Print Friendly

Thede Palm; Arvfurstens palats

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

1HEDEPALM:
Arvfurstens palats
D
et är med en sällsynt vacker, ja,
ståtlig bok som Utrikesdepartementet firat sin 200-åriga tillvaro. Ar 1791 inrättade Gustaf mvad som
kallades ”Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen”. Utrikesförvaltningen står nu som utgivare av en jubileumsbok i stor oktav med vackert tryck och
många välvalda illustrationer.
Alf Åberg och Jan Mårtenson, Arvfurstens palats. UD 200 år. Redaktörer
Sven-Otto Allard och Berndt Fredriksson. Förord av utrikesminister Margaretha af Ugglas. Wahlström & Widstrand
1991.
Boken har planerats med två delar. Författare av den första är Alf .Åberg. Han
berättar hur utrikes frågor handlades i
Sverige från 1500-talet fram till upplösningen av svensk-norska unionen 1905.
Även senare har som bekant den svenska
regeringen ställts inför utrikespolitiska
problem, men inte minst nya tekniska
hjälpmedel har förändrat sättet att handskasmeddem.
Alf Åberg har på det utrymme, som
stått till hans förfogande, utvecklat all sin
berättartalang. Det är ett nöje att läsa honom. Bland annat har han i texten infört
beskrivningar av några svenska diplomater. Johan Adler Salvius var en av de två
som för Sverige undertecknade den Westfaliska freden. Numera är han knappast
ihågkommen, och ändå har en hel doktorsavhandling skrivits om honom. En
annan, som Åberg tagit med, är Carl
Fleetwood, en gång en lovande diplomat
på 1880-talet, alltså för hundra år sedan.
Han dog ung men lämnade efter sig en utförlig och mycket läsbar dagbok. De sista
som nämns är Östen Unden och Raoul
Wallenberg och även Dag Hammarskjöld,
vars diplomatiska insats var av världshistorisk betydelse snarare än av svensk.
Jubileumsbokens andra del har skrivits
av diplomaten och författaren Jan Mårtenson och detta på ett trevligt och personligt sätt. Här behandlas Arvfurstens
palats, denna pärla i Stockholms offentliga bebyggelse. Dit flyttade UD år 1906,
sedan upplösningen av unionen med Norge framtvingat en genomarbetning av det
svenska utrikesdepartementets form. I
början fick UD dela byggnaden med Justitiedepartementet och andra Nu finns
inte plats för 800 anställda och ett otal
besökande.
Mårtenson beskriver flera byggnader
längs Fredsgatan, men huvuddelen handlar om palatset vid Gustaf Adolfs torg.
Han har själv arbetat där och vet allt om
dess inredning. Han leder läsaren från
rum till rum med deras antika möbler;
ibland undrar man om det inte vore mera
stilenligt om tjänstemännen där använde
gåspennor då de skriver.
Säkert är att båda författarna, Åberg
och Mårtenson, har all heder av sina olika
skildringar av UD:s arbetsvillkor då och
nu. Och naturligtvis har ingen av dem underlåtit att framhäva prinsessan Sofia
Albertina, GustafID:s syster, och vad hon
betytt för den svenska kulturhistorien
genom att bygga sitt palats.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner