Print Friendly

Thede Palm; Resor i Östeuropa

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

156
THEDE PALM:
Resor i Östeuropa
En svårighet med Gunnar Hägglöfs bok ”Det
andra Europa” (Norstedts 1981), som behandlar Sovjetunionens sex satellitstater Östtyskland , Polen, Teckoslovakien, Ungern,
Rumänien och Bulgarien, är att finna ut hur
författaren egentligen bedömer sin egen roll i
vad han skriver. Ibland uppträder han uttryckligen som turist. I andra fall vill han vara
reporter och återger intervjuer. slutligen och
oftast gör han sammanfattningar av vad han
läst eller inhämtat på annat sätt. Det hela
presenteras i en något blandad form med
korshänvisningar och upprepningar, som gör
ett förbryllande intryck. Att författaren velat
ha det så betvivlas inte, men varför han så
velat är inte helt lätt att gissa.
Som turist är han minst lyckad . Det finns
turistbroschyrer som är lika bra som han.
Hans iakttagelser kan exempelvis vara så-
dana som han noterat på högt räknat tre och
en halv sida om Slovakiet. Han konstaterar
att alla där är på gott humör och får detta
bekräftat vid en kopp kaffe med en i övrigt
okänd äldre herre. ”Ni är inte den förste som
upptäckt det ,” sade denne ”med ett skratt”.
Han tillade att slovakerna nog alltid varit ett
gladare folk än tjeckerna. Inte bara de som
odlar vin är glada. Även den härdiga bondbefolkningen i Tatrabergen är lika glad. Det
låter ju bra.
Att arbeta som reporter är en konst, som
Hägglöf inte behärskar. Det gäller att få folk
att tala, och där språksvårigheter finns måste
möjligheterna med andra språk undersökas. I
Prag hittade Hägglöf en person som talade
både tyska och franska och underhöll sig därför med denne flera gånger. Men i Prag var
det redan före kriget svårt att reda sig med
tyska, tills man kommit på det enkla medlet
att visa att man inte var tysk. Då flöt tyskan
ledigt. I Ungern kunde Hägglöf oe~:am•
franska, men han fick få kontakter.
intervjuteknik fungerade framgår
tal med en person som talade fritt. ‘
fråga er om rumänerna? insköt
leende.” Småleendet syftade på att
väntades bli att ungrare tycker illa
mäner. Det kom också, och klicheerna
rades för att återges i boken.
Lyckligtvis är Gunnar Hägglöf som
diplomat bättre än så här. Hans
baserade på mer litteratur än en
tig förteckning något orättvist
hans sammanfattningar ger god
för läsaren. Särskilt kan Ungern
men också Tjeckoslovakien. I
Prag finns att notera, att Hägglöf talar
han från Moskva 1946 raporterade en
för ett kommande sovjetiskt 111″”””•~•
de, vilken varning avvisades av ·
den, som sade sig ha bättre käl
inte enda exemplet på att denne
sina förutfattade, välvilliga
Sovjetunionen och dess politiska
dighet. Wallenbergaffären talar sitt
språk.
Om det aktuella Polen finns hos ·
avsnitt, som kan användas som
över vad som hänt där de senare
som är verkligt givande.
Det är angeläget att framhålla, att
denna bok kan kritiseras, kan den
god behållning. Dessutom är allt som
producerar välskrivet, om än iblantl
preciöst (se t ex en uppräkning av
kiska författare ” … och – jag
glömt bort den mest kände –
sek…”). En bok av honom ger en
och, för att använda ett ord som
sammanhanget, behaglig läsning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner