Print Friendly

Thede Palm; Försvarsviljan

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Försvarsviljan
Allmänna försvarsföreningen
har till uppgift att stödja försvarsintresset i Sverige. Märkvärdigt nog bildades den redan
för 100 år sedan. Till sittjubileum har den givit ut en stor och
vacker bok, där trettio olika författare följer föreningens arbete
men som också behandlar det
svenska försvarets utveckling
under oroliga tider. På grundval
av bland annat denna bok har
Thede Palm skrivit sin artikel om
försvarsviljan. l Sverige har denna gått både upp och ned, starkare under tider av uppenbar
fara, svagare då det gällt att förbereda sig för sådana faror. Nu
är den återigen satt på prov, inte
minst inför ett nytt försvarsbeslut
nästa år.
Fil dr Thede Palm var fram till
sin pensionering forskningschef
vid Militärhögskolan
D
e baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen blev formellt
fria och självständiga genom olika fredslut med ryssarna 1920. För var
och en av de nya regeringarna hörde organiserandet av ett gott försvar till de första
och mest nödvändiga uppgifterna. De
hade tillgång till officerare, eftersom
många sådana tjänstgjort i den ryska tsarens armeer, och för övrigt fanns det åtskilliga tyska officerare som ställde upp.
Soldater med viss utbildning men naturligtvis av olika slag fanns också att få, vare
sig de deltagit i strider mot de röda, eller
med dem. Vapen och annan materiel hade
lämnats kvar efter både tyskar och ryssar
efter striderna under världskriget. Viktigast var kanske att hos folken fanns en bestämd vilja att försvara sin nyvunna frihet.
”Insikten om att ett effektivt militärt försvar utgjorde säkraste framtidsgaranti för
nationellt oberoende gav inom alla tre
länderna redan från början god näring åt
en stark försvarsvilja” skrev Jan von
Konow i en uppsats (Meddelande 43-44
från Armemuseum 1985, s. 217) i en studie av de tre ländernas armeer på 30-talet.
Friheten varade i tjugo år. Sovjetunionen besatte 1939-40 de baltiska staterna, praktiskt taget utan att möta något
militärt motstånd. Detta var förklarligt,
eftersom de tre regeringarna var för sig
tvingats ge upp. Den röda armens överlägsenhet var så stor, att den under alla
omständigheter hade kunnat erövra och
besätta Baltikum. Men utåt och för den
fortsatta kontrollen och för utnyttjandet
av de tre staterna var det naturligtvis av
stort värde för Sovjetunionen att dessa
regeringar ”frivilligt” givit upp.
Finland däremot, som hotades på samma sätt, överlevde efter sitt försvarskrig,
Vinterkriget. Visserligen led Finland
stora förluster, men dess frihet bevarades
tack vare tillgången till en aktningsvärd
militär styrka och en levande försvarsvilja. Hur skulle det ha gått för Sverige i en
liknande situation vid samma tid? Försvaret led hos oss av följderna av 1925 års
nedrustningsbeslut Beträffande viljan
fanns krafter som drivit hård propaganda
för en fullständig avrustning, detta ännu
långt in på 1930-talet. Sveriges militärpolitiska läge mellan två nästan försvarslösa nordiska grannar demonstrerades
den 9 apri11940. Man kan diskutera hur
mycket ett motstånd just då skulle ha kostat Sverige, om tyskarna planerat och utlöst ett angrepp mot oss. Men ett motstånd hade de under alla omständigheter
mött. Redan under och efter Vinterkriget
kunde man tala om ”en intensiv försvarsvilja” i Sverige (Alf Johansson i ”Sveriges
militära beredskap 1939-1945”, 1982,
sid. ·140).
Allmänna försvarsföreningen
För 100 år sedan, alltså 1890, bildades
Allmänna Försvarsföreningen (AFF).
Hur detta skedde och varför, finns undersökt i en uppsats av Arvid Cronenberg i
årsskriften ”Aktuellt och historiskt” 1969
(utg. av militärhistoriska avdelningen vid
K. Militärhögskolan). Där ges en noggrann och klar utredning av både avsikten
med föreningen och av bakgrunden till
den. Stiftarna var angelägna om att betona att AFF inte var en politisk förening.
Dess uppgift skulle enligt en av stiftarna
vara ”att tillvarataga den ute i landet
starkt framträdande försvarsviljan och
leda den till resultatbringande verksamhet”. Cronenberg menar, att det i själva
— . — – ~—
405
verket var omöjligt att under rådande förhållanden karakterisera föreningen som
opolitisk. Under 1890-talet var motsättningarna mellan försvarsvänner och
andra betydande. Strid stod mellan dem
som ville införa allmän värnplikt och dem
som åtminstone tills vidare höll fast vid
det gamla indelningsverket. Det kan tillläggas, att politisk var AFF också i början
av sin tillvaro, eftersom den verkade under en tid, då ”ryssfaran” var aktuell. Bakgrunden härtill står att finna i bl a det nu
så aktuella Lettland. Under 1880-talet
började detta land utsättas för en hänsynslös förryskning, väl i klass med den
som t ex Estland fick uppleva efter 1940.
Avgörande för att en förening som
AFF skall kunna leva i hundra år är naturligtvis att den täcker ett behov. Under
båda världskrigen var försvarsviljan tillfredsställande i Sverige. Många minns hur
den demonstrerades under beredskapstiden under andra världskriget. AFF hade
från början ett valspråk ”Wärnad Fred”.
Härmed menades att det svenska försvaret inte skulle planläggas och utrustas för
att vi skulle gå i krig utan för att vi skulle
kunna undvika att komma i krig, men om
vi skulle angripas skulle vi kunna framgångsrikt försvara oss. Detta valspråk
borde ju vara aktuellt än i dag.
På detta valspråk syftar titeln till en
stor, vacker och väl illustrerad bok, som
kommit ut till 100-årsjubileet. Den heter
”Försvar för frihet och fred. Alla folks frihet. Hela världens fred. Svensk säkerhetspolitik och totalförsvar. Tillbakablick –
Framtid.” Redaktör har varit kommendör
Stig Strömbäck. Titeln, eller snarare de
många titlarna till boken, tycks vilja omfatta det mesta, men boken har i alla fall,
eller lyckligtvis, sin begränsning.
l··
l
\
,,
f
406
Det kan inte vara tal om att recensera
denna bok med uppsatser av 30 författare, som behandlat föreningen själv eller
dess verksamhet. Men framför allt finner
man där svensk försvarspolitik under
hundra år och detta i dess vidaste bemärkelse.
Några uppsatser skall nämnas därför
att rubrikerna gör dem så lockande och
därför att de är oväntade. Professor Inge
Jonsson, Swedenborgkännaren, har skrivit om det svenska försvaret i litteraturen.
Han djupanalyserar några böcker och slutar, vilket kanske är förvånande men med
goda skäl, med Sven Orvar Bengtsson
(pseud.), Officer till förfogande (1986),
en officer i dagens Sverige som flyttas från
plats till plats, medan familjen, särskilt
hustrun som har eget arbete, inte kan
komma med. Detta är ett problem för
många, och boken borde ha uppmärksammats mer än den gjorde. Till Jonssons
val av böcker skulle kunna läggas Curt
Berg, Blå dragonerna (1936), inte därför
att den är märkvärdigare än andra; men
den boken blev skickad, eller smugglad,
till en dansk officer under kriget, då han
satt som fånge hos tyskarna under starkt
hot mot sitt liv. Han har berättat vad
boken betydde för honom, läst som den
blev om och om igen.
En annan annorlunda uppsats är skriven av museidirektör Bengt M. Holmquist
och heter ”Försvaret i konsten”. Han har
haft vissa svårigheter med illustreringen,
eftersom den svenska historien från 1890
och framåt inte kan ha lockat till bataljmåleri. Men Gustaf III:s krig passade ju
bra om man går bakåt från samma årtal,
och därmed har författaren gett läsaren
många vackra bilder att beundra och därtill en god läsning.
l tjänst för freden
Professor Nils Andren har skrivit en uppsats som heter ”Wärnad fred”. Den handlar, som titeln anger, om vad AFF ville
och vad den kunde göra. Vad föreningen
ville är inte svårt att sammanfatta. Den
ville stärka och stödja försvarsviljan i landet, stärka den då den gick ned, stödja
den då den var hög. Detta gällde inte
minst då den, som redan sagts, var så hög
som under beredskapstiden. Det fanns
risk för att den skulle sjunka då faran bedömdes vara över.
Vad AFF uträttade förstår man lättast
genom att studera medlen för dess verksamhet. Den ställde sig i försvarsupplysningens tjänst. När det gällde något som
en för försvaret så radikal förändring som
1925 års härordning var ingen upplysning
tillräcklig. När kriget slutat 1918 och när
president Wilson uppträdde som fredsduva i Europa utan att ha tillräckligt stöd
ens av sina egna i USA, stödde sig nedrustarna bara på det faktum att han kommit: var inte den eviga freden i sikte? När
1920 de baltiska staterna var etablerade,
skulle de inte bli en första försvarsmur för
Sverige mot ryssarna – det fanns faktiskt
sådana som drev det resonemanget!
Att 1925 års härordning genomdrevs
var utan tvivel en olycka. När de politiker,
som varit ansvariga för den, några år
senare inför Hitlers maktövertagande i
Tyskland insåg att Sveriges försvar var
otillräckligt, var det en hård verklighet
som kom dem att ändra mening. Än så
välskrivna ariklar av sakkunniga påverkade inte politiker, som bundit sig för andra
åsikter. De kunde alltid, och gjorde det
också, hänvisa till att vad som mest talats
om var indragningen av kavalleriregementen. Men första världskriget hade
visat, att kavalleriet inte var det lämpliga
vapenslaget i ett skyttegravskrig. Kanske
hade det gått att försvara en omorganisation, inte en avrustning. Nu skrevs, och
citerades, det mest briljanta omdömet om
avrustama. Det var Torgny Segerstedt i
Handelstidningen i Göteborg: ”Bort rida
Smålands ryttare. Det förflutnas skuggor
draga förbi. Kvar står ministären Sandler
och myser i solskenet.”
Med andra ord: med 1925 års härordning illustrerades den gamla historien att
det är lättare att bryta ned än att bygga
upp. När 1936 års försvarsbeslut skulle
genomföras, befanns det att verkningarna
av beslutet från 1925 inte kunnat repareras över en natt. Vad som förstörts under
tio år kunde inte ersättas på tre eller fyra.
När andra världskriget bröt ut 1939 var
Sverige inte färdigt att visa upp ett tillräckligt effektivt försvar.
Försvarsviljan
En uppsats av professor Jörgen Westerståhl, ”Massmedierna och försvaret”,
handlar kanske inte direkt om AFF och
försvarsupplysningen utan om hur försvaret behandlats – i viss utsträckning behandlas ännu i dag – under senare tid.
Radion betydde mycket under beredskapstiden. Radiorösten ”radiomajoren”
Arvid Eriksson lyssnade alla på. Den var
otroligt betydelsefull när det gällde att
stärka försvarsviljan. Det har väl för evigt
aldrig klargjorts varför han tystades –
kanske var det därför att han så småningom inte bara framförde vad han fått i uppdrag att säga utan därför att han också
tänkte själv.
Så kom då TV med en anonym och ofta
407
förvriden journalistik. Westerståhl beskriver vad som hände med en yngre generation, som inte längre satte en ära i att riktigt och levande beskriva vad som hände
utan som utnyttjade sin ställning för att
påverka publiken. Allt som hörde till försvaret skulle förlöjligas, försvarsviljan
skulle på så sätt undergrävas. Vi har alla
upplevt något av detta, men vad gör man?
AFF kan i detta läge göra en insats,
därför att den kan förmå de många att
reagera. Ibland kommer särskilda möjligheter som kan utnyttjas. När den ryska
ubåten gick på grund i Karlskrona skärgård gick det inte att förneka fakta.
Westerståhl talar om ”de dramatiska förändringar” som skedde i synen på försvaret och dess uppgifter. Folk fick se –
också i TV – vad som hände i verkligheten_. Just då talade ingen om nedrustning.
I dag, på hösten 1990, talar ÖB om vad
som kommer att hända med armen om de
nedskärningar beslutas som, jämte andra,
begärts utredda av riksdagens försvarsutskott. De färre och försvagade förbanden
kommer bara att räcka till för ”det fria kriget”, sedan de inte kunnat göra något åt
landstigna fiendetrupper. Om allmänheten visste vilka fruktansvärda lidanden
som den försvarslösa civilbefolkningen
kommer att få utstå i ett sådant fall, vågar
man väl tro att ett antal riksdagsledamöter – inte alla – kommer att begära att
försvaret får en avsevärd förstärkning. En
avrustning blir omöjlig, ja, otänkbar.
AFF har en viktig uppgift, den att förstärka försvarsupplysningen i riktning
mot ett bättre försvar, framtvingat genom
en starkare försvarsvilja.
PER ANGER:
Raoul Wallenberg i dag
Det är nu 45 år sedan Raoul
Wallenberg arresterades i Budapest och fördes till Ljubljankafängelset i Moskva. Han har blivit en symbol för kampen för
mänskliga rättigheter i västvärlden och nu även i Osteuropa.
En gemensam kommission
med representanter från såväl
Sovjet som andra länder går nu
igenom arkiven i Vladimirfängelset och hoppas få tillgång också
till KGB:s arkiv som utan tvivel
är den viktigaste källan.
Ambassadör Per Anger arbetade med Raoul Wallenberg på
legationen i Budapest under
andra världskriget och är ordförande i Svenska Raoul
Wallenberg-Föreningen.
45
år har nu gått sedan Raoul
Wallenberg arresterades av
ryssarna i Budapest och fördes till Ljubljankafängelset i Moskva.
Han har hyllats som en av de största humanitära kämparna i modern tid. Han har
blivit en symbol för kampen för mänskliga rättigheter inte bara i västvärlden utan i
dag – i tecknet av glasnost och perestrojka- även i Östeuropa. De hedersbetygelser som kommit honom till del från regeringar, parlament och institutioner i hela
världen har ökat med varje år.
Canada och Israel följde USA:s exempel och utnämnde Wallenberg till hedersmedborgare 1985 respektive 1986. USA
har fortsatt under President Bush att
stödja Raouls sak och det har också Storbritanniens, Canadas och Australiens
premiärministrar gjort.
1988 begärde sex europeiska stater
och USA gemensamt Wallenbergs frigivande vid säkerhetskonferensens höstsession i Wien. I samband med ett besök i
Stockholm i januari 1989 hyllades Wallenberg vid en ceremoni i Storkyrkan av
en amerikansk kongressdelegation under
ledning av kongressledamoten Tom Lantos. Närvarande vid högtiden var bl a .
svenske utrikesministern och sju länders
ambassadörer. Vid samma tidpunkt blev
Wallenberg hedersdoktor vid universitetet i Bryssel.
I maj 1987 banade Ungern väg för
Raoul iÖstblocket. Ett imponerande monument restes i Budapest till minne av
hans gärning i humanitetens tjänst (det
första monumentet som sattes upp strax
efter kriget bortfördes på order av Sovjetmyndigheterna). I januari 1989 bildades
den ungerska Raoul Wallenbergföreningen. I april samma år arrangerade en amerikansk kommitte ett symposium om
mänskliga rättigheter i Budapest i Raouls
namn, följd av en ”frihetsmarsch” genom
staden.
Inbjudan från Sovjetunionen
Under de följande månaderna startade en
omfattande publicitet om Wallenberg i
sovjetiska massmedia. Ett verkligt genombrott skedde i oktober 1989 när på
sovjetiska regeringens inbjudan Professor
Guy von Dardel och Fru Nina Lagergren,
Raouls syskon, samt Raoul WallenbergFöreningens sekreterare Fru Sonja Sonnenfeld och jag själv reste till Moskva för
diskussioner med de sovjetiska myndigheterna. Före vår avresa gav President
Bush och Bundeskanzler Kohl oss sitt
fulla stöd för vår kamp för Raouls frigivning. Dr Kohl hade redan tidigare vid
många tillfällen engagerat sig för Raouls
öde. Han lovordade honom såsom ”en av
detta århundrades största hjältar” och begärde vid mötet med President Gorbatjov
i Bonn i juni 1989 att denne skulle ”frige
denne gamle man”.
Vårt besök i Moskva väckte ett enormt
intresse i massmedia både i Sovjet och i
världen i övrigt. Ett stort antal intervjuer
och program förekom i sovjetisk 1V och
radio och såväl en spel- som dokumentärfilm om Raoul förebereddes.
Under vistelsen i Moskva höll vi nära
kontakt med Andrej Sakharov som under
många år varit oss till stort stöd. Också
svenska ambassaden i Moskva gav oss
ovärderlig hjälp.
Mötena med sovjetmyndigheterna –
representanter för utrikesdepartementet
och KGB – ägde rum i en vänlig atmosfär
men ledde inte till någon klarhet om
409
Raouls öde. Från sovjetisk sida vidhöll
man att han dött i Ljubljankafängelset
1947. Fängelseläkarens ”original”-rapport förevisades och en ask överlämnades
till oss innehållande Raouls personliga
tillhörigheter – pass, kalender, antecknings- och adressbok m m. Vi deklarerade att rapporten aldrig accepterats av
vare sig den svenska regeringen eller familjen då den ej rörde sig om Raoul. Åtskilliga vittnen har enligt uppgift sett honom i andra fängelser långt efter den föregivna dödsdagen. Från sovjetisk sida höll
man emellertid – av för oss okända skäl
-fast vid sin version. De medgav dock att
rapporten inte hade något som helst juridiskt värde som dödsattest. Eller som de
uttryckte det under våra diskussioner:
”Då det inte finns något annat bevis tillgängligt rörande Wallenberg betraktar vi
detta papper – ehuru icke juridiskt bindande – som bevis .. .”
Vi begagnade tillfället att överlämna en
lista över vittnesmål om Raouls vistelse i
olika fängelser efter 1947. Även om det
mesta av detta material tidigare delgivits
dem begärde vi att det – i en tid av perestrojka – skulle bli undersökt på nytt.
Efter att under ett par dagar gått igenom
listan förklarade den sovjetiska delegationen att man ej funnit skäl att ändra sin ursprungliga ståndpunkt att Wallenberg avlidit 1947.
Efterforskningarna fortsätter
Vi tilläts därfter att besöka Vladirnirfängelset öster om Moskva där Wallenberg
enligt flera vittnen hölls inspärrad under
femtiotalet. På vår önskan visade man
registreringskorten över fångar från den
tiden. Raouls kort fanns inte men väl kor- —· ·-
410
ten med namnen på några fångar som
efter sin frigivning vittnat om att de suttit i
Vladimirfängelset samtidigt med honom.
Det är uppenbart att en grundligare undersökning av materialet i detta och även i
andra fängelser är av yttersta vikt för att
utröna vad som hänt honom efter 1947.
Vår tid i Moskva medgav ej detta. Nu har
emellertid på initiativ av Professor von
Dardel och efter överenskommelse med
sovjetiska vederbörande en gemensam
kommission bildats med syfte att bedriva
fortsatta efterforskningar. Den består av
femton medlemmar – sju från Sovjet
samt från andra länder åtta vetenskapsmän, jurister och experter på det sovjetiska fångelsesystemet. Bland dessa senare märks två f d Vladimirfångar- Professor Marvin Makinen från Chicago och
dissidenten Dr Cronid Lubarsky från
Miinchen som sysslar med mänskliga rättighetsfrågor rörande Sovjetunionen.
Kommissionens arbete har nyligen
börjat med en fortsatt genomgång av arkivmaterialet i Vladimirfängelset. Det har
därvid framkommit att trots de svenska
hänvändelserna på sin tid Sovjetmyndigheterna aldrig gjort någon undersökning
av detta material och ej heller kontaktat
fängelseledningen eller förhört några vittnen om Raoul Wallenberg.
Kommissionen har undersökt 104 000
registreringskort om fångar och valt ut ett
mindre antal kort för ytterligare analys.
Då det visat sig att utländska fångar- särskilt sådana med diplomatisk status – i
allmänhet inte registrerats under sina
verkliga namn eller enbart givits ett nummer föreligger stora svårigheter att denna
väg få fram uppgifter om Wallenberg.
Däremot erfor man att de utländska fångarnas dossierer bevarats och överförts till
KGB:s arkiv i Ljubljankafängelset. Detta
arkiv är utan tvivel den viktigaste källan, i
all synnerhet som det förmodas förfoga
över det forna kontraspionaget Smersjs
material.
Det är ju sensationellt att man från sovjetisk sida tillåtit en så omfattande undersökning i vilken sovjetiska funktionärer
deltar. Det återstår nu att se om man kommer att visa samma öppenhet när det gäller KGB:s akter.
Det har sagts att det tar tid för perestrojkan att tränga genom KGB:s hemliga
murar. Den kanadensiske kommissionsmedlemmen Professor Irwin Cotler drar
en parallell med Katynmassakern. Först
efter det att en gemensam sovjetisk-polsk
undersökningskommission under flera år
utrett saken erkände Sovjetunionen att
mordet på de polska officerarna utförts
av sovjetiska säkerhetsstyrkor.
Intresset för Raoul Wallenbergs öde är
alltjämt betydande i Sovjetunionen och
massmedia fortsätter att ägna saken stort
utrymme.
I juni i år var vi inbjudna att närvara vid
invigningen av ett ”Raoul Wallenberg Medical Center” i Leningrad, följd av en
”Raoul Wallenberg Human Rights Week”
i Moskva. Vem kunde bara för ett år sedan ha förutsett denna utveckling?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner