Print Friendly

T G Wickbom; En lojalists bekännelse

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
T G WICKBOM:
En lojalists bekännelse
Fan ska vara teaterdirektör, brukar Gunnar
Unger gärna utropa i någon av de spalter
där han så outtröttligt uppbygger, underhåller eller retar gallfeber på sina trogna publiker till höger och vänster. Han kan sin
Blanche och han glömmer inte sina svärmerier i det förgångna – i detta fall teaterdammet. En annan av salig Sjövalls repliker
bringas snabbt i åtanke vid läsningen av hans
flitiga och minnesgoda pennas senaste alster:
Alla rövare ska klä om till präster!
Eller ett ordspråk, om man så vill : När
fan blir gammal blir han präst. Ty i denna
”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull), där
författaren med välbehag fördjupar sig i sin
ättelängds långa rad av värmländska lantpräster, finns knappt ett stänk av pamflettistens svarta etter och gröna galla. Borta är
den skoningslösa satir, som genom åren med
sådan brio har tagit om icke heder och ära
så dock all pretentiös högtidlighet av våra
vanligaste vänsterkoryfeer (den lilla gruppen
självironiker bland dem följaktligen kongenialt frikallade). När han skildrar sina fyrtio
ungdornsår väljer han romantikens blå schatteringar, med övertoner som ibland blott kan
kallas rosenskimrande. Det har kanske gjort
hans bok mindre rolig än vänner och vedersakare haft rätt att vänta sig. Men det för fram
sidor av meddelägaren i signaturen Sagittarius, som inte alltid släpps till i vardagens
enahanda och stridens hetta. Han säger själv
att ”få saker beredde mig ett sådant nöje, i
bästa fall en sådan njutning som att skriva,
skrivandet som konst eller åtminstone konsthantverk. Vid sidan av kärleken fanns det
ingenting som gladde mig så mycket som leken med ord.” Det är en leklust som ibland
lockar hans talang att förspillas på frivoliteter
för att inte säga trivialiteter. Men under denna dilettant-pose med oförfärat nostalgiska
drag framträder efterhand en helhetssyn på
ögonblicket och framtiden, som är på en gång
kompromisslös och ömsint.
Åtskilligt av detta har tidigare skymtat i artiklar, kåserier och föredrag. Här ges det d11
lätta tonen och den rapsodiska dispositio1111
till trots ett följdriktigt sammanhang av myto
ket personligt slag. I all sin avmätta patricika reservation ger ju Gunnar Unger i spaltetna gärna utlopp för konstnärens oreflekterade
behov att dela med sig av det som fyller la
hjärta. Dit hör ej blott politik, musik, se&
konst utan också och kanske främst och if.
nerst det som ger hans konservativa Ii
dess personliga, man frestas säga privata if.
nehåll: kärleken till den svenska traditiooea,
förkroppsligad i familj, vänkrets, svensk ~
och europeisk tankevärld. Är han trogen sia
antipatier så är han det i än högre grad sia
sympatier, sina förälskelser, den senaste dåi
vid icke uteslutande de föregående.
För en anmälare som oftare än de
skymtar i dessa hågkornster vore det
ett stilbrott att skriva annat än en ··”···-…W
sion. Men ingen självövervinnelse
Igenkännandets någon gång kanske
skruvade leende värms till beundran
varsamt inträngande skisser av levande
bortgångna anförvanter med den
ge fadem-amiralen i spetsen. De gör den
timt personliga ramen kring detta utkast
en tidsskildring, eljest dominerad av
hetens händelser och förgrundsgestalter.
raid Andre, Axel Wenner-Gren, Torsten
thin och Herbert Tingsten hör till dem
i olika avseenden påverkat Gunnar
liv. Här porträtteras de åter med den
ögt anekdotiska skärpa, som ibland nästan
läsaren att glömma att han står inför de
laste av vänporträtt.
I denna trohet mot människor, generali•
för generation, bottnar den ideeroas
som är Gunnar Ungers djupt allvarliga
drivkraft.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner