Print Friendly

Thede Palm; Biskopar om fredsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Biskopar om fredsfrågan
Svenska kyrkans biskopar har nyligen
lagt fram ett förslag till ett herdabrev
med olika ställningstaganden i
fredsfrågan. De inbjuder till diskussion.
Därefter avser de att förena sig om en
slutgiltig skrivning. Denna artikel vill
därför vara ett diskussionsinlägg.
Mycket i detföreliggande brevet är, som
man kan vänta, god läsning. Men på en
del punkter kommer författarna till
ganska egendomliga slutsatser som de
nog får svårt att vidhålla när de, som de
själva alltså ställt i utsikt, bearbetar
brevet på nytt. ·
Fil dr Thede Palm har varit forsk·
ningschef vid Militärhögskolan. Han
har också under ett antal år varit en
av redaktörerna för Svensk Tidskrift.
Det har varit känt att Svenska kyrkan
tretton biskopar förberett ett gemensamt
herdabrev i fredsfrågan. Vid årsskiftet
publicerades ett sådant, ”Ett brev från
biskoparna i fredsfrågan” (Verbum
1984); men biskoparna själva anser inte
att det funnit sin slutgiltiga form. l ett
förord berättar ärkebiskop Werkström,
att en arbetsgrupp utarbetat ett förslag,
som biskoparna granskat och diskuterat
och som nu lagts fram som ”en inbjudan
till en fortsatt dialog”. Tretton författa·
re, alla lärda män i Svenska kyrkans
högsta ställningar, kan rimligen inte vara
ense i vatje punkt i en tvistig och därtill i
högsta grad politisk fråga. De har kom·
promissat. Redan här skalJ understry·
kas, att brevet som det föreligger inne·
håller mycket som förtjänar beaktande
även från dem som ibland kan ha en an·
nan mening.
I bötjan (sid 5) konstaterar biskoparna
att de ger sig in på områden där de är
lekmän. ”Men världens läge är för all·
varligt för att lämna specialområdena åt
specialisterna.” En god regel är dock,
att den som skall behandla ett svårt
ämne hör på specialisterna och först där·
efter fattar eventuella beslut. Med
tillämpning av samma regel har denna
artikel skrivits: biskoparna är specialis·
ter inom sina områden och en lekman
prövar om han kan följa med dem eller
inte.
En av utgångspunkterna i brevet före·
faller vara självklar, men är det inte. Där
står (sid 5): ”Vi minns Jesusorden: Sa·
liga de som håller (och stiftar och arbetar
för) fred .” Men i Bergspredikan Matt.
5:9 står ”Saliga de som håller fred.”
Parentesen innehåller inte Jesu ord utan
biskoparnas. Inte heller förklaras Jesus·
lidet av parentesen. Enligt kommentaliD iden nya bibelöversättningen är ” inlebörden att man ständigt strävar efter
ea fredligt levnadssätt”‘ vilket i den
ilre översättningen hette att vara ” fridliD!”, något som enskilda individer kan
Yara. Bi koparna borde ha gjort ett tillJa till sin parentes, så att den kommit
llt lyda ”(stiftar och arbetar för och deIIOnstrerar för)” fred. Det hade förtydiipi meningen och öppet visat vilka de
syftar på.
SUJom – långt ifrån entydigt
Vad själva ordet fred innebär får också
ett slags förklaring i brevet. Där står (sid
5t) att om författarna skall ”lyfta fram
ett ord, skulle det vara Bibelns ord för
fred: shalom. Shalom åstadkoms inte när
en människa segrar över en annan. Shalom blir det när alla människor och nationer och parter har den utsträckning och
makt som är rättvis och riktig. Därför är
frågan om fred alltid sammanlänkad med
både frihet och rättvisa.”
Hur denna förklaring av det hebreiska
ordet halom, som på svenska kan översättas med både ” fred ” och ”frid”, kunnat bli accepterad är svårt att förstå. Det
ligger annars nära till hands att fråga vem
som avgör vad som är rättvist och vad
som är riktigt? När stridsvagnar rullat
fram genom en ockuperad stad, och det
är inte så länge sedan sådant hände, utbredde sig en ”fred” som varar än. Makten hade utsträckts så långt den själv
ville. Bedömningen av vad som i det
sammanhanget var rätt och rättvist får
stå för maktens anhängares räkning.
På ett annat ställe i brevet (sid 8 ff)
analyseras shalom (av en annan författa- 69
re?) mot bakgrunden av den minst sagt
krigiske guden i Gamla testamentet.
Analysen ingår i ett läsvärt avsnitt kallat
”Freden som uppgift” . Där berörs för
första gången sambandet mellan fred och
frihet ur kristen synpunkt. Det sker kortfattat. Klarare är en framställning av ärkebiskop Werkström ” Kyrkans roll för
att trygga frihet, fred och överlevnad”
vid ett symposium anordnat av K Krigsvetenskapsakademien i mitten av juni
1984. Vad han sade finns – litet svårtillgängligt – återgivet i ett bihäfte till akademiens Handlingar och Tidskrift samma år med titeln ”Hur bevara Sveriges
frihet och fred”. Bertil Werkström betonar starkt sambandet, men han säger
också ifrån att det inte bör tolkas med
misstänksamhet om det ena ordet, fred ,
inte alltid och särskilt inte i alla anföranden kopplas ihop med det andra, frihet.
Tillfällen finns, då begreppen behöver
renodlas. Men ”den bästa vägen till fred
är utan tvekan den som leder via frihet
för alla och rättvisa för alla”. Detta är ett
uttryck rakt på sak och är lätt att skriva
under för en vanlig svensk, som inte behärskar hebreiskan.
Världen av idag
l ett kapitel (sid 18 ff) ger författarna sin
uppfattning av världens tillstånd, och de
är mycket pessimistiska. Därtill kommer
att ”det är vi människor som har ansvaret för att världen är som den bör och
kan vara. Vi är alla delaktiga och därför
är vi utan ursäkt” . Detta kan verkligen
diskuteras; vad beträffar ursäkten är det
som att i dag begära att danskarna skall
be om ursäkt för Stockholms blodbad.
Men om man accepterar uttalandet som
r
70
det är avsett, alltså allvarligt, bör det
också karakteriseras som ytligt. Tillståndet i världen har alltid en historia och
från den bortser biskoparna genomgående. De förklarar (sid 42), för att nämna
ett exempel, att korstågen är en svår belastning för kristendomen. Om man som
brukligt sätter dessas böljan till l095,
kunde väl svenska biskopar befria åtminstone svenskar från den bördan, eftersom Sverige knappast var kristnat vid
det laget.
Den som läser brevet och funderar
över dess både påståenden och stil skall
säkert finna att mycket borde modifieras
för att vinna mer tilltro. Inte minst historielösheten förvränger verkligheten.
Vad författarna skrivit om öst-västkonflikten må vara hänt i en så här kort
framställning, hur svårt det än är att beskriva den utan att nämna ens det andra
världskriget. Med ”nord- syd”-konflikten är det annorlunda. Det är ett begrepp, som böljat utnyttjas ganska sent,
och det tillhör egentligen den ekonomiska historien, inte den politiska. För den
som inte bara vill fördöma utan först vill
skaffa sig kunskap om vad som verkligen
hänt och händer rekommenderas som
lättillgänglig läsning Sture Linm~rs
streckare ”Inga genvägar till framåtskridande” i SvD den 9 januari 1985. Att
också u-länder hunnit med att föra krig
med varandra kan inte heller enbart iländerna vara skuld till.
Det vore nog lyckligt om biskoparna
inte använde sig av vilka specialister
som helst när de skriver utrikespolitik.
Det är knappast de själva som formulerat
(sid 24) ”när bönderna i El Salvador eller
Guatemala kämpar för social rättvisa,
handlar de för en rättvis sak. Men deras
kamp tolkas som en del av konflikten
mellan öst och väst … bönderna uppfattas av USA som Sovjetunionens allierade ….” Om biskoparna ställer sig bakom gerillan – i brevet för att vinna ökad
trovärdighet benämnd ”bönderna” –
bör de väl ändå beakta det förhållandet,
ej nämnt i brevet, att ”bönderna” får
vapen via Nicaragua från Kuba, dit de
kommer med sovjetiska fartyg. Östväst-konflikten är inblandad, hur man än
vänder på saken. Men förhållandena i
Mellanamerika går inte bara att förklarai
förenklade termer.
Inte minst historielöshetenförvränger verkligheten.
”Fredsfostran”
Det tredje avsnittet i brevet kallas ”Mot
en internationell rättsordning” . Det ger
mycket att tänka på. Man fäster sig vid
hur litet FN är nämnt. FN är ju ändå ett
stöd för internationell förståelse , även
om organisationen för närvarande är
svag. Där möts i alla fall regelbundet re·
presentanter för alla nationer.
Vad kapitlet utmynnar i finns åtskilligt
att invända emot. Det är förslaget tiU
något som kallas ”fredsfostran”. Denna
”bör ingå som ett väsentligt moment i
barnens fostran”. En av uppgifterna för
lärare – detta är bara ett exempel – blir
(sid 32) ”att klargöra sambandet mellan
nedrustning, rättvisa och utveckling”.
Hur detta skall gå till vore bra att få veta.
Det finns många vackra ord som kan
ställas i rad och som inte utmynnar i
någonting, och svårast är det att förstå
dem om de avser att dölja en förutfattad
mening.
Om nu kunskaper i ett ämne med detta
egendomliga namn borde införas i skoloma, vore det förslagsvis lämpligt att
böda med att gå två, fullt begripliga vä-
gar. Den ena är fördjupad historieundervisning med viss tonvikt lagd på kulturbistoria i vidare mening. Den andra är
återinförande i skolorna av verklig kristendomsundervisning, kanske rent av
med tonvikt på tio Guds bud och på
Bergsprediken.
Ingen av dessa vägar lär vara främmande för Sveriges biskopar. Om dem
bör de kunna uttrycka sig enkelt och
klart.
Det vore nog lyckligt om biskoparna inte använde sig av vilka
specialister som helst när de
skriver utrikespolitik.
Författarnas ställningstaganden
De två sista kapitlen i brevet behandlar
”Kristna attityder till krig och våld”
resp ”Förslag och rekommendationer”.
Det första av dessa innehåller både god
och klargörande läsning. Det gäller bl a
avsnittet om Augustinus och hans lära
om det rättfärdiga kriget, vilket kort sagt
innebar rätt till försvar mot angrepp. Till
samma slutsats kommer också biskoparna.
Ett par andra slutsatser är mer svårbegripliga. Författarna säger (sid 43) att ”i
vissa extrema situationer kan det vara en
kristen människas plikt att med våld
motsätta sig en brutal och korrumperad
71
statsmakt”. I Sverige räknar vi inte med
en sådan, varken nu eller förhoppningsvis i framtiden. Vad syftar då biskoparna
på: det är rätt svårt att föreställa sig dem
som gerillaledare. Men Kyrkornas
Världsråd med dess politiska inriktning
har stött kommunistorganiserade ”frihetsrörelser” i Afrika och kanske är det
detta som skall legitimeras. Om så är
biskoparnas avsikt, bör de tala rent ut.
Det är inte säkert att de får en majoritet
av kyrkfolket med sig, men har de rätt,
får de bära det eventuella motståndet.
I dessa sammanhang diskuterar biskoparna också kärnvapen och vad som kallas terrorbalansen. Att de anser att kärnvapen bör förbjudas kan inte förvåna.
Det hoppas vi väl alla.
Ytterligare tre ställningstaganden skall
nämnas. Biskoparna uppmanar (sid 52)
sina församlingar att de i sitt olikartade
arbete skall konkretisera vad det kristna
fredsbudskapet betyder. ”De fredsombud som under de senaste åren utsetts
inom församlingarna spelar en viktig roll
i detta arbete.” Men detta är helt enkelt
inte sant. Dels finns församlingar som
inte utsett några ”fredsombud” – kanske därför att uppmaningen härtill kommit från Ekumeniska nämnden, som väl
för övrigt fått vara med om att skriva
biskoparnas brev? – och som menar att
präster och lekmän kan reda sig utan
dem. Dels kan de inte spela en viktig roll
för vanliga människor, åtminstone inte
om verksamheten liknar vad som beskrivits och förekommer i Lunds stift – behandlat på ledarsidorna i Svensk Tidskrift 1984, h 10- och som framstår som
rent parodisk.
Det andra ställningstagandet (sid 59)
är att biskoparna vill få möjligheten unl
f
l
72
dersökt ”att få till stånd en (icke-militär
och icke-våldslig) civilmotståndstjänstgöring som … ett alternativ till den traditionella värnplikten”. De talar inte om
vad denna i debatten tämligen nyligen
uppdykande tjänstgöringsform enligt
dem skall innebära, inte heller om vårt
land är betjänt av den. Den kan ju inte
bara vara vapenfri tjänst. Ordet ”motstånd” finns också med. Vad slag av
motstånd och mot vem? Det skall understrykas, att här bara begärs en utredning.
Tills vidare kan vi hålla oss till biskop
Lönnebos fina lilla skrift ”Fredsvägen”
(Verbum 1983) och hans förklaring där
(sid 29): ”Vårt neutralitetsförsvar, byggt
på allmän värnplikt och demokratiska
beslut, inställt i ett demokratiskt system,
är fredsbevarande.” En sådan deklaration är ett gott stöd för många.
Slutligen berörs vapenhandeln på ett
sätt som är både ovanligt och extremt.
Sverige får visserligen enligt författarna
importera vapen. Men för importen gäller (sid 59) ”att den inte får vara så ensidig att vår trovärdighet som neutral nation kan ifrågasättas”. Sverige är som
bekant ingen neutral nation i samma mening som t ex Schweiz. För att kunna
vara neutrala i krig är vi i fred en alliansfri nation. Som sådan kan vi naturligtvis
köpa de vapen, som vi anser oss behöva,
där vi kan få de bästa. Detta kan omöjligt
– inte minst med hänsyn till våra värnpliktiga som skall använda vapnen –
vara stridande mot kristen etik, och nog
förefaller biskoparnas politiserande i
sammanhanget vara överflödigt.
Men till vapenhandel hör också exporDet är svårt att föreställa sig biskoparna som gerillaledare.
ten. Om denna säger brevet (sid 60):
”Som allmän riktlinje för svensk handel
med vapen bör gälla, att denna begränsas till alliansfria och neutrala länder.”
Vill alla tretton biskoparna stå för att
Sverige inte får exportera vapen ens till
de NATO-anslutna länderna Danmark
och Norge? Vill de detta, nämligen att
våra grannländers anslutning till NATOalliansen skall hindra oss från att vid behov hjälpa dem med vapen, då blir deras
brev mer skiljande för många svenskar,
kristna eller ej, än enande. Vill de det
inte, är det lyckligt att de redan i förväg
tänkt sig att deras brev skall överses och
omarbetas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner