor till en fond, som skulle förvaltas av
Vetenskapsakademien. De hann med att
öka beloppet.
Det märkliga var, att han inte haft att
göra med Vetenskapsakademien förut.
Han var inte ens bekant med den professor och akademisekreterare, som tog
emot donationen. Vad beträffar Kulturen
kan man lugnt säga, att han under sin uppväxt och i sin bakgrund inte haft att göra
med vad man kallar ”kultur”. En fullständig biografi skulle kanske en gång ägna sig
åt den sidan av Holger Crafoords personlighet. Nu kan man gissa, att detta att han
blev bofast i Lund och särskilt det samarbete med vetenskapsmän, vilket
åtminstone i fallet Gambro var avgörande, påverkade honom och kom honom att
vilja vara med om att lösa andra problem
än rent tekniska och ekonomiska.
Visst var han selfmade. Han hade goda
personliga förutsättningar för den bana
som han ville gå. Han utnyttjade snabbt
de ekonomiska möjligheter som han
mötte. Han gick framåt och kom mycket
långt. Märkvärdigt är, och detta hörde till
hans personlighet, att han tycks ha lyckats
utan att trampa på någon annan. Var det
370
kanske hans lyckliga gifte och den trogna
familjen som gav honom det stöd, som väl
också han behövde?
***
Den andra av de två, som här kallats starka män, hette Sven Grafström. Han kom
från en väl sammanhållen ämbetsmannafamilj. Allt tyder på att han hade en lugn
och lycklig uppväxttid. Familjen bodde på
Östermalm i Stockholm och han gick
latinlinjen i Nya Elementar, en skola med
högt anseende, där han också tog studenten. Sedan gick han Handelshögskolan,
men då han var född 1902 och alltså sex
år äldre än Holger Crafoord, var det två
inte samtida där. Sven Grafström läste
också juridik och hann med att bli reservofficer vid Göta garde. Allt detta ledde
fram emot ämbetsmannabanan, vilket i
detta fall betydde Utrikesdepartementet.
På denna bana kom han att bli en av
Sveriges mest framstående efterkrigsdiplomater. Otvivelaktigt bröt han sin
egen väg med en styrka, som också gav
honom motståndare. Att man vet så
mycket om honom beror på att han själv
efterlämnade material till en bedömning
av honom.
Sven Grafström: Anteckningar 1938-
1954. Utgivna genom Stig Ekman. Kungl.
Samfundet för utgivande av handskrifter
rörande Skandinaviens historia. Stockholm 1989
Här skall hans verksamhet som diplomat
fram till hans förtidiga död 1954 inte
följas. Det är bara att konstatera, att han i
sin tjänst var en både praktisk och modig
man – det senare framgick till fullo då
han 1939 blev kvar i krigets Warszawa
och tog hand om de svenskar som skulle
hjälpas därifrån. Han var en utmärkt
tjänsteman och blev befordrad som så-
dan. Han var självtänkare och drog sig
inte för att öppet sätta sig emot även en
sådan chef som Östen Unden, fastän han
naturligtvis lydde de order som gavs.
Hans efterlämnade papper omfattar
framför allt hans s k dagbok, som han
skrev ner på kvällar och nätter mer eller
mindre regelbundet under många år. Nu
är den utgiven i två delar: ”Sven Grafström, Anteckningar 1938-1944. Utgivna genom Stig Ekman. Kungl. Samfundet
för utgivande av handskrifter rörande
Skandinaviens historia. Handlingar del
14,” resp ”Anteckningar 1945-54,
Handlingar del 15.” De tunga volymerna
innehåller sammanlagt något över 1200
maskinskrivna sidor, som presenterats i
en faksimilutgåva, plus över hundra sidor
utgivarens inledning och kommentarer.
Docenten Ekman ifrågasätter inte att
Grafström själv skrivit ned minnen, bedömningar och annat, men han kan visa,
att vad som omtalas under ett visst datum
kan ha skrivits ned senare eller har redigerats i en ny utskrift, som dock gjorts av
Grafström själv. Ekman har utan tvivel
rätt. Han kunde kanske ha gått längre.
När det gäller vissa delar, framför allt från
Grafströms tjänstgöring i Korea, kan denne ha dikterat sina anteckningar och gjort
rättelser i en utskrift.
Givetvis är denna utgåva av stort intresse. Man får följa hur olika problem
bedömts i UD, hur beslut fattats så högt
upp som i politiska avdelningen, där Sven
Grafström blev chef. Baltutlämningen genomfördes innan han kom så högt, men
han kunde följa den i detalj. Förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund
misslyckades som bekant, men här framgår, att Östen Unden som utrikesminister
inte var fullt så negativ som man trott. I
sak var han dock inte heller positiv, ty vad
han ville var att särskilt Norge inte skulle
ställa ·sig i beroende av USA; Östen
Unden var ingen anhängare av USA i nå-
got som helst sammanhang. Ensidigheten
var i hans fall koncentrerad mot Sovjetunionen och därvid stod utrikesministern
i klart beroende av Ernst Wigfors, vars
tilltro till Sovjetunionen var orubblig.
Det är påfallande, att medan Grafström i sina anteckningar kritiserar Unden, finns det också tillfällen då han bedömer honom positivt. Han hade respekt
för sin chef. Han använder aldrig sådana
uttryck mot honom som han gör mot vissa
Unden närstående tjänstemän. Grafström
var inte själv en anpassling, om det ordet
får användas, och han föraktade dem som
gjorde karriär på att hålla med. I detta fall
delade Grafström mening med Erik Boheman, som väl får anses vara en av de
mest framstående i generationen närmast
före Grafströms egerf. Inom den senare
var han själv respekterad och uppskattad
av de flesta. Bland dem hade han nära
371
vänner. Det är typiskt att denna vänskap
också rådde familjevis. Och Sven Grafström underlät aldrig att i sina anteckningar framhäva sitt lyckliga äktenskap
och glädjen åt sina barn.
Märkligt nog blev det Tage Erlander
som satte punkt för det viktigaste skedet i
Grafströms bana. Han ifrågasatte om inte
Grafström, då Sveriges ständiga ombud i
FN, skulle ersättas med någon som tillhörde ”partiet”. Vilket alltså skedde.
Otvivelaktigt hade Grafström tänkt sig
att hans dagbok någon gång i framtiden
skulle komma till nytta. När den nu utgivits har allt tagits med, så när som på tre
mycket privata sidor. Även ganska slängiga eller elaka bedömningar eller beskrivningar finns kvar (” … hans fru, en jättestor, övermålad antikvitet, liknande Charleys tant”), eller att några ganska välkända
personer utan förklaringar kallas för quislingar. Sådant skulle väl knappast fått stå
kvar om han själv gett ut boken vid en tid,
då han kanske ville vara mera försiktig
med människor och deras eventuella fel.
Han dog i en olyckshändelse och han har
alltså inte haft tillfälle att själv påverka hur
hans verk skulle publiceras.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner