Symboler och trossatser

534
SYMBOLER OCH TROSSATSER
Symbolerna, metaforerna, vill
återge ett väldigt skeende, där
såväl förnuftsspekulationer
som gängse språkbruk ohjälpligt kommer till korta, men
likväl måste tron göra sig all
möda att förstå sig själv och
göra sig förstådd, skriver i
denna artikel kontraktsprosten, teol. dr Erik Petzäll,
Borås.
Den samtida debatten i religiösa
frågor röjer ofta en oklarhet, vars
främsta orsak torde vara okunnighet om vad tro och kristendom är.
stundom framträder ock i dessa
sammanhang en aggressivitet, som
tyckes a priori ha bannlyst viljan
att förstå. Hos många människor
finns emellertid ett växande behov
av den egna varelsens förankring,
fäste och trygghet i en värld som
”håller”, i en värld som är till,
oberoende av tidens växlingar och
individuella kalamiteter. Med ett
ord – behov av tro.
Hos sådana människor möter
man i regel en konturlös men också
ångestfull veneration för kristendomen och framför allt dess centralgestalt. Men med en dunkel
känsla för makten i hans personlighet förenas opposition mot den
dogmskrud, vari han anses klädd
Av teol. dr ERIK PETZÄLL
eller snarare förklädd. Och sinnets
oro växer i proportion med idealbildens dominans men också med
oförmågan att nå upp till den.
Det är ett krav av första ordningen, att kyrkans talesmän inför
en mycket stor och med allt skäl
frågvis allmänhet i stället för ofta
onödiga kontroverser söker klargöra vad kristendomen är och vilken betydelse dess trossatser har.
Denna artikel vill i någon mån belysa frågeställningen.
Vad är en symbol?
Kyrkans bekännelseskrifter kallas
symboliska. Vad är då en symbol?
– En ring betecknar trolovning
och äktenskap. ”Till ett vårdtecken
giver jag dig denna ring.” Ringen
vill ge uttryck för och ständigt på-
minna om en verklighet, för vars
tolkning ordens förklaringar ej
räcker. Symbolen ersätter ju varken ord eller löften men återger
åskådligt och påtagligt den obrutna gemenskap som äktenskapet
avser. Vårdtecknet är ej blott tecknet på något dyrbart som skall vårdas utan ett ”Wahrzeichen”, ett
omen, som fastslår en ny tillvarons
genomgripande och framtidsmättade verklighet.
När vi hissar vår flagga, en symbol för fosterlandet, kan vi inte för
oss klargöra den rikedom, som
delaktigheten i ett fädernesland
innebär. Flaggan ger uttryck för
gemensam besittning av värden
och ansvar. Om flaggan vore betydelselös, skulle den ej finnas.
Kyrkans bekännelse är icke symbolisk i alldeles samma bemärkelse
som ringens och flaggans teckenskrift. Trossatserna strävar tvärtom med all makt att översätta andliga realiteter i klara ord. Men då
språket är oförmöget att adekvat
återge, vad tron erfarit och äger,
är det helt i sin ordning att dess
uttrycksformer benämnas symbola, d. v. s. kännetecken, igenkänningstecken, vårdtecken, signaler, appeller. Den söndagliga trosbekännelsen i kyrkan – symbolum apostolicum- är sålunda icke
en intellektuell bejakelse till ett
lärokvantum utan en klenod, ett
”helgedomakar”, symboliserande
en verklighet som ej är ”av denna världen”. Härvid är det alls
inte fråga om logiska kategorier
utan tvärtom sanningar, som endast kan uttryckas i paradoxens
form. Att ställa bibelns och bekännelsens värld inför vetenskapens forum är totalt irrelevant.
Vilket givetvis icke innebär att
vetenskaplig forskning på dessa
områden skulle vara obefogad eller
ovälkommen. Om evangeliet betonar, att ”sanningen skall göra eder
fria”, så är det alls inte fråga om
sanning av multiplikationstabellens karaktär utan om den san- 535
ning, som gäller människans och
tillvarons väsensgrund. Den sanningen är radikalt praktisk, varför
dogmen ingalunda är trons helgedom själv men väl fönster, genom
vilka man ser in i den, synglas för
att skärpa blicken för kristendomens rikedomar, prismor som bryter ljuset. Trossatsen kan endast
fattas intuitivt och inspirativt,
ungefär som när konstnären upplever och söker återge en verklighet som fängslat honom. Resultatet blir bilden i någon form, ett
slags metafor.
Kristendomens innebörd
Nu är det så, att bibeln som ingen
annan bok betjänar sig av metaforen, bilden, liknelsen för att uttrycka den verklighet som skall
återges. Några exempel härpå skall
strax lämnas. Men dessförinnan
måste ett koncentrat ges av vad
kristendomen är. Schartau säger,
att Gud skapar tron av intet i det
fördoldas djup. Tron är alltså enligt denne budbärare intet som
människan skall utan något hon
får. Om tro betecknas som människans kontakt med hennes egen
och tillvarons väsensgrund, så
fanns den och finnes i världen
Kristus förutan. Men vad han inaugurerat i vårt släkte är i princip
ett radikalt nytt sätt att leva. Vi
ser det bäst på Jesu egna lärjungar. Före ”omvändelsen” var de
självupptagna, inställda på jordiska åreställen i ett judiskt världsrike, efteråt självutgivande, glada
536
att aktas värdiga lida ”för det
namnets skull”. De hade fått den
segrande kärlekens alla gränser
överskridande inspiration. Detta är
kristendom – att behärskas av
den personlighet, som orubbligt
övertygat människan om hennes
egen och tillvarons mening. Detta
betyder, att Gud blir medvetandets
medelpunkt och kraftkälla och det
egna jaget ett redskap i hans hand.
En sådan bokstavligen talat oerhörd erfarenhet, d. v. s. alltid för
den undfående lika häpnadsväckande som oväntad, kan näppeligen återges på annat sätt än genom
metaforer och paradoxer. Bibeln
själv gör så i det medvetandet, att
vad som gäller den enskilde gäller
ock för hela människosläktet.
Metaforerna en hjälp
I den märkliga prologen till Jobs
bok skildras något av Åklagarens,
Satans, funktion. Hur kunde han
få tillgång till Guds ”domäner”?
Så länge människan, även i Gud,
sökte sitt eget – bön kan vara
mycket självisk – så kunde satan
göra anspråk på henne. Men nu
säger Jesus (Luk. 10: 18): ”Jag
såg satan falla ned från himmelen
såsom en ljungeld”. Dessa bilder,
som enligt trons sätt att se är absolut realistiska, utvecklas närmare
i Upp. 12: 7-12: ”Och en strid
uppstod i himmelen : Mikael och
hans änglar gåvo sig i strid med
draken …” Det synes mig icke
oförväget att på detta ställe i
Uppenbarelseboken söka ett återgivande av Jesu kamp och seger
på korset.
I varje fall vill detta teckenspråk ha sagt, att när han, som
övervunnit egennyttans makt, som
för sina lärjungar bevisat sig så-
som levande och hos dem verkat
den förvandling som ovan antytts,
när han ”gjort ifrån sig”, då är vår
tillvaro i princip förnyad.” Men ve
dig, du jord, och dig, du hav! Ty
djävulen har kommit ned till eder
i stor vrede …” Här på jorden på-
går oförtrutet den intensiva kampen mellan den Eviges vilja och
ondskans makt.
Symbolerna, metaforerna, vill
sålunda återge ett väldigt skeende,
där såväl förnuftsspekulationer
som gängse språkbruk ohjälpligt
kommer till korta. Likväl måste
tron göra sig all möda att förstå
sig själv och göra sig förstådd.
Ateisten och fundamentalisten
Om man inför kristen tro och verklighetstillägnelse med bortseende
från andliga realiteters apperception, sålunda utan aktgivande på
det översinnligas med nödvändighet metaforiska uttrycksmedel,
kräver intellektuell bejakelse, kommer man ofelbart att hamna i endera av tvenne ytterligheter: antingen göres tron till ett bokstavligt försanthållande av bekännelsens och därmed bibelns alla utsagor, varigenom kristendomen blir
lag och bibeln ett slags juridisk
codex, eller frånsäger man sig all
delaktighet i vad som överstiger
vårt mänskliga förnuft och ställer
sig därmed utanför huvudparten
av tillvaron. Dessa ytterligheter
företrädas av fundamentalisten och
ateisten.
Båda kännetecknas av verklighetsflykt, men ateistens tankevärld
är trängre än fundamentalistens,
eftersom den senare – låt vara i
begränsat och förkortat perspektiv- skönjer en tillvarons storhet,
för vilken den förre är blind. Härtill kommer, att gudsförnekelse
ofta har sin grund i karaktärens
obenägenhet för förnyelse och radikalt samvetsallvar. Det är då
mycket mänskligt att camouflera
sin obotfärdighet med ”intellektuell redbarhet”. Inom biologin använder man termen mimicry, när
en varelse härmar något annat för
att dölja sig själv.
Om man, åtminstone som en
”arbetshypotes”, hävdar att människans medvetande konstitueras
av förnuft, vilja och känsla och
denna för oss själva delvis fördolda väsensgrund ”harmoniseras”
av och i vårt samvete, sam-vet-andet med en verklighet, som både
utkräver och överbjuder oss själva,
kan samtidigt fastslås, att detta
vårt samvete aldrig befrias från
självspegling och ångest med mindre tron på Gud frigör människan
till självförgäten aktivitet nästan
till godo. Envar människa har sin
egenart, men egenarten förverkligas endast i den frihet, som icke
söker sitt.
Då tron skall åskådliggöra vad
537
den vunnit, äger och ålagts, både
objektiva värden och subjektiva
förpliktelser, kan den inte finna
språkliga uttryck, som skulle ge
rättvisa åt det kalkylerande förnuftet, som blott är en medvetenhetsfaktor. Hur viktigt det är att
vi pressar vår tankeförmåga till det
yttersta, är förståndet lika oförmöget att fatta tillvarons gåta som
den egna varelsens hemligheter.
Därför måste tron uttala sig i satser som med nödvändighet ter sig
paradoxala. Här kan som exempel
tagas Luthers ”förklaring” till
andra trosartikeln, ett religiöst
dokument av stor höghet och rikedom: ”Jag tror, att Jesus Kristus,
sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa,
född av jungfru Maria, är min
herre …” För vanligt förnuft är
allt detta nonsens och rent logiskt
sett utesluter de båda leden- sann
Gud och sann människa – varandra. Men då tron brottas med
uppgiften att för sig klargöra hemligheten i Jesu person och makt,
kan den inte finna ett mer advekat
uttryck för vad den sett. Om bekännelsen fasthölle allenast vid det
förra ledet, skulle Kristus förlora
sig i ett oåtkomligt fjärran; skulle
texten enbart hävda det senare ledet, det historiskt åtkomliga, bleve
han intet annat än en idealgestalt
bland andra, icke den absolut
Ende. Detta säger åtskilligt om
trons väsen. Den begär icke och
kan aldrig åtnöjas med förnuftskategorier, helt enkelt därför att
538
de aldrig rår med en verklighet av
den storleksordning som här gäller.
Dogmens betydelse
Det förhåller sig på alldeles samma sätt med den subjektiva sidan
av saken, med trons tillägnelse.
Här möter samma paradoxer. ”Av
nåd ären I frälsta” (Ef. 2: 5). Och
dock: ”Varen alltså I fullkomliga,
såsom eder himmelske Fader är
fullkomlig” (Matt. 5: 48) ”Arbeten
med fruktan och bävan på eder
frälsning . . . Ty Gud är den som
verkar i eder både vilja och gärning …” (Fil. 2:12-13). Kravet
väcker anstöt hos vår ”gamla”
människa, hos egennyttan. Men
tron behärskas av det till synes
oförenliga.
Ställer man frågan om Guds
existens eller om själens odödlighet, kan intet svar ges av den ena
människan till den andra, inte ens
om frågan för båda är ”livssak”.
Här gäller: ”Herre, jag vill bida
stilla vid din port”. Inte heller
dogmen kan ge tanken som spanar
svar. Men den tolkar kristendomens rikedom och leder den allvarlige sökaren fram mot tempelporten.