Print Friendly

Thede Palm; Officerares minnen

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Officerares minnen
Under våren har två böcker publicerats
av karlbergskurserna 1933 resp 1938. De
äri mycket olika, menfil dr Thede Palm
ltarfunnit att båda innehåller minnen
från beredskapstiden 1939-45, minnen
av den typ som utnyttjats eller inte
kunnat utnyttjas i den s k
Beredskapsboken, som kom ut på hösten
förra året. Men de innehåller också
annat. Från båda kurserna har
officerare tjänstgjort i utlandet, i FNOänst eller i andra uppdrag. Minnen av
den typen är också väl värda att samlas,
menar han.
I boken ”Sveriges militära beredskap
1939-1945” (rec av generalen C E Almgren i Svensk Tidskrift 1982, s 474 ft)
redovisas i företalet i huvuddrag de källor, som legat till grund för och utnyttjats
i Beredskapsboken. Till största delen ingår de i det stora, genom generalen O G
Thörnells försorg samlade s k Beredskapsverket. Men vissa källor, särskilt
en del dagböcker, har i olika sammanhang varit av betydelse. Ett annat förberett material blev föga utnyttjat. I Beredskapsbokens förord redogörs för detta:
”Genom militärhistoriska avdelningens
försorg bandinspelades intervjuer med
personer som under krigsåren innehaft
ledande befattningar eller tjänstgjort på
särskilt utsatta orter. Dessa intervjuer
har i denna bok använts endast för att
täcka luckor i källmaterialet” (sid 6).
Den som satsade på denna insamling
var översten BöJje Furtenbach. Han
hade ovanliga förutsättningar för arbetet: vidsträckta förbindelser inom försvarsmakten, stor personkännedom,
lätthet att få kontakt med människor och
få dem att berätta.
Likväl blev inte resultatet vad Furtenbach hade hoppats. Det rörde sig i hög
grad om ”berättande källor” till tidens
historia. Vad personer sagt i en intervju
måste givetvis kontrolleras innan det kan
användas, i föreliggande fall många
gånger nästan en hopplös uppgift. Berättarna kom bäst ihåg vissa höjdpunkter i
sina upplevelser, så tex mobiliseringen
och de då upptäckta bristerna i förråden,
den alltför ringa ammunitionstilldelningen och annat sådant. När tiden sedan gått har minnena flutit samman. Den
normala vardagen har kommit att sakna
större intresse, bara händelser utanför
350
det normala har på begäran återerinrats.
Slutligen var det ju så, att de allra flesta
av dem, som Furtenbach intervjuade,
var officerare, oftast äldre sådana. Men
vad mindes de många inkallade, om man
nu kunde få tag på dem?
Av dessa och andra skäl blev intervjumaterialet knappast av betydelse för
Beredskapsboken så som denna blev utformad. I den skulle skrivas historia, dvs
redogöras i stora drag för vad som hänt
och varför. På vilket sätt det hände, kunde vad beträffar detaljerna bara redovisas i enstaka fall.
Men det förhållandet, att intervjuerna
egentligen inte passade in i Beredskapsbokens ram, gör dem inte värdelösa. Det
vore fortfarande en lockande uppgift att
gå igenom dem och eventuellt komplettera dem. En utgåva av materialet sådant
det föreligger skulle kanske visa sig vara
värdefull, även om innehållet inte kan
vetenskapligt dokumenteras.
Karlbergskursen 1933
Ovanstående reflexioner har föranletts
av två minnesböcker, som kommit ut i
vår. Svenska folket firar som bekant gärna jubileer. Lokaltidningarna brukar i
maj flitigt berätta om klassjubileer, om
konfirmandsamlingar efter 50 år, om studenter, som efter lika lång tid förgäves
söker känna igen sina gamla lärdomsskolor, som nu är borta. Officerare, slutligen, firar också ett minne, nämligen årsdagen av den dag då de gick ut från Karlberg.
Av två jubileumsböcker för officerare
heter den första ”Minnesskrift. 1931-33
års officerskurs” (privattryck, ej i bokhandeln). Det är en elegant och påkostad
mindre volym, som inleds med en välskriven och vackert illustrerad sammanställning av Karlbergs slotts historia och
med en skildring av hur officersutbildningen där gick till för 50 år sedan. Avsikten med boken är tydligen mera att
samla berättelser om gemensamma minnen än att analysera vardagsrutiner. Ett
bidrag bryter av mot de andra och är nog
ganska ovanligt i en bok som denna.
Ingemar Bratt har kallat vad han skrivit
”Antikadetten”. Lika gärna kunde han
ha använt titeln ”Officer mot sin vilja”.
Han var nämligen ett exempel på hur eu
officersson i en ekonomiskt ostabil familj
efter diverse trevanden åt olika håll ac·
cepterade officersutbildningen därför att
den var billig, för honom själv och för
familjen. Säkerligen har många officerare valt yrke av samma skäl – ”eftersom
jag var praktiskt taget obemedlad måste
det bli armen” , skriver en annan – fast·
än få har haft sådana svårigheter att anpassa sig till läroåren på Karlberg som
Bratt. Inte alldeles överraskande visade
det sig, att det var hans stränga och tiD
synes svårtillgängliga chefer som begrep
sig på honom och lotsade igenom honom.
I skuggan av 1925 års nedrustnings·
beslut var 1931-33 års officerskurs liten.
Av de 47 utexaminerade bytte dessutom
6 försvarsgren och blev flygare. Alla var
löjtnanter vid krigsutbrottet och blev
kaptener under kriget. Flera hade hunnit
gå igenom Krigshögskolan och var fårdi·
ga för generalstabskåren något år efter
krigsslutet. De var alltså mogna män när
kriget kom. Hur de mötte sitt yrkes aUvar skulle man vilja höra mera om, och
hos dem bör finnas åtskilligt att hämta.
Nu är, bortsett från några episoder, St~
Mällers hågkomster från hur han var
med om att flyga hem Caproni-plan från
Italien under kriget det enda, men goda
bidraget från beredskapstiden.
Flera uppsatser om svenska officerare
iutrikestjänst efter kriget är särskilt inaehållsrika. Här skall bara nämnas MagDUs Bruzelius minnen från tjänstgöring i
Etiopien, där de svenska utbildarnas insatser annars snart är glömda. Stig Löfpen gjorde också tjänst i utlandet, nämligen som militär expert åt Alva Myrdal i
Geneve. Hans skildring av sammanbrottet och inte minst det svenska diplomaIiska nederlaget i förhandlingarna 1963 ·
borde återges i ett större sammanhang.
1938 års kurs
Den andra boken heter ”Officer 1938.
En Karlbergskurs under fem årtionden”
(Militärhistoriska förlaget. Inb). En bok
på nära 450 sidor måste ha tillkommit
med andra ambitioner än att beskriva
Karlberg. Där redogörs för hur kursen
var sammansatt, för de 107 elevernas sociala bakgrund och de olika vägar som
lett dem till yrket. Vad beträffar det sistnämnda står nog Erik Jerklands bidrag
till boken i särklass. Som 14-årig ackorderades han av fattigvården ut till den
lägstbjudande, tre år senare sökte han till
dåvarande I 5 i Linköping som volontär.
Det fanns f ö flera i kursen som gått ”den
långa vägen”.
De flesta var unga då mobiliseringen
kom 1939 och de fick ansvar i befattningar, som de ännu inte var utbildade för.
Deras minnen från krigsutbrottet harjust
därför hållits mer levande för dem själva.
De kunde placeras som kompanichefer
vid ännu inte färdiga krigsförband, där
de var yngre än de flesta inkallade. Den
utrustning, som var tillgänglig! var oftast
351
omodern och alltid otillräcklig. Sådant
som detta går igen i en eller annan form i
alla bidrag till avsnittet om beredskapstiden i boken, ett stort och viktigt och väl
redigerat avsnitt.
Den här boken är alltså också en källa
till den svenska beredskapens historia
under kriget. Det är en undangömd källa,
men det kan finnas anledning att söka
upp den.
Några av dem som tillhörde denna
kurs gick ut som frivilliga i Finland. Några deltog i ett senare skede i den norska
militärutbildningen i Sverige. Efter kriget fanns möjligheterna att tjänstgöra i
FN-förband på olika ställen i världen,
möjligheter som utnyttjades också till
nytta för svenskt försvar. Ser man efter
skall man finna, att relativt få helt lämnade försvaret för att övergå till civila yrken. Minnesbokens redaktion med Sigurd Ahnfelt i spetsen har strävat efter
att följa alla, oberoende av yrke, till pensionsåldern.
Detta intresse för gruppens – kursens
– vidare öden förefaller vara speciellt
för officerare. Andra kan ha skolan gemensam, men de skiljs åt då de går ut i
förvärvslivet. Officerare fortsätter efter
krigsskolan inom samma yrke. Under de
första åren t o m kaptensgraden befordras de nästan samtidigt. De spridda kommenderingarna för en del av dem gör
också att kamrater ofta träffas. När Ahnfelt berättar, att han var en av fem från
samma kurs som samtidigt var avdelningschefer i försvarsstaben och i armestaben och fann att detta underlättade
samarbetet, tror man honom gärna. Flera av dem har skrivit om sina erfarenheter; alla har något att minnas, som inte
bör gå förlorat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner