Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Thailand bortanför solstolarna

Av Jesper Lindberg | 13 november 2015

antligendiktaturÄntligen diktatur. Reportage om det riktiga Thailand
Mattias Sköld
Natur & Kultur, 2015

I november 2014, samtidigt som författaren till Äntligen diktatur lade stor möda på att samla in material, åkte jag och min flickväns familj till Phuket. Väl där stod inga parasoller eller solstolar att finna. Att tillfälligt rensa bort dessa ingick i militärjuntans försök att slå undan benen på strändernas kriminella organisationer och skapa ordning. Detta var dock det enda jag kan erinra mig ha noterat av all den inre konflikt och splittring som uppenbarligen präglar det thailändska samhället, och vi hade en mycket trevlig och problemfri semester.

För någon utan god kunskap om Thailand är Mattias Skölds nyanserade porträtt av landet häpnadsväckande. Författaren målar upp en bild av en stat präglad av oerhörda inre motsättningar och konfliktpunkter som inte når oss här i Sverige, med undantag för massprotester och kravaller som leder till att ett större antal människor dödas.

Den eftersatta landsbygden står mot den rika och internationaliserade huvudstaden. En Bangkokfamilj har generellt fem gånger högre inkomst än en genomsnittlig familj i Thailands fattigare provinser. Mörkhyade thailändare anses mindre värda än ättlingarna till de mer ljushyade kinesiska immigranterna, som dessutom i väsentligt högre grad tillhör samhällseliten. Det är folket mot aristokratin. Det är radikala rödskjortor mot djupt konservativa gulskjortor. Den åldrige konungen Bhumibol Adulyadej står i uppenbar beroendeställning till militärjuntan. Och tvärtom.

Just kungahusets betydelse och polariserande effekt på samhället belyser författaren både grundligt och väl. För en svensk kan det vara svårt att förstå att ett misslyckande att bära gula kläder en måndag kan vara grund för uppsägning, eller att rojalistiska grundskollärare sprider myter om att kung Bhumibol kan styra över vädret. Att Thailand på senare år sett en kraftig ökning av så kallade majestätsbrott, som i praktiken används för att tysta politiska motståndare och kritiker av kungamakten, ter sig märkligt i ljuset av att den svenska motsvarigheten högmålsbrott mycket sällan prövas i domstol.

Som läsare framgår det tydligt och klart att en förståelse för kungahusets roll öppnar dörrarna till en förståelse av Thailand. Vad som kännetecknar en riktig thailändare är kärleken till kungen, och skolans undervisning går ut på att fostra eleverna till goda medborgare snarare än till kritiskt tänkande individer. Bhumibol är spirituell gudakonung, demokratins försvarare och enande landsfader. Inte ens rödskjortornas store förebild och politiske ledare, tidigare premiärminister Thaksin Shinawatra, kunde kritisera kungahuset.

Thaksin beskrivs som en folkets man, som kring millennieskiftet gick till val på reformer som gynnade de utsatta, de fattiga, bönderna på landsbygden. Men Sköld faller aldrig i fällan att nöja sig med detta konstaterande, och tecknar ett nyanserat porträtt av en skrupellös och taktiskt skicklig opportunist med styrka nog att odla en personkult i samma anda som kungen. Thaksin förde ett brutalt krig mot knarket, och polisen likviderade under hans styre minst 2700 påstådda droghandlare utan rättegång. Han tog ofta genvägar i beslutsordningen och anklagades för både omfattande korruption och avsevärda brott mot mänskliga rättigheter.

Påståendet att rödskjortornas protester 2010 skulle vara resultatet av en spontan folklig revolt, som många utländska medier smått romantiskt hävdade, skjuter författaren i sank. En överväldigande majoritet av rörelsens ledare är inte brunhyade, fattiga thailändare från landsbygden utan härrör från Bangkoks elit. De har blivit handplockade av Thaksin Shinawatra och är liksom gulskjortornas toppar ättlingar till kinesiska immigranter, som handlar på samma dyra gallerior, umgås med samma kändisar och sätter sina barn i samma privatskolor. Författaren åskådliggör att i som så många andra länder i världen upprepar sig historien. Avgrunden mellan folket och ledarskiktet består.

Även sociala och kulturella aspekter av Thailand problematiseras grundligt och hjälper läsaren att förstå situationen i landet. För många ur medel- och överklassens Bangkok är rödskjortornas klasshat inte bara hotfullt utan även historielöst och rent ologiskt. Likt konfucianismens Kina, hierariskt och patriarkalt, kräver det buddhistiska Thailand sin traditionella samhällsordning där alla vet sin plats. Utan denna ordning väntar kaos. Rojalisterna stödjer militären, trots att demokratin monteras ned, och många intervjuobjekt i Äntligen diktatur gör detta genom att betona vikten av stabilitet för landets framtids skull. Men författaren pekar på att även rödskjortorna har en klassisk thailändsk syn på ledarskap, och citerar en lokal aktivist som hävdar att utan starkt toppstyre väntar anarki.

Jag stänger igen boken efter dryga 170 sidor, och en i grunden mycket informativ redogörelse och nyanserad berättelse om ett land jag inte visste fanns lämnar djupa intryck. En del frågeställningar förblir dock obesvarade.

Bilden som tonar fram är att militärjuntan begår systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, likaså att yttrandefrihet och pressfrihet blivit kraftigt beskuren. Däremot besvaras inte frågan om militärjuntan är effektiv i sin kamp mot den omfattande korruption som man tillskrev Thaksin Shinawatras regering. Gör man framsteg, eller fungerar makten lika moraliskt fördärvande på juntan? Samma sak gäller annat som bara nämns i förbifarten, exempelvis att både polisen och armén är delad i gula och röda fraktioner. Det hade varit intressant att läsa mer om denna interna splittring, var den finns och hur den tar sig uttryck. Som statsvetare blir jag även nyfiken på ideologin bakom partierna, och i synnerhet Thaksin Shinawatras koppling och relation till kommunism och radikala vänstergrupper, som inte förklaras särskilt väl.

Författaren påpekar även att det ligger i Sveriges omedelbara intresse att inte stöta sig med Thailands ledare, oavsett om dessa valts av folket eller inte, och kritiserar primärt den borgerliga regeringens flathet efter militärkupperna. Thailand var 2013 den största köparen av svenskt krigsmateriel, och 2014 den tredje största. Bland annat säljer Sverige Gripenplan till militärjuntan utifrån den offert som Thaksin Shinawatras regering mottog 2005.

Sköld tycks mena att det är betydligt värre att sälja vapen till Thailand efter statskuppen än under Shinawatras styre, men hur försvarbart är det från början att sälja krigsmateriel till en genomkorrumperad regering som likviderar tusentals medborgare utan rättegång? Som anklagats för otaliga grova brott mot mänskliga rättigheter och skattefiffel? Utifrån den beskrivning jag som läsare ges i Äntligen diktatur tycks det högst problematiskt att kalla Thailand under Thaksin Shinawatra för en rättssäker eller demokratisk stat. Och om man nu driver linjen att köpande part ska uppfylla ett demokratiskt kriterium är det svårt att se vad svensk krigsmaterielexport hade i Thailand att göra från början.

Till syvende och sist är det dock bokens många förtjänster jag vill framhäva. Äntligen diktatur besvarar ingående många frågor jag inte ens visste att jag ville ställa, men som jag är tacksam för att jag fått svar på. Författaren väcker med sin lågmälda och nyanserade skildring min nyfikenhet, och får mig att vilja söka ytterligare kunskap om det thailändska samhället som så många svenskar tagit del av på ytan, men aldrig förstått på djupet.

Jesper Lindberg har en masterexamen i statsvetenskap från Stockholms universitet, och driver bloggen konservativaperspektiv.blogspot.com

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism