Print Friendly

Tankar kring sjökriget

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”!’.’, _••.
TANKAR I(RING SJÖKRIGET
DET har sagts, att det a~dra världskrigets historia ur sjömaktssynpunkt är tämligen enkel. En expansiv kontinental militärmakt
bredde 1940 ut sig med lavinartad fart över snart sagt alla angränsande landområden. Först vid havskusten i väster tvingades
armeerna göra en paus, som till att börja med föreföll att bli momentan. Förhoppningarna att kunna överbrygga motståndarens
sjömakt gäckades emellertid, och allt vidare framträngande
västerut förblev definitivt stoppat. I söder såg det länge gynnsammare ut för axeltrupperna. Tack vare goda militärgeografiska
förutsättningar samt total överlägsenhet till sjöss och i luften
lyckades de få ett hotande grepp i afrikanska kontinenten. Men
den allierade sjömakten drog till tumskruvarna allt hårdare utan
att låta sig avskräckas av det ettriga hotet från luften. Till sist
skapades på detta sätt förutsättningarna för axelns fördrivande
från Nordafrika. Sjömakten lade därefter ett absolut hinder i
vägen för varje tanke på förnyad expansion över Medelhavet. I
öster hejdades de tyska armeerna först i hjärtat av Ryssland, sedan den röda armen uppbjudit alla tillgängliga resurser. Tack
vare den allierade sjömakten hade de ryska miljonarmeerna kunnat förses med den materiel, som beredde vägen för de slutliga
framgångarna. Sedan dessutom slaget om Atlanten vunnits av de
allierade, kunde den uppladdning ske, som ledde till de allierades koncentriska anfall mot den av axelmakterna behärskade kontinenten.
Ur sjömaktssynpunkt är således det andra världskrigets historia
förvisso enkel. Den bestyrker århundradens erfarenheter. I längden kan ingen makt betvinga territorier på andra sidan haven
utan sjömakt. A andra sidan har den som behärskar sjövägarna
alla möjligheter att välja tid och rum för sina operationer. Vad
detta innehär har otvetydigt åskådliggjorts under dc sistförflutna
;\ren.
Är historien om sjömaktens inflytande på det andra världskriget alltså enkel, är detta dock ingalunda fallet i fråga om sjö-
krigets historia. Brittiska fackmän ha icke dragit sig för att
prägla beteckningen »historiens häftigaste sjökrig». Detta gäller
532
Tankar kring sjökriget
i lika hög grad i Atlanten och Medelhavet som i Stilla Havet. Det
gäller sjökriget ute på oceanerna såväl som i »the narrow waters»,
Engelska kanalen, Tyrrenska sjön etc. Samtidigt ha sjökrigets
former som aldrig förr stöpts om och anpassats efter detta krigs
speciella krav. Många gamla lärosatser ha knakat i fogarna och
teoretiska beräkningar ha ställts på huvudet. Men kvar står den
krigsavgörande betydelsen av att kunna behärska sjövägarna samtidigt som motståndaren i möjligaste mån förhindras att utnyttja
dem.
Det vore frestande att ur tillgängliga källor söka rätt på den
röda tråd, som betecknar utvecklingens väg. Bortsett från svå-
righeten att redan nu ur motsägande och obestyrkta uppgifter
skapa sig en klar bild av sjökrigets händelseförlopp skulle emellertid en sådan studie bli mycket omfattande. Även sjökriget har
nämligen i hög grad komplicerats och blivit en del av det totalitära kriget. Uppgifterna ha ökat i omfattning, vilket icke minst
tagit sig uttryck i mängden av specialfartyg av olika slag. Varje
handels- och fiskefartyg har också mer eller mindre intimt länkats in i örlogsflottornas verksamhetsområde. Här skall därför
endast några betecknande drag i sjökrigets nya skepnad belysas.
Man bör dock noga akta sig för att generalisera enskilda företeelser. Krigföringsmetoderna upprepa sig sällan från krig till krig.
Härtill äro förutsättningarna i allmänhet alltför olika.
Redan långt före krigsutbrottet voro fackmännen på det klara
med, att ett kommande sjökrig icke skulle innebära en upprepning
av det första världskrigets metoder. J utiandslagets linjetaktik
med stora samlade flottenheter beräknades icke komma till användning. Man väntade i stället en utpräglad grupptaktik med
små förband. Härutinnan ha fackmännen varit sannspådda. Detsamma har varit fallet, då man förmodade att sjöstridskrafternas
»arbetsuppgifter», såsom konvojering och renhållning till sjöss,
skulle skjutas fram på bekostnad av sjöslaget som enda medel att
nå det slutliga målet.
De vidlyftigaste diskussionerna före världskrigets utbrott grupperade sig emellertid kring flygstridskrafternas roll i det kommande sjökriget. Som så många gånger förr visar erfarenheten,
att sanningen ligger någonstädes mellan ytterlighetsriktningarna,
representerade den ena av dem, som förutspådde örlogsfartygens
definitiva utklassning, och den andra av dem, som i flygstridskrafterna endast sågo ett hjälpvapen, oförmöget att göra självständiga insatser av betydelse. Otvivelaktigt ha flygstridskraf- 533

Tankar kring sjökriget
terna spelat en mycket framträdande roll i sjökriget, såväl materiellt som operativt. Den största hänsyn måste tas till alla nya
vapen i sjökriget, icke minst dem, som flyget tagit i sin tjänst.
Uraktlåtenhet i detta avseende har betalats dyrt, särskilt i början
av kriget. A andra sidan har det visat sig, att en utjämning mellan medel och motmedel uppnåtts till och med i detta fallet. Även
i så trånga farvatten som Engelska kanalen och under ögonen på
motståndarens flygstridskrafter, kustartilleribatterier och lätta
sjöstridskrafter ha brittiska örlogsfartyg utan avbrott med framgång konvojerat livsviktiga sjötransporter. »Som ett experiment»,
skrev en engelsk korrespondent, »hopsamlades en konvoj på 18 fartyg, ledd av två jagare av Runt-klassen, och fick order att till
varje pris slå sig väg genom Dover-sundet. Jag medföljde denna
provkonvoj på jagaren Garth. Tyskarna satte in allt de hade till
sitt förfogande för att slå sönder konvojen. För första gången användes deras stora kustbatterier vid Cap Griz Nez och Calais. I
tre timmarbeskötode oss. Våg efter våg av tyska bombplan gick
till anfall. Men konvojen kom igenom. Vi hade visat att den
engelska flottan var herre också över Kanalens trånga farvatten.»
Av de fartyg, som konvojerats av den brittiska flottan, lära 99,6%
ha nått sina bestämmelseorter. Men utan biträde av skyddande
flygstridskrafter hade uppgiften icke kunnat lösas. Ständig och
intim samverkan mellan sjö- och flygstridskrafterna är en oavvislig fordran för framgångsrikt försvar till sjöss. När de slutliga
erfarenheterna från kriget en gång· kunna summeras, är det sannolikt att man kan finna en empirisk formel för arbetsfördelningen
mellan sjö- och flygstridskrafterna i sjökriget.
Det pågående kriget har även ställt sjökrigarna inför ganska
oväntade uppgifter. Så ha exempelvis de omfattande kraven på
direkt ingripande i lantkriget längs kustområdena skapat åtskilliga problem, vilka dock till synes kunnat tillfredsställande lösas.
Inom snart sagt samtliga krigsskådeplatser, utom den centrala
tysk-ryska fronten, ha sjöstridskrafter biträtt trupperna bl. a. genom artilleribeskjutning av fiendens ställningar. Vid flera för
krigsutvecklingen avgörande operationer ha sjöstridskrafternas
segerrika ingripande varit ett villkor för företagets genomförande.
Så har varit fallet vid de flesta större operationer i Stilla Oceanen.
I fråga om det europeiska kriget må som exempel anföras landstigningarna och operationerna mot Sicilien, Italien och öarna i
västra Medelhavet, den stora landstigningen på franska kanalkusten följd av landstigningen på Frankrikes medelhavskust samt
534
Tankar kring sjökriget
de senaste landstigningarna på grekiska halvön. Från tysk sida
utgör Norgeföretaget ett liknande exempel. Sjömannens ovilja
mot att gå i strid med kustbatterier och fort har måst övervinnas.
Framgångarna ha också varit påtagliga vid Genua och Tripolis
1941, vid Salerno och Trapani 1942, för att endast nämna några
mindre exempel.
Den enorma insats, som kan göras från havet, illustreras emellertid bäst av de allierades initialanfall mot Normandie. Trots att
tyskarna under loppet av fyra år fyllt Atlantvallen med »ointagliga» betongfästningar, trots att de bestyckats med tiotusentals
artilleripjäser av alla kalibrar, trots genialiska minfält, stängsel
av alla tänkbara konstruktioner, elektriska spärrar m. m., trots
ett icke föraktligt försvarsflyg och trots specialtränade besättningstrupper slogo sig de allierade igenom alla hinder. Det råder
intet tvivel om, att den brittiska sjökrigsledningen har rätt att
tillskriva sig en stor del av äran härför.
Det är icke möjligt att här ens ytligt beröra den brittiska flottans insatser vid denna operation. Några glimtar äro tillräckliga
för att illustrera dess storleksordning. Endast minsvepningen,
som av sekretesskäl måste utföras i sista minuten och under mörker i starka tidvattensströmmar, krävde hundratals båtar bemannade av 10,000 man. Transportorganisationen omfattade 4,000
fartyg och tusentals småbåtar. För landstigningen måste man
medföra stora mängder av pontoner, delar av flytande kajer, kranar, bojar o. d. En enda genomsnittsdivision fordrar sju transportfartyg om 10,000 ton vardera. Dess underhåll kräver 400 ton per
dag; en pansardivision fordrar det dubbla. Hela denna transportorganisation måste säkras för anfall från sjön och från luften.
Detta skedde både genom direkt skydd av örlogsfartyg och genom
kraftiga eskadrar i Kanalens båda mynningar.
Viktigast av allt var dock att slå hål på den mäktiga Atlantvallen. Det blev en stormeld från de anfallande fartygens artilleri,
som aldrig haft sin motsvarighet. 600 kanoner från 80 fartyg
slungade ut 2,000 ton granater var tionde minut. Mer än 70 pjäser
voro av 30,;; cm:s eller större kaliber, och enbart dessa sköto 140
ton i minuten. Slagskepp, monitorer och kryssare opererade ända
in på 6,000 m. från stränderna. Effekten från en enda av de deltagande kryssarna motsvarade ett helt artilleriregementes.
Denna stormeld tillsammans med Royal Air Force’s intensiva
bombanfall bröt upp porten för de allierades trupper. Så långt
fartygens skottvidd förmådde – väl upp mot 40 km. – knäcktes
535
Tankar kring sjökriget
sedan försvararnas motstånd framför de framträngande trupperna. Och när brohuvudet väl var säkrat gällde det att skydda
den enorma tillförseln av trup~r och materiel. Dessutom ha de
allierade sjöstridskrafterna även i fortsättningen effektivt bidragit till brytandet av det tyska motståndet längs franska, belgiska och holländska kusterna. Allt detta har också, bl. a. tack vare
god samverkan med flygstridskrafterna, kunnat ske utan nämnvärda förluster. Enligt brittiska uppgifter inskränkte de sig till
4 jagare, 3 minsvepare, 3 fregatter och några trålare. Det var dock
icke längesedan man förutspådde, att de större örlogsfartygen
voro på väg att förvisas till oceanernas vidder. I det fallet har utvecklingen således felbedömts. Det är tvärtom så, att intet tidigare krig kan uppvisa en intimare samverkan mellan sjö- och
lantstridskrafter än det nu pågående. I fråga om sjöstridskrafterna gäller detta alla fartygsslag utan undantag och innebär att
de i ovanligt hög grad opererat inpå fiendens kuster. Detta måste
betecknas som en betydelsefull lärdom för framtiden.
När de allierade med sjöstridskrafternas hjälp brutit sig väg
genom den »europeiska fästningens» yttermurar, övergår flottornas huvuduppgift till att säkra tillförsellinjerna. Några större
svårigheter kommer detta knappast att bereda dem. Vaksamheten kan dock icke tillåtas att slappna. Nya vapen kunna ännu
hållas i beredskap för att i desperata försök störa transporterna.
Intet tidigare krig har heller visat upp en sådan provkarta på
geniala förstörelseredskap av alla slag som det nuvarande.
Den avlastning, som de genomförda invasionsföretagen innebär
för sjöstridskrafterna, kommer dessutom sannolikt att leda till betydande förskjutningar av flottenheter till Fjärran östern. Mer
än annorstädes domineras krigföringen på västra halvklotet av
en intim samverkan mellan de tre försvarsgrenarna. Praktiskt
taget varje företag innebär en kombinerad operation. Häri ligger
också det mest karakteristiska i det andra världskrigets sjökrigföring. Detsamma kan, åtminstone i viss mån, sägas om lantkrigföringen.
De båda vapengrenarna ha emellertid icke blott närmat sig varandra; de ha också börjat tillämpa varandras metoder. Pansarvapnets slagenheter manövrera i land som flottenheter med utgångspunkt från välförsvarade baser, de s. k. motståndsområdena.
De skyddas av flygstridskrafter, röja minor i sin väg och göra
framstötar för spaning och rekognoscering. De upprätta tillfälliga
baser, sätta in flankstötar i motståndarens anfallskilar och utföra
536
Tankar kring sjökriget
raider. De åtföljas av minutläggarfordon, bryta ned motståndarens fasta försvarsanläggningar och etablera rörliga bataljer med
hans pansarförband. Likheten med sjökriget är slående.
Man frestas att spinna vidare på ett uttalande, som gjordes i en
tysk officiös handbok några år före krigsutbrottet: »Utan tvivel
skönjes redan i dag att, i motsats till 1914 års stela linjetaktik,
den moderna taktiska riktningen med ‘aufgelösten Gefecht’ – för
att använda ett lantkrigsuttryck – kommer att betydligt underlätta en aktiv krigföring. En utveckling, som till lands på 150 år
förde från den preussiske Fredriks glänsande slaglinjer till de
osynliga Schiitzengruppen under världskriget, synes därmed vara
i antågande för sjökrigföringen.»
Åven i nuvarande läge kan man dra en omisskännlig parallell
mellan metoderna för det rörliga kriget till lands och sjökriget.
Sjöförsvarets »motståndsområden», starkt försvarade baser, lämpade som uppehållsplatser och utgångspunkter för de rörliga
slagenheterna, utgöras i vårt land av de försvarade skärgårdsområdena. Försvaret av dessa motståndsområden tillkommer främst
kustartilleriförband och lokala sjöstridskrafter. Slagenheterna,
som skola spana, fånga upp fiendens raidstyrkor och utföra
flankstötar mot hans anfallsföretag, utgöras av kustflottans sjö-
gående förband. I en nära framtid tillkomma de under byggnad
varande två snabba kryssargrupperna. Parallellerna skulle kunna
föras vida längre, men de leda snabbt in i det för lekmannen allt
mindre njutbara fackområdet.
Man måste nämligen med beklagande konstatera, a tt den moderna krigföringen i fråga om såväl materiel som metoder alltmer
komplicerats. Fackmännen tyngas av den snabba utvecklingens
stora krav på nya, alltjämt stegrade ansträngningar, nya specialkunskaper och nya ideer. Samtidigt blir det svårare för lekmännen att hålla sig a jour med de väsentligaste problemen. De
tvingas att i allt större utsträckning lita på yrkesmännens bedö-
manden. Det gäller sålunda mer än någonsin att skapa ett hållbart förtroende mellan försvarets ledande män och landets civila
instanser, såväl statliga som industriella. Samverkan är det löseno~d. som måste stadfästas icke blott i fråga om försvarets trenne
grenar utan även i fråga om försvaret och landets övriga funk-•
tioner.
537
. ,-_·_.__
·’ . ‘-·~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner