Print Friendly

Thede Palm; Svensk artillerihistoria

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDEPALM:
Svensk artillerihistoria
I sin danska historia berättar Saxo hur Erik
Emune någon gång på 1130-talet belägrade
sin ovän Harald, som satt på en borg utanför
Roskilde. Erik hade svårigheter, ty hans folk
var ovant vid krigsmaskiner. Han lockade då
till sig några av Haraids män, som behärskade konsten, och detta avgjorde striden. Harald flydde men kom senare igen och han
samlade då ihop dem som övergett honom.
Man kunde rimligen vänta att han skulle slå
ihjäl dem, men det gjorde han inte. Han
skar nästipparna av dem. Varför? Förmodligen därför att specialister var dyra att ersätta. Med sitt nya och löjliga utseende hade de
svårt att söka ny tjänst, medan han själv var
nöjd att få behålla sina näslösa artillerister.
Historien återfinnes delvis i överstelöjtnant Jonas Hedbergs stora bok ”Kungl. Artilleriet. Medeltid och äldre Vasatid” (Militärhistoriska förlaget) . Tekniker som behärskade murbräckor och kastmaskiner
fanns redan innan krutet blev uppfunnet.
När kanoner av olika slag infördes, tog de
hand om dem liksom senare om allt som hade med krut att göra. Artilleristerna var också fyrverkare. De hölls samman i särskilda
förband, som var bättre betalda än andra
men på vilka därför ställdes stora fordringar.
Under medeltiden utvecklades artilleriet
till ett skrå, där byssemästaren hade sina gesäller och lärlingar och som hade egna lagar
och privilegier. Det höll sig också, som andra
skrån, med ett eget helgon, medan enklare
soldater fick välja sin himmelska beskyddare
själva.
Om denna utveckling berättar Hedberg
med stor bredd och utomordentligt kunnande. Han redogör för pjäser av alla slag. Han
går till faktorierna och beskriver tillverkningen, liksom han också gör med kruttillverkningen. Han redogör för organisationsplaner, för avlöningsförhållanden och till
och med för utspisningen av artillerister.
Han redogör för transportfrågorna och för
borgar som belägrades. Krig och slag i det
medeltida Sverige beskrivs i detalj och med
goda kartor.
Läsaren känner sig kanske något överväldigad av alla artilleristiska facktermer. Sårlana uttrycker naturligtvis exakt vad författaren menar, men de förekommer i övermått,
och de får inte alltid förklaringar. Vet man
inte förut vad som menas med druvor och
delfiner – det är alltså tal om kanoner – får
man klara sig med sin okunnighet. Den som
inte vet vad som avses med det karakollerande kavalleriet blir i alla fall glad när detta
rycker ned på den – med ett oväntat helmodernt uttryck – ridvänliga slätten.
Ett ord bör sägas om bokens personregister. Det är magert till meningslöshet. Författaren förklarar detta med att han tänkt trycka sin samling av kända artilleristnamn. Men
av de listor på sådana, som han återger,
framgår att det blir svårt även för en specialist att skilja den ene Jörgen från den andre,
och än värre blir att säga något om dem utöver ett namn. Om få vet man så mycket som
om byssemästaren Rorlenberg på Stegeborg,
som blev skadad av en kanon. Hans namn är
i alla fall ett släktnamn. På det hela taget får
man ett intryck av att personhistoria ligger
långt borta från militärhistoria och att i föreliggande bok ett bra personregister skulle
gjort den bästa nyttan.
Å andra sidan kan man förstå, att Jonas
Hedberg gärna velat lägga fram alla resultat
av decenniers forsknings- och insamlingsarbete. Redan denna bok ger mycket över vad
titeln lovar: den innehåller både äldre
svensk kulturhistoria och allmän historia,
förutom militärhistorien. Den är utan tvivel
en mycket framstående prestation.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner