Print Friendly

Thede Palm; En diplomat om Vietnam

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

348
THEDEPALM:
En diplomat om Vietnam
Efter tio år som svensk ambassadör i Indien
och Japan med sidoackrediteringar också i
andra länder har Gunnar Heckscher efter
sin pensionering skrivit en bok ”Asiatiskt
maktspel” (Norstedts). Han säger att han velat sammanfatta sina upplevelser och erfarenheter: boken gör inte anspråk på att vara
ett vetenskapligt arbete. Detta är att uttrycka
saken alltför anspråkslöst. En f d professor i
statskunskap skriver inte om asiatisk kultur
och politik utan att ha läst in bakgrunden.
Som diplomat ber Heckscher om ursäkt för
att han inte redovisar sina källor. Nej, lyckligtvis gör han inte det, och en författare
som han blir trodd också utan lärda noter.
Hans bok innehåller en särdeles välskriven
syntes av frukterna av lärda studier och av
praktiskt arbete som diplomat.
Detta syns redan i bokens första kapitel
om Asiens ”kulturområden”, som enligt författaren sammanfaller med den förhärskande utbredningen i våra dagar av olika religionsformeL Maoismen är på en tillhörande
karta angiven som en av religionerna. Om
Mao själv godtog sin lära som religion är väl
osäkert. Liksom konfucianismen är maoismen snarare en filosofi. Vad västerlänningar
finner så egendomligt är att miljoner människor växer upp och lever i en filosofisk, inte
religiös kulturtradirion. Hos oss finnsju fonfarande en kristen kulturtradition, men därutöver snart ingen tradition alls.
Fullt riktigt överanstränger sig inte Gunnar Heckscher med att försöka förklara politiska utvecklingslinjer från kulturella utgångspunkter. Problemet Taiwan, som han
ger en utmärkt bild av, blir t ex till sist en ren
maktfråga. Chou En-lai lär ha sagt att Taiwan mycket väl kan tänkas bli befriat av Kina
på fredlig väg. Heckscher tolkar detta överraskande uttalande så att Chou En-lai måste
ha tänkt sig denna möjlighet förlagd i framtiden, då levnadsstandarden i Kina nått upp
till Taiwans. I så fall rör det sig tydligen om
en lösning på verkligt lång sikt.
Ett kapitel om Vietnamkriget är av stort
intresse och inleds före Heckschers tid med
det franska kolonialkriget och sedan fram
till den slutliga erövringen av Sydvietnam.
”Tragedi med lyckligt slut?” kallar Heckscher kapitlet. Frågetecknet är motiverat. Inte minst för de många i Sydvietnam, som på
sin tid flydde undan kommunisterna i norr
men som nu tvångsuppfostras, bör lyckan
kännas begränsad.
Gunnar Heckscher har klart uttryckt Vietnamdebatteos innebörd. Både i Västeuropa
och i Förenta staterna var den ”mindre en
debatt om Vietnam än en debatt om Förenta
staternas ställning i världen, om hållbarheten av formler som ‘den fria världen’ respektive ‘nykolonialismen’. För att tala om dessa
ting behövde man dessutom inte ägna sig år
någon inträngande analys av läget i Indokina .. .” Det är så sant som det är sagt. Viernamdebatten i Sverige ger utmärkta exempel. I denna debatt förenades USA-kritikerna, från Olof Palme – som dock visste vad
han talade om, även om han inte talade om
allt han visste – till de mest vänstervridna
maoisterna. Alla hade ett intresse gemensamt: att angripa USA.
Heckscher själv är djupt kritisk mot de
förhandlingsmetoder, som amerikanerna
använde för att söka komma till tals med huvudmotståndaren Nordvictnam. Amerika·
nerna var inkompetenta, säger Heckscher,
och han citerar ett uttalande av Nordvietnams premiärminister Pham Van Dong som
”belysande”; han sade att amerikanerna som
förhandlare var idioter. Gunnar Heckscher
är ju både yrkesdiplomat och politiker och
bör veta vad han talar om. Mindre initierade
personer har nog tyckt att det var bra gjort
att amerikanen Henry Kissinger i januari
1973 lyckades föra förhandlingarna till ett
slut.
Mera förvånande är emellertid att Heckscher fäller liknande omdömen om den amerikanska krigföringen. Flygarna var ”i stor
utsträckning oskickliga” och hos marktrupperna var ”draget av inkompetens lika starkt
markerat.” Han åberopar ingen annan auktoritet än sin egen för en sådan bedömning:
förmodligen menar han att han har rätt eftersom amerikanerna förlorade kriget. Och
Heckscher är sträng. I sammanfattningen
till boken skriver han att ”både i Korea och
sär kilt i Vietnam visade amerikanerna prov
på militär och politisk inkompetens.” Men i
Korea besegrade amerikanerna sina nordkoreanska motståndare ganska övertygande efter att i trängt utgångsläge ha börjat med
den briljanta landstigningsoperationen vid
lnchon. Något borde man väl förlåta dem?
349
Diskussionen om Vietnam kommer att
föras länge än. Heckschers bidrag i denna
bok är en redig och initierad framställning
av sakläget. Till hans förtjänster hör vidare
att han inte använder några övertoner – här
förekommer inga poetiska utbrott sådana
som en av hans diplomatiska kolleger framkvädde i Aftonbladet, inte heller några obehärskade jämförelser med Hitlertiden. Men
att det i en bok som denna finns detaljer att
diskutera kan omöjligt förvåna författaren,
och inte förringar de bokens värde.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner