Print Friendly

T.G. Wickbom; Essäer om världsteatern

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

T. G. WICKBOM:
Essäer om världsteatern
En bokrecension är en dagslända, ett stycke
konsumentupplysning med aktualitetsanspråk ehuru ofta också med egna litterära
ambitioner. En essä är ett självständigt litterärt verk, även om den ofta handlar om en
bok. Recensenter förleds ibland att bunta
ihop ett antal favoritalster till en bok och kalla den en essäsamling.
Så lätt har Thede Palm, denna tidskrifts
medredaktör, inte gjort det för sig, när han
nu på Militärhistoriska förlaget har utgivit
”Fältmarskalkens död och andra essäer”.
Den bygger, som han i efterskriften noterar,
på tidigare i Svenska Dagbladet eller Svensk
Tidskrift införda recensioner. Men som den
sparsmakade skrib<;Pt han är har han arbetat om dem till att bli just självständiga betraktelser över ett motiv som visserligen anslagits av den ursprungligen anmälda boken
men utvecklacs och berikats av Palms egen
vetenskapliga insikt och skeptiska människokännedom. Resultatet har blivit ett litet pärlband för den samtidshistoriskt intresserade,
helst om han därtill sätter värde på god
svenska. Även utan slutessäns åberopande
av Frans G Bengtsson skulle Thede Palm i
sitt skrivsätt ha förrått sin lundensiska bakgrund. Men tonfallet är alltigenom hans
eget idiom, dämpat, illusionslöst, med en fallenhet för milt sarkastiska lakonismer, som
gör honom till mästare i den svåra konsten
att säga sista ordet. Sålunda om Woodrow
Wilson: ”Han var enligt sin egen skriftliga
försäkran en god man som älskade sina medmänniskor. Detta var kanske sant. Det kom i
437
alla fall den dag då det inte var tillräckligt.”
Eller om Stalin: ”När Stalin befallde någon
att dansa, då dansade en klok man, skrev
han (Chrusgov) i sina minnen, och en sannare beskrivning av konsten att umgås med
självhärskare har ingen lämnat”.
~ Formuleringen är betecknande inte blott i
stilistiskt avseende. Palm är fri från illusioner men inte från värderingar. Det är en humanist med djup förankring i den stora västerländska traditionen som här för pennan,
och de lågmälda tonfallen förmår inte dölja
med vilken upprördhet han betraktar stalintidens terror, Hitlers samvetslöshet och den
eftergiftspolitik med Chamberlains signatur
som gav den spelrum. När han tillåter sig ett
diskret småleende är det inte över hur rätt
han har i sin ringa aktning för denna världens store utan åt det mänskliga i deras svagheter. Han gör inget nummer av att genomskåda general de Gaulles favoritpose, utan
håller sig till den verklighet han urskiljer
bakom den: ”Det finns ögonblick då man tilllåter sig att tvivla på de Gaulle som visionär,
medan man däremot aldrig har anledning
att tvivla på honom som viljekraftig och
handlingsduglig politiker.”
Omdömet kunde lätt exemplifieras. När
de Gaulle 1958 återkallades till makten var
det för att försvara det franska Algeriet.
Hans politik blev att avveckla kriget och ge
Algeriet självständighet. Det var ett subtilt
förvandlingsnummer som blott en fullfjädrad politiker kunde lyckas med.
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner