Print Friendly

Thede Palm; Finland på egna vägar

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Finland på egna vägar
Ambassadören Max Jacobson har i en
bok ”Egna vägar” (1968) skrivit om
finländsk politik efter andra
Järldskriget. I höstas gav han ut ”Den
finländska paradoxen. Linjer i Finlands
Mtrikespolitik 1953-1965” (Norstedts) i
liversättning frånfinskan av Henrik von
Bonsdorff. Där återkommer delvis
samma problem som i ”Egna vägar”.
Författaren har ovanligaförutsättningar
att behandla dem. Han kom som
tidningsman och pressattache in på
diplomatbanan och slutade som
~mbassadör i Stockholm. Som chefför
dtr. politiska avdelningen i
Utrikesdepartementet i Helsingfors stod
IUJn president Kekkonen nära. I den nya
boken, somfil dr Thede Palm läst,
lillalyserar Jacobson presidentens sätt
att leda denfinländska utrikespolitiken
dren efter Stalins död. Att en och annan
bedömning är överraskande och
inbjuder tillfrågor gör inte boken mindre
läsvärd.
Ordet paradox betyder något motsägelsefullt, något som är överraskande och
inte stämmer med vad man har rätt att
vänta. För att få veta vad som menas
med den finländska paradoxen måste
materialet sökas i ett tal av president
Kekkonen i Washington i oktober 1961.
Där förklarade han att det vanliga är, att
om i ett gränsland mellan öst och väst
det östliga inflytandet växer, minskar det
västliga och vice versa. Finland är ett
gränsland. Men, sade han, ju större förtroende Finland som god granne kunde
vinna i Sovjetunionen, desto bättre kunde dess samarbete med länderna i väster
bli. Skulle däremot något missförstånd
uppstå i Finlands förhållande till Sovjetunionen, måste den finländska statsledningen dämpa ned sin verksamhet mot
väst. Att leda finländsk utrikespolitik, en
fascinerande uppgift, innebar att arbeta
för att denna tingens oväntade och motsägelsefulla ordning skulle bestå.
Max Jacobsons välskrivna och väldokumenterade bok behandlar president
Kekkonens handläggning av utrikesfrå-
gorna från sitt ämbetstillträde 1956 fram
till 1963, då Jacobson lämnade Helsingfors och därmed sin direkta insyn i utrikesdepartementet och flyttade till New
York som ambassadör vid FN.
Hur Urho Kekkonen sett på sina skyldigheter som landets president har inte
varit någon hemlighet. Om inte förr förklarade han det själv i boken ”Ekudden” (1981, recenserad i Svensk Tidskrift 1981, sid 496 ff), den sista han givit
ut i sin krafts dagar. Mycket kort kan
sägas, att enligt honom skall presidenten, åt vilken författningen anförtror ansvaret för landets utrikespolitik, se till
att den stora grannen i öster alltid skall
l
j
/
/
l
l
l’
100
ha fullt förtroende för Finlands regering.
Ingenting som företages av denna får
skada det goda förhållandet länderna
emellan. Förhållandet – det är vad som
byggts upp efter krigsslutet och som stabiliserades genom 1948 års VSB-fördrag
om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland. Fördraget slöts på tio år men har sedan dess
förlängts och gäller fortfarande.
Erfarenheterna från en tid, då samförståndet mellan de två grannländerna höll
på att utvecklas till vad det nu är, ansåg
sig Kekkonen en gång kunna sammanfatta till en doktrin om den finländska paradoxen. Jacobson antyder på ett ställe i
sin bok, att det inte går att i förväg fastställa en utrikespolitisk doktrin som ett
handlingsschema för en regering. Tvärtom är sättet på vilket olika återkommande situationer handläggs, det som
kan få bilda grund för en doktrin. Han
har säkert rätt. Förmodligen vore det
nyttigt för alla utrikesministrar att de vid
sitt tillträde tänkte sig in i detta.
Från Paasikivi till Kekkonen
Urho Kekkonen var en erfaren politiker
och kraftig statsminister då han tillträdde
som president och ansvarig för Finland
inför omvärlden. Men också han fick
snart erfara hur det kändes att vara nylärling. President Paasikivis hållning
gentemot Sovjetunionen hade av gammalt varit undfallande och hänsynstagande. Den förklarades av hans egen
läggning men också av krigen och nederlagen och nödvändigheten för Finland att
finna ett sätt att överleva. När Paasikivi
avgick i böJjan av 1956 hade han lyckats.
Han stod högt i kurs i Moskva, där man
litade på honom. Men bedömningen av
honom bara några år tidigare hade varit
en helt annan. Hertta Kuusinen kallade
honom sovjetfientlig. I ryska tidningar
påstods att han gjort vad han kunnat för
att försvåra relationerna till Sovjetunionen och att han försökt ”rädda krigsför·
brytarna undan straff.”
Det var inte i Finland som orsakerna
till dessa angrepp borde sökas. Uppenbarligen fanns krafter i den sovjetiska
statsledningen som utnyttjade de stalintrogna kommunisterna i Helsingfors
Stalin hade accepterat Finland och ingea
hade vågat säga emot honom. Men hu
dog 1953 och andra meningar började
göra sig gällande offentligt. Sannolikt v•
det ingen orimlig gissning att Molot~
inte var någon finlandsvän. Trolig~
hade han stöd av Malenkov. Mea
Chrustjev stod dem emot och det v•
han som vid den 20. partikongressen
februari 1956 avslöjade Stalin, ett avgöl
rande bevis på att han vunnit en makta
kamp i Kreml. Denna maktkamp kundl
avläsas i behandlingen av Finland. Paasi.
kivis stjärna fördunklades inte längre
och Kekkonens steg. Denne som hade
Paasikivis stöd i presidentvalet 1956,
mötte inget som helst motstånd f..
Moskva.
Som bakgrund för vad som sedan hålt
de är det viktigt att komma ihåg, att K
konen var en omstridd presidentkan
dat i sitt eget land och att han slutlige~~
valdes med obetydlig majoritet. Mot
hade han socialdemokraterna, bl
vilka Väinö Tanner – som aldrig fö
Kekkonen att denne fungerat som
gare i krigsansvarighetsprocessen
snart skulle återfå ett sådant inflyt
att han våren 1957 slog ut Fagerh
som partiordförande. Detta ledde sedan
till en splittring av partiet. Partisekreteraren Väinö Leskinen, som uppehöll
goda förbindelser med de svenska socialdemokraterna, följde Tanner. När Jacobson beskriver Tanner gör han det genom att säga, att denne med sin resning
inte hörde till dem ”som gav sig av till
Canossa.” Uttrycket kommer litet oväntat om man inte vet, att det just var om
Leskinen det brukade sägas att han begav sig till Canossa: längre fram, på 60-
talet, skaffade han sig inbjudan till
Moskva och blev där tagen till nåder.
Nattfrostens tid
Efter flera försök under sina första år att
få fram arbetsdugliga regeringar upplöste
presidenten riksdagen och nya val hölls i
juli 1958. Kommunisterna gick framåt
och vänsterpartierna fick en majoritet på
2röster. Detta resulterade i sin tur efter
mycken vånda i Fagerholms tredje regering, i vilken socialdemokraterna och
agrarerna, alltså Kekkonens gamla parti,
tick vardera fem platser och samlingspartiet, högern, fick tre. Bland de socialdemokratiska ministrarna återfanns LeskiDen.
Nu hade mitt under regeringsförhandlingama en artikel publicerats i Izvestija,
ivilken det frågades om agrarerna – läs
Kekkonen – gjort slut på sina krafter
och inte kunde ge sitt land en demokratisk regering utan vände sig till Leskinenanhängarna, som beskyddades av
den reaktionära pressen i väst. Samtidigt
bjöd Sovjetunionens ambassadör i Helsingfors ett antal agrarpolitiker på lunch
och sade dem, att om vissa namngivna
personer, bland dem Tanner och Les- 101
kinen, utsågs till medlemmar i en regering, skulle detta i Moskva betraktas
som en ovänlig handling.
Trots allt bildade Fagerholm sin regering och Kekkonen – ännu i sin första
presidentperiod och vald med några få
rösters övervikt – kunde inte hindra att
dess sammansättning blev som den blev.
Den ryska reaktionen kom sakta men sä-
kert. Ambassadören reste hem och ingen
kom i hans ställe. Handelsförhandlingar,
som skulle hållits, blev inte av, eftersom
ryssarna inte ställde upp. Industrikontrakt till betydande värden blev liggande
utan att undertecknas. Detta var den tid
som brukar kallas nattfrosten. Ingenting
sades, men från finländskt håll måste nå-
got göras. Regeringen bröts upp inifrån
av agrarerna.
Formellt gick det till så att utrikesminister Johannes Virolainen, agrar, framtvingade regeringens avgång. Jacobson
går inte in på frågan hur mycket presidenten stod bakom. Många trodde att
han gjorde så. Men det rådde en hätsk
stämning mot presidenten på flera håll,
och detta gör att omdömen om honom
bör fällas med försiktighet. Två år senare
inför Kekkonens omval, vilket var önskvärt för att gå ryssarna till mötes, ställdes en opolitisk och stark kandidat upp
emot honom. Då kom plötsligt, medan
presidenten var på officiellt besök i
USA, en rysk begäran att politiska, och
underförstått militära, överläggningar
enligt VSB-pakten skulle tagas upp på
grund av det kritiska läget. Eftersom lä-
get i själva verket var tämligen lugnt,
kom denna begäran överraskande och
hotande.
Presidenten uppträdde kallblodigt och
for ut till Sibirien, där Chrustjev befann
/
102
sig, och avvärjde där alla vidare överläggningar. Vid en lunch, som han gav
för Kekkonen , prisade Chrustjev denne
och rådde alla rättsinnade medborgare i
Finland att rösta på honom i det kommande valet. Kekkonens motkandidat
drog sig tillbaka och Kekkonen valdes
med stor majoritet. Det var ju han som
avvärjt faran från öster. Samtidigt är det
kanske inte att undra på att ett rykte kom
i svang, att Kekkonen i Moskva låtit
” beställa” den hotande vädjan till pakten. Jacobson förnekar bestämt att det
gått till så, och Kekkonen själv lär ha
reagerat hårt på insinuationen. Den är
verkligen otrolig. Men likafullt kom det i
sak onödiga kravet på överläggningar
” som beställt”. Vem eller vilka som tagit initiativet är okänt.
Resultatet av påtryckningarna
Både nattfrosten och notkrisen – som
begäran om överläggningar kallades –
kan egentligen ses som en enda kris, tillkommen för att få bort en ur sovjetisk
synpunkt olämplig regering och för att
säkra den sittande presidentens återval.
Att denna framprovocerade kris innebar
sovjetryska påtryckningar på Finland är
ju uppenbart. Men det märkliga är – och
det är därför historien återberättats här
– att i presidentens kretsar fick ingen
och får tydligen fortfarande ingen erkänna att det förekommit några påtryckningar. Detta kan man också kalla en paradox.
Jacobson vidhåller den åsikt han då
sökte lancera. Han skriver att den amerikanska ambassadören haft en ”enkelspårigt dogmatisk uppfattning om Sovjetunionens politik”: han menade att Fagerholros regering fallit på grund av sov·
jetisk påtryckning. En annan ytterlighet
återfanns enligt Jacobson i finländska
kretsar: där gjordes gällande, att rege-l
ringen Fagerholm föll sönder på grund
av ett intrigspel under Kekkonens ledning och att utrikespolitiken använts
som vapen i en inrikespolitisk makt·
kamp. Jacobson själv beskrev då och
återger nu sin syn på vad som hänt: ”Regeringens sönderfall berodde på de inre
meningsskiljaktigheter som Sovjetunionens uppenbara missnöje hade förorsakat och som gällde frågan, hur våra relationer till Sovjetunionen borde skötas.”
Max Jacobson erkänner själv att inte
många gick på hans linje. Än så eleganll
formuleringar kunde inte dölja verklight
ten. Från Moskva hade sagts att vi
personer inte var acceptabla i en fil.
ländsk regering. Trots detta togs en eller
två av dem med i Fagerholms regerin&
från regeringsbildarens synpunkt for.
modligen som en hederssak. Presidentea
hade avrått sitt eget parti från att gå mal
i en sådan regering, men man lyssnade
inte på honom. Sovjetunionen fryste di
ned de politiska och ekonomiska förbindelserna med Finland, med resultat all
regeringen gav vika. Det är svårt att for.
stå att detta kan kallas något annat ål
påtryckningar i samband med regerinpbildning, alltså en inblandning i Finlands
innersta förhållanden.
Att Kekkonen själv förstod detta •
höjt över varje tvivel. Han måste då •
dragit den slutsatsen, att i fortsättnin&a
skulle Finlands utrikespolitik ledas m
så fast hand, att påtryckningar av detll
slag aldrig mer skulle kunna förekomma.
Detta blev den politik som uttrycks 1
” paradoxdoktrinen”. Att han lyckades
med denna politik bör snarast räknas honom till heder. Det är alldeles onödigt att
minska denna genom att göra gällande,
att han inte skulle ha begripit vad på-
tryckningar från Moskva innebar och i
fortsättningen skulle kunna innebära.
Samma resonemang måste också ha
legat bakom Kekkonens vid flera tillfällen gjorda uttalanden, att man i Finland
borde så att säga förutse Sovjetunionens
önskningar, vilka således aldrig borde
behöva framställas i former som skulle
kunna kallas påtryckningar. Kekkonens
överraskande förslag om en kärnvapenfri zon i Norden, en zon ställd under
stormakternas kontroll, bör förklaras
som ett sådant förutseende av vad som
skulle kunna komma.
Men mest skymtar man Kekkonens
resonemang i hans förklaringar av vad
Finlands ”speciella” neutralitetspolitik
103
innebär, en neutralitet som i vaije fall
inte innebar alliansfrihet i fred , eftersom
omfattningen av neutraliteten var och är
beroende av VSB-pakten. Många politiker har haft svårt att förstå sig på denna
neutralitet – senast NATOs överbefälhavare i Europa, general Bernard
Rogers.
Max Jacobson har lagt ner mycken
omsorg om att i sin bok beskriva innehållet i den finländska neutralitetspolitiken.
Också för den skull är boken väl värd att
läsas. Kanske kvarstår ett och annat frå-
getecken i detta sammanhang. Säkert är
emellertid, att läsaren får en bild av hur
Finlands utrikespolitik under president
Kekkonens ledning envetet strävade efter att förklara och hävda de finländska
kraven på frihet och självständighet i alla
möjliga lägen.
/

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner