Print Friendly

Terrorn – bolsjevikernas politiska instrument

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TERRORN – BOLSJEVIKERNAS
POLITISKA INSTRUMENT
FRÅN LENIN härstammar det karakteristiska uttrycket ~När borgaren
är rädd lyder ham. På denna insikt
grundar sig många av den sovjetiska in- och utrikespolitikens metoder. Fundamentet för det kommunistiska Ryssland är proletariatets diktatur, eller rättare sagt
~diktaturen över proletariateb, för
att citera en annan kommunist,
Leo Trotski. En diktatur utan terror är enligt Lenin otänkbar. Dzershinski, skaparen av den sovjetiska
politiska polisen – som betecknande nog inrättades redan i början av det bolsjevikiska herradö-
met, den 20 december 1917 – har
uttryckt sig med största tydlighet:
~Vad vi behöver är en strid på kniven … Jag kräver att man skapar
det revolutionens svärd, som skall
förinta alla kontrarevolutionära
elemenb. Han ville utrota arbetarklassens fiender – och därmed
åsyftade han alla som satte sig emot
bolsjevikernas diktatur. Människan som ett viljelöst verktyg för
statsmakten är målet för härskarna
Av f. byråchefen OSCAR ANGELUS
i Kreml, och medlet att tvinga människan in i denna situation är
skräcken. Tankegången är för övrigt inte av ryskt utan av tatariskt
ursprung.
Från början har Sovjetunionen
alltså slagit in på våldsstatens väg.
Det var inte bara medlemmar av
den hatade bourgeoisien och adeln
som föll offer för den, utan också
företrädare för intelligentsian, bönder och arbetare, ja redan under de
första åren t. o. m. vissa kommunistiska grupper. Som bekant underkastades de fängslade ofta en brutal tortyr. Den allsmäktiga hemliga
polisen ville inte bara uppspåra och
likvidera de skyldiga, den ville
också sprida en oemotståndlig
skräck. Ju mer som berättades om
tjekans tortyrmetoder, desto mer
fruktad blev organisationen och
desto lydigare undersåtarna. Åtskilliga hemliga detaljer om dess förhörs- och behandlingsmetoder torde
ha blivit kända helt enkelt därför
att polisen själv på olika sätt sörjde
för att de läckte ut. Det skulle ha
varit politiskt meningslöst att pina
dem som åtalats, och vilkas död i
varje fall var säker, om tortyrens
detaljer skulle ha gått i graven med
de plågade.
Ett annat medel att hålla undersåtarnas fruktan vid liv erbjöd de
s. k. skådeprocesserna, vilka inleddes redan på Lenins tid – något
som ofta glömmes bort. Den första
ägde rum på sommaren 1922 och
riktades mot de s. k. socialrevolutionärerna. Bland de anklagade befann sig terroristen Sawinkow, som
var väl förtrogen med bolsjevikernas metoder och föredrog att göra
slut på sitt liv genom att kasta sig
ut genom ett fängelsefönster. Denna
»rättegång~ följdes av en oöverskådlig rad andra liknande, som ofta
riktade sig mot bolsjeviker, även
mot några av kommunismens äldsta
förkämpar. Avsikten med dem var
att befria Stalin från obekväma
konkurrenter, och samtidigt ren·
två honom i massornas ögon genom
att visa, att skulden för det miserabla ekonomiska och sociala tillståndet låg hos de ~avfälliga~ kamraterna. Utöver detta syftade de
emellertid också till att sprida
skräck och därigenom avhålla sovjetmedborgarna från att planera
någon form av motstånd mot staten
och dess inkarnation Stalin.
Inte mindre effektiva var de
många utrensningarna, som enligt
von Ranchs mycket försiktiga uppskattningar bara 1937-1939 kostade mellan sju och åtta millioner
människoliv. Bland offren var
305
också flera utländska kommunister
i Sovjetunionen – särskilt under
perioden 1930-1938 – som hade
blivit obekväma för Kreml, och vilkas ofta ljudlösa försvinnande
skulle visa vem som var herre i
huset och vilka följder även den
obetydligaste uppstudsighet kunde
medföra. ständigt var – och är –
det skräcken som skulle tvinga även
hårdkokta utländska kommunister
att dansa efter Moskvas pipa.
Skräcken härskade för övrigt
också bland kommunisterna i andra
länder. I skydd av de sovjetiska
beskickningarna blandade sig tjekan i deras verksamhet, i synnerhet
under perioden efter den sjuttonde
partikongressen 1934, då Stalin som
diktator i Sovjetunionen också tillvällat sig oinskränkt befäl över
Komintern (liksom senare över det
visserligen vida mindre betydande
Kominform). I förbigående må anmärkas, att redan tsartidens hemliga ryska polis, ochranjan, hade
sina filialer i utlandet – kommunisterna har endast fortsatt och utbyggt systemet.
Det vanligaste och i största skala
använda påtrycknings- och terrormedlet var och förblev dock deportationerna. Sant är, att dessa
också tjänade andra syften – liksom bolsjevikerna överhuvudtaget
till mästerskap behärskar konsten
att förena det nyttiga med det nöjsamma. Genom deportationerna berövade man hela nationaliteter deras ledande och självständigt tänkande element. Myndigheterna, sär- 306
skilt den hemliga polisen, fick på
samma gång oerhörda mängder av
billig arbetskraft för sina jätteföretag inom de ekonomiskt efterblivna
områdena av Ryssland. Genom deportationerna kunde stora områden
av riket rensas från opålitliga eller
icke önskvärda element – på det
sättet befriades t. ex. det vackra
Krim, nu så berömt för sina kurorter, från tatarer. Antalet strafffångar, förvisade och tvångsförflyttade efter kriget uppskattas till 40
millioner, vartill för övrigt kommer
ytterligare omkring 5 millioner
dödsoffer för utrensningarna efter
kriget. Siffrorna är så stora, att
många människor utanför järnridån vägrar att tro på dem. I öster
däremot, där man av egen erfarenhet känner till förhållandena, tvivlar man inte. Terror i denna jättelika skala var den enda möjligheten
att skrämma det sedan århundraden vid skräckvälde vana ryska folket till sådan underdånighet att den
omänskliga bolsjevikiska regimen
kunde hålla sig kvar vid makten
och genomföra sina planer.
Ett exempel må anföras på bolsjevikernas metod att samtidigt
använda käppen och moroten,
skräck och belöning, för att göra
människorna underdåniga. En f. d.
rysk marinofficer L. Predtedschewski, berättar, att officerarna underkastar sig regimen, obetingat lyder
sina överordnade och överhuvudtaget anstränger sig att sköta sin
tjänst exemplariskt- av rädsla för
att eljest tvingas till förtidsavgång
ur tjänsten. De har en så hög ställning i det kommunistiska samhället
och så stora inkomster, att de mer
än allt annat fruktar att förlora
detta och sjunka socialt, och därför lyder blint för att få bevara sin
position. Om den med sådana medel vidmakthållna entusiasmen
verkligen skulle hålla för allvarliga
påfrestningar, tycks författaren betvivla.
Den ångestpsykos som till följd
av de nämnda polismetoderna härskade i Stalins Ryssland karakteri:.
serades på XX. partikongressen av
Chrustjof med några ord som Bulganin, medan diktatorn ännu levde,
hade yttrat: »Många gånger händer
det att någon blir inbjuden till Stalin som en vän, och när man sedan
sitter tillsammans med honom, så
vet man inte vart man kommer att
skickas när samtalet är slut- hem
eller till fängelset.»
Det är logiskt, att Kreml, med
stöd av rika erfarenheter inom Sovjetunionen, också skulle tillgripa
terrormetoderna i utrikespolitiken.
Det kalla kriget markerar just höjdpunkten av denna taktik.
De kommunistiska politikerna
vill inte ha något krig. Krigets utgång är alltid oviss — den siste
tsarens öde är ett varnande exempel.
Därtill kommer att i de fall då
Ryssland hittills kunnat vinna krig
i väster har det skett med andra
västmakters bistånd. Alla västerlandets bålverk mot Ryssland –
Sverige, Polen-Litauen, österrikeUngern, Tyskland -har ryssarna
under tidernas lopp lyckats förinta
eller försvaga med hjälp av västligt
stöd. Trots detta fordrar den marxistiska tron att man räknar med
att västern är krigslysten och inriktad på anfall mot den oskuldsfulla
Sovjetunionen. Det starkaste skyddet mot detta ser kommunisterna i
utbredandel av skräck bland folken
i de västliga länderna, skräck för
kriget och för Ryssland.
Allt detta förefaller visserligen
naivt. Men ryssarna tänker inte
komplicerat och logiskt, utan enkelt
och praktiskt. Det är just denna
enkelhet som är förklaringen till
den bekanta »ryska sfinxen», vars
gåta både Europa och Amerika har
sådant bestyr med att söka lösa.
Ursprungligen var det tatarerna
som använde terrorn som ett utrikespolitiskt stridsmedel, använt
både i fred och i krig för att krossa
eller åtminstone försvaga motståndskraften hos fienderna –
bland annat ryssarna. Vid sidan
härav brukade man i betänkligare
lägen alltid söka förhandlingskontakter med den del av fienderna
som uppfattades som mindre pålitlig ur motståndarens. synpunkt –
en metod som vi känner endast allt
för väl ifrån Rysslands historia och
våra egna erfarenheter med Sovjetunionen. Stalin själv har f. ö. på
Jallakonferensen understrukit betydelsen av de ryska skräckmetoderna: »Där våra trupper drar fram
springer tyskarna sin väg.»
De medel kommunisterna använder för att sprida skräck bland
307
andra folk är i huvudsak följande:
pressen, den muntliga, framförallt
:.viskande» propagandan, och officiella, massiva hotelser. Dessutom
förekommer för all del också personlig terror. Man kan erinra om
fallen Kutepow, Miller, och framförallt Trotski. Vid mordet på denne
spelade också Stalins personliga hat
mot en f. d. rival en stor roll. Många
andra exempel skulle kunna nämnas, men förbigås här.
Västmakterna lyssnar till varje
ord ur Chrustjofs mun och noterar
den ryske bossens beska utfall som
orakelspråk av första ordningen –
kort sagt, man gör just vad Chrustjof hoppas på. Kommunistledaren
använder en primitiv taktik, som
lyckas just därför att den spelar
på den mänskliga svagheten. Först
sätter han skräck i motståndarna,
för att strax därefter åter ge dem
en smula hopp. Spelet fortsätter
outtröttligt: det är på det sättet den
behandlade fortast blir mör. Pressen i den fria världen spelar här en
beklaglig roll. Den borde naturligtvis göra vad den kunde för att
dämpa ner de kommunistiska utfallen och Chrustjofs propagandabomber. På det sättet skulle den bidraga mycket till att lugna allmänheten, vilket är viktigt eftersom
skräcken är lika smittosam som
pest eller kolera. Dessvärre förhåller det sig i stället så att en del av
den västerländska pressen tvärtom
hjälper den ryska terrorpropagandan, av tanklöshet, sensationslust
eller uppriktig strävan att ge läsa- 308
ren så noggrann information som
möjligt i alla ämnen. Man kan härvid bortse från de journalister som
står i rysk tjänst – de är undantagsfall.
Sovjetunionens hjärnmassage yttrar sig också i viskningspropaganda.
Vi vet inte hur många kommunistiska agenter som arbetar i västern
– i Västtyskland lär det vara omkring femtiotusen – men vi vet att
var och en av dem är ett propagandacentrum. Man kan anföra ett
särdeles tydligt fall från senare tid
i Västberlin. I början av den senaste, av Chrustjof utlösta Berlinkrisen, råkade massor av berlinare
ut för att dagligen bli uppringda av
främmande människor som rådde
dem att snarast möjligt lämna staden, eftersom risken för ett ryskt
intåg växte timma till timma. Vad
en rysk invasion skulle betyda
visste berlinarna endast allt för väl
av bitter erfarenhet från tiden
strax efter krigsslutet. Med andra
ord: ryssarna utnyttjade nu den
rysskräck som de genom våldsdåd
och deportationer medvetet framkallat 1945, för att skapa oro och
uppnå sina aktuella politiska mål.
Bolsjevikernas propaganda stödde
sig på folkets antikommunistiska
inställning – mer kan man sannerligen inte begära av en propagandakampanj!
Som kronan på verket följer efter den smygande propagandan de
massiva, officiella hotelser, som
alltefter lägets krav framföras av
härskaren i Kreml själv, eller av
någon av Moskvas marionetter. Hit
hörde t. ex. de otaliga hotelsebreven
för några år sedan från Bulganin
resp. Chrustjof till västmaktsregeringarna, eller Chrustjofs löfte under Suezkrisen att bombardera England, liksom hans försäkran till
Averell Harriman, att västmakterna
när som helst kunde få sitt krig,
om det var det de önskade.
Som ett klassiskt exempel på
kommunistisk taktik kan man erinra om premiärminister Macmillans resa i Sovjetunionen i början
av 1959. Först uppträdde Chrustjof
mycket vänligt – västern andades
ut. Därefter for han till Tula och
höll ett »valtal», i vilket han drog
i härnad mot västmakterna – dessa
höll mycket riktigt andan av oro.
Sedan lovade han Macmillan att
följa med denne på en resa till
Kiev – i väst kände man en sten
falla från bröstet. När allt kom omkring följde han dock inte med på
resan: han skyllde på en »tandvärk», som dock inte hindrade honom att ta emot en irakisk delegation- den fria världen var bestört.
Slutligen förklarade Chrustjof, att
man inte borde ta hans anförande
i Tula alltför tragiskt – i väst
fann man åter livet ljuvligt att leva.
Han anslöt sig rentav till tanken
på en utrikesministerkonferens,
som han hade avvisat i Tula –
västsidan triumferade. Som vanligt
tog man den slipade hasardörens
bluff på allvar, och uppfyllde så-
lunda sovjethärskarens käraste önskan. Själv var denne den ende som
då exakt visste, att det inte skulle
bli något resultat av ministerkonferensen, just därför att han så beslutat.
Denna konferens i Geneve sommaren 1959 är ett annat typiskt
exempel. Jag vill endast erinra om
följande. Den 19 maj 1959 höll
Ch.rustjof ett anförande i Moskva
inför ett femtiotal amerikanska
affärsmän, varvid han förklarade
att Sovjetunionen vore berett att
visa sig mycket tillmötesgående
för att nå ett resultat. Han hävdade, att Genevekonferensen skulle
komma att bli framgångsrik, ty
»annars skulle vi inte deltaga i
den». Den 30 maj förklarade samme
Chrustjof däremot i Tirana, att
Sovjetunionen inte kunde se någon
anledning att göra några eftergifter
i den tyska frågan. Men det var ju
för den sakens skull man skulle
träffas! Den 13 maj spreds i Geneve
ett rykte, att ryssarna hade en ny
och överraskande plan för en lösning av den tyska frågan, uppgjord
i samråd mellan Pankow och
Moskva. Den 26 maj avlade Gromyko ett oförutsett besök hos sin
engelske kollega Selwyn Lloyd, för
att som det hette underlätta ett resultat av konferensens arbete. Och
under det att allt detta pågick, framfördes steg för steg i konferenssalen Sovjetunionens bestämda nej
till alla västsidans kompromissförslag. Genom denna behandling med
omväxlande kall och varm dusch
skulle västmakterna tvingas medverka till att få till stånd ett sam- 309
manträffande mellan Eisenhower
och Chrustjof. Den ryske ledaren
behövde uppenbarligen ett sådant
möte för att reparera sitt anseende
i utlandet, som så jämmerligen förstörts av det brutala undertryckandet av det ungerska upproret; dessutom utan tvivel också för att
stärka sin prestige inom Sovjetunionen. Som bekant uppnådde han
sitt syfte. Han kunde dock inte ens
i USA låta bli att tillgripa sin gamla
kära metod: i Los Angeles for han
ut i hotelser om att genast lämna
Amerika, om man inte ändrade sitt
uppförande mot honom. Även i
USA önskade han tydligen njuta av
Moskva-atmosfären, som inte tilllåter motsägelse eller tolererar kritik. Gästen fordrade att få känna sig
som hemma.
I sin propagandabehandling av
västmakterna liknar Chrustjof på-
fallande Adolf Hitler, som genom
sina talrika pressintervjuer, t. ex.
inför Ward Price från Daily Mail,
på samma sätt alltid höll världsopinionen på helspänn och skickligt blandade hotelser och vänligheter. Det vore väl om västsidan ville
erinra sig detta – och dra de nödvändiga konsekvenserna. Det skulle
öka utsikterna att komma oskadad
igenom det kalla kriget. Den som
hyser mindre fruktan har starkare
liv. Det gäller inte endast för individer utan även för nationer.
Från muntliga hotelser till praktiska skrämselåtgärder – som naturligtvis endast kan användas
gentemot en motståndare som är
310
notoriskt svagare – är steget kort.
När Sovjetunionen på hösten 1939
avpressade Estland tillstånd att
upprätta baser, kretsade ryska
krigsflygplan över landet för att
göra folket och regeringen möra.
Det är renodlad terrorpolitik.
Man behöver knappast säga nå-
got om effekten av de ryska åtgärderna för att alstra, sprida och fördjupa skräcken, varje tidningslä-
sare har den saken klar för sig. Vad
skall man t. ex. säga, när en studiegrupp tillsatt av Kyrkornas Världsråd 1958 förklarar, att om ett atomkrig hotar att utbryta, måste man
föredraga kapitulation på fiendens
viikor och i stället välja det passiva
motståndets väg! Hur dessa herrar
tänker sig ett »passivt motstånd»
mot kommunisterna, vet ingen och
sannolikt minst de själva. Om möjligheterna härtill kunde de eljest
bäst göra sig underrättade i satellitstaterna. Chrustjofs mästerstycke
på propagandans område är väl
den fruktan som på sina håll börjar göra sig gällande för ett angrepp
– från USA mot Sovjetunionen!
Så lättpåverkade är människors
tankar, att det finns övertygade
antikommunister som är mera
rädda för sina egna soldater än för
de ryska.
Att det går att uppträda på annat
sätt visar Titos förhållande till Sovjetunionen. Efter brytningen med
Stalin- och senare med Chrustjof
-har han inte låtit skrämma sig
av en hel serie ryska skrämselåtgärder mot hans land, inte ens av
militärt hot längs Jugoslaviens gränser. Han är ju också en i Moskva
utbildad kommunist och vet att
uppskatta den ryska skräckpropagandan till dess rätta värde.
Den sovjetryska politikens styrka
ligger däruti, att den utan att låta
sig hämmas av opinionen i det egna
landet eller av moraliska hänsyn av
något slag kan tillåta sig att använda alla medel den bedömer vara
ändamålsenliga, däribland också
terrorn. Till allmänna meningen på
västsidan tar man inte stor hänsyn
– så mycket mindre som denna
är splittrad och ofta och raskt skiftar ståndpunkt alltefter opportunitetsskäl.
Sovjetunionen har också en fördel i det faktum att ryssen är vida
robustare och tåligare än den västliga människan. Den senare har
vant sig vid att darra av skräck
inför diktatorer, mer än t. o. m.
ryssen själv, som har så mycket
större anledning till skräck. Det är
en skräck för att förlora den höga
levnadsstandarden, liv och egendom
– men inte de ideella värdena.
Västern ängslas för sina kylskåp,
inte för sin frihet. Denna situation
har Kreml riktigt uppfattat och sö-
ker så mycket som möjligt utnyttja
den för sina syften.
Kommunisternas hat mot religionen – ofta maskerat av politiska
lämplighetsskäl – är så intensivt,
inte endast därför att de betraktar
den som den farligaste konkurrenten till den marxistiska frälsningsläran, utan också därför att den
hjälper människorna att motstå en
av sovjetpolitikens effektivaste metoder – terrorn.
Det vore otillbörligt att avsluta en
artikel om kommunismen utan att
ha citerat Karl Marx. Låt oss välja
följande ord – ur arbetet The
22- 603H5 Svensk Tidskrift H. 5-6 1960
311
Eastern Question, som saknas i
Sovjetupplagan -:
»Räknande på deras feghet och
rädsla, skrämmer Ryssland västmakterna och skruvar upp sina
fordringar så högt som möjligt.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism