Print Friendly

Thede Palm; När Sovjetunionen bröts sönder

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UllERATUR
THEDEPALM:
När SovjetUnionen bröts sönder
A
tt en diplomat, som lämnat sin
tjänst och gått i pension, använt
något av sin tid till att skriva sina
memoarer, är inte alldeles ovanligt. Ju flera
ovanliga upplevelser han haft, desto mera
finns att berätta i en bok. Ibland ger också
memoarer tillfälle till bedömningar av statsråd och chefer. Omdömen om dem behöver
inte vara negativa. En ung blivande diplomat, som inställer sig hos sin första chef,
möter kanske en man som inte ens försöker
dölja att han i vissa avseenden är originell.
Men vad som är originellt visar sig vara ett
sätt att pröva hur den unge tjänstemannen
reagerar för det ovanliga.
Boris Pankin: De sista hundra dagarna.
Wiken 1992
En sak är ovanlig och det är att finna memoarer författade av tjänstemän, som inte
alls hunnit bli pensionerade. Ett sådant
exempel finns i en nyutkommen bok av en
rysk diplomat, som dels skriver om sitt yrke
i en mindre stat så att säga inifrån och under
en avsevärd tid, dels skildrar upplevelser i
en stat som bryts sönder. Den regering, som
han själv tillhör, avskaffas och han, den f d
ministern, skickas ut i världen som ambassadör för att representera något som ännu
inte finns. Möjligheterna att uppleva allt
detta är säkerligen få, och det finns för närvarande åtminstone bara en stat som visat
upp något sådant. Det är f d Sovjetunionen.
Författaren heter Boris Pankin, boken heter
”De sista hundra dagarna. Sovjetunionens
dramatiska upplösning. Översättning: Hans
Björkegren. På försättsbladet till denna
svenska upplaga av en rysk bok kunde man
också ha satt ut att den börjar med ett förord, skrivet av Gunnar Jarring. En bättre
handledare till läsningen av bokens 380
sidor skulle man säkerligen inte ha kunnat
finna.
Pankin var journalist. Som chefredaktör i
en tidning vågade han kritisera statsledningen i en sådan utsträckning, att man i Moskva
ville bli av med honom. Tiden hade gått så
långt, att man inte kunde ordna detta som
på Stalins tid. I stället skickade man honom
utomlands som ambassadör i ett litet, men
inte alldeles obetydligt land som Sverige.
Han blev kvar i Stockholm i sju år.
Han lärde sig mycket, både när det gällde
sin egen ambassad och den svenska regeringen. Han hade en stor ambassad, men
hälften av folket tillhörde säkerhetstjänsten,
KGB. Denna var inte bara riktad mot Sverige utan också mot den ryska personalen och
bland denna mot ambassadören själv. Ett
exempel var, att dennes chaufför hade skyldighet att anmäla till KGB till vilka Pankin
körde. Vad beträffar svenskarna, fick ambassadören lära sig att ljuga hänsynslöst. I
fråga om Raoul Wallenberg skulle man gå
på den gamla lögnen att Wallenbergs öde
var okänt. Pankin själv kom till den övertygelsen att Wallenberg skjutits, d v s mördats, i fångelset Man behövde få bort honom, kanske redan på Molotovs tid -denne
var åtminstone alldeles obekymrad när det
gällde ett statligt mord.
När ryska ubåtar bötjade iakttagas i
svenska vatten skulle ambassadören och
hela ambassaden tvärneka. När den bekanta
utbåten gick på grund i Blekinge skärgård
skulle man säga att detta berodde på brister
i navigationsinstrument, en lögn som skulle
framföras envist och utan andra förklaringar.
Kritiken mot ryska ubåtars rörelser på
svenska vatten förstärktes under Pankins
tid. Han berättar hur Olof Palme ingrep.
Ambassadören tillkallades och statsminis- –
tern själv överlämnade en note plus en
svensk undersökskommissions material,
och detta var mycket övertygande. ”Jag ansåg det nödvändigt att själv skrika högre för
att på det sättet avväpna de mera högljudda
gaphalsarna”, förklarade Palme senare för
den ryske ambassadören; ett litet bidrag till
svensk-sovjetisk historia.
Men Pankin upplevde vad som var viktigare. Den 19 augusti 1991 skedde statskuppen mot Gorbatjov, som hölls i arrest på
Krim. Det tog några dagar för upprorsmännen att först skaffa sig makten iMoskva och
ytterligare några dagar att förlora den. Men
dessa dagar blev avgörande för många. De
sovjetiska ambassadörerna i utlandet hade
fått omedelbar order att ansluta sig till upproret. Många gjorde det och fick lida för det.
Pankin gjorde det inte. Från Prag, där han
nu sedan något år var ambassadör, sände
han och hans närmaste man ett bestämt fördömande av upproret som sådant och förklaringen att den nya, mera demokratiska
utvecklingen i Sovjetunionen skulle förstö-
ras.
HANS ZETI’ERMARK:
Sovjetmyten i Sverige
”Hur kunde de ha så fel?” löd undertiteln på konferensen ”Sovjetmyten i Sverige” som Timbro
anordnade 14 maj iår. I den aktuella skriften publiceras fem av de anföranden som
hölls då, samt ett av Robert Conquest,
hållet i Washington i mars. Såvitt anmälarens minne inte sviker är anförandena ej,
eller helt obetydligt, retuscherade.
427
Det krävdes både mod och gott omdöme
att skicka detta svar på upproret inte bara
hem till Moskva utan till alla övriga sovjetiska ambassadörer. Många trodde att Pankin knappast skulle kunna återvända hem.
Det blev inte så. Ungefär en vecka senare,
då Gorbatjov återkommit till Moskva, ringde han upp Pankin i Prag och beordrade
honom att omedelbart, samma dag, ordna
ett flyg hem, där han samma kväll skulle bli
ny utrikesminister.
Både vad Pankin gjorde under de närmaste månaderna och det han försökte göra
och det som inte gick att genomföra i den
röra, som rådde iMoskva under de närmaste månaderna beskriver Pankin i sin bok,
direkt alltså, delvis dag till dag. När tre må-
nader, ungefår 100 dagar, hunnit gå, fick han
veta att han skulle lämna sin plats för en annan. Han fick välja en ny ambassad och när
han valde London skall man inte förvåna
sig. I London kunde han räkna med intensivt arbete med sin nya bok men samtidigt
fullständig ordning i sin omgivning, och en
sådan var han tydligen i stort behov av.
Per Ahlmark m fl: Sovjetmyten i Sverige.
Timbro 1992
De frågor som behandlas är huruvida
sovjetkommunismens idesystem är dött,
vilka mekanismer som fick så många att i
det längsta tro på realsocialismen och vad
sovjetmodellens fall innebär för Sverige –
främst de två senare. Det bör väl sägas att

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner