Print Friendly

Thede Palm; Europas säkerhet

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Europas säkerhet
Kommendör Helge Wulffs bok ”Europas
framtida säkerhet” (Allmänna Förlaget) har
med rätta fått mycket erkännande. Den ger
en utmärkt översikt över det militärpolitiska
läget. Det är lätt att i den finna vad SALTförhandlingar och sådant innebär och vad man
kan vänta sig av dem. Wulff har bl a tjänstgjort som militär expert i Sveriges delegation
vid den europeiska säkerhetskonferensen, och
han vet vad han talar om. Dessutom har hans
bok den inte abetydliga förtjänsten att den är
skriven på ett begripligt sätt. Han har undvikit det egendomliga specialspråk, medelst vilket en del säkerhetspolitiska skribenter framför sina, som man får tro, värdefulla tankar.
På någon punkt kan Wulff sägas ha blivit
lätt miljöskadad genom sitt umgänge med diplomater vid nedrustningskonferenser. Inte
bara söker han hålla en strikt objektiv attityd
åt alla håll, vilket kan vara rekommendabelt,
men han undviker också alla hårda ställningstaganden. Ett exempel: USA lade vid ett tillfälle fram ett förslag inom Nato om en multilateral kärnvapenstyrka. Förslaget mötte
motstånd och föll. Inom Warszawapakten
uppstod inga liknande problem, ”sannolikt
beroende på svårigheterna för de östeuropeiska staterna att hävda en egen linje gentemot
Sovjetunionen.” Som understatement är detta
perfekt.
Men det finns ännu vackrare exempel. I
maj 1973 ingicks det rysk-amerikanska avtalet
att ingetdera landet skall börja ett kärnvapenkrig. Man må ha vilka åsikter man vill om ett
sådant avtals värde, menar Wulff, ”men i detta fall skulle ett ryskt avtalsbrott väcka mycket
stor uppmärksamhet (sic!) och leda till allvarliga komplikationer både i samarbete med
Väst och med tredje världen.” Förvisso: även
den mest förströdde iakttagare skulle uppmärksamma ett kärnvapenangrepp.
Till, kan man förmoda, stor glädje för strategerna i försvarsdepartementet söker Wulff
också visa att styrkeförhållandena i Centraleuropa inte är ‘Så ojämna – till Natos nackdel – som en del siffror tycks tyda på.
Visserligen har Nato som mest ca 25 divisioner och 5 200 stridsvagnar (med lika
många i reserv) och Warszawapakten 58 divisioner och 12 500 stridsvagnar (hur många i
reserv finns inte omnämnt). Men WP-divisionerna är mindre, påpekar Wulff, och överskottet i manskap på deras sida blir bara ca
l 00 000 man. Hur stridsvärdet är om man
jämför divisionerna framgår inte. Vidare räknar Wulff in två amerikanska divisioner i
USA som ”snabbt” kan föras tillbaka till
Europa. Men den snabbheten kan verkligen
diskuteras, och otvivelaktigt är det något helt
annat att, trots eventuella löften, i Washington fatta beslut om att flygtransportera divisioner till ett europeiskt krig än att från
Moskva fylla på sina 58 divisioner och att utnyttja kanske något 40-tal sådana som finns
1 reserv.
Utan ett flertal sådana reservationer och
överväganden blir tyvärr en enkel tabell eller
karta missvisande. Därtill kommer att det
knappast finns anledning att diskutera ett brett
upplagt angrepp från någondera sidan tvärs
över Europa. Annorlunda är det på flyglarna
av den fronten. De flesta bedömare anser väl
att risken för en aktion mot Jugoslavien tyvärr ligger inom möjligheternas gränser. Vart
en sådan kan leda vet man inte. Wulff säger
ingenting klart ut i frågan, men han behandlar Jugoslavien i ett av sina s k konfliktscenarier, d v s till framtiden förlagda serier av
händelser, som skulle kunna utmynna i ett
krig. Sådana scenarier kommer nog i allmänhet bättre till sin rätt i undervisning, där de
hela tiden kan kommenteras, än i böcker där
författaren måste reservera sig för vad han
själv skriver. Att Rumänien i ett visst läge
skulle vägra att släppa igenom sovjetiska trupper på väg till Jugoslavien kan man naturligtvis framföra som ett diskussionsunderlag;
att det rör sig om en realistisk möjlighet vill
Wulff naturligtvis inte påstå.
Vad man här liksom i andra fall skulle
velat få reda på är något som författaren bara
omnämner men inte tar ställning till, nämli- 272
gen vad han anser om betydelsen av Bresjnevdoktrinen. Det är ju med utgångspunkt från
denna som ett ingripande i Jugoslavien alls
skulle kunna motiveras. Om en ny jugoslavisk
regering skulle vilja överge – eller påstås stå
i begrepp att överge – kommunismen, har
enligt doktrinen övriga kommunistiska stater
inte bara rätt utan skyldighet att komma den
beträngda kommunismen till hjälp. Om inte
denna doktrin fanns och om hotet att den
skall tillämpas inte var så fruktansvärt reellt,
skulle vi i dag säkerligen ha ett annat Europa att skriva om än det vi har. Tjeckoslovakien höii på att förverkliga ett visst mått av
frihet, ungefär lika stort som Jugoslavien åtnjutit under Tito, men återfördes som bekant
till den kommunistiska ordningen av den sovjetiska armen.
Att Sovjetunionen som stat skulle vara ute
för att erövra Europa vill väl ingen påstå,
och dess närvaro vid säkerhetskonferenser ty·
der tvärtom på en vilja till fredlig utveckling.
Men kommunismen låter som bekant inte
hindra sig av gränser. När Chrustjov talade
om fredlig samexistens sade han rent ut att
freden inte fick lägga hinder i vägen för en
ideologisk erövring. Bresjnevdoktrinen drar ut
konsekvenserna av just detta. Sä’kerhetsför·
handlingar och handel och ekonomisk hjälp
är helt riktiga ting, men kommer kommunis·
men i kläm får allt annat vika.
Helge Wulffs bok kom ut medan president
Nixons inflytande var på nedgående men in·
nan ryssarna visat vilket avseende de tänkte
fästa härvid. En ny upplaga, som man får
hoppas en dag behövs, lär nog få omskrivas
med hänsyn till förhållandet mellan Sovjet·
unionen och USA; utvecklingen kan gå for·
tare än man tror.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner