Print Friendly

Thede Palm; Neutralitet och försvar

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Neutralitet och försvar
Artikeln utgår från en nyligen utkommen bok om den svenska
neutralitetens historia. Där klarlägges vad försvaret inneburit
för vår möjlighet att föra en utrikespolitik, byggd på neutralitet i
krig. Artikeln kompletterar boken
med olika synpunkter, särskilt
vårt förhållande till Norge och
Tage Erlanders försök att bilda
ett nordiskt försvarsförbund, ett
förbund som otvivelaktigt skulle
ha frångått vår princip att avhålla oss från allianser i fred. Gäller
inte denna doktrin fortfarande,
frågar författaren.
Thede Palm har varit forskningschef vid Militärhögskolan i
Stockholm. Han var också ett
antal år en av redaktörerna i
Svensk Tidskrift.
H
ur pass neutralt är egentligen
Sverige? Den som vill hålla sig
till den svenska doktrinen om
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig kan konstatera, att vi just nu inte
behöver tänka på att vara neutrala. Alliansfriheten tycks vara ett faktum och nå-
got krig i vår närhet pågår lyckligtvis inte.
Ett vårt grannland på andra sidan Östersjön är visserligen sedan många år inblandat i sitt anfallskrig mot Afghanistan.
Detta angår som bekant inte oss. Vi, eller
rättare våra socialdemokratiska utrikespolitiker, har energiskt tagit ställning för
Nicaragua och lagstiftar mot Sydafrika.
Men Afghanistan nämner de ogärna eller
inte alls. Vad angår det Sverige?
Vad beträffar alliansfriheten har verkligheten inte alltid velat stämma med
doktrinen. När Sverige beslöt att gå med i
FN, deklarerade Östen Unden, utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen 1945 sedan krigstidens samlingsregering upplösts, att ”vi är villiga att ansluta oss till en samfälld trygghetsorganisation och i händelse av en framtida konflikt avstå från neutraliteten i den utsträckning organisationens stadgar det
påfordra”. (Citatet är hämtat ur ”Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk sä-
kerhetspolitik 1809-1985”. Red. Bo
Hugemark. Militärhistoriska förlaget;
närmare bestämt ur en artikel av Alf W
Johansson och Torbjörn Norman.) Detta
lät mycket ståtligt. Ingen kunde förutse,
att Dag Hammarskjöld femton år senare
skulle engagera svensk militär i Kongo.
Innan dess hade emellertid Tage Erlander, med tveksamt stöd av Östen Unden, varit beredd att frångå doktrinen och
detta utanför FN. Förhandlingarna 1948
om ett nordiskt försvarsförbund förutsatte att Sverige skulle ge upp sin isolerade
alliansfrihet för att i stället bli centrum i
en ny allians. Centrum: ja, ty Sverige var
den militärt starkaste av de tre stater som
kom ifråga. Från svensk sida var avsikten
att förmå Norge och Danmark att inte gå
med i Atlantpakten, NATO, som då höll
på att bildas. Att försöket misslyckades
borde inte ha förvånat någon. Norge var
inte berett till ett militärt samarbete med
Sverige utan föredrog att gå i par med de
stora. Danmark kunde inte tro att Sverige
i ett givet läge skulle komma att dela ansvaret för den danska gränsen i söder.
Denna bedömning var alldeles riktig.
Sverige och grannländerna
Det finns två skäl att vara tillfredsställd
med att förhandlingama om ett nordiskt
försvarsförbund inte ledde till resultat.
Det första går tillbaka på att Sverige 1948
var ett militärt starkt land. Sverige hade
använt kriget 1939-45 till att bygga ut
och förstärka sitt försvar. Det man inte
hade hunnit med till krigsslutet 1945 gav
resultat åren därefter. Särskilt gällde detta flygvapnet. Vi skulle ha haft råd att
dela med oss till försvar av både Norge
och Danmark, men vi hade då också haft
skyldighet att fortsättningsvis uppehålla
vår egen försvarskraft på en nivå som
våra grannländer skulle vara med att bestämma. Det är tvivelaktigt om en svensk
vilja härtill fanns. Inte bara hos folk i allmänhet ansågs det nu vara rimligt, att
man använde sina pengar till annat än vapen. Samma mening återfanns inom regeringen själv. Ernst Wigforss hade som
finansminister betalat beredskapen genom höjda skatter. Värnskattema hade
folk inte opponerat sig mot, men de levde
i den föreställningen att dessa skulle för- 273
svinna med kriget. Det ansågs att Wigforss lovat detta. Vad man inte räknat
med var att Wigforss tog bort namnet
värnskatt men behöll skattema för andra
ändamål.
Det andra skälet till att det var lika bra
att förhandlingama gick över styr var, att
det egentligen inte fanns någon folkvilja
för en försvarsallians. I ett slutkapitel i
den nyssnämnda boken om neutraliteten
har utgivaren, Bo Hugemark, angivit bakgrunden till förhandlingama i flera punkter. En skulle ha varit: ”Vi tvingades (under kriget) lämna broderländerna i Norden i sticket i farans stund. De eftergifter
maktlösheten tvingade oss till drabbade
dessa länder. skuldkomplexet förvärrades naturligtvis av att eftergifterna gjorts
till en avskyvärd diktaturregim.”
Det är ytterst tveksamt om detta är en
riktig beskrivning. I vida kretsar i Sverige
reagerade man så 1939, då Sovjetunionen angrep Finland. Men 1948 visste
man, och ännu bättre vet man det nu, att
Sverige hjälpt Finland till gränserna för
sin förmåga när det gällde materiel och
även på annat sätt; neutrala var vi inte. Vi
hade lyckligtvis inte gått med i kriget –
lyckligtvis då man tänker på april 1940.
När sedan Finland valde att ansluta sig till
Tyskland i det s k Fortsättningskriget,
brottades man i Sverige verkligen inte
med något skuldkomplex.
Vårt förhållande till Danmark var annorlunda. Landet blev angripet av Tyskland och gav upp samma dag. Inte ens nyheten om vad som hänt hade då hunnit
sprida sig i Sverige. Några skuldkänslor
hade vi inte. Norge försökte ett tappert
motstånd. Men det framgick nästan genast, att ett land med så ansvarslöst försummat försvar inte hade gått att hjälpa.
274
Någon planering för en sådan hjälp fanns
inte heller, ingen hade tänkt sig att ett behov av sådan hjälp skulle föreligga. Att
påstå att vi lämnade Norge i sticket är
mycket överdrivet.
Det enda man i Sverige med skäl kunde förebrå sig var de tyska permittenttå-
gen och transporten av en division från
Norge till Finland. De tågen kändes som
en skam. De strök under, att också vi försummat vårt försvar.
Hur Sverige tänkte sitt försvar
Den här nämnda boken om den svenska
neutraliteten innehåller tre uppsatser av
Klaus-Richard Böhme, Arvid Cronenberg och Bo K A Huldt, alla tre historiker. Cronenberg skriver om svenska försvarsplaner 1906-45, medan de två andra diskuterar svensk försvarspolitik i allmänhet. De senares uppsatser är alltså inriktade på själva neutralitetsfrågan. Vad
de har skrivit är synnerligen instruktivt
och läsvärt. Cronenbergs uppsats handlar
om hur man tänkte sig att försvara neutraliteten. Den beskriver på grundval av
nyfunnet arkivmaterial hur regering och
försvarsledning bedömde och planlade
vårt försvar fram till 1945. Cronenberg
kommer då också in på hur försvarsledningen ställde sig till politikerna och vice
versa. Det hela är ovanligt givande. Femton enkla men klara kartbilder gör uppsatsen lättbegriplig för lekmän.
Det mest överraskande är att man får
veta att generalstaben – försvarsstaben
kom till senare – under första världskriget räknade med ett eventuellt krigsfall
RN, Ryssland och Norge. När Ryssland
efter revolutionen tills vidare fallit bort ur
hotbilden, ansåg man sig böra studera ett
krigsfall EN, England och Norge. Detta
kan kanske förvåna oss, men vi glömmer
att inte ens tio år gick mellan unionsupplösningen 1905 och krigsutbrottet 1914.
Förelåg det verkligen en fara för att
norrmännen under första världskriget,
ententevänliga som de var, skulle ha
övervägt att tillsammans med en stormakt
söka tvinga Sverige åtminstone till att tjä-
na som genomgångsland för trupper destinerade till fronten mot Tyskland-Österrike? Norsk historieskrivning
kan kanske svara på den frågan. Säkert är
emellertid, att den svenska neutraliteten
på intet sätt var helig för norrmännen.
Men det svenska försvaret var vid det laget tillräckligt starkt för att förhindra ett
angrepp på det neutrala Sverige, om detta
verkligen varit på tal.
Kritik mot vår neutralitet förekom från
norskt håll också under andra världskriget – kanske något ologiskt, eftersom
ungefär 40 000 flyktingar räddade sig
över gränsen just därför att vi var neutrala. Efter Tysklands sammanbrott 1945
var det inte heller så uppmuntrande att
som svensk besöka Norge. Detta gick
över, men på det hela taget låg nog 1948
för tidigt för att ett förslag om ett nordiskt
försvarsförbund, åtminstone till en början
under svensk ledning, skulle kunna accepteras av det norska folket.
Folkviljan
Här har redan den deklaration citerats,
som regeringen avgav den 22 oktober
1945 om Sveriges neutralitet och förhållandet till FN. Men citatet kan fortsättas.
Östen Unden förklarade också att Sverige måste ”såväl på grund av sina vitala intressen som av ideella skäl varmt önska
att icke någon politisk uppdelning av statema (stormakterna) i varandra motstå-
ende grupper äger rum”. Var detta riktigt? Observera att formuleringen inte
skall läsas som en uppmaning utan som
ett konstaterande av något som pågick
inom folket. Men svenska folket hade
hösten 1945, några månader efter krigsslutet, helt andra saker att tänka på.
Den hårda beredskapstiden var nyss
över. Den hade demonstrerat för alla, att
vi tack vare försvarsmaktens styrka hade
sluppit krig. Med all aktning för Per
Albin Hansson och Christian Giinther,
men gemene man, de som legat inkallade,
visste inte mycket om utrikespolitik. Vad
de visste var att de själva varit med och
försvarat landet och därmed räddat neutraliteten.
Att en majoritet av nutidens svenskar
har en betydande försvarsvilja är väl belagt. Egentligen är det då märkvärdigt, att
vårt största politiska parti förefaller att
rent automatiskt alltid lägga sig sist och
lägst när det gäller anslag till försvaret.
Vilken sensation det skulle varit, och hur
många röster skulle inte partiet ha vunnit,
om det någon gång gjort en vändning och
begärt anslag till ett förstärkt försvar. Det
kan ju sägas att Per Edvin Sköld gjorde
det på sin tid, men han befann sig i en
tvångssituation under kriget och det var
sannerligen inte hans partistyrelse som
var pådrivande. Allt återgick sedan till
det gamla. I dag kan vi inte vänta något
positivt alls från Skölds sentida efterträ-
dare på samma post; snarare tvärtom.
Just nu föreligger det väl ingen direkt
fara för oss. Men läget kan förändras. Det
sovjetiska förslaget att kärnvapnen i
275
Europa skall dras tillbaka på båda sidor
verkar ju vara tilltalande. Väl genomfört,
resulterar det emellertid i en kraftig försämring av i varje fall Västtysklands militärpolitiska läge. Kärnvapnen har, vad
fredsforskare och fredsrörelser än säger,
gjort ett krig i Mellaneuropa otänkbart.
När de är borta, är möjligheterna till krig
med konventionella vapen tillbaka. Det
saknas all anledning att tro på någon
överhängande krigsfara. Men eftersom
förslagen om att få bort kärnvapnen
kommit från sovjetiskt håll, är det tydligt
att man där räknat med någon fördel för
dem själva.
I detta läge har vi från UD fått höra,
att man anser att tiden är inne att i denna
fredliga atmosfär förhandlla med Sovjetunionen om våra gränser och om vår neutralitet. Iden om en kärnvapenfri zon i
Norden skulle nämligen aktualiseras.
Man får verkligen hoppas att någon förnuftig person i UD följer Östen Undens
anvisningar när frågan om en sådan zon
först kom upp. Sverige har inga kärnvapen och avser inte att skaffa kärnvapen. Går vi då frivilligt in i ett avtal, som
måste komma att medföra att vi ställer
oss under viss kontroll av Sovjetunionen,
kommer man därifrån naturligtvis att utnyttja situationen och vilja se hur vi handskas med våra försvarsmöjligheter. Sverige väljer med andra ord sida mellan stormakterna.
Heter det inte ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” i doktrinen?
Om vi frivilligt går in i en allians, om än
till en början en tillsynes oskyldig sådan,
hur går det sedan med neutraliteten?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner