Print Friendly

Thede Palm; Sista delen

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

‘tteratur
THEDE PALM:
Sista delen
Det är alltid en konst att sluta ett företag, eller en
artikel, eller en bok, med värdighet. Ambassadör
Gunnar Hägglöf har i höst givit ut den femte och
sista delen av sina minnen, och han har lyckats.
Bakom den inte helt kristallklara titeln ”Minnen
inför framtiden. 1961-71” (Norstedts, capris 64
kr) finner läsaren hur han upplevde de senare
~ren av sin Londontid och sina tre år i Paris, innan
han pensionerades. Dessa minnen inramas av vad
man kan kalla två utrikespolitiska betraktelser
över världsläget: en tillbakablick från den tid då
boken böljar och en blick framåt från den tid den
slutar.
Ett exempel på vad Hägglöf har att säga är vad
han skriver om Dag Hammarskjöld. När man vet
hur många som under dennes generalsekreteraretid och vid hans död meddelade att de stått honom nära, är det befriande att läsa att Hägglöf
”aldrig tillhört hans·intima vänkrets”. Här finns
inga spår av helgondyrkan. Tvärtom framgår det
att Hammarskjöld kunde vara ”överdrivet subtil”,
dvs svårbegriplig, i sina utrikespolitiska bedömanden. När en person med Hägglöfs intellekt finner
detta, kan man vara övertygad om att det också
förhöll sig så. Å andra sidan erkänner han Hammarskjölds praktiska handlag i det mesta utom i
Kongofrågan. Där spände han bågen för högt.
Att Hammarskjöld alls kunde agera som han
gjorde leder Hägglöf tillbaka på att Dulles – som
han inte tycker om – med sitt doktrinära tänkande låste USA:s politik. Den synpunkten har kanske inte framförts lika klart tidigare.
Andra exempel på vad som kan hämtas ur boken, av värde också för framtida historiker, ger kapitlet om Europafrågan och Sverige. Efta kom till
mot slutet av 1959. Hägglöf, som varit livligt involverad, ville att Sverige genast skulle börja verka
för ett fördjupat samarbete med sexstatsmarknaden. Något mer än associering räknade han inte
med . Tanken att EG som fullvärdig medlem-skulle acceptera en stat, som gjorde förbehåll för sin
neutralitet som Sverige, fann han föga realistisk.
Lika litet trodde han längre fram på Nordek, och
att regeringen trodde, trots de slutsatser som borde ha dragits av bakslaget med de nordiska förhandlingarna 1949, återstår att förklara.
I Sverige fanns många som, med sämre bakgrundskännedom än Hägglöf, menade att fullt
medlemskap var möjligt på vissa villkor. Regeringen var däremot illa berörd över att alls behöva
tänka sig ställningstaganden. Östen Unden var
sannolikt trött och vek undan, och han var överhuvud inte intresserad av ett närmande till Västeuropa och därmed även till USA. statsminister
Erlander höll 1961 sitt s k Metalltal, där han målade upp alla svårigheter för just Sverige att gå in i
det samarbete, som av andra bedömdes avgörande för framtiden. Och när ett nytt läge uppstått
1966 och Hägglöf gjorde vissa förslag, fick han
”naturligtvis aldrig något besked från Stockholm”.
Utrikesledningen drog sig undan, av skäl som
också återstår att förklara.
Just i dessa frågor märker man en irritation hos
Hägglöf, som han annars sällan ger uttryck åt.
Han har säkert sina förklaringar till regeringens
passivitet i Europafrågan. Det är kanske för tidigt
·att lägga fram dem: att de har att göra med vissa
personer är uppenbart.
I senare delen av boken har Hägglöf flyttats till
Paris, där han bia upplevde studentoroligheterna
1968. Han är realist också när han bedömer dem.
Han konstaterade snart, vad många inte gjorde,
att de revoltkrav som skreks ut på gatorna inte
stöddes av både studenter och arbetare. Bakom
dem stod bara en minoritet av studenter, och för
att göra en revolution räckte de inte till.
När man hos Gunnar Hägglöf läser om hans tid
i Paris och man sedan bläddrar igenom de fem delarna memoarer, slås man osökt av en tanke: om
han varit fransk diplomat och skrivit något av
samma karaktär och klass, hade han varit en självklar kandidat till Franska Akademien. Han kunde
ha varit det, och fortfarande vara det, till den
svenska.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner