Print Friendly

Thede Palm; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Till sist
skall vi ägna några tankar åt svensk utrikespolitik i anledning av ett nytt nummer
(5!1976) av tidskriften Internationella Studier, som ges ut av Föreningen Utrikespolitiska Institutet. I detta nummer finner man
en uppsats av Krister Wahlbäck, som med
nu tillgängliga amerikanska källor belyser de
skandinaviska försvarsförhandlingarna
1948. Där finns också en magistral recension
av Alva Myrdals bok ”Spelet om nedrustningen”, skriven av Erik Holm. Analysen av
boken formar sig till en klargörande bedömning av Alva Myrdals egen verksamhet på
området.
Här skall vi särskilt fästa oss vid en vädjan,
som tidskriftens redaktör Åke Sparring riktar till den nya utrikesministern Karin Sö-
der. Han begär att hon skall ägna mer uppmärksamhet åt svensk Europapolitik än –
underförstått – regeringen Palme gjorde.
Av ”en regering fordrar man om inte visioner så i alla fall vissa riktlinjer för framtiden.” Detta är skrivet före regeringsförklarmgen.
Sedan dess har åtskilligt hänt. Mycket
glädjande använde fru Söder en verkligt
bestämd ton i sitt fördömande av den nordkoreanska ambassadens smuggelrörelse.
Man kan betvivla att hennes företrädare
skulle gjort detsamma mot ett kommunistiskt land. Vidare har utbildn.ingsminister
Jan-Erik Wikström vid ett sammanträde
med UNESCO gjort ett klart uttalande mot
afrikanska diktaturländers ideer att pressen
skall vara centraldirigerad och att utlandskorrespondenter bara skall ha rätt att sända
hem auktoriserade meddelanden. Sovjetunionen utövade en sådan presscensur ganska länge efter kriget. Nu stödde man detta
för diktaturer lämpade förslag.
Det är typiskt för u-ländernas syn på Sverige, att man på sina håll tycks ha blivit besviken över det bristande svenska stödet åt angreppen mot pressfriheten. Av regeringen
Palme hade man tydligen väntat sig något
annat. Nu skall vi inte göra hans regering
och framför allt inte förre utrikesministern
Sven Andersson orätt. Denne skulle inte ha
stött angrepp mot pressens frihet. Men som
sagt, på sina håll i världen hade man tydligen väntat sig att en svensk regering skulle
falla för vad som helst, bara det gäller ett uland. Så blev det inte. I längden kommer
Sveriges anseende att förbättras, om vad
som nu hänt blir en riktlinje för fortsättningen.
Samtidigt skall man observera att ordet
”aktiv” utrikespolitik inte förekommer vare
sig i regeringsförklaringen eller i fru Söders
anförande i FN. Aktiv utrikespolitik: det var
hr Palmes uttryck för att Sverige skulle taga
ledningen när det gällde att föra småstaters
talan i kritik av stormakterna – läs: av USA.
De nordiska länderna betackade sig för en
sådan ledning. Israel gjorde detsamma, troligen också andra. Men det bör erkännas, att
flera statschefer i den s k tredje världen inte
hade något att invända.
Samtidigt innebar det aktiva draget att uhjälpen skulle styras till sådana länder och
befrielserörelser, som var igång med att skapa ”socialistiska” samhällen. Detta tycks från
början ha varit hr Palmes kungstanke. Att de
socialistiska länderna visade sig bli kommunistiska diktaturer förefaller inte ha påverkat politiken.
Kuba får väl anses vara det mest avskräckande exemplet på missriktad svensk u-hjälp
– inte från början, utan i och med att bidragen från Sverige blev till hjälp för Kubas
uppträdande i Angola. Nordvietnam, numera Vietnam sedan dess erövringskrig mot
Sydvietnam haft framgång, kommer tydligen att bli det mest kostsamma exemplet.
Vad är det för glädje med att svenska folket
skattevägen avstår från så och så många miljoner till u-hjälp, om denna sedan distribueras på ett inkompetent sätt i enlighet med ett
löst politiskt tyckande?
Administrationen av u-hjälpen borde avpolitiseras och samtidigt förbilligas, båda sakerna högst angelägna. Detta kan ske genom
att återföra ansvaret till SIDA, det enda ämbetsverk som en stor, inte politisk utan politiserad tämligen nyinrättad avdelning inom
Utrikesdepartementet härskar över. Om regeringen anser nödvändigt att det skall finnas en biståndsminister, är detta en sak för
sig, och givetvis skall han ha det kansli han
önskar. Teoretiskt skulle detta inte ens behö-
va höra samman med Utrikesdepartementet, lika litet som Handelsdepartementet,
som också handlägger utrikes ärenden, gör
439
det. Men förmodligen talar praktiska skäl
för att både ministern och hans kansli stannar där de är.
I Åke Sparrings vädjan till utrikesministern går han inte in på u-hjälpen. Den behö-
ver inte vara något diskussionsämne. Alla
vill väl att den skall kunna fortsätta, fast vettigare skött. Hans syfte är att påminna om
något som många av oss glömmer bort, nämligen förutsättningarna för vårt eget välstånd – vilket faktiskt inte är något brottsligt
i sig självt, som det ibland framställs men
som även vår u-hjälp är avhängig av. Dessa
förutsättningar finns i något så närliggande
som vår Europapolitik. Den Europeiska Gemenskapen består som ett faktum, det är
inom den vi har våra stora handelspartner,
det är våra relationer till dem som i många
avseenden behöver förbättras. Svenska initiativ på det området har vi inte hört av på
åratal. Det är till Östeuropa och inte till Västeuropa som våra nu avgångna herrar i regeringen Palme älskat att fara. Nu snart behövs initiativ beträffande Västeuropa, och
regeringsdeklarationens ord ”Förbindelserna med Europa fördjupas” måste innebära
att vi kan vänta dem av den nya regeringen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner