Print Friendly

Teaterhöst

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TEATERHÖST
Vardagens teatersalong.
DEN 1 SÄRKLAss mest dramatiska
händelsen i Stockholms – och
kanske nationens – teaterliv hösten 1959 blev färgfejden på Dramaten i samband med teaterhusets
ombyggnad, som under ett år berö-
vat nationalteatern dess stora scen
och tvungit den att i stället klämma
in repertoar och publik i Alleteaterns dockskåpsutrymme.
Av »attentatet i blått» – så kallades från teaterhåll det nya av all
estetisk och stilhistorisk expertis
lovprisade färgförslaget till salongen, som verkligen skulle blivit
ett attentat mot vanetänkande och
tvivelaktig smak, och åt den nu så
sönderplottrade jugendinteriören
kommit att skapa lätthet, rymd och
festivitas värdig en kunglig scen
– därav blev en melodram i rött.
Och så får vi åter för obekant antal
år framåt dras med den eviga röda
teaterplyschen, med dess associationer till bombastiskt oscarianskt
80-tal. Att den goda smaken sim
segra till sist är en from önskan.
Men det torde dröja innan det på
nytt kan uppdrivas tillräckligt mycket av skattebetalarnas pengar för
att bota det begångna misstaget.
Och än svårare blir det säkert att
Av BERTIL BODEN
värva villiga krafter, vilka nu blivit brända av Byggnadsstyrelsens
desavouerande av konstnärlig expertis, till fromma för en högst
osaklig, affekterad och prestigebetonad skådespelaropinion. Detta
måste sägas, även av den som genom sin gärning står teatern nära
och gärna vill slå vakt kring dess
intressen.
Någon lager har teaterchefen
Karl Ragnar Gierow – vars veto
var bakgrunden för skådespelarnas
kollektivagitation – inte förskaffat sig med denna beklagliga affär.
Snarare kan färgskandalen ses som
en västgötaklimax på hans nioåriga
chefsperiod på Dramaten, vars
mandat utgår den 30 juni 1960.
Herr Gierow har visat sig vara en
skicklig administratör som skapat
lugna och goda arbetsförhållanden
inom teatern och gynnsamma relationer till anslagsbeviljande myndigheter, vilket inte varit minst betydelsefullt när det gällt att anskaffa medel för de stora ombyggnadsprojekten.
Därutöver är teaterchefens profil mera obestämd. När det gäller
den konstnärliga ledningen utfaller otvivelaktigt den närliggande
jämförelsen med Dramaten under
dess tidigare chef, professor Ragnar Josephsson, till den nuvarande
regimens nackdel. De trenne åren
1948-51 var som helhet betraktad
en kort glansperiod i nationalscenens moderna historia, till vilken
man senare bara nått upp med enskilda föreställningar. Den präglades av en sjudande aktivitet, friska
initiativ och – än viktigare – av
ett klart engagemang i tidsfrågorna
som gjorde Dramaten till en kämpande scen och en andlig maktfaktor i samhällets mitt. Under de
åren var Dramaten en händelserik
teater.
Dramaten i bakvatten.
Herr Gierow har haft svårare att
bekänna färg. Dramaten har under
hans chefstid varken varit en spegel för nationens eller samtidens
idekamp och andliga liv. Teaterchefen har ägnat mycken möda åt
O’Neills postburna dramatik och
därmed förskaffat oss några stora
teaterevenemang och Dramaten en
viss internationell reputation. Det
är vi tacksamma för, även om det
kan vara tröttande att njuta också
en nobelpristagares verk i så täta,
för att inte säga kompakta doser.
Ett mera flyktigt intresse har hr
Gierow ägnat O’Neills läromästare
Strindberg, och med honom det
nationella dramat. Man tycker sig
rentav ha fog att ifrågasätta huruvida nationalscenen under sin nuvarande ledning fyllt kraven i paragraf l i teaterns reglemente och
stadgar. »Kungl. dramatiska teaterns uppgift är att genom god skå-
533
despelarensemble och repertoar
främja svensk dramatisk konst.»
Strindberg, Bergman och Lagerkvist, vår stora nationella dramatikertrio, hör också i internationell
mening till seklets ledande författare. Men på nationalscenen har de
under senaste decenniet spelats för
sällan och för slumpbetonat för att
för nya publikgenerationer vidmakthålla en levande svensk teatertradition. Också den nya svenska
dramatiken har haft svårt att finna
vägen till nationalscenen, med undantag för plötsliga ryck för att
gottgöra tidigare försyndelser.
En nationalscen ska givetvis inte
ha någon politisk funktion, men
likaväl som den – likt andra teatrar – bör spegla den tid vari den
verkar, bör den också facettera den
samhällsgemenskap i vars tjänst
den trätt. Men det sociala dramat
har ingen röst på Dramaten. Vår
främste litteräre och dramatiske
samhällsreformator, Vilhelm Moberg, har under de senaste tio åren
företrätts en (l) gång, och då med
en pjäs som inte hör till hans samtidsdramatiska verk – Lea och
Rakel, L:a Scenen, 1957 – och
dessutom i en föreställning som
gjorde författaren grov orättvisa.
Samma med det internationella,
sociala och tidskritiska dramat.
Den mest graverande underlåtenhetssynden på Dramatens samvete
härvidlag är llert Brecht, det
»episka» dramats skapare, flera
gånger nämnd som nobelpristagare.
Adamov, Durrenmatt och Beckett
534
– de båda senare spelade t. o. m.
på Det Kongelige, vilken scen åtnjuter ett stadgat rykte för konservatism i pjäspolitiken – tre av
det moderna debattdramats mest
framträdande och på kontinenten
frekventerade namn har heller inte
givits rum på Dramatens spellista.
Vad den klassiska repertoaren
beträffar – vilken också hör till
en nationalscens främsta uppgifter
att värna och levandegöra – har
även den framförts för nyckfullt
och planlöst för att göras rättvisa.
En nationalscen har ju ändå en betydelsefull bildningsfunktion, att
föra den klassiska traditionen vidare.
Ny teatergiv i Stockholm.
Det instundande decenniet kommer att medföra stora och omvandlande händelser i Stockholms –
och landets – teaterliv. Efter de
gångna nio åren torde väl nu frå-
gan om ett chefsbyte på Dramaten
vara aktuell. Dramaten har från
Malmö stadsteater erövrat några
av topparna från dess ensemble
och den regissör – Ingmar Bergman – som varit med om att föra
fram Malmöteatern till en nyckelställning i svenskt teaterliv. Ska
Dramaten, när teatern nästa år efter vederbörlig inre konsolidering
åter slår upp dörrarna till sin stora
scen, nu med nya utomordentliga
krafter inom sina led, lyckas återerövra rangen av landets också i
konstnärlig mening ledande scen?
Eller ska Lars-Levi Lrestadius, den
trygge organisatören av Malmöteaterns oemotståndliga uppsving, vilken nästa år tillträder posten som
chef för Stockholms länge efterlängtade stadsteater på nytt kunna
göra nationalscenen kronan stridig?
Det knyter sig stora förväntningar till det nya teaterprojektet.
På kort tid har hr Lrestadius trummat ihop en ensemble med dekoratörer och regissörer, som både
ifråga om mångsidig sammansättning och intressanta artistpersonligheter ter sig ytterst lovande. Programplanerna är i den ringa mån
de tillkännagivits inte mindre tilltalande. Hr Lrestadius är i motsats
till hr Gierow positivt inställd till
den växlande repertoaren. Ett programsystem för vilket vår lyriska
nationalscen, Kungl. Operan, är en
god exponent. Liksom också de
flesta dramatiska nationalscener
Europa runt, utom vår egen –
detta till förfång för teaterkonst
och publik. Han säger sig ha goda
erfarenheter därav från Malmö och
har utlovat att också på sin nya
teater bedriva en modifierad repertoarteaterverksamhet, med det nationella dramat, samtidsdramat och
klassikerna som bas.
Kanske ska den nya stadsteatern
så småningom för oss kunna bliva
den andra och folkligare nationalscen som Frankrike fått genom sin
Theatre National Populaire, vilken
genom sin skicklige ledare Jean Vilar inte bara skapat en renässans
för det klassiska dramat, konstnärligt och publikt, utan också förankrat den aktuella samtidsdramatiken hos ständigt växande åskå-
darskaror med en ungdomligare
och bredare social struktur. Må-
hända ska pionjären Per Lindbergs
dröm om den stora folkteatern –
som »familjescenen» i Malmö faktiskt blivit för den skånska allmänheten – nu kunna gå i uppfyllelse
också för huvudstadens del.
Visst är att Dramaten – som
möjligen med undantag av Vasan,
numera är den enda dramatiska
scenen i Stockholm sedan privatteatrarna övergått till boulevardpjäser eller musikfarser och de
ambitiösa källarteatrarna endast
spelar sporadiskt – behöver inte
bara stimulerande konkurrens utan
också hjälp att avlasta och fördela
de påträngande uppgifterna från
en teater med mindre höga och specifika förpliktelser, som därför kan
bedriva en smidigare och mera
mångfacetterad programpolitik.
Teatern inpå livet.
Det nya spelåret inledde nationalscenen genom att ta upp till
repris Strindbergs Dödsdansen varmed våren kulminerade, inom parentes sagt en av de bästa Dramatensäsongerna på länge. Av de fyra
versioner av Dödsdansen jag sett
är Branners för Dramaten den utan
gensägelse lödigaste och mest djupsyftande. En lyhörd, märklig och
skakande föreställning som tömmer texten till botten och på nytt
ådagalägger att Strindberg är en,
535
tyvärr försummad, nationaltillgång, i vars pjäser Dramatens i det
realistiska dramat speciellt hemnmstadda ensemble kanske allra
häst kommer till sin rätt.
Branners utomordentliga regigrepp är att han, vardagsdramats
mästare, så att säga spelar Strindberg genom sin egen Tjechovstil
och därigenom åstadkommer en
förtätning och en dröjande mekanik, vilken kommer att tjäna både
som resonansbotten och sprängverkan i och mellan konfliktscenerna.
Inte mindre märklig är Lars Hansons prestation – en av hans skå-
despelarbanas stora – att i sin ålders höst, vilken å andra sidan fö-
refaller vara en brittsommar så
fylld av ungdomlig vitalitet och
medryckande spelglädje som den
är, så helt kunna frigöra sig från
de maner och specifika tonfall vilka
ibland hämmat hans scengestaltning, för att med en förnyelsens
ödmjuka självutplåning och en
nästan kuslig inlevelse i rollkaraktären, intill verklighetsförväxling
gestalta både demonen och människan, den blödande människan
hos fästningskaptenen Edgar. Det
fanns en exakthet och en precision
i varje gest, varje replik som tedde
sig nästan manisk, men just därför stod i så utomordentlig samklang med rollporträttet, vilket utöver personkarakteristiken samtidigt blev till ett stycke kulturhistoria.
Dramatens klassiker, det har blivit sekelslutsförfattarna – Ibsen,
536
Tjechov och Strindberg – vilka
väl enligt ordinär tideräkning brukar hänföras till kategorin Det moderna dramat. Dem har man spelat
förhållandevis ofta, fast för Strindbergs del inte nog ofta, och därmed- vilket är den naturliga följden av en tradition – skapat en
stil. Dem kan man, man gör dem
rättvisa och mer till ibland.
Dem vi i dagligt tal kallar teaterns klassiker – Shakespeare, Moliere, den klassiska komedin –
går man sämre iland med och försummar därför. Eller vice versa.
Utifrån sådana aspekter kan man
förstå om också inte acceptera teaterns inställning i färgstriden. Lättheten, gracen, den festliga och magnifika stilteaterföreställningen i
luftig och ädel inramning är inte
Dramatens kulör. Dess miljö är det
tunga, dova 1800-talet. En av teaterns regissörer har med underförstådd hänsyftning cyniskt dekreterat att salongen skall vara vulgär
— det är från scenen ljuset komJner.
Höstens vägande program har
varit baserade på sekelslutstrion
ovan, förankrade i det realistiska
dramat. Kontinuiteten StrindbergTjechov betonades än starkare genom att den senares Tre systrar,
detta oförlikneliga stycke scenisk
kammarmusik, följde på den förres
Dödsdansen, iscensatt av samme
regissör – Per-Axel Branner –
vars föreställning av samma pjäs
för tio år sedan på Nyan man
minns genom åren som en av de
stora händelserna Stockholms
teaterliv. Om minnets skimmer
idealiserar vill jag låta vara osagt,
men som då grep aldrig den nya
versionen på Dramatens Lilla Scen,
och den nådde knappast heller upp
till samma iscensättares förnämliga föreställning av Onkel Vanja
häromåret på samma scen.
Branner tycks denna gång velat
förnya sin Tjechovstil genom ökad
vardagsrealism och minskad, musikaliskt avstämd stilisering. Den det
outsagdas förtätade atmosfär som
ligger bl. a. i att rollerna bevarar en
hemlighetsfull oåtkomlighet och
själva spelet en irrationell dimension, den elegiska sötma med klang
av brusten visa som vi förknippar
just med Tre systrars halvaristokratiska ryska sekelskiftesvärld
av instängda känslor, fåfäng längtan och undergångsaningar – allt
detta så väsentliga för skådespelets
grundackord fanns inte där, om
också mycket annat. Exempelvis
ett förträffligt spel i de centrala
uppgifterna, men haltande insatser
i periferin – särskilt vanskligt i
detta renodlade ensemblestycke.
Gunn W ållgren, var strävare, bittrare nu än när hon spelade Masja
för tio år sedan – det gav henne
mindre klangregister, rollen mindre spännvidd. Anders Ek gav som
brodern Andrej en rörande och
mjukt konturerad bild av den nedsuttna idealiteten – fri från det
tremulerande patos och den grimaserande gestik som länge hämmat
hans aktion. Och den nykomna
Bibi Andersson gjorde med fin kontrastverkan en vackert ljusomstrå-
lad Irina, blodlöst bleknad i den
elegiska finalen.
Från Tjechov till det tredje av
Dramatens ess – det fjärde är naturligtvis O’Neill, hos vilken den
realistiska linjen kulminerar – Ibsen. Finns det någon överensstämmelse mellan den store pjäsbyggaren och den finstämde vardagsrealisten? Kanske ändå. Ibsen säger
själv att han är människoskildrare
och endast människoskildrare. Han
varnar mot att lägga in för mycket
i de ting som vållade uttolkarna
huvudbry och föreskriver att hans
stycken skall spelas med »enkelhet
og naturlighet men med bevegelse,
fart og liv og inre lidenskap, for
mine skuespill er skrevet med lidenskap». Idedramatiker vill han
inte tituleras.
Det där är nu något som inte
passar för Alf Sjöberg, som, med
alla sina förtjänster som genial
bilddiktare, i sina iscensättningar
gärna vill vara problemknäckare
och som alltid driver en tes –
djupt tänkt eller kanske djupt
känd – vilken dock inte alltid är
kongruent med textinnehållet.
Agne Beijers ord från en recension
av en Sjöbergsuppsättning av en
lbsenpjäs, att man känner skelettets kotor sticka fram i den schematiska upplinjeringen, har fortfarande en viss giltighet.
Rosmersholm på L:a Scenen, är
en ambitiös och mycket sevärd fö-
reställning som särskilt i de båda
537
första akterna bjuder på stor skå-
despelarkonst från den lysande
Dramatenkvartetten, Lars Hanson,
Gertrud Fridh, Holger Löwenadler
och Ulf Palme. Men genom att Sjö-
berg spelar ut sina kort för tydligt
och för tidigt, förtas spänningen
mellan rollgestalterna, dramat inne
i dramat punkteras och i de tvenne
sista akterna går luften ur föreställningen. Möjligen med undantag för uppgörelsescenen mellan
Rebekka och Johannes i sista akten, där Gertrud Fridhs naturliga,
nakna intensitet, sopade bort de tidigare alltför markerat ödestyngda
tonfallen. Kvar blir knappt ens
människorna, endast ritningarna.
Visst finns det fog att spela Ibsen
genom den antika tragedin med
de uppenbara anknytningspunkter
som därvidlag existerar, men att
så demonstrativt låta ödet bulta
– inte knacka – på dörren redan i de inledande takterna, för
att sen framgent låta höra av sig
med ideliga, kanske något mer
diskreta hostningar, det är att beröva publiken dess rättmätiga krav
på att få ryckas med av intrigens
och rollgestaltningarnas nervnät.
Inte mindre inadekvata var de på-
lagda psykoanalytiska determineringarna, knappast aktuella för Ibsen.
A Ileteater.
Det psykologiska vardagsdramat
som dominerar stockholmshösten
har sina förgreningar också till den
538
tillfälliga Dramatenfilialen Alle.
Folkhemsrealismens obestridde
hantverksmästare-hemmavidär Herbert Grevenius. Grevenii tre
enaktare under samlingstiteln Farväl till kärleken, varierar köttets
och andens hunger i spirituella och
eleganta arabesker till ett lätt elegiskt, sordinerat orkestertema över
en religiöst färgad offertanke. Tyvärr har iscensättaren, Stig Torsslow, inte helt genomfört iden med
sceniska metamorfoser genom att
ställa samma skådespelare i olika
rollkonstellationer mot varandra.
Vad man mindes bäst var Gertrud
Fridhs snärtigt lekfulla satani i
rollen som den självrådigt tänkande – och handlande författarhustrun.
Ock så kom då 19-åriga Shelagh
Delaney’s av en viss internationell
sensation och tvenne tidigare svenska premiärer föregångna debutpjäs, Doft av honung. Vardagsdramat i modern version, i neorealistiskt grått och svart, med tillsats
av den arga unga engelska fränheten och scenexpressiviteten, men
samtidigt med ett nytt, kvinnligt
mjukare, mera vardagsnära och
medmänskligare anslag, som man
knappast kunde undgå att reagera
inför. Mitt i de grellt melodramatiska partierna kunde tristessen
plötsligt blomma, det fanns stråk
av äkta och innerlig lyrik bland
tolvskillingspastischerna och de så-
rigt aggressiva vulgariteterna.
Man får vara regissören Mimi
Pollak tacksam för att hon tagit
så taktfullt och varsamt på detta
ömtåliga stoff. Här fanns inte
många plumpar i protokollet, men
väl en lyhördhet för stämningar
och en fastare instruktion som lovar gott. Som den unga flickan Jo
med de bittra erfarenheterna,
gjorde Catrin Westerlund en av
sina bästa och mest mogna roBinsatser, präglad av ett fint allvar,
med en avslipad, ledigare aktion
och utan de tidigare, skorrande patetiska tonfallen. Också Hans
Sundberg, som länge varit hänvisad till att göra krumelurer i periferin, var mycket till sin fördel i
Jeffs känsliga roll som den underdånige boyfrienden. Det stod ett
vackert ljus kring hans vädjande
gestalt och den feminina karaktä-
ren var endast lätt antydd, blev
aldrig lyte. Irma Christenson blev i
rollen som den sjaskiga modern Helen däremot alltför prononcerad,
alltför retorisk.
Som helhet en av Dramatens
bättre höstsäsonger med lödig dramatik och fin skådespelarkonst i
goda, ibland utmärkta föreställningar. Knappast en mycket varierad repertoar – men man spelar
ju alltid bäst på hemmaplan så att
säga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner