Tankar kring programarbetet
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UNO MURRAY:
Tankar kring programarbetet
Direktör Uno Murray, sedan många år
verksam inom högerpartiet och en av
de huvudansvariga bakom 1946 års
högerprogram, ”Frihet och framsteg”,
diskuterar i denna artikel den lämpliga
presentationen av politiska program.
Förf hävdar bl a att det särskilt
för ett parti i opposition i första hand
måste vara angeläget att betona de
principiella aspekterna. Själva
programarbetet bör också till sin
karaktär mera vara en programrevision
än ett nyskapande. Det är förvånande,
betonar förf, ”att ett parti, som är
konservativt, praktiskt taget inte alls
begagnar sig av de värdefulla tillgångar
som ligger i tal och uttalanden av
föregångsmän och förutvarande partiledare. Man häpnar över hur mycket
vi försummar genom att inte utnyttja
den mångfald av briljanta inlägg
som gjorts exempelvis av Bagge,
Hjalmarson och Heckscher för att
teckna vår ideologi.”
Vid stämman i januari beslöt högerpartiet, numera moderata samlingspartiet,
att under 1969 slutföra sitt sedan flera
år tillbaka pågående programarbete.
Det är inte meningen att här gå in på
det blivande programmets innehåll, vilket var föremål för lång och livlig debatt. I stället skall vi med några ord
beröra några mera perifera men kanske
inte alldeles betydelselösa frågor om
programmets yttre gestaltning m m.
Principprogram och handlingsprogram
Från några håll föreslogs vid stämman,
att principprogrammet borde utformas
först och därefter handlingsprogrammet.
Framgångssättet kan diskuteras; det torde under programskrivningens gång vara svårt att hålla de båda momenten
isär. Men det ligger onekligen något i
tanken, att så bör ske vid den slutliga
utredningen av texten.
Vad vi än må tycka om de socialistiska partierna – vi svävar inte i tvivelsmål om hur de ser på det nuvarande
samhället och i vilken riktning de strä-
var för att omforma det i överensstämmelse med sina värderingar. Att de förslag den socialdemokratiska regeringen
ställer under debatt avser konkreta och
klart specificerade åtgärder är naturligt;
det är så ett parti måste handla, när det
har regeringsmakten. Men därmed blir
också oppositionen i viss grad bunden
till dessa initiativ. Den tvingas argumentera utifrån regeringens deklarerade målsättningar, och det blir väsentligen en
92
fråga om förslagens lämplighet mot den
bakgrunden.
Många gånger har vi emellertid önskat, att oppositionen lades mera på det
allmänna principiella plan, där ideerna
bryter sig i fråga om samhället i stort.
Vi vet, att det är här den stora vattendelaren går i svensk politik. Men även
under valrörelserna lägger de borgerliga
partierna gärna huvudvikt vid handlingsprogram, som består av långa, allt
omfattande kataloger med konkreta,
materiellt gestaltade krav om lagstiftning och anslag, som inte alltid kan inpassas i den politik regeringen från sina
utgångspunkter tänkt sig. Därför talar
huvudmotståndarna som regel förbi varandra. Det blir även mellan de borgerliga partierna lätt ett ”käbbel” om mer
eller mindre tekniskt betonade detaljer.
Samhällssynen och den allmänna grundinställning som får förmodas ligga i botten kommer i skymundan, i den mån
man inte friskt och ogenerat misstänkliggör varandra för mer eller mindre
skumma avsikter. Särskilt högerpartiet
har ständigt varit utsatt för detta.
För moderata samlingspartiet är det
därför av vikt, att stor omsorg läggs ner
på utarbetandet av de principiella
grundsatserna, vid redogörelsen för partiets verklighetsuppfattning och värderingar, ty det är mot den bakgrunden
som partiets insatser måste ses och bedömas. Idealet vore kanske att en sådan
redogörelse skedde i ett särskilt, för hela programmet gemensamt avsnitt, i ett
principprogram, fristående från handlingsprogrammet, så att målsättningen
och sammanhanget i partiets politik kom
till klarast möjliga uttryck.
Att det finns ett praktiskt behov härav torde vara obestridligt. Förtroendemännen ute i kommunerna har i sin
verksamhet ett mera begränsat intresse
för vad partiet enligt sitt handlingsprogram avser att utföra i riksdagen. Däremot behöver de stöd och ledning av
partiets grundläggande principer, bland
annat och inte minst när de utformar
sina, efter de speciella lokala förhållandena avpassade handlingsprogram. Och
för de aktivt medverkande i förbund
och föreningar liksom för partimedlemmarna med deras viktiga opinionsbildande och opinionsförmedlande funktioner skulle det vara av stort värde att
i ett samlat helt ha tillgång till just
principprogrammet, vilket identifierar
partiet och utgör dess raison d’&tre som
en självständig politisk faktor.
Uteslutet är inte, att frågan kan ses
även ur mera allmänna politiska aspekter. När det gäller samhällssyn och
grundprinciper, förefaller stora kretsar
av borgerligheten, oavsett partitillhörighet, stå varandra nära. När det skär sig
inom oppositionen, synes detta däremot,
som ovan antytts, bero på att tilläventyrs föreliggande skillnader i handlingsprogrammens specificerade förslag tillmäts oproportionerligt stor betydelse.
Man kan inte kompromissa om sina
grundläggande principer; går de inte att
förverkliga idag, kan det ske senare.
Men det är fullt legitimt att kompromissa om takten i och sättet för deras förverkligande. Den lilla reformen är ingalunda fienden till den stora, nota bene
om den går i ”rätt riktning” och överensstämmer med vad man åsyftar på
lång sikt. Medan principprogrammet står
fast finns det för det enskilda partiet
stort utrymme för ”compromise and barter”, när det gäller att i samverkan med
andra utforma den praktiska handlingslinjen i en aktuell situation. Den som för
tillfället kräver mycket kan nöja sig
med litet mindre, om parterna har samma mål. Men då måste man också vara
klart medveten om vad det senare innebär; man måste ha ett genomtänkt och
klart angivet principprogram.
Som förut antytts är principprogrammet till sin natur långsiktigt. Det kan
inte i väsentliga delar ändras alltför ofta, om partiet skall behålla anseende för
stadga och konsekvens. Däremot är
handlingsprogrammet starkt beroende av
de ständigt pågående förändringarna i
samhället och i den politiska situationen.
Det blir snabbt ”omodernt” och behöver
ofta ändras och kompletteras. Samverkan med andra partier kan, som ovan
antytts, kräva detta. Aven detta talar
för att de två ifrågavarande delarna av
praktiska skäl hålls isär vid partiprogrammets utformning.
Programmets källor
I en artikel i Svensk Tidskrift nr 9/
1968 uttryckte professor Anners uppfattningen, att det av högerpartiet 1946
antagna partiprogrammet inte tillräck- 93
ligt fullföljts i den interna idedebatten.
Han uppfattade det därpå följande programmet av 1956 som något nytt, som
ett avsteg i centrala delar från det föregående. Det är viktigt, att människor i
allmänhet denna gång inte tror, att det
är fråga om ett parti, som inte bara
bytt namn, utan som också fått ny karaktär och ett helt annat program än
förut. Det är skäl understryka vad Yngve Holmberg sade vid partistämman i
januari: ”De värderingar de ideer och
ideal, den syn på människan som vi har,
måste ju alltid ligga i botten för våra
politiska uppfattningar”.
Men denna anknytning till det förgångna innebär då, att förutvarande
program, i vad det gäller grundsatserna,
egentligen bör vara den viktigaste källan vid pågående programarbete. En del
kan tagas bort, annat läggas till och
kanske åtskilligt omformuleras. Ett programarbete bör till sin karaktär vara en
programrevision mera än ett nyskapande. Det har vidare många gånger förvånat, att ett parti, som är konservativt,
praktiskt taget inte alls begagnar sig av
de värdefulla tillgångar som ligger i tal
och uttalanden av föregångsmän och
förutvarande partiledare. Man häpnar
över hur mycket vi försummar genom
att inte utnyttja den mångfald av briljanta inlägg som gjorts exempelvis av
Bagge, Hjalmarson och Heckscher för
att teckna vår ideologi. En viktig källa
är slutligen också opinionen i partiets
egna led, alla de strömningar som markera brottningen mellan gammalt och
94
nytt och utformningen av morgondagens samhälle. Inte minst bör tankebanorna hos ungdomen – hos Ungdomsförbundet och Konservativa studentförbundet – tillmätas stor betydelse.
Detta leder tanken till den påtagliga
tendensen till splittring mellan generationerna. Tecken härpå skymtar då och
då även inom partierna. Ungdomen fö-
reträder, med sin mer eller mindre accentuerade känsla av frihet från det förgångna och med sin iver, den nya tid
som håller på att ta form. De medelålders och äldre generationerna, den
övervägande del av väljarna som står
mitt uppe i sin förvärvsverksamhet, är
mera känsliga för traditionens betydelse, för behovet av lugn och stabilitet i
utvecklingen; dessutom representerar de
kunskaper och erfarenheter som inte är
att förakta. För att undvika ryckighetens och inkonsekvensens Scylla samt
stagnationens Karybdis måste inom partiet ständigt en öppen och fördomsfri
dialog föras, ett befruktande samspel
äga rum för att främja mål, som i grund
och botten är gemensamma.
Programarbetet, en kontinuerlig
verksamhet
Aven om vi lyckas forma programmet
till ett fullödigt och adekvat uttryck för
vår uppfattning och våra ideer är de en
gång antagna grundsatserna och formuleringarna inte oberoende av de snabba
och omvälvande förändringar som samhället numera undergår; de måste ständigt prövas och ställas i belysning av
verkligheten. Detta sker givetvis i den
praktiska politiken men blir då lätt till
ställningstaganden in casu, varigenom
sammanhanget och konsekvensen kan
äventyras. Kanske behövs det därför en
sorts kontinuerlig bevakning genom en
stadigvarande kommitte, sammansatt så
att ideologiska, kulturella, rättsliga
och samhällsekonomiska aspekter beaktas och hänsyn tas till skilda åldersgruppers synpunkter. Genom s k ”hearings”
med experter skulle på den vägen material kunna samlas för bedömning av
verklighetsunderlaget för partiets politik. Verksamheten i sin helhet skulle
kunna bli en utgångspunkt för den idedebatt, som Anners efterlyste i sin artikel. Frågan om modifikationer i de ursprungligen fastlagda handlingslinjerna
för partiet skulle kunna ställas under
intern diskussion på saklig grund. Det
skulle med andra ord vara fråga om en
stadigvarande verksamhet med ändamål
att bevara följdriktigheten i en ofrånkomlig, ständigt pågående anpassningsprocess, och att förbereda den programrevlSlon som förr eller senare visar sig
nödvändig.
Tankar kring programarbetet
Direktör Uno Murray, sedan många år
verksam inom högerpartiet och en av
de huvudansvariga bakom 1946 års
högerprogram, ”Frihet och framsteg”,
diskuterar i denna artikel den lämpliga
presentationen av politiska program.
Förf hävdar bl a att det särskilt
för ett parti i opposition i första hand
måste vara angeläget att betona de
principiella aspekterna. Själva
programarbetet bör också till sin
karaktär mera vara en programrevision
än ett nyskapande. Det är förvånande,
betonar förf, ”att ett parti, som är
konservativt, praktiskt taget inte alls
begagnar sig av de värdefulla tillgångar
som ligger i tal och uttalanden av
föregångsmän och förutvarande partiledare. Man häpnar över hur mycket
vi försummar genom att inte utnyttja
den mångfald av briljanta inlägg
som gjorts exempelvis av Bagge,
Hjalmarson och Heckscher för att
teckna vår ideologi.”
Vid stämman i januari beslöt högerpartiet, numera moderata samlingspartiet,
att under 1969 slutföra sitt sedan flera
år tillbaka pågående programarbete.
Det är inte meningen att här gå in på
det blivande programmets innehåll, vilket var föremål för lång och livlig debatt. I stället skall vi med några ord
beröra några mera perifera men kanske
inte alldeles betydelselösa frågor om
programmets yttre gestaltning m m.
Principprogram och handlingsprogram
Från några håll föreslogs vid stämman,
att principprogrammet borde utformas
först och därefter handlingsprogrammet.
Framgångssättet kan diskuteras; det torde under programskrivningens gång vara svårt att hålla de båda momenten
isär. Men det ligger onekligen något i
tanken, att så bör ske vid den slutliga
utredningen av texten.
Vad vi än må tycka om de socialistiska partierna – vi svävar inte i tvivelsmål om hur de ser på det nuvarande
samhället och i vilken riktning de strä-
var för att omforma det i överensstämmelse med sina värderingar. Att de förslag den socialdemokratiska regeringen
ställer under debatt avser konkreta och
klart specificerade åtgärder är naturligt;
det är så ett parti måste handla, när det
har regeringsmakten. Men därmed blir
också oppositionen i viss grad bunden
till dessa initiativ. Den tvingas argumentera utifrån regeringens deklarerade målsättningar, och det blir väsentligen en
92
fråga om förslagens lämplighet mot den
bakgrunden.
Många gånger har vi emellertid önskat, att oppositionen lades mera på det
allmänna principiella plan, där ideerna
bryter sig i fråga om samhället i stort.
Vi vet, att det är här den stora vattendelaren går i svensk politik. Men även
under valrörelserna lägger de borgerliga
partierna gärna huvudvikt vid handlingsprogram, som består av långa, allt
omfattande kataloger med konkreta,
materiellt gestaltade krav om lagstiftning och anslag, som inte alltid kan inpassas i den politik regeringen från sina
utgångspunkter tänkt sig. Därför talar
huvudmotståndarna som regel förbi varandra. Det blir även mellan de borgerliga partierna lätt ett ”käbbel” om mer
eller mindre tekniskt betonade detaljer.
Samhällssynen och den allmänna grundinställning som får förmodas ligga i botten kommer i skymundan, i den mån
man inte friskt och ogenerat misstänkliggör varandra för mer eller mindre
skumma avsikter. Särskilt högerpartiet
har ständigt varit utsatt för detta.
För moderata samlingspartiet är det
därför av vikt, att stor omsorg läggs ner
på utarbetandet av de principiella
grundsatserna, vid redogörelsen för partiets verklighetsuppfattning och värderingar, ty det är mot den bakgrunden
som partiets insatser måste ses och bedömas. Idealet vore kanske att en sådan
redogörelse skedde i ett särskilt, för hela programmet gemensamt avsnitt, i ett
principprogram, fristående från handlingsprogrammet, så att målsättningen
och sammanhanget i partiets politik kom
till klarast möjliga uttryck.
Att det finns ett praktiskt behov härav torde vara obestridligt. Förtroendemännen ute i kommunerna har i sin
verksamhet ett mera begränsat intresse
för vad partiet enligt sitt handlingsprogram avser att utföra i riksdagen. Däremot behöver de stöd och ledning av
partiets grundläggande principer, bland
annat och inte minst när de utformar
sina, efter de speciella lokala förhållandena avpassade handlingsprogram. Och
för de aktivt medverkande i förbund
och föreningar liksom för partimedlemmarna med deras viktiga opinionsbildande och opinionsförmedlande funktioner skulle det vara av stort värde att
i ett samlat helt ha tillgång till just
principprogrammet, vilket identifierar
partiet och utgör dess raison d’&tre som
en självständig politisk faktor.
Uteslutet är inte, att frågan kan ses
även ur mera allmänna politiska aspekter. När det gäller samhällssyn och
grundprinciper, förefaller stora kretsar
av borgerligheten, oavsett partitillhörighet, stå varandra nära. När det skär sig
inom oppositionen, synes detta däremot,
som ovan antytts, bero på att tilläventyrs föreliggande skillnader i handlingsprogrammens specificerade förslag tillmäts oproportionerligt stor betydelse.
Man kan inte kompromissa om sina
grundläggande principer; går de inte att
förverkliga idag, kan det ske senare.
Men det är fullt legitimt att kompromissa om takten i och sättet för deras förverkligande. Den lilla reformen är ingalunda fienden till den stora, nota bene
om den går i ”rätt riktning” och överensstämmer med vad man åsyftar på
lång sikt. Medan principprogrammet står
fast finns det för det enskilda partiet
stort utrymme för ”compromise and barter”, när det gäller att i samverkan med
andra utforma den praktiska handlingslinjen i en aktuell situation. Den som för
tillfället kräver mycket kan nöja sig
med litet mindre, om parterna har samma mål. Men då måste man också vara
klart medveten om vad det senare innebär; man måste ha ett genomtänkt och
klart angivet principprogram.
Som förut antytts är principprogrammet till sin natur långsiktigt. Det kan
inte i väsentliga delar ändras alltför ofta, om partiet skall behålla anseende för
stadga och konsekvens. Däremot är
handlingsprogrammet starkt beroende av
de ständigt pågående förändringarna i
samhället och i den politiska situationen.
Det blir snabbt ”omodernt” och behöver
ofta ändras och kompletteras. Samverkan med andra partier kan, som ovan
antytts, kräva detta. Aven detta talar
för att de två ifrågavarande delarna av
praktiska skäl hålls isär vid partiprogrammets utformning.
Programmets källor
I en artikel i Svensk Tidskrift nr 9/
1968 uttryckte professor Anners uppfattningen, att det av högerpartiet 1946
antagna partiprogrammet inte tillräck- 93
ligt fullföljts i den interna idedebatten.
Han uppfattade det därpå följande programmet av 1956 som något nytt, som
ett avsteg i centrala delar från det föregående. Det är viktigt, att människor i
allmänhet denna gång inte tror, att det
är fråga om ett parti, som inte bara
bytt namn, utan som också fått ny karaktär och ett helt annat program än
förut. Det är skäl understryka vad Yngve Holmberg sade vid partistämman i
januari: ”De värderingar de ideer och
ideal, den syn på människan som vi har,
måste ju alltid ligga i botten för våra
politiska uppfattningar”.
Men denna anknytning till det förgångna innebär då, att förutvarande
program, i vad det gäller grundsatserna,
egentligen bör vara den viktigaste källan vid pågående programarbete. En del
kan tagas bort, annat läggas till och
kanske åtskilligt omformuleras. Ett programarbete bör till sin karaktär vara en
programrevision mera än ett nyskapande. Det har vidare många gånger förvånat, att ett parti, som är konservativt,
praktiskt taget inte alls begagnar sig av
de värdefulla tillgångar som ligger i tal
och uttalanden av föregångsmän och
förutvarande partiledare. Man häpnar
över hur mycket vi försummar genom
att inte utnyttja den mångfald av briljanta inlägg som gjorts exempelvis av
Bagge, Hjalmarson och Heckscher för
att teckna vår ideologi. En viktig källa
är slutligen också opinionen i partiets
egna led, alla de strömningar som markera brottningen mellan gammalt och
94
nytt och utformningen av morgondagens samhälle. Inte minst bör tankebanorna hos ungdomen – hos Ungdomsförbundet och Konservativa studentförbundet – tillmätas stor betydelse.
Detta leder tanken till den påtagliga
tendensen till splittring mellan generationerna. Tecken härpå skymtar då och
då även inom partierna. Ungdomen fö-
reträder, med sin mer eller mindre accentuerade känsla av frihet från det förgångna och med sin iver, den nya tid
som håller på att ta form. De medelålders och äldre generationerna, den
övervägande del av väljarna som står
mitt uppe i sin förvärvsverksamhet, är
mera känsliga för traditionens betydelse, för behovet av lugn och stabilitet i
utvecklingen; dessutom representerar de
kunskaper och erfarenheter som inte är
att förakta. För att undvika ryckighetens och inkonsekvensens Scylla samt
stagnationens Karybdis måste inom partiet ständigt en öppen och fördomsfri
dialog föras, ett befruktande samspel
äga rum för att främja mål, som i grund
och botten är gemensamma.
Programarbetet, en kontinuerlig
verksamhet
Aven om vi lyckas forma programmet
till ett fullödigt och adekvat uttryck för
vår uppfattning och våra ideer är de en
gång antagna grundsatserna och formuleringarna inte oberoende av de snabba
och omvälvande förändringar som samhället numera undergår; de måste ständigt prövas och ställas i belysning av
verkligheten. Detta sker givetvis i den
praktiska politiken men blir då lätt till
ställningstaganden in casu, varigenom
sammanhanget och konsekvensen kan
äventyras. Kanske behövs det därför en
sorts kontinuerlig bevakning genom en
stadigvarande kommitte, sammansatt så
att ideologiska, kulturella, rättsliga
och samhällsekonomiska aspekter beaktas och hänsyn tas till skilda åldersgruppers synpunkter. Genom s k ”hearings”
med experter skulle på den vägen material kunna samlas för bedömning av
verklighetsunderlaget för partiets politik. Verksamheten i sin helhet skulle
kunna bli en utgångspunkt för den idedebatt, som Anners efterlyste i sin artikel. Frågan om modifikationer i de ursprungligen fastlagda handlingslinjerna
för partiet skulle kunna ställas under
intern diskussion på saklig grund. Det
skulle med andra ord vara fråga om en
stadigvarande verksamhet med ändamål
att bevara följdriktigheten i en ofrånkomlig, ständigt pågående anpassningsprocess, och att förbereda den programrevlSlon som förr eller senare visar sig
nödvändig.