Print Friendly

Ted Bolin; Kameran går, mister president

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Katneran går, tnister
l av Ted Bolin
I svensk film är politiken nästan osynlig. Hollywood har istället
gjort politikerporträtten till en egen genre. Och idealen från
Frank Capras 30-tal verkar överleva det mesta.
S
KULLE DET VARA MÖJLIGT att skapa en filmPersSOn som när landet befinner sig i kris tar
saken i egna händer och skjuter sig ut? Eller en
bio-Bildt som är buddy med alla och genomdriver frikostiga miljöbeslut på grund av Den
Stora Kärleken?
Nej, den här typen av porträtt av toppolitiker är
främst en amerikansk företeelse. Svenska spelfilmer med
motiv från politiken kan räknas på några händers fingrar. Politikerna har dessutom mest funktion av samtidsmarkörer, som i Vilgot Sjömans ”Nyfiken – Gul”, där
Olof Palme får klä skott för alla reaktionära tendenser i
det svenska 60-talet. I Hannes Holms och Måns Hemgrens ”En på miljonen” får Ingvar Carlsson nöjet att lyfta
filmer som Diligensen (1939), Mannen från vidderna
(1952) eller mer traditionella melodramer som Borta
med vinden (1939).
Fast redan i självständighetsdeklarationen 1776 formulerade Thomas Jefferson den grundläggande tanken
om amerikanens fundamentala rättigheter i form av ”liv,
frihet och strävan efter lycka”, och därmed också föreställningen om att alla amerikanska medborgare även är
presumtiva presidenter. Samt fria företagare med rätt att
skjuta varenda skitstövel som olovandes beträder deras
land.
LINCOLN
Abraham Lincoln är den folkliga inkarnationen av den
fram huvudpersonen Torsten
som den som givit arbetslösheten ett ansikte.
”Redan i D. W. Grifftiths drama
amerikanska drömmen. Lincoln har mer än någon annan
president tilldelats en rad
mytiska roller i traditionell
amerikansk historieskrivning.
Han är såväl Father Abraham,
den tungt gammaltestamentliga folkledaren och landsfadern
som Honest Abe, populisten
som med stor integritet gick
från jobbet som landsortsadvokat till presidentämbetet och
Men den amerikanska filmindustrin och Hollywood har i
stället älskat att hylla, kritisera
eller göra narr av sina ledare,
gärna som filmernas huvudroller. Så antalet filmer med presidentporträtt har blivit hundratals genom filmhistorien,
från obskyra Theodore Roosevelt-hyllningar på 20-talet, via
om inbördeskriget, Nationens
födelse (1915), har Lincoln en
viktig roll som presidenten som
mördas för bygget av den
enade federala staten.”
Frank Capras populistklassiker Mr Smith goes to Washington till den samtida kassasuccen Independence Day.
Det är rimligt att anta att bilderna av den amerikanske presidenten varit en väg att fokusera olika spretande
kulturella och nationella särintressen i samma riktning;
möjligen ett sätt att inordna alla nationaliteter i den amerikanska smältdegeln.
För att samla denna jättenation föds ett antal myter
om det amerikanska som med tiden blir till kommersialiserade folksanningar inom populärkulturen. Till dessa
myter hör den frie landbrytaren i Väst, den ensamme
krigshjälten på väg till eller från inbördeskriget och aristokraten i Södern. Det är motiv som återfinns i västernmlSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
Massa Linkum, de svartas vän
och befriare.
Tillsammans med John F. Kennedy och Franklin D.
Roosevelt är Lincoln också den president som filmskaparna oftast har avbildat eller refererat till.
Redan i D. W. Grifftiths drama om inbördeskriget,
Nationens födelse (1915), har Lincoln en viktig roll som
presidenten som mördas för bygget av den enade federala
staten. Nationens födelse har i efterhand blivit känd inte
bara som ett stort filmiskt mästerverk, utan också för
att den återuppväckteKuKlux Klan-rörelsen. Men för att
peka mot framtida Lincoln-idealen avslutar Griffith sin
film med en panorering över statyn i Lincoln Memorial
i Washington.
President!
Detta är ett grepp som många amerikanska filmskapare använt för att visa sin politiska och historiska medvetenhet. Fast i den senaste ”Apornas Planet”-filmen
används det mer ironiskt, när Lincolns monumentalstaty kläs med aphuvud för att visa att den amerikanska
demokratin är slut och rymdprimater tagit över jorden.
Även om Frank Capras ”Mr Smith goes to Washington” (1939) inte visar någon president i huvudrollen har
den blivit genreledande i sin struktur. En anspråkslös
lantis, spelad av James Stewart, kommer till stan och
visar storstaden hur fult den korrupta makten fungerar
och sedan förändrar han den till det bättre. Med storögt patos och darrande stämma besvarar Mr Smith de
etablerade politikernas rävspel med: ”Ni kan inte göra
så här, det är mot folkets vilja!” Filmen har blivit kopierad i det oändliga, till och med filmtecknaren Matt Groening gjorde ett TV-avsnitt av The Simpsons med titeln
Mr Lisa goes to Washington.
John Fords Young Mr Lincoln (1939) tillhör presidentfilmernas undergenre biografierna. Här bjuds ”aha”-
nycklar för medelamerikanen -både till Lincolns liv och
ACTION
De flesta presidenter har någon gång förärats någon typ
av filmbiografi och det är få filmer som blivit succeer.
Det är förståeligt att folk inte sprang benen av sig för att
se någon okänd men porträttlik skådis spela Jimmy Carter i filmen Sextett (1978). Inte heller kommer någon att
komma ihåg vare sig Christoffer Plummers eller Jason
Robards insatser som Franklin D. Roosevelt i Winchell
(1998) respektive Tv-dramat F.D.R. The last years (1980).
Mer minnesvärda är Charlton Heston som Andrew Jackson I ”The president’s lady” (1953) och Walter Huston,
mästerregissören John Hustons far, som gjorde en godkänd Lincoln-gestaltning under ledning av D. W. Griffith
1930. Filmen var Griffiths första talfilm, ett kammarspel
inspirerat av de många teaterpjäser om Lincolns död
som sattes upp i slutet av 1800-talet.
Men sammantaget var de flesta av dessa filmer industrialiserade dussinprodukter utan någon större publik
när de premiärvisades och är idag näst intill bortglömda. En sentida biografisläkting, av den ofta så kritiske
Oliver Stone, är Nixon (1995). Den är inte heller fullt så
till dåtidens Rooseveltska New
deal-ideal. (John Ford regisserade även Roosevelts favoritfilm,
Steinbecks tantarbetardrama
”Vredens druvor”.)
”Tack och lov tog Bill Clinton
bussig mot presidenten, men
porträttet blir av den anledningen också mer intressant. I
vanlig ordning får vi möta lite
kittlande detaljer ur den
omdiskuterade presidentens
privata liv. I frånvaron av
kungligheter, med en konstitution där vicepresidenten
redan under tidigt 1800-tal
kom att kallas ”Ers Overflödiga Excellens”, har presidentens
glans utnyttjats till det yttersta
över, mannen som är ett filmEgendomligt när man ser
äldre biografier av dessa stora
män, är att ingen egentligen vet
vad de gjorde när de var små.
Det blir som när Jesu liv gestaltas: ingen har en aning om
honom före tempelincidenten
vid tolv års ålder. Följaktligen
manus. I The Contender (2000)
spelar Jeff Bridges president
Jackson Evans, en man med ett
starkt Clintondrag: han äter.”
går objektet runt i kolt och utstöter småbarnsheliga oneliners genom filmens första 15 minuter, innan regissören
inser att det är dags att låta den verkliga, bokförda historien ta över.
Men Young Mr Lincoln visar sedan den enkelhet och
förnuft som gjort den sextonde presidenten till idealet.
Han börjar sin karriär som småstadskille från Illinois
och blir av sin första – och förmodligen enda – kärlek
övertalad att bli advokat. I rask följd startar han en egen
advokatbyrå i Springfield, avstyr en lynchning, räddar
bröderna Clay i ett uppmärksammat mordåtal och vinner slutligen presidentvalet över sin illvillige demokratiske motståndare Douglas.
för att ge folket en gnutta rojalistisk stolthet.
Richard Nixon får här träda fram med den store mannens märkligheter. Bland annat har han en fäbless för att
elda i residensets öppna spisar hela tiden, vilket får Vita
Husets luftkonditionering att ständigt bryta ihop under
sommarmånaderna. Oliver Stones Nixon-porträtt får
betraktaren att till slut att undra vad som egentligen är
dokumentärt och vad som är dikt i historien. I journalbilder- på samma sätt som i Orson Welles Citizen Kane
– visas betydande delar av Nixans politiska och privata liv.
Här förevisas Richards och hustrun Pats bröllop, det
berömda 50-talstalet med hunden Checkers och den
ökända och för Nixon katastrofala TV-debatten 1960, där
Ä
c
[Svensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 E!J
fackson Evans (Jeff Bridges) talar i
filmen sista scen om den amerikanska
drömmen i ”The Contender’:
Nixon både var i dålig form och hade missat en eftermiddagsrakning och framstod som en svartmuskig buse.
Men inte särskilt uppmärksammat är det faktum att
Oliver Stone faktiskt tror sig veta vem som skvallrade
om Watergate-skandalen för Washington Post-journalisterna Bernstein och Woodward. Enligt honom ska det
ha varit Henry Kissinger! Utrikesministern är alltså den
läcka som får namnet Deep Throat i Alan J. Pakulas Alla
presidentens män (1976), för övrigt den film som låter
presidenten vara ständigt närvarande utan att synas.
Om presidenter i de flesta filmer på sin höjd brukar
vara lite sluga i valkampanjer, så har flera presidentbilder under senare år blivit mer och mer inriktade på
action. Harrison Ford spelar presidenten som varit i Vietnam i Air Force One (1997). Han tvingas ta till våld när
ryska ultranationalister tagit hans plan, familj och medhjälpare som gisslan. Presidenten har ingen funktion
som ledare i filmen och skulle kunna bytas mot vilken
typ av actionskådis som helst. Presidenten kan dock göra
mantelrörelser riktigt snyggt.
I Independence Day (1996) är den nu uppdiktade
presidentfiguren först en vanlig kille. Han verkar styra
efter devisen ”management by walking around” och travar runt och småpratar med sin administration. När Bill
Pullmans presidentroll blir varse en attack från yttre
rymden tar han sig i kragen. Vi får veta att han egentligen är stridsflygare som tjänstgjorde i Gulfkriget- han
BJ lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
Den annars så snälle presidenten James Marshall
(Harrison Ford) drar sitt maskingevär när hans
flygplan, familj och land hotas i ”Air Force One”
måste alltså ha gjort en politisk karriär utan dess like.
”Vad gör vi nu?” frågar hans skräckslagna rådgivare
när enorma rymdskepp ödelägger nationens storstäder.
”Talar till folket. Det finns nog många som är rädda”,
svarar presidenten tryggt. Tyvärr varken kan eller vill
dessa främlingar lyssna till presidentens lugnande stämma så utvägen blir actionhjältens: ”Let’s nuke the bastards!” fräser en sur president och klargör att han faktiskt
är stridsflygare och att han hör hemma i luften. Filmen
avslutas med att presidenten verkligen blivit en kille i
gänget, precis lika enkel och rättfram som någonsin
Abraham Lincoln.
CLINTON ETT LEVANDE MANUS
Under Reagan- och Bush-administrationerna tappade
säkert filmindustrin sugen en aning. Det är svårt att
skapa film av en som redan varit vid filmen, men troligen ännu svårare att göra något av en träig figur som
Bush den äldre. Tack och lov tog Bill Clinton över, mannen som är ett filmmanus. I The Contender (2000) spelar Jeff Bridges president Jackson Evans, en man med ett
starkt Clintondrag: han äter. Det är Coque au vin
(”kryddstark”), skinkmackor, Chieken Kung Pao med
valnötter, havrekakor (”med russin så stora att de smakar som druvor”). Till det spelar han poker, bowling och
golf. Och lyckas samtidigt rädda sin blivande vicepresident undan en pinsam sexhistoria.
Presidenten Jack Stanton (John Travolta)
har ”diskuterat skolfrågor” med den lokala
skolnämndsordföranden i ”Spelets regler”
Michael Douglas som presidenten Andrew
Shepard låter sig fotograferas under sin och
alla amerikaners idol Abraham Lincoln i
”Presidenten och Miss Wade’:
”The president has arrived to the Congress!”, ropas
det efter bästa Elvis-maner ut i högtalarsystemet Det är
dags för filmens avgörande scen. Presidenten håller ett
långt och känsligt anförande som avslutas i klassisk
Capra-anda. Och vi kan än en gång höra Jimmy Stewart
i Mr Smith goes to Washington utmana sina motståndare: ”Mr Ryan, ni kan gå ifrån mig och från denna församling men ni undkommer inte det amerikanska folkets
vilja!”
I Spelets regler (1998) medverkar en lysande John
Travolta som president Jack Stanton. Detta är den film
som mest verkar likna Bill Clintons eget liv. Här gestaltas valkampanjen 1992 och den kantas av idel Clintonspecialare, överdriven känslosamhet och mat, men framför allt hans kvinnor: en stark ledare har även stark libido. Kampanjen är smutsig och omoraliskt negativ samAmerican politics in Hollywood film- Ian Scott
(Fitzroy Dearborn Publishers, 2000)
Politics and politicians in American film – Phillip L.
Gianos (Preager 1998, 1999)
Myternas marknad. Källor och motiv i amerikansk
film – Örjan Roth-Lindberg, Björn Norström
(Awe-Gebers, 1975)
tidigt som det uppdagas en rad kvinnoaffärer som måste
mörkas.
I filmens slutscen återvänder presidenten till idealet,
Lincoln. Men på ett annorlunda sätt:
”Tror du inte att Abraham Lincoln var en hora innan
han blev president? Han var säkert tvungen att berätta
sina små historier och le sitt lantisleende för att få möjlighet att sedan kunna stå inför nationen och tala om
vår naturs bättre sidor.”
De äldre filmerna om amerikansk politik anlägger
alltså i allmänhet en respektfull attityd till de demokratiska symbolerna. Presidenten, senaten och kongressen är
okränkbara även om politikerna kan vara riktigt slemma
typer. Senare filmer, speciellt efter Nixon och Watergate, visar ofta mer öppet satiriska porträtt av presidenterna. TV-serien Vita Huset har nu visat vägen mot en
modernare och intimare bild av politiken som säkert blir
stilbildande under det närmaste decenniet. Men det slå-
ende med den serien är att idealen från Frank Capras
och Jimmy Stewarts dagar fortfarande lever. Mitt i det
småttiga och privata kan presidenten leverera repliker
som skulle ha legat förträffligt i munnen på Mr Smith.
Politik fortsätter att vara det stoff som drömmar vävs
av. Åtminstone i USA.
Ted Bolin (ted.bolin@excellerera.com) är filmvetare och
skribent.
lSvensk Tidskrift lzooz, nr 3-41 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism