Print Friendly

Thatcher hörde folkets röst

Av Janerik Larsson | 12 april 2013

När jag nu läser många av kommentarerna till Thatchers gärning slås jag av hur okänt 70-talets England är idag. Ekonomin i fritt fall, en enorm och enormt ineffektiv statlig företagssektor, fackliga konflikt åtgärder utan rim och reson. Det var ett fattigt, eländigt land, skriver Janerik Larsson.

Fredagen den 2 april 1982 var jag bjuden på middag hemma hos den svenske London-ambassadören Per Lind. Vi var två gäster från Sverige – Ulf Adelsohn var den andre – och två brittiska gäster. De båda senare var höjdare från brittiska UD. Jag tror det var Humphrey Atkins och Richard Luce men har tyvärr inga noteringar kvar.

Det blev en ganska stökig middag eftersom de båda brittiska gästerna ideligen kallades ut till telefonen. Detta var ju långt före mobiltelefonernas tid.

Jag minns hur de båda brittiska gästerna berättade att argentinska trupper hade invaderat öar i Sydatlanten som jag aldrig tidigare hört talas om, Falklandsöarna. Jag minns också hur lätt de båda brittiska UD-männen tog detta. De förklarade för oss svenskar att man från brittiska regeringens sida länge undrat hur man skulle bli av med denna besvärande relikt från imperiets dagar.

Men nu hade Argentina uppenbart löst problemet för den brittiska regeringen.

När jag lämnade middagen minns jag att jag funderade något över hur den brittiske premiärministern skulle reagera. Men det som sedan hände hade jag inte kunnat gissa mig till.

På morgonen därpå köpte jag de brittiska dagstidningarna och minns ännu hur The Sun hade en superpatrotisk förstasida. Jag har letat på nätet efter några förstasidor från den 3 april, men inte hittat någon.

Jag kommer väl ihåg att jag åkte en del taxi den dagen och då får ju journalister höra ”folkets röst”. Det rådde inget tvivel om att folket inte kunde acceptera att Argentina med våld införlivade en ögrupp som hörde till Storbritannien och som bara befolkades av engelsmän.

Nyligen publicerades de tidigare hemligstämplade dokumenten från den brittiska regeringens interna överläggningar dessa dagar. Det rådde inget tvivel om att de båda brittiska UD-ministrarna hos ambassadören hade stöd för sin uppfattning hos många ledande företrädare i den brittiska regeringen.

Men det var Margaret Thatcher som hörde folkets röst och som agerade. Trots alla synpunkter från regeringsmedlemmar om det riskabla i att söka återta öarna.

Den 5 april avgick utrikesminister Lord Carrington samt de båda biträdande utrikesministrarna Humphrey Atkins och Richard Luce på grund av att de inte längre hade regeringschefens förtroende. De tog också på sig ansvaret för att brittiska UD före invasionen inte hade hanterat frågan väl.

För att visa hur stämningarna såg ut i landet vid denna tid kan jag hänvisa till The Suns berömda förstasida om när den brittiska marinen sänkte den argentinska kryssaren Belgrano:
the_sun_gotcha

Jag var vid denna tid sysselsatt med research för min bok ”Ett annat England – Thatchers Storbritannien” (som Timbro gav ut 1983 och som nu finns som e-bok). När jag nu läser många av kommentarerna till Thatchers gärning slås jag av hur okänt 70-talets England är idag.

Ekonomin i fritt fall, en enorm och enormt ineffektiv statlig företagssektor, fackliga konflikt åtgärder utan rim och reson. Det var ett fattigt, eländigt land.

De reformer som genomdrevs av Thatcherregeringarna var mycket försiktigare och mera stegvisa än vad även hennes anhängare idag kommer ihåg. Lagstiftningen för fackföreningarna reformerades stegvis – och när Tony Blair blev premiärminister förändrades de inte.

Men under hennes tid som premiärminister fanns det hela tiden ledande torypolitiker som tyckte att hon gick för snabbt fram. Jag kommer ihåg åtskilliga samtal på 80-talet med Chris Patten, under en period en av hennes ministrar, som definitivt tyckte så.

Bilden av att Thatcher skulle ”förstört” ett välmående land är nog den allvarligaste missuppfattningen. Parallellen med USA blir lätt missvisande just här. Ronald Reagan hade förvisso svåra ekonomiska problem att hantera i början av sin presidenttid men den amerikanska ekonomins grund var stabil och de strukturella problemen små jämförelsevis.

Thatcher hade att styra ett fattigt och nergånget land präglat av inflation och ekonomisk ineffektivitet av ett slag som USA aldrig sett till.

Man kan idag ställa frågan om Thatcher borde gjort ännu mera för att modernisera och stärka England. Men att hon skulle ha gjort för mycket är knappast en relevant invändning.

Hennes kritik mot EU har vänts mot henne, men i dagens läge med en djup eurokris finns det anledning att minnas hennes varningar för att göra Europa med sina helt olika språk och olika kulturer till ett ”Europas förenta stater”. Hon avvisade ett sådant perspektiv och det finns nog idag runtom i Europa många som har anledning att fundera över om inte de varningarna var på sin plats.

Likaså var hon klart negativ till den tyska återföreningen. Hon såg framför sig ett Tyskland som skulle kunna diktera villkoren för resten av Europa. Det var ett nationalistiskt perspektiv som inte beaktade värdet av friheten för östra Tyskland. Men det är nog åtskilliga i södra Europa som idag har känslan av att Tyskland blivit för mäktigt.

Margaret Thatchers tid som internationell politiker ska dock främst kopplas till järnridåns fall. Där spelade hon en inte oväsentlig roll.

För den som i likhet med mig rest runt i det tidiga 80-talets England är den ekonomiska återhämtning som inleddes under hennes tid som premiärminister närmast ett mirakel. De strukturreformer som genomfördes under hennes tid vid makten – främst avvecklingen av de misskötta statliga företagen – byggde ett starkare och mer välmående land.

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner