Print Friendly

Thede Palm; Publicistklubben hundra år

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

432
THEDE PALM:
Publicistklubben hundra år
Publicistklubben har fyllt hundra år. Enligt
de första stadgarna kom den till för att tidningsmän skulle få tillfälle att rådgöra om gemensamma angelägenheter och ”åtnjuta fördelarna av umgänge med yrkeskamrater”.
På det hela taget har klubben fortsatt efter
det programmet. Där har journalister kunnat
träffas, oberoende av färgen på den tidning i
vilken de arbetat. Intagningen av ”publicister” har dessutom varit generös, vilket framgår av matriklarna. Vad beträffar de gemensamma angelägenheterna kan man ur debattämnena vid klubbens sammanträden utläsa
vilka de varit. Inte minst har klubben genom
sina Publiceringsregler avgörande påverkat
svensk pressetik. I praktiskt taget alla tidningar – som bekant inte i alla tidskrifter –
är denna hög. Man skulle i förbigående sagt
önska att den stod på samma höjd i svensk
TV.
Om denna klubbens verksamhet finner
man inte mycket i den bok, som PK låtit utge
till jubileet. Ivar Sundvik har i ”100 år för
ordets frihet. Publicister i samhällsomdaningen 1874-1974” {Publicistklubben/Raben
& Sjögren) valt att minst tala om klubben.
Publiceringsreglerna är t ex inte nämnda. I
stället har han gjort en repetitionskurs i
svensk historia med huvudvikten lagd vid
personer som samtidigt varit medlemmar av
PK. Historieskrivningen färgas av det parti
som kan förmodas vara hans – en redaktör
som blir generalkonsul i Mariehamn kan bara
tilhöra ett parti. Ett exempel: han skriver
om tidningarna under 1800-talets förra del.
”Medelklassens vapen skulle bli pressen. Den
saknade inte medel för att starta tidningar.
Men flertalet av dem man ville nå kunde
inte läsa. Krafterna måste sättas in på att förbättra folkundervisningen. Där fanns draghjälp i riksdagen” etc. Att göra gällande att
den onda medelklassen, bourgeoisien med
andra ord, lät införa förbättrad skolundervisning för att få läsare till sina tidningar är
verkligen i märkvärdigaste laget.
Att tidningsmän och tidningar spelat en roll
i den politiska utvecklingen i Sverige är rik·
tigt. För tidningarnas del är materialet väl
bearbetat. Ivar Anderson, Leif Kihlberg och
Jarl Torbacke är författare som Sundvik fli.
tigt citerat. Man kan däremot diskutera, om
medlemskapet i PK betytt något alls för politiker som inte varit aktiva tidningsrnäu.
Våra socialdemokratiska statsministrar har
t ex alla varit medlemmar. PK har väl för
dem varit ett kontaktorgan, men föga mer.
Och Per Albin Hansson höll under hela kri·
get aldrig ett anförande där.
Sundvik ger naturligtvis som alla andra en
släng åt Informationsstyrelsen. Han tolkar \1·
let av Knut Petersson till ordförande i PK
1942 som en protest mot bl a Informationssty·
relsens ”grå lappar”. Det är en osäker bedömning. I själva verket hade åtminstone
den svenska landsortspressen under kriget
stor glädje av både lappar och konferenser.
Sällan har den blivit så väl informerad i utrikesfrågor som då. Vissa stora tidningar behövde ingen hjälp och såg alltså ned på Informationsstyrelsen. Andra hade gott kunnat
behöva den men var måna om att i allt framstå som fria; det kunde också hända att dc
och inte regeringen hade rätt. Däremot kaa
man bortse från några som teg stilla och
följde givna anvisningar långt in på 1944 rneo
då frigjorde sig och blev heroiska.
Kanske har inte Sundvik själv observerat
hur intressanta hans påpekanden är, att regeringen tidigare vid en del tillfällen anvälll
PK:s styrelse som mellanhand för anvisningar
till pressen. Det kunde vara en god väg i
framtiden: publicisterna får själva kontroll
över ett informationsorgan, som tyvärr i Jik.
nande fall alltid blir nödvändigt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner