Print Friendly

Thede Palm; Två antologier

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

————————…………
Litteratur
THEDEPALM:
Två antologier
Till sitt tOO-årsjubileum gav Svenska Dagbladet hösten 1984 ut ”Ett urval understreckare” (Svenska Dagbladets förlags ab). Det är
en samling exempel på vad som sedan 1918
huvudsakligen på tidningens kultursida förekommit i form av, ja, understreckare. Eftersom antalet sådana fram till nu överstiger
20000, utgör de 27, som omtryckts, l promille av samtliga. Det uppenbarligen inte lätta
men hedrande arbetet att göra ett urval lämnades till Leif Carlsson, kännare av SvD:s
kultursidor sedan han anställdes för 25 år sedan och tidningens kulturchef åren I969-81,
numera ofta förekommande också på tidningens ledarsida.
Av de 27 utvalda författarna, som representeras av vardera en streckare, är lO numera avlidna. Bland de övriga 17 har ”vi som
sysslat med att bära den dagliga bördan fått
ett orimligt stort utrymme”, skriver Leif
Carlsson i ett företal. Orimligt är det väl inte
– dessa författare är inte bara skickliga skribenter, de är också kunniga inom sina respektive områden. Ett exempel må här nämnas, valt därför att det både inom och utanför
tidningens redaktion måste vara oomstritt. Så
som Caj Lundgren behandlat en översättares
problem kan ingen göra bättre.
Det skall också noteras, att bland de 27 inte
mindre än 6 är eller har varit ledamöter sv
Svenska akademien. Av de 27 är endast 2
kvinnor. Bland de tio bortgångna finns en
författare, som inte var svensk utan engelsman. I gengäld blev han nobelpristagare i litteratur. Hans namn var Winston Churchill.
Under de tider, då han inte satt i någon regering, försörjde han sig till stor del på sitt
författarskap och fick då artiklar placerade
också i SvD, givetvis på honnörsplats under
strecket.
Vad är egentligen en understreckare? Det
är en artikel publicerad i Svenska Dagbladet,
endast där, och alltid på samma plats i tidningen, nederst på kultursidan och avskild
med ett streck från recensioner och artiklar i
övrigt. streckaren är undertecknad av författaren. Redaktionen tar ansvaret för dess kvalitet och dess omfång, så som tidningens standard kräver, men för innehåll och form svarar
författaren själv.
Streckaren kan karakteriseras som en kort
essä, en studie av och kring ett givet ämne,
ofta humanistiskt men lika gärna medicinskt
eller naturvetenskapligt. Den kan utgå från
en bok, men den är inte en recension. En
sådan bedömer innehållet i en bok, berömmer eller kritiserar. I streckaren omnämns
boken och där kan fällas omdömen, men det
väsentliga är att bokens innehåll sätts in i ett
sammanhang. En god streckare kan vara god
populärvetenskap, publicerad utan noter efter texten. Vad författaren vill ha sagt framställer han på grundval av eget kunnande och
utan förklaringar varifrån han hämtat det.
Ett utmärkt exempel på uppbyggnaden av
en streckare, initierad av en bok, ger Gunnar
Unger. Han recenserade inte Ivar Andersons
biografi över Otto Järte, men det framgår att
han skrev om Järte i anledning av Andersons
bok. Han kände själv den betydligt äldre Järte, och Anderson hade varit bådas chef. Resultatet, streckaren, blev en bild av en utpräglad personlighet, Järte, bedömd av två
mycket olika personer, framlagd av en av
dem på den klaraste svenska, utan ett överord, med fasthet och säkerhet.
Den som vet mycket kan ha mycket att
berätta, men det är för den skull inte nödvändigt att alltid föreläsa. Folk är inte vana vid
att lyssna för länge och inte har de tid att läsa
för mycket heller. Det var annorlunda förr.
Då kunde en streckare följas av fortsättning
dagen därpå. Fredrik Böök kunde utnyttja
möjligheten på sin tid – när han blev engagerad av ett ämne, öste han gärna och frikostigt
ur sina outtömliga kunskapskällor. Han kunde också få göra vad ingen redaktionschef nu
skulle godkänna: när hans streckare blev för
lång, fick den gå över till nästa sida. Var den
placerad på en högersida, fick man vända
bladet och fann där nederst att både streck
och streckare fortsatte en bit in.
Leif Carlsson har av Böök valt en streckare från 1928, ”Judisk historia”. skriven i anslutning till några då nyutkomna skrifter.
Författarna till dessa finns nämnda men inte
mycket mer i Bööks engagerade. på mycket
vetande baserade framställning. Det kan inte
ha varit lätt för utgivaren att välja bland hans
många kulturartiklar. Ingen kritik av valet
som det utföll, men Böök var mer än de nesta
förtjänt av det omöjliga. det att bli representenid av flera streckare, kanske olika men
typiska för denne mångfacetterade kulturpersonlighet. ”Judisk historia” kombinerad med
tex ”Resan till Bräcke kvarn” från 1946 hade
varit en lycklig sammanställning men, som
sagt, givetvis otänkbar i det här fallet.
Alla nu levande författare, som blivit representerade i boken, har tillfrågats om de
godkänt valet. Låt oss förutsätta att någon
talat varmt för en annan av sina streckare.
Låt oss gissa att Leif Carlsson stått fast vid
sitt eget val. De avlidna har inte kunnat tala
för sig, men en eller annan av dem hade nog
också kommit med egna förslag.
Frans G Bengtsson, denne lysande essäist,
hade förmodligen gett sig in i en lång diskussion. Han var yrkesförfattare och behövde
arbeta för att få betalt. Ibland sökte han vida
omkring för att finna ett ämne, som passade
hans intressen och hans stil. Ibland föll ämnen direkt i famnen på honom under hans
läsning. Vid ett sådant tillfälle skrev han sin
kanske mest kända streckare, ”Kapitlet om
Jehu”. Den blev också hans mest betydande,
därför att både då och senare bibelöversättare otvivelaktigt studerat den och tagit intryck av den. De nuvarande översättarna av
GT kan helt enkelt inte leverera samma kapitel oförändrat i 1917 års bibelöversättnings
form, även om de verkligen ville.
Det är sant att en sådan auktoritet i stilfrå-
gor som Karl Ragnar Gierow var kritisk mot
”Kapitlet om Jehu” och antydde de·tta i en
utomordentlig streckare. som Leif Carlsson
valt ut. Kanske just därför hade Frans G
Bengtsson förtjänat att få sin streckare omtryckt. Nu representeras han av ”Om kärleksbrev”. som lider av att författaren där
utnyttjat sin talang att någon gång och vid
behov koka soppa på en spik. Han har behandlat Abelhard och Heloise, men ämnet
har inte passat honom eller kanske inte räckt
till och då har han skrivit generellt om brevväxlingar. som han inte läst därför att de inte
existerat. Det är karakteristiskt för honom att
han likafullt demonstrerat sin spiritualitet och
detta har kanske varit ett av motiven till Leif
Carlssons val.
Smaken kan alltså vara olika, men ett är
säkert: de som utvalts av Leif Carlsson har
hamnat i goda händer.
165
Ord och Bild
Ungefår samtidigt med Svenska Dagbladets
streckare utkom ”Antologi. Nio decennier
med Ord och Bild. I urval av Magnus Bergh
och Lars Bjurman. Inledning av Eva Adolfsson” (Ord & Bilds förlag.)
Först skall sägas att Eva Adolfssons inledning är bra. Den är kort, innehållsrik och
saklig. Om urvalet av bidrag ur tidskriften –
artiklar, recensioner, dikter, dialoger och annat – kan sägas att det sökt göra tidskriften
rättvisa också långt före nuvarande tid med
dess nya ambitioner.
Ord och Bild startades 1892 av Karl Wåhlin
som en kulturtidskrift. Han förblev redaktör
till 1937, alltså i 45 år, och även om sådana
förmågor som Sven Rinman och Lennart Josephson trädde till och höll standarden uppe i
åtskilliga år, hade konkurrens växt fram och
läsekretsen hade förändrats . Tidskriften själv
gjordes radikalt om på 1960-talet, särskilt i
samband med studentrevolten 1968. Liksom
den tidigare epoken är väl dokumenterad i
antologin är den senare företrädd med sin tids
författarskap, av vilket en del bidrag verkar
vara rent tosiga.
Men de är inte ointressanta. De kan vara
skrivna av begåvade personer, som gjort
krampaktiga men allvarliga försök att vara ”i
tiden” . Ett skolexempel är tre skribenters
gemensamma studie av Astrid Lindgren med
särskild hänsyn till Emil i Lönneberga. Denne visar sig enligt dem som någon som arbetar sig fram till en maktposition, han företrä-
der ”det prestationsbundna och därmed det
kärleksfientliga”, och en ”konformistisk
prestationsideologi präglar Astrid Lindgrens
böcker om Emil, Pippi Långstrump och
Karlsson på taket”. Man kan skratta åt detta
– författarna själva kan det inte ty de saknar
humor – men samtidigt bör man nog uttrycka
en viss beundran för deras moraliska mod att
publicera sina tankegångar, om de kan kallas
så, och n!nt av tr.ycka om dem.
Den här typen av litteraturanalys får man i
antologin tillfälle att jämföra med vad som
presterats av sådana som Klara Johansson
eller Thorsten Jonsson, den senare inte minst
i sitt porträtt av Gunnar Björling. Men det
finns fler likvärdiga artiklar.
Eftersom Frans G Bengtsson nämnts i
166
samband med SvD, kan det slutligen vara
skäl att påminna om att han debuterade med
en dikt i Ord och Bild. Den är inte återgiven
här, men i stället får man läsa en essä av
honom om gamla soldatvisor. Den är av hög
klass. I den ingår dessutom den enklaste och
mest geniala klagosång över en slagen fältherre, som någonsin skrivits. Den är från
ERIK ROSSANDER:
1525 och lyder: ”Monsieur de la Palice est
mort, l mort devant Pavie. l V n quart d’heure
avantsamort l il etait encore en vie.”
För senare tiders, särskilt nutidens skalder
borde detta i sin enkelhet och samtidigt uttrycksfullhet framstå som ett ideal. Men så
är, tyvärr, inte fallet.
Att lära och förstå säkerhetspolitik
Ambassadör Sverker Åström har vid något
tillfälle berättat hur den erfarne diplomaten
skulle ge sin unge kollega den innersta sanningen om svensk säkerhetspolitik: ”Hemligheten med svensk säkerhetspolitik”, sade
han, ”är att landet ligger där det ligger, och
världen ser ut som den gör”.
I det yttrandet ryms mycket – bland annat
att säkerhetspolitik är ett komplicerat områ-
de, och att man inte bör beträda det utan
grundläggande kunskap. Man klarar sig dessvärre inte så värst länge med ett antal inlärda
standardfraser. Problemet för lekmannen är
att det är svårt att tillägna sig tillräcklig kunskap utan hjälp av bra, lättillgänglig litteratur.
En modern sådan har saknats. Det är därför
glädjande att professor Nils Andren nu publicerat en bok som kort och gott heter ”Säkerhetspolitik” (Utrikespolitiska Institutet,
Stockholm 1984). Med den har vi fått en hanterlig och allsidig belysning på 150 sidor, jämte en fyllig och förklarande notapparat.
Som förtattaren själv påpekar, ökar intresset för säkerhetspolitiska frågor under orostider. Därmed blir också debatten runt dessa
frågor livligare, vilket väl får anses vara ett
hälsotecken. Ofta bygger emellertid debattö-
rernas ställningstaganden på känslomässiga
engagemang i stället för på en systematisk
analys av problemet. Detta medför att volymökningen inte alltid också innebär en kvalitetshöjning.
I och med tillkomsten av Nils Andrens
bok, finns åtminstone förutsättningar för ett
ökat kunnande när det gäller säkerhetspolitiska frågor. Boken kan nämligen betraktas
som en lärobok (vilket bland andra Militärhögskolan gjort, som anammat den som kurslitteratur), genom sin betoning på en pedagogisk framställning och förklaring av grundläggande säkerhetspolitiska teorier.
Dess första del behandlar sålunda begrepp
och allmängiltiga grunder för säkerhetspolitiska analyser. Framställningen är klar och
redig, och olika teorier belyses ofta av aktuella välkända internationella exempel.
Därefter beskrivs i en andra avdelning den
svenska säkerhetspolitiken grundligt. Både
dess förutsättningar – Sverige mellan Öst
och Väst, och förhållandena i Norden – problem och lösningar redovisas ganska utförligt. Även om författaren anslår en lidelsefri
saklig ton, väjer han inte för att diskutera
även sådana frågor som i den allmänna debatten ofta beläggs med tabu, t ex ”Alliansfrihetens pris”, ”Samhällets sårbarhet” och inte

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism