Print Friendly

Thede Palm; Presidentens dagbok

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Presidentens dagbok
Trettio år efter president Paasikivis död
har hans dagboksanteckningar publicerats. De är skrivna på finska. Nu har
också en första del av en upplaga på
svenska kommit ut. Den omfattar en för
Finland avgörande tid, då Fortsättningskriget slutade med ett vapenstillestånd, då en rysk kontrollkommission
etablerade sig i Finland, då president
Ryti avgått och marskalk Mannerheim
blivit president och då Paasikivi fick ansvaretför landets politik,först som regeringschef och sedan som president.
Mycket har skrivits om den tiden. Nu
först har Paasikivis egna reflexioner blil’it kända.
Thede Palm är fil dr och har varit
forskningschef vid Militärhögskolan.
De dagböcker, som statsm1mstern och
senare Finlands president J K Paasikivi
förde , har nu blivit tillgängliga och har
böljat ges ut. De är dokument av mycket
stort intresse. Deras egen historia är
ganska komplicerad. Paasikivi gjorde anteckningar på ett tidigt skede av sin offentliga bana – han var Finlands sändebud i Stockholm och därefter i Moskva
under svåra år. Sina minnesanteckningar
kastade han ned på papperslappar, ofta
stenograferade, ofta försedda med reflexioner och omdömen om människor,
som han haft att göra med och, kan man
väl tillägga, om dessa personers enfald.
På 50-talet böljade han ordna upp sitt
material och samla ihop det till dagböcker. Två delar memoarer kom ut efter
hans död 1956. Då ordnades också resten av anteckningarna och visade sig
vara inte mindre än 3 000 maskinskrivna
sidor.
Ett sammandrag av dessa anteckningar gjordes på uppdrag av Paasikivis
änka, men dåvarande presidenten Kekkonen ”avrådde” från att de skulle publiceras. Han kan omöjligt ha önskat att
få sina många samtal med Paasikivi publicerade, allra minst med dennes kommentarer. Fru Paasikivi förordnade då
att alla papper skulle förvaras förseglade
i 25 år efter hennes död. De blev tillgängliga förra året och en utgivning anförtroddes åt professorerna Yrjö Blomstedt
och Matti Klinge.
Utgivarna bestämde sig lyckligtvis för
att bortse från alla sammandrag. En viss
redigering var naturligtvis nödvändig.
Redan materialets beskaffenhet förutsatte detta. Dagböckerna trycktes på
finska, vilket var det språk som Paasikivi
huvudsakligen begagnat – några få me- 116
ningar och ord på svenska och ryska fö-
rekom också. Från denna utgåva har nu
en upplaga på svenska tagits fram: ”J K
Paasikivis dagböcker 1944-1956. Del l.
Redigerad och översatt av Göran
Stjernschantz” (Askelin och Hägglund
förlag 1986).
Denna svenska upplaga skiljer sig från
originalet genom att den är kortare.
Långa citat ur olika dokument har skurits ned. ”Ovidkommande repliker eller
tillägg” har fått utgå. Vad som är ovidkommande kan tydligen en icke finskkunnig läsare inte bedöma och uteslutningarna står alltså för översättaren-utgivaren. Ett antal noter har tillkommit. De
identifierar oftast personer som förekommer i texten, vilket gör den lättare
att följa. Det kan nog sägas, att detta är
en mycket god upplaga för svenska läsare.
Första delen omfattar tiden juni 1944
till februari 1947, alltså från den tidpunkt
under det s k Fortsättningskriget, då ryssarna brutit igenom på Näset och regeringen i Helsingfors på allvar tvingades
att under öka möjligheterna att få fred,
fram till den dag då fredsfördraget mellan Finland och Sovjetunionen undertecknades i Paris. Vid den förra tiden var
Paasikivi en privatperson, som skjutits
åt sidan av landets ledning. Vid den senare var han Finlands president, enligt
mångas mening också den som räddat
landet från ett öde liknande de baltiska
staternas.
De två militära nederlagen
När Stalin 1939 under trycket av sina
militära befälhavare begärde gränsjusteringar på Näset för att undanröja ett förmodat hot mot Leningrad från finsk sida.
hade Paasikivi tagit saken på allvar. Han
förordade positiva förhandlingar. Stalin
hade erbjudit avsevärd ersättning i form
av andra områden längs gränsen. Paasikivi menade, att man åtminstone borde
undersöka vad som var att göra. Socialdemokraternas starke man Väinö Tanner
avvisade däremot bryskt redan tanken
på förhandlingar – därav bland annat
ryssarnas djupa antagonism mot Tanner
med kulmen i krigsförbrytareprocessen,
i vilken Tanner dömdes till fem och ett
halvt års fängelse. Paasikivi glömde aldrig Tanner och hans enligt Paasikivi då-
liga omdöme. Ännu 1945, då Tanner försvarade sig i processen och hänvisade till
något som Paasikivi sagt eller skrivit, antecknade denne i sin dagbok: ”Tanner är
en simpel karaktär. En dålig man. Jag
hade inte trott att han är så dålig och så
lågsint.”
Efter Vinterkrigets slut blev det Paasikivi som tillsammans med Carl Enckell,
diplomat och utrikesminister i flera regeringar, fick sköta förhandlingarna och
underteckna freden i Dorpat 1940. Därefter blev Paasikivi Finlands minister i
Moskva. Han var ytterst kritisk mot den
diplomati, som drog in Finland i Fortsättningskriget ijuni 1941. Han hade hållits utanför all kunskap om förberedelserna. Inte ens regeringen hade ju fått
veta om medgivandet till tyskarna att få
börja sina trupptransporter genom Finland i september 1940; det var president
Ryti och marskalk Mannerheim som
stod för det beslutet. Först 1945, då Paasikivi var statsminister, tycks han ha fått
kännedom om den Mannerheims dagorder, somden 15juni 1941 ställdegeneral
Siilasvuos armekår i Nordfinland under
tyskarnas militärbefälhavare i Norge, general Falkenhorst, som etablerade sig
med sin stab i Rovaniemi . Den ryska
kontrollkommissionen hade hittat denna
dagorder i ett militärt arkiv. ” En ledsam
sak”, skrev Paasikivi i sin dagbok. l
själva verket spelade det inte så stor roll
om ryssarna fick papper på att en sådan
förberedelse till ett samgående med tyskarna i ett nytt krig träffats ett par veckor före krigsutbrottet. De visste redan
tillräckligt mycket om den saken.
Paasikivi och Mannerheim
Mera kritisk än så (”en ledsam sak” )
mot Mannerheim var Paasikivi aldrig i
dagboken. När Mannerheim blivit president och en ny regering skulle bildas för
att slutgiltigt få vapenstillestånd, hade
Tanner anmält att han önskade bli statsminister. Mannerheim hade godkänt honom. Paasikivi kommenterade med att
sätta två utropstecken inom parentes –
men efter Tanners namn , inte efter Mannerheims. När denne sedan erbjudit
statsministerposten åt professor, förutvarande statsministern och Finlands minister i Berlin T M Kivimäki – av ryssarna behandlad som krigsförbrytare och
till sist dömd som sådan – skrev Paasikivi, visserligen åter med utropstecken,
”(!! Mannerheim förefaller att inte riktigt
ha omdöme)” . Inte mer än så.
Mellan Mannerheim och Paasikivi
hade det gått snett. Den senare hade tagit ledningen då han och Carl Enckell i
mars 1944 skickats i hemligt uppdrag till
Moskva för att få klarhet i vad de ryska
villkoren för fred innebar. De visade sig
vara mycket hårda; bland annat krävdes
ett högt tilltaget krigsskadestånd. Proto- 117
kollen från dessa överläggningar finns
utgivna och de visar att Paasikivi energiskt talade för att få tillbaka Hangö.
Han hade viss framgång. Mannerheim
hade, då han fått del av protokollen, särskilt fåst sig vid vad Enckell anfört, men
detta var enligt Paasikivi ”bara haranger” .
Värre var, att då Paasikivi vid hemkomsten till Helsingfors starkt understrukit att villkoren måste accepteras för
att få slut på kriget, hade både Ryti och
Mannerheim sagt nej . Vid ett sammanträde med regeringen hade Paasikivi blivit rasande och förklarat att ”Finland
har inga män och har inte haft några män
under kriget”. Därmed lämnade han
sammanträdet och därmed var han också
ute ur bilden, när det gällde nya förhandlingar på hösten. Då hade Mannerheim
utsett delegaterna och Paasikivi, som
nog stått till förfogande, blev inte tillfrå-
gad.
Här skall denna delegation inte diskuteras . Att den var svagare än tvåmannadelegationen på våren var uppenbart.
Därtill kom, att statsminister Hackzell,
som tillträtt med en ny regering under
sommaren, fick en hjärtattack i Moskva
och måste skickas hem som invalid. När
han hade utsetts till regeringschef, skrev
Paasikivi i dagboken ” Med mig har man
inte alls haft kontakt. Varför, vet jag
inte.” Det visste han nog. Mannerheim
ville inte ha honom.
Dessa båda herrar blev emellertid klara över att de måste kunna samarbeta för
landets välfärds skull. Mannerheim tog
initiativet. I oktober bjöd han på middag
med bådas vän Walden som tredje man.
”En trevlig afton. En god middag.” Friden var återställd.
118
Paasikivi och Leino
Efter ytterligare en månad hade läget
förändrats och Paasikivi bildade regering. Sannolikt var han den ende som
mot Mannerheim kunde driva igenom att
en kommunist togs med. ”Ett synnerligen otrevligt och delvis häftigt samtal.
Mannerheim fordrade att kommunisten
stryks från listan.” Paasikivi fick sin vilja igenom och Yrjö Leino utsågs till biträdande socialminister. Han skulle
snart bli inrikesminister och högste chef
för polismakten. Att han var farlig för
regeringen, så som Mannerheim också
förutsagt , råder ingen tvekan om.
Ett av de många väsentliga problem,
som går att följa i Paasikivis dagbok, är
den roll som kommunister kom att spela
särskilt under de första åren efter vapenstilleståndet, åren då den ryska kontrollkommissionen rörde sig fritt i Finland.
Leino hade inte varit inrikesminister mer
än tre dagar, då han sent en kväll blev
kallad till en av kommissionens chefer
och beordrades att samma natt låta gripa
tjugotvå uppräknade personer. Av dem
var tio finländska medborgare, tio var
ryssar som länge varit bosatta i Finland
och två visade sig vara oanträffbara.
Leino lydde och morgonen därpå satte
han sig inte emot att de fördes ombord
på ett flygplan och fördes bort i rysk
fångenskap. Nästan i förbigående nämnde han saken för regeringen, som ingenting kunde göra. ”En förfärlig historia”,
skrev Paasikivi, och dessutom fann han
det vara mycket illa att det hela utspelats
omedelbart efter Leinos tillträde,
”ehuru den ena saken inte hade med den
andra att göra”. Tvärtom var det naturligtvis ryssarnas avsikt att visa Leino,
kommunisten, var han hörde hemma.
Paasikivi var lojal mot Leino, som han
personligen tyckte bra om. Leino var efter förmåga lojal mot regeringschefen
men var samtidigt hårt pressad av sina
partikamrater. Sonen Olle Leinos bok
om fadern (1973) ger klara besked. Att
det var under Leinos tid som statspolisen korrumperades och fylldes upp med
kommunister ligger i tiden något efter
den här dagboken. Men kommunisternas
allmänna illojalitet och deras samarbete
med ryssarna också i de pågående fredsförhandlingarna i Paris blev snart uppenbart för Paasikivi. Dagboken beskriver
vad han upplevde.
Presidenten
Vid den tiden hade Paasikivi hunnit efterträda Mannerheim som president.
Marskalken var ofta sjuk. Vilken dag
han skulle avgå spekulerade man om; att
han skulle avgå var uppenbart. Mannerheim själv talade ofta om detta, men han
ville inte lämna sin post under påtryckningar. Paasikivi hade som regeringschef
en utsatt ställning. Tillfrågad i saken,
svarade han att bara marskalkens läkare
kunde ge råd. Så blev det också. Den 4
mars 1946 avgick Mannerheim. Den 9
mars valdes Paasikivi till hans efterträ-
dare. Varken i riksdagen eller i dagboken
blev utgången av valet ifrågasatt.
En detalj är däremot ganska märklig
när det gällde efterträdaren som statsminister. Leino avrådde från att Kekkonen
skulle utses. ”Han dricker sig alltför ofta
berusad.” Möjligen kunde man ha väntat, att Paasikivi skulle ha förstått och
kommenterat att Leino och hans partikamrater inte ville ha en stark man som
regeringschef. Men därom skrev Paasikivi ingenting. Han ville själv inte ha en
stark man på den posten och Kekkonen
var utan tvivel den mest dominerande i
regeringskretsen.
Bland övriga frågor som Paasikivi
tvingades handlägga var väl krigsansvarighetsprocessen den svåraste. Mycket
finns skrivet om den. Vad som rörde sig i
bakgrunden kompletteras i dagboken.
Att så sker relativt okänsligt beror väl på
att Paasikivi visste, att processen oundvikligen måste genomföras – den var
upptagen som artikel 13 i vapenstilleståndsfördraget – och på att han också
visste, att den i grunden var orättfärdig.
Han dolde inte i dagboken och inte heller
under diverse sammandrabbningar med
politiker att båda krigen var ”dumma”,
mest då det senare av dem. Men brottsliga enligt gällande Jag var de inte.
Tvånget att stifta retroaktiva lagar var,
menade han, fruktansvärt och kanske
ville han inte tala om det.
Den bild man får av dagbokens förfat- 119
tare skiljer sig inte från den som hans
memoarer givit och från vad som skrivits
om honom. Han var mycket intelligent
och mycket erfaren, han hade obegränsad tilltro till sig själv och menade, tyvärr, att han kunde behärska alla sina
medarbetare. Han förstod sig på diplomati och var fast övertygad om att han
var rätt ensam om den saken i Finland.
Han insåg vilken ställning Finland måste
lära sig att ha i förhållande till Sovjetunionen och han drev sin egen linje därvidlag. Han hade väl rätt. Ryssarna litade
på honom och behövde inte ångra sig.
Otvivelaktigt utövade han inflytande på
deras inställning till fredsavtalet, där det
från ryskt håll framskymtat att man
borde låta kontrollkommissionen stanna
i Finland även när fred slutits. Vad som
då blivit kvar av Finland som suverän
stat kan man tänka sig. Hur otroligt det
än låter, men Paasikivi lyckades påverka
också Molotov.
Slå ett slag för
Svensk Tidskrift
Hjälp till att sprida Svensk Tidskrift!
Beställ prenumeration för 1986 eller provnummer till vänner och
bekanta.
Ring in beställningen på telefon 08/67 59 55.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner