Print Friendly

Talleyrand i Wien

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TALLEYRAND I WIEN
ETT BLAD UR DEN DIPLOMATISKA
TAKTIKENS HISTORIA
Av minister G. A. GRIPENBERG, Stockholm
I SIN trevligt skrivna och översiktliga biografi av Talleyrand framhåller Duff Cooper, att om någonsin en lärobok för diplomater skulle
skrivas, borde i denna beredas en framträdande plats åt de instruktioner den franske utrikesministern utarbetade för sin politik vid
Wienkongressen. Det vore väl ännu riktigare att säga, att varje
handbok i diplomatisk eller, om man så vill, i förhandlingens teknik
borde fördjupa sig i Talleyrands uppträdande, i hans uttalanden och
åtgöranden vid det stora möte i den österrikiska huvudstaden, där
Europa reorganiserades efter revolutionens och de napoleonska krigens stormar och omvälvningar.
Talleyrands politik i Wien och de resultat han uppnådde, kan naturligtvis värdesättas på olika sätt. Chateaubriand, som ständigt och
ofta utan skäl kritiserade Talleyrand, har med bitterhet betonat, att
dennes förhandlingar lämnade Frankrike utan naturliga gränser.
Detta land, säger han, hade tidigare skyddats icke endast av en ring
av fästningar, utan även av de oavhängiga tyska staterna vid Rhen.
För att komma till den franska gränsen måste man antingen invadera
dessa länder eller också på förhandlingsvägen tilltvinga sig genommarsch. Ty det väglösa Schweiz var neutralt och fritt och Pyreneerna, som ej kunde forceras, vaktades av de spanska Bourbon’erna.
Genom Talleyrands politik, betonar Chateaubriand, förlorade Frankrike vad Ludvig XIV:s verk och Napoleons segrar hade skänkt det.
I och för sig var väl Chateaubriand’s kritik av »ces revoltants
traites de Vienne» sakligt berättigad. Talleyrand kunde icke förhindra, att det tidigare franska Rhenlandet genom Napoleons nederlag gick förlorat och att -vad värre var- Preussen etablerade sig
på den vänstra Rhenstranden, på kort avstånd från Metz och Strassburg. Han kunde icke förhindra, att Polen gick under och att Sachsen
styckades. Men man bör inte glömma det läge, i vilket Frankrike
befann sig vid Wienkongressens början eller den börda av misstänksamhet, fientlighet och hat det hade att bära och man bör ej förbise,
att Talleyrand likväl lyckades ställa så till, att Sachsen icke inför- 133
•’
..:. ·.
G. A. Gripenberg
livades med Preussen, som i sådant fall hade blivit Tysklands enväldige herre. Märkligast av allt var likväl, att det slagna Frankrike,
som det segrande Europa velat göra maktlöst och isolerat, tack vare
Talleyrands diplomatiska konst efter endast några dagar skaffade sig
säte och stämma vid makternas rådsbord, att det blott ett par må-
nader senare erkändes som i allo jämbördigt med sina besegrare och
att det strax därpå, den 3 januari 1815, med England och Österrike
ingick en formlig allians.
Utgångsläget.
Då Talleyrand den 23 september 1814 anlände till Wien, var situationen i korthet denna:
Genom de avsiktligt vagt formulerade fördragen i Kalisch, Reichenbach och Toeplitz, vilka Ryssland, Österrike och Preussen år 1813
ingått, hade dessa makter överenskommit, att deras besittningar
skulle återställas till vad de varit före 1806 och att Rhenkonfederationen liksom alla Napoleons övriga statsbildningar på andra sidan
Rhen eller Alperna skulle upplösas. Ryssland krävde för sin del
hertigdömet Warschau jämte större delen – alltså även den preussiska och österrikiska – av Polen, men var villigt att härför kompensera Preussen genom att låta detta rike med sig införliva Sachsen.
Därigenom skulle också Preussen knytas fastare vid Ryssland. Österrike hade emellertid icke kunnat förmå sig att definitivt bifalla till
att Polen överlämnades till Ryssland, trots att kejsar Alexander lockade med kompensation i Italien, varför de tre makterna i Toeplitz
i september 1813 – enligt det hävdvunna sättet att uppskjuta avgörandet av kvistiga internationella frågor – överenskommit, att
hertigdömet Warschans öde senare skulle göra till föremål för ett
vänskapligt arrangemang.
Genom fördraget i Chaumont av den l mars 1814 hade England,
Preussen, Ryssland och Österrike ingått en offensiv och defensiv
allians i syfte att fortsätta kriget mot Napoleon tills Holland befriats och utvidgats, ett federativt Tyskland skapats liksom ett oavhängigt Schweiz, ett av Bourbon’erna regerat, fritt Spanien och de
italienska staterna ånyo konstituerats. Dessutom hade de överenskommit, att Frankrike skulle förmås – med våld, om så krävdes –
acceptera alla deras territoriella dispositioner. Tre månader senare
eller den 30 maj hade också Frankrike tvungits i en hemlig artikel
i fredsfördraget i Paris förklara sig komma att godkänna de allierades distribution av de erövrade eller evakuerade områdena, vilka
skulle fördelas utan att denna makts åsikter ens inhämtades. Ytterligare hade i Paris beslutits, att alla de i kriget deltagande makterna
inom två månader skulle mötas till en kongress i ·wien, vilken skulle
utarbeta de arrangemang, som borde komplettera fördraget i Paris
– men utarbetas enligt principer fastställda av segermakterna ensamt.
134
Talleyrand i Wien
Slutligen var Frankrike ockuperat av de allierade, som också besatt de länder, vilkas öde skulle avgöras vid kongressen: så gott som
hela Polen var i ryssarnas händer, vilka även administrerade Sachsen, engelska trupper var förlagda i Holland, och österrikiska styrkor
rådde om Italien med undantag av De Båda Sicilierna.
De allierade makterna – och främst de s. k. Fyra Stora eller England, Preussen, Hyssland och Österrike, ty de övriga, Danmark, Portugal, Spanien, Sverige, de italienska och tyska staterna, hade helt
skjutits i bakgrunden – uppvisade alltså en fasad av vänskap, enighet och beslutsamhet. Bakom fasaden såg det emellertid icke lika
bra ut. Österrike ville, som sagt, icke tillåta Ryssland att utsträcka
sitt välde ända till Oder, vilket skulle bli följden av att Kejsar Alexanders polska planer förverkligades, och ej heller var det med om, att
Preussen skulle få utvidga sig på Sachsens bekostnad. Den engelske
utrikesministern Castlereagh såg gärna som en motvikt mot Ryssland ett starkt Polen, men detta land kunde bli starkt, endast om det
återvunne de provinser Preussen och Österrike bemäktigat sig, vilket
i sin tur skulle kräva kompensation åt dessa länder. Med hänsyn till
Preussen var Castlereagh visserligen villig medge lämplig ersättning
på Sachsens bekostnad, ty han ansåg Europas, d. v. s. Englands, intressen kräva, att vid Rhen byggdes en stark barriär mot Frankrike.
Men då Metternich ej var beredd avstå en tumsbredd österrikiskt
område, erbjöd det polska problemet utomordentliga svårigheter, i
synnerhet som den preussiske konungen framför allt strävade efter
att bli herre över Saehsen.
Sålunda förefanns redan innan kongressen sammanträdde ett latent
motsatsförhållande mellan de Fyra Stora: å ena sidan Preussen och
Ryssland, å den andra England och Österrike. Men De Fyra fruktade
också Frankrike och var beslutna att en gång för alla radikalt begränsa dess makt och inflytande. Om denna splittring var Talleyrand
naturligtvis medveten, och under de två dagar han i slutet av Augusti
i Paris sammanträffat med Castlereagh hade han sett tillräckligt av
dennes bekymmer för att – alldeles frånsett sina personliga sympatier- som sitt mål uppställa ett närmande till England, vilket tycktes
kunna köpas billigare än ett samförstånd med Ryssland. Efter kejsar
Alexanders besök i London i början av juni hade också temperaturen
i de engelsk-ryska förbindelserna märkbart svalnat, men likväl drog
sig Castlereagh för att fatta Talleyrands med iver utsträckta hand –
icke endast av det skälet, att en sådan politik hade varit i strid med
alla de allierades inbördes överenskommelser, utan också emedan han
fruktade, att dessa i sådant fall skulle kunna sammansluta sig mot
England.
Talleyrands medarbetm·e.
Till sina följeslagare och meddelegerade vid kongressen hade Talleyrand utsett hertig Dalberg, greve Alexis de Noailles och markis
de La Tour-du Pin-Gouvernet. Deras uppgifter hade han med
135
•’
G. A. Gripenberg
sin raljanta överlägsenhet definierat sålunda: »Jag tar med mig Dalberg för att sprida de hemligheter jag vill att alla skall känna till,
Noailles är Marsans handgångne man; det är bättre att bevakas av
en agent, som jag själv valt. La Tour-du Pin kan underteckna passen.»
Dessa herrar var således medlemmar av den franska delegationen,
men för det egentliga kansliarbetet hade Talleyrand anställt »den
trogne och skicklige, tystlåtne greve de La Besnadiere», med villren
han samarbetat i över tio år och som han ansåg vara en av det franska
utrikesministeriets mest framstående män. Talleyrand var själv icke
någon vän av det idoga skrivbordsarbetet och en av hans favoritmaximer inskärpte, att en chef aldrig bör befatta sig med vad en
underordnad kan utföra för honom. »Man bör låta dem arbeta som
arbeta», brukade han säga, »då har dygnet mera än 24 timmar». Han
skrev endast sällan de brev och noter han undertecknade; hans metod
var att ge sina tjänstemän en allmän ide om vad de skulle skriva,
men stundom underkastade han sig likväl mödan av att själv formulera viktigare uttalanden.
Emmerich Joseph von Dalberg, som varit badensiskt sändebud i
Paris, hade blott fyra år tidigare trätt i fransk tjänst och hade av
Napoleon, vilken han visserligen hjärtligt avskydde, tilldelats hertigtiteln. Av samtida beskrives han som elegant, begåvad, lättsinnig,
intrigör, konspiratör, principlös, slösaktig, högfärdig, falsk och genomkorrumperad »såsom de blaserade sysslolöse äro, vilka demoraliserats av ledsnad och societetsliv». För Talleyrand var han emellertid värdefull på grund av att han såväl i Tyskland som Österrike
ägde utgrenade släktförbindelser, vilka kunde utnyttjas för att införskaffa upplysningar, sprida uppgifter, påverka stämningen och värva
bundsförvanter.
Men Talleyrand tänkte också på önskvärdheten att med alla medel
söka skaffa Frankrili:e good will vid kongressen, på att vid denna
skapa en atmosfär av sympati och intresse, som skulle kunna underlätta hans verksamhet. Vid moderna internationella politiska kongresser plägar de delegerade anförtro denna uppgift åt journalisterna,
men det var då andra tider.
»Det var nödvändigt», skrev Talleyrand, »att göra den franska
ambassaden populär inom den högre societeten» – ty hos dessa samhällsklasser fanns det politiska inflytandet. För att vinna sympatier
inom denna värld krävdes framför allt – resonerade han, och säkerligen icke med orätt- god mat och kvinnlig charme. Han medförde
därför till Wien icke blott sin vida berömde kock den »genialiske»
Careme, utan också sin niece grevinnan Edmond de Perigord, dotter
till hans vänninna prinsessan av Sagan, som skulle fylla värdinnans
plikter i hans hus. Hon var 21 år, liten, mager, sjuklig, men begåvad
med stora mörka ögon, en mindre vanlig, livlig intelligens, ett varmt
hjärta, en »haute culture» och en oemotståndlig, ungdomlig charme.
Hon skulle sedermera under de 24 återstående åren av Talleyands liv
bli hans oskiljaktiga följeslagare. I ‘Vien väckte hon uppseende genom
sina talanger för dans och sällskapsspektakeL Den ryske kejsaren
komplimenterade henne också för hennes mondäna framgångar, vilket,
136
Talleyrand i Wien
skrev Talleyrand till hennes mor, var »viktigt när man eftersträvar
Frankrikes bästa».
Recognosceringen.
Vid sin ankomst till Wien tog Talleyrand in i det av honom förhyrda Kaunitz’ska Palatset, där Prins Eug{me av Savoyen hade dött.
Att han fick bo i detta hus tycktes honom ett gott omen för att han
skulle lyckas, ty furst Kaunitz hade år 1756 försonat huset Habsburg
med Bourbon’erna. Men det var säkert mera praktiska synpunkter,
som hade väglett honom vid letandet efter en lämplig byggnad, ty
redan i medlet av oktober klagar polisrådet Josef von Schmidt över,
att huset till sin »fysiska beskaffenhet» liknade en fästning vars garnison utgjordes av endast för Talleyrand pålitliga personer. Detta försvårade i högsta grad allt spionerande på fransmännens förehavanden och dokument.
Fursten kastade sig omedelbart in i det arbete, som väntade honom.
Redan dagen efter sin ankomst vidtog han med sina besök hos de
andra delegerade och de i Wien ackrediterade diplomaterna. Han
fann, att stämningen var starkt fientlig mot Frankrike och dess representanter. Man ville helst undvika all beröring med dem. »Fransmännen blir överallt illa emottagna», klagade Dalberg i brev till sin
hustru. »Tacka Gud, att Ni inte kommit hit.» Diplomaterna förklarade
också för Talleyrand, att han kunde skatta sig lycklig, om man skulle
tillåta honom att ge sitt samtycke till de beslut, som fattades av de
andra makternas ambassadörer.
I Wien representerade Talleyrand alltså Europas tidigare och nu i
grund slagna fiende, men från och med sin ankomst ådagalade han
en personlig säkerhet, pondus och överlägsenhet, som närmast skulle
ha anstått en segerherre.
Redan den 28 september, alltså endast fem dagar efter den franska
delegationens ankomst till Wien, rapporterade en österrikisk polisagent till sin chef baron von Hager, att då Talleyrand samma dag i
sällskap med La Tour-du Pin uppvaktat ärkehertigarna, hade fransmännens högmodiga och överlägsna uppträdande väckt en otrevlig
uppmärksamhet. »Denna oväntade hållning har till den grad förbittrat allmänheten, att t. o. m. några lakejer på ett värdshus öppet beklagat sig däröver.» I ett brev till kung Ludvig XVIII av den 29 september betonade också Talleyrand själv, att han »i en situation, där
det är lika nödvändigt att undvika häftighet som indolens» bemödar
sig om ett lugnt och framför allt värdigt uppträdande. Den franske
delegaten, som tjänat och övergivit så många herrar – konungadö-
met, revolutionen, Napoleon – led sannerligen icke av någon känsla
av underlägsenhet, icke ens då han i en fientlig omgivning mottogs
med misstroende, kyla och illa dold fientlighet. Men hos honom var
allt genomtänkt- kläder, hållning, rörelser och ord, ja t. o. m. hans
berömda bons mots, som ej alls alltid var stundens ingivelse, utan
frukten av studier och eftertanke, där de ej var rena plagiat. Vilken
vikt han fäste vid gesten och kroppställningen framgår bl. a. av några
137
•’
l …~ ·.
G. A. Gripenberg
anteckningar, som man fann efter hans död. »Vissa av kroppens ställningar», skriver han, »har sitt ursprung i själens attityder; de är ett
uttryck för dessa. Liksom handlingens språk, liksom det talade ordet,
är också hållningen ett språk.» Visserligen, tillägger han, är den »det
mest begränsade» av de tre språken, men också »det enklaste» och
»mest exakta.» Och vidare: »I koungarnas palats, i folkrepresentationernas sessionsrum är det icke tronen, det är icke presidiestolen,
som bäst ådagalägger konungarnas majestät, talmännens värdighet,
det är deras hållning.»
I själva verket var det ett sällsamt skådespel: det besegrade Frankrikes representant dominerade sin omgivning. Den långa, lätt framåtböjda, eleganta, överdådigt klädda, parfymerade gestalten med sin
släpande, haltande gång, sitt stela, avvisande ansiktsuttryck, sitt ironiska leende, sina lugna, halvslutna ögon, sin knappa, men alltid älskvärda konversation, sin snabba och träffsäkra replik, sin nedlåtande,
beskyddande artighet, sina avmätta, långsamma gester gjorde intrycket av en man, som alltid var säker på sig själv, som visste vad
han ville och som icke ett ögonblick tvivlade på riktigheten av den
uppfattning han uttryckte. I all den misstänksamhet, osäkerhet, fruktan och rådvillhet, som karateriserade så många av de övriga delegerade, ådagalade den franske representanten balans, kraft och målmedvetenhet, kunskap och eftertanke, som väckte respekt för hans
personlighet och möjligheter, tilltro till hans omdöme och kanske rent
av sympati.
Han var heller aldrig svarslös. När det i ett sällskap blev fråga
om, att Talleyrand år 1805 uppehållit sig i Wien som den segerrike
Napoleons representant, anmärkte en av damerna: »Ni har en gång
tidigare varit här, mon Prince.» Men han svarade endast: »Jag har
gjort mitt bästa för att glömma det.» Alla till honom riktade sarkastiska och kritiska uttalanden var som vatten på gåsen. Då Talleyrand en dag för prins de Ligne beklagade sig över ~yssarnas framgångar vid konferensen, anmäldes en rysk generals besök. I Lignes
närvaro tog Talleyrand emot generalen och utbredde sig genast i lovord över den ryska politiken. När ryssen gått, anmärkte Ligne: »Mon
cher, Ni måste medge, att Ni är en verklig Tartuffe», till vilket Talleyrand oberörd svarade: »Jag kan säga vad som helst, eftersom Ni
likväl anser mig vara en gammal pratmakare.» Och då man en gång
frågade honom, vad han gjorde mellan de allierades övergång av
Rhen och Napoleons abdikation, svarade han med avväpnande självironi: »Jag haltade.»
Flera av Talleyrands samtida har betonat hans naturlighet och enkelhet i uppträdandet men också den imponerande värdighet, som
utmärkte den sextioårige äventyraren – ty då Wienkongressen sammanträdde var han ej äldre än så. Han markerade alltid en kylig
noli-me-tangere-attityd, en isolering, ett avstånd mellan sig själv och
omgivningen, som icke undgick att göra intryck. »Jag har varit
minister under Direktoriet», sade han en gång, »alla revolutionens
järnbeslagna stövlar har stegat genom mitt rum, men ingen har nå-
gonsin hittat på att vara familjär med mig.» Man tror det gärna.
138
.-
Talleyrand i Wien
Denna säkra värdighet i det yttre uppträdandet synes aldrig ha
övergivit honom – icke ens i de mest komprometterande situationer.
Bankiren Jean-Gabriel Eynard, som i Wien representerade republiken
Geneve, har sålunda i sin dagbok för den 7 oktober 1814 antecknat
följande om ett sammanträffande med den franske utrikesministern:
»Vi kommer från M. de Talleyrand, som beviljat oss företräde kl. 12.
Denne minister tycktes fortfarande ligga till sängs, ty man ville inte
låta oss gå upp till honom och i det ögonblick vi steg in i den första
salongen, såg vi en ung ‘poulette’ skynda ut ur hans rum; hon syntes
vara endast halvklädd. – – – Efter trekvart timmes väntan inträdde äntligen ministern; han bar alla sina ordnar och var iförd
ambassadörs dräkt.»
Talleyrands besök hos de övriga delegerade och de till Wien anlända
diplomaterna föranledde dessa att i sin tur avlägga visit hos honom,
och det dröjde ej länge, innan hans hus blev en medelpunkt för den
politiska och mondäna världen. Alla lockades dit- av hans ställning
som en mångårig centralfigur i den europeiska diplomatien, av hans
rykte för oöverträffad lyx, intelligens och slagfärdighet, av M. Caremes kulinariska konst och av han nieces eleganta charme.
Under alla dessa besök och samtal inhämtade Talleyrand mycket,
han skaffade sig värdefulla bekantskaper, han suggererade sina interlokutörer till åsikter och åtgärder, och han orienterade sig snabbt i
situationen. Sålunda kunde han redan två dagar efter sin ankomst
skriva till konungen: »I Wien tala de delegerade varken förnuftets
eller måttfullhetens språk.»
Han var den kalle, fördomsfrie betraktaren av skeendet, som varken
lät imponera på sig eller kunde entusiasmeras. Diplomaterna, brukade han säga, förargar sig aldrig, de gör bara anteckningar. Han
betraktade de moraliska principerna endast som instrument i den
diplomatiska verksamheten, och emedan han själv, när det så passade,
förde dem på läpparna, kände han sig inte det ringaste imponerad,
när andra högtidligt proklamerade dem. För honom var politiken
och diplomatiken en rent pragmatisk konst.
.Attacken.
Då Talleyrand den 23 september anlände till Wien, hade de övriga
stormakternas representanter redan under flera dagar varit där församlade. De hade sinsemellan sammanträtt till upprepade överläggningar för att fastställa riktlinjerna för sin politik vid kongressen.
Framför allt ville de ensamma besluta om Europas nygestaltning.
Italiens, Polens och Tysklands angelägenheter skulle de avgöra utan
att Frankrike ens finge göra sin röst hörd, ty denna makts politiska
inflytande måste en gång för alla krossas. Den franska delegationens
uppgift skulle inskränkas till att endast ta del av och godkänna deras
beslut. Ånnu dagen innan Talleyrands ankomst hade man diskuterat
huru detta lämpligen skulle genomföras. Därtill hade – såsom redan
framhållits – Frankrike också i en hemlig artikel av Parisfreden
139
•’
f
G. A. Gripenberg
tvungits samtycka, men denna artikel hade icke bekantgjorts för de
mindre allierade lika litet som för någon annan av de stater, som
sänt representanter till Wien i tron, att även de skulle få göra sina
åsikter gällande då det nya Europa skapades. På denna punkt yppade sig emellertid den första allvarliga svårigheten, föranledd av
makternas inbördes misstänksamhet och stridiga intressen. Castlereagh, som icke litade på Metternich och fruktade, att Österrike vid
tillfälle skulle ansluta sig till det rysk-preussiska blocket – och som
väl också tänkte på den parlamentariska hemmaopinion han icke
kunde negligera – ville försäkra sig om en motvikt mot en dylik
kombination och föreslog därför, att Frankrike – eventuellt också
Portugal, Spanien och Sverige – skulle få deltaga i ledningen av
kongressen. I varje fall yrkade han, att de sex makterna »av första
klass» – Österrike, Ryssland, Preussen, Storbritannien, Frankrike
och Spanien – skulle utarbeta en plan för den europeiska nyordningen, som skulle föreläggas de övriga delegerade. Därigenom, sade
han, skulle kongressens medlemmar genast behandlas med tillbörlig
respekt, vilket skulle bidraga till att stabilisera Europa, men de fyra
allierade skulle likväl kunna hålla makten i sina händer och genomdriva sina önskemål. På detta sätt skulle de, utan att öppet skjuta
de andra makterna åt sidan, skaffa sig dessas godkännande av vad
de vore beslutna att i varje händelse genomdriva. Preussen ville icke
gå in på detta förslag, och efter mycket diskuterande kom man fram
till en kompromisslösning, enligt vilken de Fyra Stora ensamma
skulle besluta i alla territoriella frågor, men de fem tyska makterna
om den Tyska Federationen och de Sex Stora (alltså inklusive Frankrike och Spanien) om arrangemangen för den formella kongressen.
Beslutet om de Fyra Storas roll skulle antecknas i ett särskilt protokoll, vilket först skulle meddelas Frankrike och Spanien och senare
även de andra makterna.
Tre dagar efter det man enats om denna kompromiss anlände Talleyrand till Wien.
Han höll god min i det elaka spelet. Han visste, att man tillämnade
honom en ren statistroll, men han sade ingenting. Under sina besok
hos de allierades representanter lät han dem icke ens förstå, att han
hade vetskap om deras planer. Han insövde dem i säkerhet, han
antydde att han kanske ej skulle stanna länge i Wien, och de anade
icke, att han var fast besluten att icke alls förhålla sig så passiv, som
man tänkt sig. Men så mycket verksammare var han bland de mindre
makternas företrädare. För dem beklagade han sig energiskt över
den ställning de Fyra Stora ville bereda dem, och han lyckades snart
ingiva dem tron, att de i Frankrike – som för egen del ej efterstriivade någonting – skulle finna en vän och ett stöd. Krigskonstens
teoretiker uppställer för den strategiska reserven en tvåfaldig uppgift: att förlänga och förnya kampen och att brukas i oförutsedda fall.
Det var denna reserv Talleyrand sålunda skaffade sig.
För honom gällde del framför allt – så fattade han sin uppgift –
att bryta den isolering, i vilken De Fyra ville hålla Frankrike och
således att på ett eller annat sätt tränga sig in i deras grupp genom
140
Talleyrand i Wien
den eniga front de bildat gentemot fienden av igår. Hans chance
skulle snart komma.
Den 30 september mellan kl. 9 och 10 på morgonen mottog Talleyrand från Metternich ett brev på endast fem rader. Den österrikiske
kanslern inbjöd honom att närvara – icke att deltaga – i en överläggning med de ryska, engelska och preussiska ministrarna. Han
tillade, att han skulle skicka en liknande inbjudning till den spanske
representanten markis de Labrador. Meningen var, att De Fyra nu
skulle meddela de två delegerade sitt beslut av den 20 september om
att de ensamma skulle slutgiltigt avgöra alla territoriella frågor.
Talleyrand svarade Metternich, att han med nöje skulle besöka
denne tillsammans med de ryska, engelska, preussiska och spanska
delegerade. Därmed hade han markerat sin jämlika ställning med
dessa. På hans uppmaning meddelade också Labrador, att han gärna
skulle komma till ett sammanträde med Frankrikes representant –
vilken spanjoren alltså nämnde först – och de övriga delegerade. På
detta sätt hade de två ministrarna redan innan mötets början tagit
ett litet steg framåt till den fulla jämbördigheten.
Med den ogenerade, men alltid väl genomtänkta aplomb, som utmärkte Talleyrand, infann han sig i det österrikiska utrikesministeriet redan innan det av Metternich utsatta klockslaget. Han fann de
fyra ministrarna samlade kring ett bord, vid vilket Lord Castlereagh
syntes föra ordet. Genom en för Talleyrand lycklig tillfällighet stod
vid engelsmannens sida en tom stol, och utan vidare ceremonier satte
han sig ner i denna. Ingen av de närvarande kom sig för att avhålla
honom från att taga plats vid deras konferensbord, närmast ordfö-
randen.
Talleyrand fortsatte genast den offensiva rörelse han sålunda inlett.
Han tog omedelbart till ordet och frågade, varför endast han och
ingen annan av den franska delegationen inbjudits till detta möte –
och gav sig alltså sken av att tro, att det nu var fråga om ett sammanträde, i vilket också Frankrike skulle officiellt deltaga. Metternich hade icke sinnesnärvaro eller mod nog att säga, att Talleyrand
kallats till denna sammankomst endast för att mottaga ett meddelande, och fann ej på något annat än det olyckliga svaret: »Till denna
preliminärkonferens hade man velat inbjuda endast kabinettscheferna» – alltså likväl ett medgivande av, att Talleyrand anmodats
deltaga i en konferens. »Markis de Labrador är icke kabinettschef
och har likväl blivit inbjuden.» – »Detta har skett, emedan den
spanske statssekreteraren icke befinner sig i Wien.» – »Men utom
furst von Hardenberg (den preussiske statskanslern) ser jag här också
herr von Humboldt, som icke är kabinettschef.» – »Detta är ett undantag föranlett av furstens för Er välbekanta lyte», svarade Metternich med en anspelning på Hardenbergs dövhet. Talleyrands replik
kom omedelbart: »Om det blott är en fråga om kroppslyten, kan envar
ha sitt och har samma rätt att göra det gällande», ett yttrande, som
naturligtvis i sak var föga på sin plats, eftersom Talleyrand var halt.
Resultatet av hans invändningar blev emellertid ett beslut, att vid
nästa konferens skulle var och en av de delegerade få medtaga en
141

f ….~ :–
G. .A. Gripenberg
kollega. Talleyrand hade alltså uppnått, att Frankrikes rätt att deltaga i De Fyras konferens icke längre ifrågasattes.
Lord Castlereagh läste nu upp ett brev från den portugisiske delegerade greve de Palmella, som protesterade mot, att han icke inbjudits
till denna preliminärkonferens, ehuru Portugal likväl var en av de åtta
makter, som med ]’rankrike ingått fördraget i Paris av den 30 maj. Talleyrand dröjde icke ett ögonblick med att taga vara på den möjlighet,
som nu erbjöd sig: han, som kallats till sammanträdet endast för att
underrättas om ett av de Fyra Stora fattat beslut, tog till ordet som
om han redan accepterats såsom en beslutande medlem av de Fyras
konferens och uttryckte sin bestämda åsikt, att också Portugal borde
inbjudas. Ännu en gång gjorde han ett sådant intryck på de närvarande, att de syntes villiga acceptera hans förslag, men det definitiva beslutet uppsköts till veckan därpå. Talleyrand hade alltså
slagit två flugor i en smäll: han hade deltagit i en saklig diskussion,
där man visat sig böjd för att omfatta hans åsikt eller snarare krav,
och han hade förvärvat sig Portugals tacksamhet och vänskap. Nu
kunde han räkna med två pålitliga anhängare i denna församling av
t. v. visserligen endast sju delegerade. Sveriges representant hade
nämligen ännu icke anlänt.
När dessa frågor av till formen, men icke i sak, mindre betydelse
behandlats, tog lord Castlereagh till orda i en viktigare angelägenhet. »Ändamålet med konferensen idag, sade han, »är att låta Er veta
vad de fyra hava gjort sedan vi kommit hit», och han bad Metternich visa Talleyrand protokollet över dessa makters redan fattade
beslut att för sig reservera avgörandet av alla territoriella frågor.
Det var undertecknat av Castlereagh själv, Hardenberg, Metternich
och Nesselrode.
Talleyrand skred ögonblickligen till en ny attack. Han förklarade,
att han i detta dokument i varje stycke fann ordet »de allierade».
Detta, sade han, tvingade honom att fråga »var vi befinner oss»7 »Är
vi fortfarande i Chaumont eller Laont, har icke fred redan slutits,
pågår kriget ännu och i så fall mot vem1»
Inför skärpan i hans uttalande skyndade sig De Fyra att förklara,
att de icke med detta uttryck avsett någonting, som stode i strid med
det faktiska förhållandet mellan deras länder, vilka hade slutit fred.
Ordet »allierade» hade använts endast för korthetens skull, som en
generell beteckning för de fyra makterna, vartill Talleyrand med
skolmästarens höjda finger gjorde den riktiga anmärkningen, att
»vilket värde man än satte på kortheten, finge detta ej ske på exakthetens bekostnad».
Därpå tog han dokumentet i närmare skärskådande. Han insåg,
att det för honom gällde att genast och en gång för alla bringa ur
världen detta aktstycke om ett beslut, i vilket Frankrike ej fått deltaga. Och nu spelade han teater. Han läste några paragrafer i protokollet, varpå han utbrast: »Jag förstår icke.» Så tog han på sig
1 Den l mars 1814 ingick de fyra makterna i Chaumont ett 20-årigt alliansfördrag, den 9-11 mars utkämpade de med Napoleon det oavgjorda slaget vid Laon.
142
Talleyrand i Wien
en bekymrad, ansträngd min och började på nytt läsningen av protokollet- långsamt och med uttrycket hos en man, som gör sitt bästa
för att begripa vad han läser. Och han upprepade: »Jag förstår fortfarande ingenting.» För honom, tillade han, funnes endast två data:
den 30 maj, då man beslutit sammankalla konferensen, och den l oktober, då den borde sammanträda. Vad som hänt mellan dessa dagar
existerade ej för honom, och han kunde icke taga någon hänsyn därtill. Han uttryckte sin stora tillfredsställelse över, att Frankrike nu
befunne sig i förtroliga och vänskapliga förbindelser med alla de
europeiska regeringarna. Men han hade i detta protokoll funnit ordet
»allierade». Enligt hans uppfattning kunde en kongress, där det fanns
företrädare för allierade och icke-allierade makter, ej förtroendefullt
samarbeta. Han upprepade med förvåning och även hetta uttrycket
»de allierade makterna». »Allierade», utropade han, »och mot vem’f
Icke längre mot Napoleon: han är på Elba …; och säkert icke mot den
franske konungen, han är en garant för denna freds bestånd. Mina
herrar, låtoro oss tala uppriktigt, om det ännu finnes allierade makter,
då är jag överflödig här.»
Eftersom han redan tyckt sig märka, att hans ord gjort intryck på
de närvarande gick han längre: han tvekade icke att förklara sig
komma att avresa från kongressen. »Och likväl», tillade han, »om jag
icke vore här, skulle ni i högsta grad sakna mig.» Ty i sådant fall
hade frågan om vad som var att göra i det krigströtta och tilltrasslade Europa rullats upp på nytt – eftersom Frankrike ej skulle ha
deltagit i den europeiska nyordningen- och detta vill man naturligtvis undvika. »Mina herrar», fortsatte Talleyrand »jag är kanske den
enda av er, som ej begär någonting. All möjlig hänsyn, ‘de grands
egards’ – det är allt jag önskar för Frankrike». Han betonade sitt
lands makt, som fortfarande »var stor». »Jag begär ingenting, jag
upprepar det, och jag skänker Eder oändligt mycket. Närvaron av en
av Ludvig XVIII:s ministrar bekräftar här den princip, på vilken
all samhällsordning vilar. Europa är först och främst i behov av att
man för alltid avvisar åsikten, att man kan förvärva en rätt genom
erövringen endast, och av att man väcker tillliv legitimitetens heliga
princip, från vilken all ordning och stabilitet härleder sig. Att göra
gällande, att Frankrike skulle störa edra förhandlingar, det vore detsamma som att säga, att principerna icke längre vägleda er och att
ni icke längre vill vara rättvisa, men denna tanke är mig fjärran,
ty vi känner alla, att en rättfram och rätlinjig marsch är den enda
värdig den ädla uppgift vi har att fylla.» Vid freden i Paris, fram·
höll Talleyrand vidare, hade alla makter förbundit sig att till Wien
sända befullmäktigade för att vid en allmän kongress fastställa de
anordningar, som borde komplettera fredsfördragets bestämmelser.
När öppnas denna allmänna kongress~ När börjar överläggningarna~
Om, som det påståtts, några privilegierade makter ville utöva en
diktatorisk myndighet över kongressen, sade han till sist, då måste
han med stöd av Paris-fördragets bestämmelser säga, att han icke
kunde gå med på att medge detta sammanträde någon beslutanderätt
i frågor, som endast kunde lösas av kongressen. Han skulle alltså icke
10- 48228 Svensk Tidskrift 1948 143

·, f
G. A. Gripenberg
befatta sig med något som helst förslag, som härstammade från detta
sammanträde.
Talleyrand hade nu kallblodigt, djärvt och beslutsamt drivit situationen till sin spets: det besegrade och isolerade Frankrikes representant hade tydligt sagt till, att han icke ämnade finna sig i den
passiva roll man velat tilldela honom. Antingen skulle han godkännas som en med de andra jämställd förhandlare eller också skulle han
avbryta all kontakt med dem. Visserligen var han medveten om makternas inre splittring, men han kunde ej vara s~iker på, att dessa icke
i sin misstro gentemot Frankrike och dess intentioner ännu skulle
förmå glömma sina intressemotsättningar och ånyo bjuda hans land
en enig front. Även i diplomatien är djärvheten en dyg·d. Djärvheten, säger von Clausewitz, är en verkligt skapande kraft, ty då den
»stöter på tveksamheten, har den nödvändigtvis sannolikheten av
framgång för sig», eftersom »tveksamhet innebär redan förlorad jämvikt.» Dessa den tyskekrigsteoretikerns ord skulle även denna gång
besannas.
Efter Talleyrands andragande uppstod några ögonblicks tystnad,
varpå den spanske representanten markis de Labrador i ett tal, som
Talleyrand karakteriserar med orden »fier» och »piquant», framförde
liknande synpunkter som dem han själv just uttalat. Alla sågo förlägna ut och ingen kom sig för att bemöta vad han sagt.
Talleyrands strategiska reträtt.
Men Talleyrand var medveten om vikten i alla diplomatiska och
andra förhandlingar att visa motparten största möjliga – om också
endast formella – hänsyn, att icke låta den egna framgången bliva
alltför uppenbar och att söka underlätta motståndarens väg ut ur
det dilemma, i vilket han försatts. Fortsatt press tenderar till att
konsolidera motståndet, och det är en i krigsvetenskapen erkänd
princip, att vägen till framgång går längs det svagare motståndets
linje. Diplomatens mål är ej motpartens förintande – även i kriget
är uppgiften snarare att lamslå än att förstöra de fientliga stridskrafterna- utan endast att nå ett visst nytt, fördelaktigare läge, och
dit syntes Talleyrand nu ha kommit. Att stirra sig blind på en väg
till framgång är i strid med den militära och – diplomatiska – bataljens natur, ty det finnes vanligen många vägar att välja emellan.
Det var också på denna rörlighet i krigföringen Napoleon tänkte, då
han formulerade satsen om att »faire son theme en deux faQons». Och
så grep Talleyrand ånyo till ordet.
Då det vore omöjligt, sade han, att vid kongressens allmänna sammanträden behandla alla de olika frågor denna hade att avgöra, borde
man skrida till en klassificering av dessa »utan att såra någon makts
intressen eller värdighet». Detta vaga yttrande tycktes taga hänsyn
till De Fyras strävanden att tillskansa sig ett särskilt inflytande på
de territoriella frågornas behandling, men det höll också vägen öppen
för dem att frångå sina tidigare överenskommelser.
Sekreteraren Gentz sade nu, att han ville återta det protokoll, som
144
Talleyrand i Wien
väckt Talleyrands missnoJe, och uppsatte ett annat protokoll över
detta sammanträde, vilket även prinsen undertecknade. Därigenom
blev alltså nu hans jämlika ställning med de Fyras representanter
också formellt fastslagen, och spelet var vunnet. De allierade övergav sin plan – högtidligen bekräftad i många överenskommelser –
att diktera sina beslut för Frankrike. Men Talleyrand hade fortfarande ingen säkerhet för, att tillbörlig hänsyn skulle tagas till Frankrikes önskemål också i sak. De Fyra framlade emellertid nu ett nytt
förslag, ursprungligen uppgjort av Lord Castlereagh, enligt vilket
tvenne kommitteer skulle tillsättas av de sex makterna- alltså även
av Frankrike – för att bereda alla de frågor, varmed kongressen
borde taga befattning. Sedan dessa sex makter fattat sina beslut,
skulle kongressen sammankallas för att godkänna desamma. Talleye
rand insåg genast, att detta var ett nytt försök av De Fyra att genomdriva sina planer, ty i kommitteerna skulle Frankrike, även om det
stöddes av Spanien, befinna sig i minoritet. Han dröjde icke heller
med att göra sina invändningar. Man skulle alltså, sade han, börja,
där man borde sluta, ty det bleve ej kongressen, utan de sex i kom-.
mitteerna företrädda makterna, som komme att fatta besluten. Detta
vore i högsta grad betänkligt, eftersom man skulle kränka de andra
stater, vilka kallats till Wien. Och så satte han in en stöt mot Lord
Castlereagh personligen. Några av ministrarna kunde kanske, sade
han, på egen hand fatta sina beslut, men så vore ej fallet med den
engelske delegaten, som hade att ta hänsyn till Underhusets åsikter,
och icke heller med honom själv. ·
Engelsmannen medgav, att Talleyrand hade rätt, men huru skulle
man undvika oändliga longörer~ Talleyrand svarade, att någon ute
väg ur dilemmat skulle man med säkerhet finna, men han ville ej nu
insistera på beslut om, huru detta skulle ske. Därpå överenskom man
att fundera på saken till den 2 oktober.
Innan sammanträdet upplöstes spelade Talleyrand emellertid ännu
en gång komedi: han anhöll om avskrift av den protest, som Portugals representant sänt lord Castlereagh mot att han ej inbjudits till
överläggningen. Detta aktstycke hade han själv utarbetat i samråd
med greve Palmella.
Förföljandet.
Frankrikes motståndare hade nu lidit ett första allvarligt nederlag,
men Talleyrand nöjde sig icke därmed. I överensstämmelse med den
militära principen att en vikande fiende omedelbart skall förfölja~
– ty nederlagets viktigaste resultat är truppernas demoraliserande
och begynnande upplösning – ansatte Talleyrand ytterligare De Fyra:
Redan samma kväll avsände han till de fem delegerade, alltså även
till markis de Labrador, en not, i vilken han med vältalighet och
eftertryck ånyo utvecklade de invändningar han vid dagens samman,
träde muntligen framfört. »Det syntes mig vara av vikt», skriver.
han till konungen, »att mellan de allierade och. Eders Majestäts mi~
nister icke skall ha förekommit endast konversationer, som ej lämn3rt,
.·•….
G. A. Gripenberg
något spår efter sig.» I noten uttryckte han också en önskan, ja ett
krav på, att kongressen genast skulle sammankallas och att de åtta
makter, som undertecknat freden i Paris, omedelbart skulle diskutera
de frågor, som före kongressens sammanträde måste regleras. Meningen härmed var naturligtvis, att Frankrikes jämlikhet med de
övriga makterna skulle officiellt och definitivt bekräftas. Men han
lockade De Fyra med, att alla frågor först skulle behandlas av dem
och således också i sak avgöras av dem. De mindre makterna, tillade
han, borde icke inblanda sig i den allmänna nyordningen av Europa
och skulle knappast ens ha lust därtill. Hans tidigare manifesterade
intresse för småstaterna höll alltså snabbt på att svalna -i takt med
hans egna framgångar- och hade i själva verket aldrig varit någonting annat än ett av hans många argument.
Såsom han förutsett, väckte hans not stor uppståndelse och förargelse hos De Fyra. Redan den l oktober på morgonen sammanträdde dessa för att överlägga om ett svar, som de likväl beslöt ge
muntligen. Visserligen ansåg de sig nu böra avstå från tanken på,
att endast sex makter skulle förbereda kongressens överläggningar,
och därför fanns verkligen ingen formell grund. De accepterade alltså
Talleyrands krav på, att Parisfördragets åtta signatärer skulle bilda
kongressens verkställande utskott, men innan detta beslutit om kongressens arbete och arbetsmetoder, skulle denna icke få komma tillsamman. Då Talleyrand samma kväll besökte en soiree hos överstehovmästaren furst Trautmannsdorff, lämnade de allierades representanter honom sitt muntliga svar och gjorde honom bittra förebråelser för att
han till dem adresserat en not, i vilken redogjorts för planer, som de
velat hemlighålla. Varför hade han undertecknat sin not och därigenom givit densamma en rent officiell karaktär~ Talleyrand svarade oberörd och ironiskt, att eftersom de allierade sinsemellan utbytte undertecknade aktstycken, hade han trott, att också han borde
skriva och underskriva.
Han konstaterade också med tillfredsställelse, att han alltså var
De Fyra obekväm – ett övertygande bevis för den svåra situation, i
vilken han försatt dem. Detta blev ännu tydligare, då ett till den 3
oktober utsatt möte mellan honom och De Fyra inhiberades: de allierade var uppenbarligen rådvilla, kanske splittrade sinsemellan, och
tvekade om vad de skulle företa sig.
Nu kallade Talleyrand nya krafter till sin hjälp: han framförde
sin strategiska reserv- de i Wien församlade mindre makternas representanter. Han lät sin tvist med De Fyra genom en »indiskretion»
bli allmänt bekant, och de mindre makterna beslöt vid ett av dem
hållet möte att ge honom sitt fulla och entusiastiska understöd. Detta
var så mycket mera betydelsefullt som han erfarit, att Lord Castlereagh allvarligt tvivlade på lämpligheten av De Fyras hittills förda
politik. Engelsmannen hade medgivit för den portugisiske representanten greve Palmella, att Talleyrands fordran var formellt välgrundad. Men, hade han frågat, kan det franska förslaget också realiseras~
Kan de fyra hoven avstå från att tillskansa sig en maktbefogenhet.
som Europa visserligen icke alls överlämnat till dem~
146
Talleyrand i Wien
Vid ett sammanträde den 5 oktober gjorde emellertid De Fyra, som
nu befunno sig på återtåg, ett nytt försök att uppehålla Talleyrands
framryckning. Metternich krävde, att han skulle återta sin not. Han
vägrade. Labrador kom honom till hjälp med att säga, att han redan
sänt en kopia till sin regering: saken kunde alltså inte göras ogjord.
»Då måste vi alltså sända Eder ett svar», frågade Metternich. »Om
Ni så vill.» – »Jag är av den meningen», sade österrikaren, »att vi
ensamma kunna ordna våra angelägenheter», och med »vi» avsåg han
De Fyra. Talleyrand, som ej för ett ögonblick förlorat sin överlägsna
flegma, sitt lugna mod och sitt nonchalanta sätt, svarade: »Om Ni
tar saken på det sättet, är jag av fullkomligt samma åsikt som Ni;
jag är beredd, och jag ber ej om någonting bättre.»- »Vad menar Nih
– »Jag kommer icke att deltaga i Edra konferenser och såsom blott
en medlem av kongressen skall jag invänta dess öppnande.»
Men Metternich vågade icke låta situationen utveckla sig till en
öppen brytning med Talleyrand, vilken nu kände sig allt säkrare i
sadeln. Då den ryske delegerade greve Nesselrode, som ett av skälen,
varför kongressen icke kunde sammankallas, framhöll, att kejsar
Alexander skulle avresa från Wien den 25 oktober, anmärkte Talleyrand endast: »Detta är mycket tråkigt, ty han kommer ej att vara
närvarande vid förhandlingarnas avslutande.»
Men som den mästare i diplomatisk teknik han var, gjorde han
ånyo en gest av försonlighet och tillmötesgående. Kanske sade han
sig trots allt, att bågen likväl kunde brista, om den spändes för högt,
– ty nu var det fråga om stormakternas prestige – och han förklarade, att han vore villig bifalla till ett uppskov på två eller tre
veckor med kongressens sammankallande, men – endast på det villkor, att en dag för detta nu redan utsattes och att förutsättningarna
för deltagande i kongressen fastställdes.
Längre kom man icke den 5, men detta var ej ägnat att bekymra
Talleyrand. Ty för honom var huvudsaken att befästa Frankrikes
ställning och inflytande i nyordningen av Europa, och detta tycktes
han redan ha uppnått. De mindre makternas intressen var helt av
underordnad betydelse.
Tre dagar senare, den 8 oktober, kallade Metternich Talleyrand till
en enskild överläggning före ett nytt sammanträde av De Sex. Han
ville visa honom ett förslag till en deklaration om kongressens sammankallande, men kunde ej finna dokumentet bland papperen på sitt
bord. Talleyrand dröjde ej med en ny framstöt, »Den är antagligen»,
sade han småleende, »på cirkulation mellan de allierade.» – »Tala
icke längre om allierade», utropade Metternich, »sådana finns icke
längre.» Med sin vanliga sinnesnärvaro grep Talleyrand ögonblicket
i flykten. »Här borde finans sådana», sade han, »i den meningen nämligen, att de, utan överenskommelse, borde tänka på samma sätt och
önska detsamma.» Och nu inlät han sig- kanske övertygad om, att
Metternich i grund och botten skulle ge honom rätt – på en häftig
kritik av dennes utrikespolitik, som i strid med Österrikes verkliga
intressen tycktes vilja tillåta Rysslands hotfulla expansion i Europa,
Preussens lika farliga utvidgning, och Sachsens utlämnande till
147
G. A. Gripenberg
denna makt, Österrikes naturliga fiende. Han hushållade icke med
skärpan i sina anklagelser, han erinrade Metternich om tillfällen, då
denne brutit sitt till honom givna ord, och han betonade Frankrikes
oegennyttiga fasthållande vid upphöjda moraliska principer. Samtalet
slutade med att Metternich grep Talleyrands hand och försäkrade
honom, att deras tänkesätt överensstämde i kanske högre grad än han
trott.
Det var därför icke alls förvånande, att när de andra delegerade
infunnit sig till sammanträdet och man diskuterade deklarationen
om kongressens sammankallande, Tallyerand förklarade sig kunna
godkänna Metternichs förslag till deklaration om kongressens öppnande, men – endast på det villkor, att man i den punkt, där det
talades om kongressens sammankallande till den l november, tillade
orden: den skall sammanträda i överensstämmelse med folkrättens
principer. Därmed ville han säkerställa, att Sachsen, vars suveränitet
han framför allt önskade hävda, också inbjöds. Nu utbröt, om man
får tro Talleyrands skildring, »ett tumult, om vilket man endast med
svårighet skulle kunna göra sig en föreställning.» Lutad mot bordet
»i en hotfull ställning» skrek den döve furst Hardenberg: »Nej, min
herre … Folkrätten~ Det är onödigt … Varför säga, att vi kommer
att handla i överensstämmelse med folkrätten~ Det är klart även
utan att det sägs.» Hardenberg hade alltså genast fattat avsikten med
Talleyrands tillägg, och denne genmälde, att om det är klart utan att
det sägs, blir det ännu klarare, om det sägs. Den preussiske utrikesministern von Humholt utropade: »Vad har folkrätten här att göra~»
-»Den gör, att Ni är här», var Talleyrands snabba replik.
Resultatet av de stormiga förhandlingarna blev emellertid, att de
delegerade accepterade Talleyrands förslag, vilkets slutliga formulering skulle utarbetas av kongressens sekreterare Gentz. Deklarationen
publicerades den 12 oktober och innehöll, att kongressens sammankallande uppskjutits till den l november och att man hoppades, att
de frågor den skulle behandla då hade mognat »i överensstämmelse
med folkrätten, med bestämmelserna i det nyligen avslutade fredsfördraget och med samtidens förväntningar».
Talleyrand tar hem spelet.
Detta var ett tillkrånglat, vagt uttalande, som icke tillfredsställde
Talleyrand – han kallade deklarationen »ett dåligt papper» – och
de mindre makterna, såsom Danmark, Sicilien och Bayern protesterade energiskt mot det nya uppskovet. Men De Fyra var nöjda, ty,
såsom Gentz för en av sina förtrogna framhöll, kongressen skulle bli
en ren formalitet, eftersom den likväl icke skulle kunna vägra att
godkänna stormakternas beslut. Talleyrand hade visserligen uppnått,
att Frankrikes jämbördiga ställning med De Fyra nu officiellt fastslagits, ty deklarationen hade utfärdats också å dess vägnar. Men han
kunde icke förhindra, att De Fyra sinsemellan diskuterade och överenskommo, och från dessa överläggningar var han utesluten.
Det har också sagts, att Talleyrand i själva verket lidit ett neder- 148
Talleyrand i Wien
lag: kongressens sammankallande hade uppskjutits, och De Fyra utarbetade ensamma sina planer för den polska, sachsiska och neapolitanska frågans lösning. Men detta synes icke ha bekymrat honom.
Hans kännedom om läget och framför allt den inblick han fått i förhållandet mellan stormakterna lät honom säga till sig själv, att hans
stund snart skulle komma, han läste tecknen i skyn och han bidade
sin tid.
Han konstaterade, att slitningarna mellan De Fyra, särskilt i den
polsk-sachsiska frågan, blivit allt våldsammare och att det engelskösterrikiska motsatsförhållandet till Preussen och Ryssland skärptes.
Kejsar Alexander tog ingen hänsyn till de föreställningar Metternich
gjorde honom lika litet som Preussen bekymrades av Castlereaghs planer att underställa den polska frågan den ännu icke sammankallade
kongressens avgörande. Kejsaren förklarade rent ut, att kongressen
var honom fullkomligt likgiltig. Under alla dessa häftiga sammanstötningar mellan De Fyra höll sig Talleyrand i bakgrunden. Men
han var i kontakt med både Castlereagh och Metternich, som åtminstone i någon mån höllo honom underrättad om konfliktens utveckling.
Talleyrand såg alltså en situation, där De Fyra var invecklade i
svåra inbördes stridigheter, som ännu kunde leda till en våldsam
urladdning, och där de blev allt mera villrådiga om den politik de
borde följa. Castlereagh, skrev han till konungen, är »som en resande,
vilken gått vilse och icke längre kan finna vägen». Dessa ord kunde
tillämpas också på Metternich. Talleyrand befästes alltså i sin övertygelse, att förr eller senare skulle han – om ock på en annan väg
– nå sitt mål, förr eller senare skulle England och Österrike gripa
efter Frankrikes utsträckta hand, eftersom de ej syntes kunna hoppas på några eftergifter av Ryssland eller Preussen. Det bör nämligen än en gång betonas, att även om Talleyrand med den uppriktighet han var mäktig strävade efter att befordra Europas intressen –
så som han ur sin större och friare synvinkel fattade dem- han likväl framför allt tänkt på Frankrikes och sin konungs fördel. För
honom gällde det alltså att ha tålamod, att iaktta utvecklingens gång,
att i görligaste mån söka hjälpa till, då situationen tycktes ta en
gynnsam riktning, och att- handla beslutsamt, då stunden var inne.
Men det är osäkert, om han kunnat – i varje fall så snart – förverkliga sina aspirationer, ifall icke Ryssland tvenne gånger begått
misstaget att indirekt komma honom till hjälp. Den 8 november överlämnade chefen för de ryska ockupationstrupperna i Bachsen furst
Repnin administrationen av detta land till de preussiska myndigheterna. Och den 11 december publicerade storfurst Konstantin i Warszawa en proklamation till den polska nationen, i vilken han kallade
denna till enighet och kamp för sin frihet. En länge oroande situation hade nu drivits till sin spets.
Dessa händelser föranledde stor och förbittrad uppståndelse bland
de tyska småfurstarne. Men även i England, där den allmänna opinionen bestämt motsatt sig alla planer på att Polen skulle komma
under ryskt herravälde, och i Österrike, där man kände sig vilseledd
149
…..: ..
G. A. Gripenberg
och hotad av den ryska regeringen, uppstod en våldsam reaktion.
Ryssland och Preussen hade därjämte begått den oförsiktigheten, att
de i strid med det rätta förhållandet tillkännagivit, att de handlat
i samförstånd med sina allierade. Castlereagh hade nämligen samtyckt till endast en temporär preussisk ockupation av Sachsen, men
icke till dess definitiva införlivande med Preussen, och även Metternichs halva samtycke hade varit villkorligt. För att ytterligare öka
förvirringen i Wien hade Talleyrand sedan någon tid utspritt rykten
om, att kriget stode för dörren, och redan den 25 oktober hade konung
Ludvig på hans inrådan förklarat, att han vore beredd militärt understöda de tyska staterna, ja t. o. m. Österrike, om de beslöte sig för att
med makt motsätta sig Preussens expansionssträvanden. Krigshotet
accentuerades ytterligare av att österrikiska trupper efter storfurst
Konstantins proklamation den 11 december marscherade mot den galiziska gränsen och av en partiell fransk mobilisering.
När underrättelsen om de sachsiska händelserna nådde Wien, visade sig också Talleyrand upprörd och förbittrad, men inom sig
jublade han, ty han insåg, att stunden för hans intervention äntligen
närmade sig.
För Castlereagh hade situationen utvecklat sig till ett verkligt
dilemma, ty även om den engelska regeringen på inga villkor ville
medge att Polen skulle komma under Rysslands faktiska herravälde,
var den också besluten att under inga omständigheter tillåta ett nytt
krig. Castlereaghs osäkerhet om den linje han i sin politik borde
följa förde honom närmare Talleyrand, som så ofta inskärpt, att han
för egen del »icke önskade någonting alls» och som Castlereagh nu
allt oftare konsulterade. Talleyrand försummade ej heller att för
honom inskärpa vilken den lyckligaste lösningen av hans bekymmer
vore: en allians med Frankrike. Men Castlereagh tvekade. Han litade icke på Talleyrand – och vem kan förvåna sig över deU – han
fann, att denne icke alltid iakttog nödig diskretion och han fruktade,
att Talleyrand, trots alla dennes försäkringar, likväl skulle söka återvinna förlorade territorier. Den förnämsta orsaken till hans reserverade uppträdande gentemot fransmannen synes dock ha varit – så-
som han den 21 november skrev till Wellington- att han skulle »förlora sitt inflytande på andra håll», om det bleve bekant, att han underhöll förtroliga förbindelser med Talleyrand. Emellertid antecknade han också med tillfredsställelse, att Talleyrand hade blivit »oändligt» (»infinitely») mera tillmötesgående än vid deras första sammanträffanden. Detta var ganska naturligt, eftersom Talleyrand tydligt
kunde konstatera, att han kommit allt närmare sitt mål.
Metternich synes emellertid ha fått kännedom om den förändring,
som ägt rum i förhållandet mellan Castlereagh och Talleyrand, och
han bedömde situationen så, att även han borde söka närma sig den
franske delegerade – för att icke bli förekommen av sin engelska
kollega.
Någon gång i mediet av december torde också Metternich ha för
Talleyrand uttalat en förhoppning om ett gemensamt uppträdande
den sachsiska frågan.
150
Talleyrand i Wien
Den sistnämnde insåg nu, att alliansen mellan De Fyra hade kommit till bristningspunkten och att ögonblicket för handling var inne.
Han beslöt överge den passivitet han hittills officiellt iakttagit, och i
den allmänna upphetsningen efter storfurst Konstantina proklamation
yrkade han i tvenne noter av den 19 och 26 december på, att de allierade skulle offentligen erkänna den sachsiske konungens rättigheter.
Endast denne, betonade han, kunde cedera sachsiskt territorium. Att
han vågade sig så långt berodde antagligen också på att kejsar
Alexander började bli tveksam och visade tendens till att genom nå-
gon kompromiss äntligen lösa problemet. Samtidigt lät Talleyrancl
bli bekant, att han ånyo skulle föra sin strategiska reserv i elden:
han hade förmått alla de mindre tyska staterna att förklara sig villiga till kongressen rikta en protest mot Preussens annexion av
Sachsen. Men han gick längre än så: han varnade kejsar Alexander
för att denne ännu skulle »riskera sin berömmelse som Europas fredsstiftare». Detta var tydligt språk, och Talleyrand attackerade alltså
över hela linjen.
Emellertid hade De Fyra, som i sina förhandlingar om det polsksachsiska problemet ej kommit någon vart, beslutit tillsätta en s. k.
statistisk kommitte, vars uppgift vore att undersöka huru de från
Napoleon erövrade territorierna, alltså också Polen och Sachsen, rättvisligen borde fördelas. Samtidigt, synbarligen den 24 december, sonderade Talleyrand ånyo Castlereagh om denne vore villig till en
allians mellan Frankrike, England och Österrike. Men den engelske
ministern ansåg tiden därför ännu icke inne. Han meddelade likväl,
att han hade för avsikt föreslå tillsättandet av en kommission, d. v. s.
den statistiska kommitten, i vilken också Frankrike skulle vara representerat.
Men redan följande dag ångrade han sig. Han sände sin bror lord
Stewart till Talleyrand för att meddela, att alla samtyckte till att
organisera den nya kommitten, men att man motsatt sig en fransk
representant i densamma. »Vem motsätter sigh, frågade Talleyrand
med skärpa. »Inte min bror.» – »Vem dU» – Stewart svarade tvekande: »Det är …» och »han läspade ordet de allierade.» »Då», skriver Talleyrand till konungen, »förlorade jag mitt tålamod och utan
att i mina uttryck överge den måttfullhet jag borde iakttaga, blev
mitt tonfall mer än varmt, mer än våldsamt.» Han förklarade, att
lord Castlereagh i England skulle dömas så som han förtjänade, han
antydde de sannolika och ödesdigra följderna för denne, han förebrådde lord Stewart den tillgivenhet för Preussen denne ständigt
ådagalade och han utropade, att om denne alltid ville räkna sig till
»männen från Chaumont» och alltid bilda koalitioner, så hade Frankrike intet annat val än att lämna kongressen. Om den föreslagna
kommissionen sammanträdde utan att en fransk representant kallades
till densamma, så skulle Hans Franska Majestäts ambassadör icke
stanna en enda dag längre i Wien. Med en alarmerad uppsyn skyndade lord Stewart till sin bror. Talleyrands beslutsamma uppträ-
dande och skarpa språk hade sin effekt. Ännu samma kväll sände
Castlereagh honom ett bud, att hans önskningar skulle tillmötesgås.
151
…•f
G. A. Gripenberg
Den 29 december sammanträdde De Fyra för att på kejsar Alexanders yrkande officiellt diskutera den polsk-sachsiska frågan, vilket
Castlereagh hade bifallit ehuru under det överraskande formulerade
förbehållet, att även om han insåge lämpligheten av en uppdelning
av dessa stater, så borde man likväl icke därav dra den slutsatsen,
att han också i princip accepterade en uppdelning! Men det meningsutbyte, som nu ägde rum, ledde ej till något resultat. Furst Hardenbergs taktlösa och olyckliga, utmanande formulering av de preussiska
anspråken ledde slutligen till ett ominöst uttalande av Metternich:
den polsk-sachsiska frågan- och han hade tidigare hänvisat till att
Frankrike motsatte sig den preussiska regeringens strävanden –
måste framför allt betraktas ur synpunkten av vilka följder den lösning Preussen eftersträvade komme att medföra för Europas fred.
Man kunde ej av dessa ord dra någon annan än den mycket riktiga
slutsatsen att Metternich ville betona, att frågan icke kunde avgöras
utan fransk medverkan.
Följande dag, den 30, sammanträdde De Fyra ånyo. Castlereagh
fortsatte att som katten gå runt den heta gröten, men vad han avsåg
blev genast klart för alla. Visserligen, sade han, kunde det ej råda
något tvivel om, att på grund av Parisfreden Frankrike vore tvunget
acceptera de beslut om territoriella förändringar – t. ex. till förmån
för Preussen – som kunde fattas. Men även om man i princip vore
berättigad bestrida dess rätt att deltaga i kongressens arbete, så vore
det likväl opportunt att låta Frankrike godkänna territoriella förändringar. Det vore visserligen icke nödvändigt att tillåta Frankrikes medverkan, men det vore en gärd av försiktighet. Han understöddes av Metternich.
De preussiska och ryska delegerade funno sig föranlåtna medgiva,
att det vore fördelaktigt försäkra sig om Frankrikes godkännande av
De Fyras beslut, men de måste i denna punkt anhålla om nya instruktioner.
Efter en sammanstötning mellan Hardenberg och Castlereagh
gjorde Metternich ett uttalande, som tydligt ådagalade, att Talleyrands oavlåtliga bemödanden – hans förbindliga argumentering, hans
lockande inviter, hans beslutsamma hotelser- hade burit frukt. Den
Österrikiske kanslern förklarade, att hans kejsare knappast skulle vara
villig att bifalla till en överenskommelse, som konungen av Sachsen
skulle vägra att godkänna.
Hardenberg, som ofta hade svårt att behärska sig, brusade upp.
Om man gjorde den sachsiske konungens bifall till ett conditio sine
qua non, så vore det ändamålslöst att fortsätta konferensen. Detta
var detsamma som att säga, att kriget stode för dörren.
Hardenbergs oöverlagda yttrande uppkallade Castlereagh till en
flammande protest. Detta vore, utropade han, ett upprörande och
oerhört hot: att en makt skulle ha rätt invadera en annans område
och med våld framtvinga ett godkännande, som icke grundade sig på
något fördrag. En sådan hotelse kunde inverka på en stat, som bävade
för sitt liv, men det måste ha en motsatt effekt på alla, som voro med- 152
..
Talleyrand i Wien
vetna om sin egen värdighet. »Vi förhandlade icke i frihet och det
vore bättre att låta kongressen bryta upp.»
Castlereaghs yttrande föranledde Hardenberg att söka mildra sitt
överilade uttalande och bortförklara detsamma, men skadan var
skedd. Skörden var mogen och Talleyrand kunde nu skrida till bärgningen. Men icke genast.
Ater en gång skulle ödet komma Talleyrand till hjälp. Den l januari
1815 blev det bekant i Wien, att fred avslutits mellan England och
Förenta Staterna, och nu tvekade Castlereagh icke längre. Ännu
under intrycket av Hardenbergs hotfulla uppträdande den 30 december och alarmerad av nyheterna, att Preussen, som befäste Dresden,
gjorde sin arme krigsberedd, kallade han den 3 januari till sig Metternich och Talleyrand, vilka han förelade ett av honom själv uppgjort alliansfördrag, som naturligtvis riktade sig mot Preussen och
Ryssland, även om detta icke sades rent ut. Till sin formella konstruktion- vilken ironisk bekräftelse av att i politiken är ingenting annat
permanent iin dess ständiga växlingar! -överensstämde det fullkomligt med fördraget i Chaumont mot Frankrike. Ehuru den försiktige
Castlereagh, som aldrig tog mer än ett steg framåt i gången, gjorde
klart för sin österrikiske och franska kollega, att han ej ännu övergivit tanken på möjligheten av betydande sachsiska landavträdelser
till Preussen, undertecknade de likväl fördraget. Ty det var mot
Preussens aggressiva förhandlingsmetoder och antydningar om att
vapnen skulle avgöra frågor, som länge dryftats vid De Fyras rådsbord, de tre makterna ville öppet fatta position.
För Talleyrand var emellertid huvudsaken, att Frankrike nu blivit
allierad med sina tidigare förbittrade motståndare, och sålunda hade
dess rätt att deltaga i nygestaltningen av Europa in amplissima
forma erkänts. Man hade medgivit, att utan Frankrikes medverkan
kunde det nya Europa icke skapas. »Koalitionen är upplöst», skrev
Talleyrand triumferande till konung Ludvig. »Frankrike är icke
längre isolerat i Europa.»
Visserligen tillade den gamle smickrande hovmannen och diplomaten, att »en så genomgripande och lycklig förändring kan tillskrivas
endast Försynens beskydd, som så tydligt kommit till uttryck i Eders
Majestäts övertagande av makten», men det är icke att taga miste
på den stolthet han kände över sin egen framgångsrika verksamhet i
·wien. Han hade all anledning därtill, ty det är mer än osannolikt,
att Frankrike i sitt dåvarande utmattade tillstånd skulle kunnat ställa
upp de 150,000 man Talleyrand i alliansfördraget utlovat, att Österrike skulle ha varit berett gå till krig mot Preussen och Ryssland
eller att England skulle ha varit villigt betala de subsidier Castlereagh
ställt i utsikt. Men Talleyrand hade tagit hem spelet och nått sitt mål,
även om alliansen hemlighölls och först under de Hundra Dagarna
blev bekant genom att urkunden av en händelse föll i Napoleons händer. Då hade emellertid Talleyrand redan länge förhandlat med De
Fyra på en pied d’egalite, och hans intresse för de mindre staterna
eller för kongressen som sådan kom icke längre till uttryck.
153
..
G. A. Gripenberg
Segraren.
Tre månader efter sin ankomst till Wien hade Talleyrand alltså
uppnått en fullkomligt förändrad situation i Europa. Genom många
överenskommelser hade de europeiska segermakterna – sedan åratal
allierade – högtidligen förbundit sig till att icke medge det besegrade
Frankrike något inflytande på det nya Europas öden, men trots deras
högtidliga utfästelse hade Napoleons mångårige, misstänkte och förhatlige utrikesminister trängt sig in i deras krets, där han för sitt
land och för sig själv förvärvat den ställning och det inflytande man
varit besluten förvägra honom.
Det har anmärkts, att detta resultat mindre berodde av Talleyrands
egna ansträngningar än av de av hans vilja oberoende händelsernas
spel och främst av segermakternas stridiga intressen och oenighet.
Här uppställer sig den gamla frågan: vinnes slaget av den segrande
fältherren eller beror dennes framgång av att den förlorande lider ett
nederlag~ Vanns slaget vid Marne 1914, som väl var den yttersta orsaken till Tysklands besegrande i det första världskriget, av de allierade eller förlorades det av tyskarna~ Den frågan kan aldrig slutgiltigt besvaras, men så mycket torde man i varje fall kunna säga,
att de flesta av de stora segrarna i världshistorien vunnits genom att
utnyttja de tillfällen den förlorande sidan erbjudit. Det var detta
Macchiavelli tänkte på, då han i sin bok om Fursten inskärpte, att
man måste stå emot ödet, ty »där ödet icke möter beräkning och kraft,
där visar det sin kraft, där vänder det sitt anfall åt det håll, där hindrande vallar och gravar saknas». Med andra ord: man får icke erbjuda fienden ett för honom gynnsamt tillfälle. Machiavelli älskade
också att framhålla, att statsmannen – och man kunde tillägga förhandlaren – måste ha »virtu», med vilket en smula dunkla begrepp
han bland annat förstod förmågan att göra ödet sig underdånigt;
man kunde också säga att utnyttja tillfället. Och förutsättningen
därför är sinnesnärvaron och den snabba handlingen. Trots all sin
indolens och lättja hade Talleyrand denna egenskap: han fattade
omedelbart vad som skedde i det som syntes ske, han såg genast var
och huru motåtgärden skulle sättas in och han dröjde icke med att
slå till.
Och därför kan man påstå, att utan Talleyrands oavlåtliga bemö-
danden, utan hans personliga auktoritet och rådighet, utan hans
snabba och målmedvetna manövrerande, utan hans beslutsamhet,
oräddhet och säkra omdöme, utan hans takt, slagfärdighet och smidighet, utan hans regissörskonst och framför allt vakna tålamod hade
utvecklingen med säkerhet tagit en alldeles annan vändning och
Frankrike hade förblivit i åskådarens och offrets passiva roll. Europas
historia hade tagit en annan vändning. Redan vid sitt första sammanträffande med Frankrikes besegrare sköt Talleyrand en bräsch
i deras front, och när han väl kommit ett steg in i deras befästa läger
trängde han långsamt, men oemotståndligt fram till det mål han föresatt sig.
154

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner