Print Friendly

Thede Palm; Tor Bonniers minnen

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Tor Bonniers minnen
I sin bok ”Längesen. Sammanklippta minnesbilder” (Bonniers) berättar Tor Bonnier om
den dag, ·då han som ung nybörjare i den
bonnierska firman meddelade sin far Karl
Otto att han inte vHle stanna kvar, att han
inte ville bli bokförläggare. Fadern talade då
med honom om hur han älskade bokförläggartraditionen och ”om vilken tillfredsställelse
det var för honom också att vara affärsman
och just bokförläggare, detta fina yrke, som
förband idealitet med realism, vilket ju var
själva livets innehåll. Mest talade han om
Sverige, sitt älskade fosterland: vi behövs i
Sverige, vi judiska bokförläggare, vi ha känslor för litteratur och konst i blodet .. .”
Mycket av svensk kulturhistoria ryms i detta
citat. En bokförläggare behövde i sitt yrke förbinda idealitet med realism, och så skedde
utan tvivel inom firman Bonnier. Ingenting
ont låg i detta. Om företaget skulle leva, måste det skötas realistiskt, men redan att ge ut
en bok betraktades som ett vågspel, till vilket
förläggaren drevs av sin idealistiska läggning.
Härutinnan har åtskilligt förändrats, även
inom huset Bonnier. Man borde också ha litteratur och konst i blodet; numera ingår också
en del annat, t ·ex näsa för pornografi, i vissa
storförläg~res utrustning.
Men särskilt skall man lägga märke till hänvisningen till det judiska. Detta var en tid, då
svenska judar med skäl kunde ·känna sig både
isolerade och åsidosatta i ett älskat fosterland.
För Karl Otto Bonnier hänförde sig det judiska inte till religionen. Sonen har vittnat om
att föräldrarna på intet sätt var bundna till
synagogan. Bamen var i skolan befriade från
kristendomstimmarna men mottog inte heller
någon annan religionsundervisning. Judiska
sedvänjor i hemmet inskränkte sig till att vissa
traditionella och goda maträtter förekom. Nå-
got intresse för ett annat fädernesland, för sionismen, fanns inte inom familjen. Judendomen
var en ras och erkändes som sådan. Judebarn
utsattes för trakasserier, som Tor Bonnier
nämner så ofta och minns så väl att de måste
ha känts. Man behöver inte gå längre tillbaka
273
än till Strix och Albert Engström för att finna judekarikatyrer, som folk på den tiden
skrattade åt men som efter Hitlertiden är
otänkbara i anständiga sammanhang.
Inte att undra på alltså att barndomsminnena berör så många judiska familjer och vänner. Familjen hade många andra vänner, och
berömda sådana som Ellen Key och Verner
von Heidenstam, men den innersta kretsen var
sluten. I de flesta självbiografier ingår barndomen som en ganska konventionell del, som
får utgöra bakgrunden för senare uträttade
större gärningar. Hos Tor Bonnier utgör barndoms- och ungdomsm[nnen den väsentliga delen. Han skulle naturligtvis kunna skrivit långt
mera om sitt arbete och sitt långa liv. Här
slutar han när den egentliga lärlingstiden för
det blivande yrket var över, det yrke som ändå
blev detsamma som faderns. Hans minnesbilder är pregnanta och klara, och de är överlägset väl skrivna.
I boken ingår också en avdelning som Tor
Bonnier kallat Tre diktaröden. Det första avsnittet behandlar Sigfrid Siwertz och är ett
vänporträtt. Vad man noterar är en reflexion
om hur snabbt en popularitet försvinner. Det
andra handlar om Sven Lidman, eller egentligen om två Sven Lidman: före och efter den
dag han blev frälst, eller före och efter hans
skrlsmässa, hur man vill ha det. Kanske var
trots allt den senare av de två av större intresse, men samtidigt troligen ganska ansträngande att ha att göra med. Ett typiskt brevcitat
från den perioden lyder: ”Jag var en gång
ganska besluten att flytta mina pinaler till
Lindblads, av andliga skäl. Men jag tror inte
längre på möjligheten av renodlat andliga förlag eller bokhandlar.”
Det tredje avsnittet är en fruktansvärd skildring av en genial diktares fysiska och andliga
svaghet och slutliga upplösning. Det handlar
om Hjalmar Bergman, gift med en syster till
Tor Bonniers första hustru. Skildringen är abso-lut rakfram och utan ett spår av sentimentalitet. Den är på sitt sätt stor litteratur. Den
går från det första sammanträffandet till dess
L
274
Tor Bonnier fick taga hand om den avlidnes
aska, förvarad i en plåttub i Stina Bergmans
garderob.
I boken finns också ett kapitel som kallats
Ett misstag. Det handlar om hur Tor Bonnier
blev styrelseledamot i Enskilda banken. Misstaget skulle ha bestått i att man överskattade
hans inflytande, i att han alls blev vald och i
att han satt kvar, i 27 år. Det är ovanligt att
kunna peka på en klar felbedömning i Tor
Bonniers bok. Även om det, mot förmodan,
verkligen var ett misstag att han kom in i ban·
ken, fick han säkerligen göra fullt skäl för sig
så länge han blev kvar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner