Print Friendly

Thede Palm; Den ensamme miljonären

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Den ensamme miljonären
Namnet Amos Anderson säger väl inte en
nutida svensk särskilt mycket. AA, vilket var
den vanliga. förkortningen, var en finländsk
bondpojke, som visade en ovanlig affärsbegåvning och arbetade sig till en betydande
förmögenhet, som han använde dels till sina
tidningar, dels till att stödja humanistisk vetenskap och konst. Under sin levnad var han
omstridd och mänga såg ner på honom; flera
tog emot hans pengar. Efter hans död 1961
var fältet fritt för kritiken. Han har verkligen
behövt en försvarare, eller åtminstone en
förklarare.
Torsten Steinby, under många är chefredaktör för Hufvudstadsbladet i Helsingfors,
gav 1979 (rev uppl 1980) ut en biografi över
AA, en skickligt skriven och inträngande
bok. AA var inte lätt att beskriva. Han var en
ensam människa, omgiven av en mängd bekanta. Inom sina företag var han sparsam och
listig, utanför dem generös. Han var stingslig
och långsint och känd för att söka vinna politiker och affärsbekanta med sina middagar.
Middagsätaodet gjorde han till en konst. Motsättningarna inom honom själv var betydande: vem tänkte sig att denne ganska härdföre
afflirsman hade en stark dragning åt mystik!
I en ny bok ”Amos Anderson. Press och
kultur” (Helsingfors, Söderström & Co 1982)
går Torsten Steinby på 550 sidor äter igenom
material från två stora områden, där AA
gjorde sina insatser. Vissa upprepningar har
inte kunnat undgås, och även om författaren
betonar, att den nya boken är självständig
gentemot biografin, underlättas läsningen om
man känner till den senare.
Huvuddelen handlar om AA:s tidningsafflirer. Han blev efter olika transaktioner
ägare till bl a Hufvudstadsbladet. Där gjorde
han sig själv till ansvang utgivare och tidvis
till chefredaktör. Som sådan förblev han kontrollant av vad andra skrivit. Själv skrev han
sällan. Under kriget och därefter höll han
tidningen blek, utan skärpta ställningstaganden. Det var inte alltid möjligt att följa regeringen, men oftast lyckades han. Tidningen
var under kriget inte mer tysk än nödvändigt,
efter kriget inte undfallande i överkant. Balansgången underlättades av att AA var personligen nära bekant med den tyskarna närstäende utrikesministern Rolf Witting, men
225
AA kände egentligen alla.
I de uppslitande språkstriderna före kriget
var AA svensksinnad, men typiskt för honom
var att han alltid försökte medla. Steinby berättar hur AA lyckades avstyra att ärkebiskop Söderblom skulle blanda sig i leken genom att denne ville skriva på och toppa en
vädjan till de finsktalande att förstå, att om
”den svenskspråkiga odlingen undertrycktes” skulle detta influera på ”det hjärtliga
förhållandet till Sveriges folk”. Samtidigt försäkrades i det tilltänkta uppropet att detta
inte avsåg en inblandning i Finlands inre angelägenheter. Just så skulle emellertid uppropet kommit att uppfattas.
Nathan Söderblom var inte heller ett lika
stort namn i Finland som i Sverige. AA kunde med rätta vara nöjd då han en gång 1927
kunde sammanföra Söderblom med ärkebiskop Gustaf Johansson i Åbo, som i samband
med det ekumeniska mötet i Uppsala 1925
utpekat Söderblom som en falsk profe~ i fårakläder och mötet som ett djävulens verk.
Men denne ärkebiskop var konservativ i allt
och hade inget till övers för nymodigheter.
När Åbo hovrätt 1923 firat sitt 300-årsjubileum, hade han i domkyrkan pekat på presidenten Stählberg och utropat, att det fanns
tre tecken på att Satan kommit lös i världen,
av vilka ett var kravet på allmän och lika
rösträtt. Denna del av ärkebiskopens tal kastade sig pressen givetvis över. Ett undantag
förekom: i Hufvudstadsbladet hade förmodligen AA själv dämpat ned ärkebiskopens tal.
Som vanligt var han försiktig.
Han gjorde stora donationer till Åbo akademi och till Finlands institut i Rom. Arkeologi och särskilt medeltida konst hörde till
hans verkliga intressen. Han möjliggjorde
också Svenska teaterns i Helsingfors ombyggnad. Det är egendomligt, att han också
arbetade där som regissör och detta med
framgång. Han hade skaffat sig ett betydande
kunnande på teaterns område. Han försökte
själv skriva pjäser men fick ingen färdig. Däremot skrev han texten till ett musikaliskt legendspel – musiken sammanställdes av en
annan, men AA var också musikalisk och
orgeln var hans instrument.
Detta mysteriespel hette Vallis Gratiae,
alltså Nådendal som var AA:s hemtrakt, och
~
l.
”;
!

~.
lj!
f
!
r
~
ll
226
samlades kring den Heligajungfrun. Det hade
framgång i Helsingfors men gick inte lika bra
på Operan i Stockholm. Hovrättspresidenten
Sture Petren har berättat att han var med om
den sista föreställningen , som också var den
andra eller möjligen den tredje. Petn!n, då
gymnasist, åhörde verket sittande ensam på
parkett. Nu förstörde Petren aldrig en historia om sig själv. Kanske fanns en eller annan
utöver honom själv. I varje fall upplevde han
därmed AA:s sista verk för scenen. Det hör·
de till dennes egenheter, att när en sak var
färdig, eller då något tog emot, vek han av
och gjorde något annat. Han var en märkvär·
dig man. Torsten Steinby har gjort mycket
för att han skall bli förstådd som han var.
ÅRSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners årssammankomst
måndagen den 2 maj 1983 kl18.15
Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10,
Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e Fil dr Arvid Fredborg:
Förändringar i internationell utrikespolitik på sistone
Anmälan per telefon 08/67 59 55

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner