Print Friendly

Teologi och universitet

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TEOI_.jOGI
OCH UNIVERSITET
Av professor ANTON FRIDRICHSEN, Uppsala
rl,IDEN före och närmast efter sekelskiftet var mångenstädes
ganska besvärlig för de teologiska fakulteterna. Tcologien fick
kämpa på en dubbel front: mot kyrkan och mot de andra fakulteterna. Kyrkan var djupt oroad av den historiska bibel- och
dogmkritik, som bedrevs av den vetenskapliga teologien; denna
kritik kändes som en dödlig fara för tro och församling, och den
tanken valmade och diskuterades, huruvida det icke var nödvändigt att ersätta universitetsfakulteterna med en »menighetsfakulteb. I Norge blev, som bekant, denna tanke även förverkligad.
Denna svåra teologiskt-kyrkliga kris, som särskilt hårt drabbade Tyskland och de nordiska Hinderna, torde ha passerat sin
kulmen. Vi segla nu i lugnare farvatten. Därmed är ingalunda
sagt, att svårigheterna på detta område äro slutgiltigt undanröjda; det kan givetvis aldrig bli fallet. Ty spänningen mellan
teologi och kyrka, mellan kritisk forskning och religiös tro, är
och måste vara permanent, emedan den framväxer ur en väsensmotsättning mellan själva de två funktionerna: tro och kritisk
analys. Denna spänning kan aldrig upphävas, men den skall bä-
ras, och den kan bäras, om teologi och kyrka bemöda sig om att
komma varandra till mötes: kyrkan i övertygelsen om den fritt
forskande teologiens oumbärlighet för den kristna trons fortbestånd och ständiga förnyelse i folkets och mänsklighetens samfällda liv; leologien klart medveten om, att den vill tjäna, icke
hän:ka; att den icke är självändamål, utan en medarbetare i Guds
rike. Vi måste väl ha lov att tro, att båda parterna, teologi och
kyrka, ha lärt sig så mycket av den långa och hårda konflikten,
att hädanefter en upprepning är onödig och omöjlig. Den ömmaste punkten i den teologiska undervisningen i dag är, så vitt jag
kan se, den praktisk-teologiska utbildningen. Kyrkan har berättigat anspråk på en långt grundligare och gedignare sådan, än
547
3fJ- ::7n1<. Svensk .Tir/skrift 1987.
Anton Fridricksen
de teologiska fakulteterna för närvarande kunna ge sina alumner.
Men detta är en rent praktisk fråga, som ieke skiljer utan tvärt
om förenar teologi och kyrka.
Men hur ligger det till på den andra fronten, den universitära?
Vilken ställning ha de teologiska fakulteterna i dag inom universitetets helhetsram~ Behöva teologiens målsmän alltjämt hålla
svärdet med den ena handen, under det att den andra för mursleven? Man kan väl säga, att de röster, som på sin tid höjdes
för att amputera teologien från universitetsorganismen, emedan
den icke vore någon verklig vetenskap – dessa röster ha nu på
det hela tystnat, och teologien kan ingalunda beklaga sig över att
vara föremål för nedsättande eller förkastande omdömen från de
övriga vetenskapsgrenarnas sida. Annorlunda var det tidigare, då
teologien ständigt fick höra, att den icke hade anspråk på vetenskapens namn, därför att den var kyrkligt bunden, eller åtminstone begränsad av tron på en övervärldslig, övermänsklig faktor:
Gud. Teologien kunde därför väl på vissa områden göra vetenRkapligt arbete; men som helhet och i sin grund vore den icke
vetenskap utan mytologi och mytisk spekulation. Den borde därför avskaffas och ersättas med lärostolar i allmän religionsvetenskap: religionshistoria, religionspsykologi, religionsfilosofi, samtliga inom filosofiska fakulteten. Detta har visserligen, såvitt mig
bekant, icke någonsin framförts som formellt universitetskrav;
det är enskilda personer, som ha gjort sig till talesmän för denna
övertygelse och rest detta krav. Men de ha otvivelaktigt bakom
sig haft en ganska stark opinion, även i universitetskl·etsar.
Att det har skett en omsvängning här till teologiens förmån, är
ett obestridligt faktum. Även om alltjämt en och annan talar
ringaktande om teologien, så har det ingen större resonans varken
vid eller utanför universiteten. Och det egendomliga iir, att detta
omslag fullbordar sig, just som den evangeliska tcologien med
större kraft än någonsin understryker och hävdar sin karaktär
av teologi och på det bestämdaste vägrar att låta sig ombildas till
allmän religionsvetenskap. På samma gång tcologien har slutit
ett nära förbund med den allmänna, jämförande religionsforskningen, fasthåller den omutligt sin uppgift att vara en vetenskap
om den kristna kyrkans historia oeh tro. Det är detta, som gör
teologien till teologi, i detta söker teologien sin raison d’etre. Aut
hoc aut nihil!
Detta teologiens energiska hävdande av sin egenart och sär- 548
Teologi och universitet
uppgift skulle ju förefalla att vara mindre lämplig, när det gäller
att vinna den allmänna vetenskapens erkännande och förtroende.
Men det har ändå visat sig, att detta är den rätta vägen icke blott
till att bevara sin självaktning, utan även till att finna förståelse.
Detta beror givetvis främst därpå, att det vetenskapsbegrepp, som
en äldre tid använde som vapen mot teologien, såsom så mycket
annat i den kulturepok, som ligger närmast bakom oss, lagts till
handlingarna. De övriga fakulteterna sitta icke till doms över
teologien, utan de kämpa själva för att vinna klarhet över sina
mål och metoder. Och universitetet kämpar för sin existens som
universitet. Alla fakulteter finna sig nu sittande i samma båt, en
båt, som under nuvarande tidsförhållanden seglar i hårt väder och
hög sjö och i orent farvatten. Här gäller det att alla göra sitt bästa
för den gemensamma iden, universitetets ide.
Universitetets ide är uttryckt i själva ordet universUas. Det är
visserligen så, att detta ord från början icke syftade på sammanfattningen av allt vetande och all vetenskap till en enhet, utan på
arbetsgemenskapen av lärare och lärjungar. Men ibland kan en
felaktig tolkning vara riktigare än den rätta, och så ta vi oss friheten att tillämpa detta »universitas» på den andliga, den vetenskapliga totaliteten. Motsatsen är den vetenskapliga specialinstitutionen, vare sig den bedriver enbart forskning eller
därjämte även undervisning. Vid universitetet äro de olika specialiteterna sammanhållna icke bara av en gemensam organisation, utan även av en gemensam ide. Och på denna ide hänger
universitetets existens; ty enbart på tradition kan det icke leva i
längden.
Universitetets ide undanskymdes länge och hotades till sitt bestånd av det naturvetenskapligt-mekanistiska vetenskapsbegreppet. Om vetenskap endast består i att uppspåra »naturlagar>>, även
i det s. k. andliga livet, då behövs intet universitet, utan endast
ett jättestort fysiskt-kemiskt experimentalinstitut. Allt annat
som nu kallar sig »vetenskap», bleve då endast praktiska tillämpningar av naturlagarna på livets olika områden, det rättsliga,
medicinska, språkliga, psykologiska, sociologiska o. s. v. Historien,
i den mån den går ut över det rena konstaterandet av fakta, bleve
vidskepelse, och filosofien renodlat vanvett. Detta vetenskapsbegrepp är ju emellertid, som väl är, definitivt avpolletterat. Ha
vi fått något nytt i ställeU Nej, som också väl är. Något allmänt,
normativt vetenskapsbegrepp existerar icke längre, utan varje
549
Anton Fridricksen
forskningsgren måste utbilda och ständigt ta under omprövning
sin metodik och så söka sig fram på sanningens väg.
Denna upplösning av det allmänna vetenskapsbegreppet låter
universitetets ide åter framträda i klart ljus och markera skillnaden från specialforskningsinstitutionen. Nu visar det sig nämligen, att de olika vetenskaperna äro förbundna inbördes, icke
genom en gemensam metod, utan därigenom att de få sin uppgift
och hämta sin impuls från något annat gemensamt, som är oändligt mycket rikare och större: från livshelheten. Icke ett abstrakt
begrepp reglerar vetenskapen, utan livet självt ger den dess uppgift och utstakar dess väg: Och då hänger ytterst allt ihop, och
allt tenderar ytterst mot samma gemensamma mål. Det är universitas. Detta är den ena sidan av universitetets ide: det alltomfattande livssammanhanget Det kräver ett universilas litterarwm, som i en organisk förbindelse sammanhåller allt vetande
och alla strävanden för att begripa och fatta.
Ur livstotalitetens synpunkt omfattar vidare universitetets ide
den vetenskapliga uppgiftens oändlighet, som är en väsentlig ingrediens i det vetenskapliga medvetandet. Detta innebär, att
forskningen alltid är på vägen, aldrig kommer till målet. Livet
är ju oändligt, verkligheten kan aldrig infångas och uttömmas.
Universitetet representerar denna oändlighet; ty det är icke organiserat för att uppnå vissa slutgiltiga resultat, utan för att bära
en aldrig vilande forskning genom sekler och millennier. Själva
oändlighetens ide är universitetets.
För det tredje, äntligen, vilar universitetet på kontinuitetens
princip. Aven den är en livsprincip. Vi måste tro, att de erfarenheter av verkligheten, de tankar om den, den bild av den, som vi
~irva och själva arbeta fram till större omfattning och klarhet,
icke äro ett falskt sken, utan ha förbindelse med tillvarons urgrund,
hur starkt än tidigare tiders åsikter bli kritiserade och korrigerade av en senare generation. Kunna vi icke tro detta, då öppnar
sig avgrunden under våra fötter, livet förlorar sin förnuftiga mening. Så måste vi också tro, att vetenskapen trots alla sina många
iri·vägar dock är på vägen mot sanningen. Hur kraftigt den än
korrigerar sig själv, kan den dock icke förneka sig själv. Kontinuiteten bryts aldrig, icke ens under de väldigaste omkastningar.
Kontinuiteten, den obrutna traditionen, är kulturens grundval,
den är också universitetets tredje bärande idemoment I Grekland
händer det ibland, att vandraren, som glad skrider fram på en
550
Teologi och universitet
utmärkt, modern väg, plötsligen finner sig stående vid vägens slut
mitt ute på ett fält eller i en åker. Sedan han med möda tagit sig
fram någon kilometer, stöter han kanske åter på en väg, som
börjar lika blint som den förra slutade – det är halvkulturens,
det kulturella barbariets kännetecken. Det är motsatsen till universitetets väsen.
Totalitet, oändlighet, kontinuitet – dessa tre moment tillsammans utgöra universitetets ide; ty universitetets grund är livet
självt, livet, det alltomfattande, det både i vidden och djupet
gränslösa, det innerst inne sammanhängande, enhetliga. Universitetets uppgift är därför livsförståelse och därigenom ytterst livsgestaltning. Universitetets vetenskapsbegrepp är humanistiskt,
och med denna sin humanistiska ide står och faller det.
Hur förhåller sig teologien, som vill vara teologi och intet annat
än teologi, till denna universitetets humanistiska grundtanke~
Kan tcologien bekänna sig till den~ Kan teologien till äventyrs
bidraga till att hävda den i tidens andliga läge~
Det har på senare tiden talats och skrivits åtskilligt om motsättningen, klyftan, mellan kristendom och humanism, och med
full rätt. Olikheten och avståndet mellan biblisk tro och tanke å
ena sidan och kulturens livssyn och levnadskonst å andra sidan
måste i sanningens namn inskärpas och betonas, om kyrkan skall
bevara sin livskraft och förbliva ett salt i världen. Men lika visst
är det, att endast i förbund med humanismen kan kyrkan tjäna
mänskligheten och fullgöra sin gudomliga uppgift på jorden. Därför måste även alla de beröringspunkter markeras, den gemenskap
odlas och tillvaratagas, som kyrka och kultur genom nitton sekler
ha utvecklat. Den kritiska nerven i gemenskapen behöver icke
förlama denna; den är fastmer en livsnerv. Detta förhållande
träder särskilt klart i dagen i fråga om äkta teologi och äkta humanism. Mellan äkta teologi och äkta humanism kan ingen uteslutande motsättning uppkomma, även om de båda äro medvetna om
olikheten mellan dem. Just när detta medvetande är tillräckligt
klart, finns möjligheten för den vetenskapliga gemenskapen. Båda,
humanism som teologi, äro ju inställda på livshelheten med dess
oändlighet och inre kontinuitet. Båda möta de mysteriet i livets
kärna, och båda måste i tron fasthålla enheten och sammanhanget
i tillvaron. I livsmysteriet och livstron mötas teologi och humanism i en andlig gemenskap, som gör dem till vapenbröder och
arbetskamrater på universitetets grund. Arbetsgemenskapen är
551
Anton Fridricksen
ett vapenbrödraskap och omfattar därför icke bara de historiska,
filologiska och filosofiska hjälpvetenskaperna, utan gör sig gällande i själva forskningsintresset, forskningsviljan, alltså i universitetets grundfunktion.
När man ofta har bestritt teologiens äkta forskningsintresse och
forskningsvilja, därför att den skulle vara bunden av tro och dogm
och sålunda på förhand predestinerad för vissa bestämda resultat,
så beror det på en besynnerlig föreställning om vetenskapens s. k.
»frihet» och »förutsättningslösheb. En vetenskapsman är dock
ingen robot, ingen mekanisk registreringsapparat; utan han är en
forskare, som forskar på basis av en personlig övertygelse, rotad
i erfarenhet, iakttagelse, upplevelse. Ju fastare och djupare övertygelsen är, desto fruktbarare blir studiet, desto säkrare greppet
om uppgiften. Det gäller i allra högsta grad om teologien, när
den prövar den kristna trons historiska och tankemässiga grundval och studerar dess struktur.
Teologiens uppgift är att alltid och oavbrutet hålla denna prövning, detta studium igång. Den får aldrig falla till ro i vissa
resultat och formuleringar; frågorna måste genomarbetas ständigt på nytt, och gamla frågor ersättas av nya. För denna uppgift är teologien beroende av universitetets arbetsgemenskap och
mottager ovärderliga impulser från den. Kan den i gengäld ge
något tillbaka~
Frågan är därvidlag icke, huruvida teologerna kunna göra
nyttigt arbete på något gebit, där deras bemödanden kunna
komma även andra vetenskapsgrenar tillgodo. Utan frågan är, om
teologien som teologi, sin egen och egentliga uppgift trogen, betyder något för universitetet som universitet, för hävdandet och förverkligandet av universitetets ide. Inför denna fråga ser man
genast, att de tre moment, som tillsammans konstituera universitetets ide, alla äro grundläggande för teologien: totalitet, oändlighet, kontinuitet. Dessa tre äro grundläggande i teologien, därför
att de äro olösbart förknippade med teologiens yttersta förutsättning: Tron på Gud såsom Skaparen, Frälsaren och Fulländaren.
Med denna tro står och faller teologien, hur man än definierar
dess närmare uppgift. Utan denna tro skulle teologien bli meningslös eller åtminstone förlora allt intresse både för teologerna
själva och alla andra.
Den kristna Gudstron, byggd på Gamla och Nya Testamentet,
är alltomfattande i ordets fulla bemärkelse. Här är totalitetstan- 552
Teologi och universitet
ken r1’tdande i sin yttersta konsekvens. Från skapelseverket och
frälsningen känner den kristna tron intet som är undantaget; alla
gnostiska föresiiiilningar om oförenliga och varandra uteslutande,
självständiga principer har kyrkan och tcologien alltid avvisat så-
som friimmande för sin tro. Den kristna tcologien kan följaktligen
endast hylla ett vetenskapsbegrepp, som betraktar och behandlar
världen, universum, såsom en enhet och en helhet – icke i monistisk mening, såsom vore allt varande uppenbarelseformer av en
och samma m·substans; utan i organisk mening: att allt som är,
hör ihop och bildar en kosmos, som är i rörelse mot ett gemensamt
yttersta mål. Att bryta ut något ur denna helhet, att stympa universum och därmed universitas, det strider mot teologiens innersta
livskänsla och har i den en principiell motståndare.
Att den vetenskapliga uppgiften är oändlig, kan i grunden
endast hänlas ur teologisk synpunkt. För en materialistisk betraktelse kan världen och livet logiskt sett och strängt taget icke
vara oändliga; ty »oändligt» såsom kvantitativt begrepp är ju
något otänkbart. Vad skulle hindra, att man en vacker dag ansåg
sig ha löst alla problem och uttömt alla möjligheterf Idealismen
kan hävda oändligheten på det andliga området, i samband med
personlighetsiden. Men endast den kristna tron och tcologien kan
vå alla verklighetens områden med full frimodighet och inre r iitt
bekänna sig till kunskapens gränslösa uppgift– emedan livets upphov och urgrund, den personlige Guden, är evig och osynlig, vadan
all verklighets kärna förbliver ett ogenomträngligt mysterium.
Vad slutligen sammanhanget beträffar, så ingår även det i teologiens fundamentala övertygelse och förutsättning. Det gäller icke
bara naturen såsom den ende Skaparens verk, utan det gäller även
l1istorien såsom ramen för Guds sjiilvuppenbarelse i sin värld,
historien såsom det forum, där Guds handlande och avsikt framglimtar ur det fördolda. En historiefilosofi kan egentligen endast
utvecklas från den kristna trons förutsättning; den logiska konsekvensen av en ateistisk historiebetraktelse är Spenglers biologiska
teori, som upphäver kontinuiteten och upplöser den i ett upp och
ned utan mening, avsikt och mål.
På alla huvudpunkter är alltså tcologien fast förankrad i universitetets bärande ide. Men skiljer den sig icke på samma gång
från universitetet genom att taga sin ståndpunkt i en personalistisk gudstro, som icke omedelbart ligger i konsekvensen av det
vetenskapliga Hinkandet men befinner sig alldeles utanför all
553
Anton Fridricksen
empirisk forsknings gränser’? Måste icke tcologien såsom förankrad i det metafysiska själv avvisa och avvisas aY den allmänna vetenskapens immanenta karaktär?
Tcologien tänker för sin del ingalunda på att begära, att vetenskapen i allmänhet skall utgå från eller bygga på den kristna
gudstron. Åtminstone den protestantiska tcologien har tvärt om
fritt och öppet erkänt, att alla vetenskaper måste följa sin egm1
metod och att de endast på så sätt kunna komma till fruktbara
resultat. Denna teologiens hållning är icke en nödtvungen koncession till det yetenskapliga tänkandet, utan den är en nödvändig
konsekvens av trons gudstanke och därav bestämda verklighetsbegrepp. Världen med dess »lagar» är såsom Guds skapelse icke
en omedelbar uppenbarelse av Skaparen; den endast vittnar om
honom, den är den osynliges »mask». Därför måste vetenskapen
bedriva en rent immanent forskning; det metafysiska undandrager sig dess grepp; den kan endast studera fenomenen, icke
deras grund. Men då det nu gäller att fasthålla denna forsknings
universella sammanhang och hindra den från att sönderfalla i en
mängd olika specialiteter, torde det ha sin betydelse, att universitetet inom sin organism har ett organ, som kraftigt sammanfattar allt varande och vardande i en absolut enhet, Gud, naturens och historiens skapare och herre. ]’rån denna transcendentala
enhetstanke utgå otvivelaktigt starka impulser till det stora
forskningskomplex, som är organiserat i universitetet – impulser
till enhet och sammanhållning i grundinställning och grundåskådning, till enhet i universitetets ide. En aldrig vilande, ständigt sig förnyande teologisk forskning måste stärka och befästa
den andliga eJ+heten i universitetets liv och motarheta alla tendenser till fackisolering. Den verkar alltså i samma riktning som
filosofien, men med större konstans och samlad kraft, tack vare
sin förankring i det transcendentala. ‘l’ack vare denna förankring
motarbetar också tcologien den förflackning, som alltid hotar det
vetenskapliga arbetet, frestelsen att slå sig till ro med vunna re- ~mltat och funna problemlösningar. ,Ja, tcologien kan och skall
vara ett väsentligt moment i det vetenskapliga samvetet, vara en
problemväckare, ett till ny eftertanke manande lyft pekfinger över
alla mänskliga svar på livsgåtorna.
För att kunna fylla detta Yärv måste tcologien vara självständig, vara trogen mot sin egen och egentliga uppgift. Det är det
första och grundläggande villkoret. Men därjämte måste den all- 554
Teologi och univer~;itet
tid vara beredd till sarnarbete och söka sådant. En teologi, som
icke kan samarbeta med filologi, historia och filosofi, är det något
fel på. En teologi, som fikar efter erkännande från annat håll,
skördar endast förakt och förtjänar tillfullo detta öde.
Teologiska fakultetens förhållande till systerfakulteterna och
universitetet som helhet avgöres givetvis icke med en formel eller
ett slagord. Det avgöres och får sin karaktär av arbetet och i
samarbetet. Men bakom samarbetet måste det ligga en grundläggande övertygelse, som bär traditionen och ger den styrka. Denna
övertygelse kan icke vara någon annan än denna, att den andliga
verklighet, ur vilken det västerländska universitetet har framgått
och med vilken det arbetar – är den historiska syntesen av Aten
och Nasaret, bibeln och Hellas. Evangeliet är en huvudingrediens
i vår kulturs andehistoria; men evangeliet har kommit till oss
över Hellas, på grekiskt språk och i grekiska kategorier. Så äro
teologi och allmän vetenskap olösbart förbundna i sin gemensamma livsgrund. Att tcologien koncentrerar sig på de· gemensamma problemen ur den kristna uppenbarelsens synpunkt, måste
under dessa omständigheter vara oändligt mycket värdefullare för
univeTsitetets vetenskapliga syften, än om den upplöste sig i allmän religionsforskning utan fast rot i vår egen kulturgrund, även
bortsett därifrån, att en forskning på den allmänna religionshistoriens ~indlösa vidder aldrig skulle kunna alstra en sådan
grundlighet och metodisk säkerhet som en samlad, genom seklerna
framskridande, obruten teologisk forskning. Utan överord kan
man väl lugnt säga, att i jämförelse med teologiens studium aY
kristendomen, dess historia, urkunder och väsen kan den allmänna
religionshistoriens hearbetning av sina olika forskningsområden
aldrig te sig som mera än en högst respektabel dilettantism.
Det hindrar icke, att teologien efterhand har kommit i stor tacksamhetsskuld till den jämförande religionshistorien och den allmänna religionspsykologien, och att i framtiden en vetenskaplig
teologi icke är tänkhar utan nära samband och samarbete med
religionshistorikerna. De perspektiv och de historiska sammanhang, som dessa ha uppvisat, ha verkat i högsta grad befruktande
på den kristna tcologien båda i fråga om en riktig tolkning aY
dess eget forskningsföremål och i riktning av en klarare uppfattning av kristendomens egenart. Omvänt har det teologiska intresset och den teologiska sakkunskapen med dess beprövade metodik kommit religionshistorien tillgodo, och tcologien har också
555
Anton Fridricksen
ständigt hållit levande det sinne för religionen, som är en huvudförutsättning för religionsforsknnigen. Där intet sådant intresse
finns, där religionsforskningen blir en rent etnologisk specialangelägenhet, där består den faran, att religionerna bli föremål för ett
lärt studium utan inre förståelse för det religiösa livet, och resultatet blir ett system av kulturkuriosa, som icke i längden kan göra
anspråk på det vetenskapliga intresset.
För att undvika denna fara och överhuvud taget siikra förbindelsen mellan teologi och religionshistoria kunde det förefalla bäst
att rent av inkorporera religionshistorien i tcologien genom att
knyta vederbörande lärostolar till de teologiska fakulteterna. Så
iir ju fallet t. ex. i Sverige och Holland, delvis även i Tyskland.
)>len i längden visar sig denna ordning onaturlig och ohållbar,
vare sig man ser saken från den ena eller den andra sidan. För
en teologisk fakultet måste det vara betänkligt att nödgas räkna
med den eventualiteten, att en lärostol inom densamma besättes
med en forskare, som saknar varje kontakt med den teologiska
problematiken. Det skulle betyda en försvagning och uppluckring
av fakultetens vetenskapliga existensgrundval, att icke tala om,
att det skulle i hög grad försvåra den för tcologien så livsviktiga
förbindelsen med kyrkan. Att saken måste te sig ännu besvärligare för en oteologisk eller måhända rent av antiteologisk religionsforskare, som blev ledamot av en teologisk fakultet, är
uppenbart. Och lika uppenbart är, att man icke alltid kan räkna
med att ha till förfogande framstående religionshistoriker av teologisk typ, män som Söderblom, Edv. Lehmann och Tor Andrre.
Den allmänna religionshistorien hör hemma i filosofiska ·fakulteten, och det ligger i universitetets ide och organisation, att förläggarrdet av religionshistorien dit icke behöver betyda, att det
öppnas en klyfta mellan teologi och religionshistoria. Det bör
snarare betyda, att det inledes ett fruktbart, fritt samarbete. Fakultetsdistansen behöver icke skilja åt, den kan tvärt om ofta
gynna och befordra kontakten. Detta kommer otvivelaktigt att
bli förhållandet i fråga om teologi och religionshistoria, ifall de
placeras på var sin sida om fakultetetsgränsen. De tvenne äro
sakligt så nära förbundna, de äro så hänvisade till varandra, att
den inbördes friheten endast kan stimulera till fri och därför
fruktbar samverkan. Vad teologiska fakulteten behöver, är en
lärostol i religionsfilosofi och allmän religionsvetenskap (religionens fenomenologi och psykologi) motsvarande den ursprungliga
556
Teologi och universitet
tanken med den existerande professuren i »teologiska prenotioner».
Det är en teologisk professur, men har efter hela sin karaktär de
bästa betingelser för att vara en effektiv förbindelselänk mellan
tcologien och den allmänna religionsforskningen.
Teologiska falmiteten måste för att kunna fylla sin uppgift
Yerkligen vara en teologisk fakultet. Endast såsom sådan kan den
försvara sin ]llats och vara till gagn både för kyrkan och universitetet. Till sitt viisen och i sitt verk koncentrerad kring den västerländska kulturens historiska och enda möjliga religion, kristendomen, Hr den fylld av universitetets ide, som är framgången ur
den kristna västerHindska kulturen och står och faller med den.
Universitetets framtid som universitet betingas av, att denna ide
hålles levande och får binda ihop forskningen på alla livets och
”erklighetens områden. Detta är huvudsaken. De ständiga kraven
på reformer, på ombildning av den nedärvda organisationen,
måste mötas med skepsis- och träget arbete. All denna nitälskan
för att reformera gamla institutioner och yttre organisationer har
som oftast sin rot i arbetslöshet eller arbetsskygghet, den är utslag
av de sysslolösas mångsyssleri och förtjänar därför intet avseende. En förståndig man har en gång sagt: »Den som är okunnig
i sak, talar om metod.» Man kan också säga: Den som intet har
att göra, blir reformator. Bättre än att reformera institutionerna
iir att följa det råd, som en norsk präst en gång gav sina kolleger,
niir de som bäst diskuterade allehanda reformplaner till ombildning av de kyrkliga institutionerna: »Fyllen institutionerna!»
Det är ett gott slagord. Men det måste bli mer än ett slagord, det
måste bli verklighet genom intensivt vetenskapligt forsknings- och
undervisningsarbete, även genom rastlös teologisk forskning.
Intet, icke ens de heligaste angelägenheter och frommaste syften
få tjäna som förevändning för försumlighet och lättja; ty det är
endast ett: försumlighet och lättja, som kan fördärva teologiens
ställning vid universitetet, fördärva universitetets ställning i det
moderna samhället. Arbete med insats av alla krafter, och samarbete, där sådant är möjligt och naturligt, det är det som håller
universitetets ide vid liv och ger den makt att hävda sig genom
skiftande tider och under växlande tidsförhållanden. I den mån
tcologien kan arbeta och samarbeta, ger den sitt bidrag till universitetets gemensamma liv, är den en levande lem på universitetskroppen. Och en levande lem kan väl ibland av de andra aktas
ringa, men den kan icke avlägsnas från kroppen.
557

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner