Print Friendly

Sydöstasien stabiliseras

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANKBJERKHOLT:
sydöstasien stabiliseras
Svensk Tidskrifts norske medarbetare,
redaktör Frank Bjerkholt, företog
tidigt i våras en resa i Sydöstasien. Föreliggande artikel är ett resultat av hans
iakttagelser. Dessa ligger alltså före
den nya öppnare kinesiska utrikespolitiken, vilken Bjerkholt emellertid ansett sig kunna förutsäga: tendensen,
skriver han, tycks vändas mot en konventionell, statlig diplomati. Han är mycket
kritisk mot Hanoi, och enligt hans
mening borde Hanoi aldrig erkännas
utan att dess övergrepp mot Laos först
resulterat i en reträtt ur detta land, där
tiotusentals fattiga bergsbor drivits på
flykt av nordvietnamesiska trupper.
Bjerkholt har till sist några ord om Japans
roll och om dess nya ekonomiska styrka,
som utan tvivel kommer att få ökad
betydelse för hela Asien.
Vietnamkriget har haft grundläggande betydelse för Sydöstasien. Helt bortsett från
själva kriget och dess många tragiska sidor
har området som helhet väckts till medvetande om sin betydelse och roll. De av tradition starkt präglade regimerna har insett
utvecklingens krav. De har sett, att den
kommunistiska gerillan som höll på att
bemäktiga sig Vietnam, måste mötas med
en ny nationell och social reformpolitik.
Och medan alla var upptagna av Vietnam, har de andra länderna i området utnyttjat tiden till att se om sina hus, så att
de i dag både ekonomiskt och politiskt
har övervunnit sin fruktan för »domino»-
politiken. Men de vet att de kan tacka
amerikanerna för att de fått tid på sig att
genomföra reformer, så att de har kunnat
rycka undan grunden för den kommunistiska rörelsen.
Den som med jämna mellanrum har besökt Sydöstasien under senare år måste ha
lagt märke till den nya självtillit, som nu
präglar dessa länder. Såväl i Thailand
som i Malajsia och Indonesien och t o m
i Sydvietnam har fruktan för framtiden
på grund av upprorsrörelserna nu i stort
sett avlösts av ett tillitsfullt konstruktivt
uppbyggnadsarbete. Folken har genomgå-
ende blivit medvetna om att marxismen
inte representerar något tilldragande alternativ. De har sett till vilken mänsklig
tragedi kommunismen leder i praktiken
och att den inte heller leder till ekonomisk framgång jämfört med de liberala
systemen. Samtidigt kan de lägga märke
till att de traditionspräglade systemen är
i stånd att genomföra sociala reformer,
394
skapa ekonomisk framgång och ändå behålla de gamla kulturmönstren, även om
dessa indirekt utsätts för en stark press
av moderniseringen. Den nya självtilliten
i dessa länder kan också mätas i det förhållandet att de börjar uppträda mera
oberoende i förhållande till USA och sö-
ker mera normala förbindelser med Peking.
Man kan därav draga den slutsatsen
att kommunismen är i färd med att förlora kampen om sydöstasien.
Men det är en slutsats, som får dragas
med ett visst förbehåll. Under den starka
ekonomiska tillväxt, som nu präglar området, uppstår friktioner, som ökar allt eftersom utvecklingen skjuter fart. Koncentrationen till städerna, pressen på det
gamla familjemönstret, den unga utbildade generationens otålighet är faktorer,
som leder till slitningar och inre svaghet,
som i givna situationer kan utnyttjas av
militanta organisationer. Men detta är
utvecklingsproblem som försvagas allt eftersom det liberala samhället får stadga
socialt och politiskt.
Det finns skäl att påstå att tiden löper
från det kommunistiska alternativet.
Ett aktuellt exempel är Malajsia, som
kan visa på en stark ekonomisk tillväxt
men som lider av allvarliga sociala och
rasbetonade slitningar under den uppmuntrande ytan. Ingen kan helt utesluta
att iate detta kommer att explodera i
kaos. Men det sannolika och rimliga är
att den framgång, som präglar landet,
efterhand skall dämpa motsättningarna,
därför att alla parter blir mer och mer
beroende av varandra i det begynnande
konsumtionssamhället. Därtill kommer en
nytillkommen faktor, nämligen att allt flera människor blir personligen intresserade
av att hindra att den samhällsform, som de
är i färd med att bli delaktiga av, skall
falla sönder och komma i totalitära makters händer.
Företag, som tänker investera i dessa
trakter, bör därför veta, att deras engagemang just blir ett bidrag till att öka chanserna för att stabilisera samhället och därmed eliminera den kommunistiska pressen.
Vietnam
Vietnam har naturligtvis varit den stora
prövostenen. Det är ingen i Sydöstasien,
som accepterar den amerikanska interventionen. Men alla menar att Sydvietnam,
eller varje litet land, har behov av hjälp.
Det är därför inte principen bakom det
amerikanska engagemanget som kritiseras,
utan dess form. Generellt kan det sägas,
att man i Sydöstasien menar att USA i
alltför hög grad uppfattat problemet som
strategiskt och militärt och därför tenderat
till att vilja lösa det efter sitt eget huvud.
Den nya vietnamiseringspolitiken och elimineringen av mycket av den synliga amerikanska närvaron är därför mera i asiaternas smak. Men i Sydöstasien känner
alla att det kommunistiska hotet, eller utmaningen, har varit så allvarligt, understött som det varit och är av giganten
Kina, att de ser på uppgörelsen i Vietnam
som något som i hög grad också angår
dem, om också på indirekt sätt.
Det är därför inget tvivel om att de
kommunistiska motgångarna i Vietnam
och Indokina under senare år känns som
en lättnad i Sydöstasien.
Och det rör sig om allvarliga motgångar. Detta gör folk i allmänhet inte
klart för sig. Vi står här inför det märkliga
fenomenet att Vietnamkriget har världsrekord i allsidig täckning, och likafullt
är folk överallt felinformerade. Det är ett
problem, som massmedierna förr eller senare måste konfronteras med, när kriget
är över. Var och en, som kommer till Sydvietnam, förundras över hur relativt normalt allting är. Detta var för övrigt något
som slog mig redan vid det första besöket
1966. Senare har också andra lagt märke
till det. I dag är detta intryck dominerande. Medan det sydvietnamesiska samhället för några år sedan var påtagligt
svagt och hotat av Hanois och Vietkongs
starka politiska apparat, är situationen i
dag den att det bara finns små Vietkongstyrkor kvar i landet, och Hanois trupper
befinner sig i gränsområdena. Söder om
Saigon, i det rika deltat, finner man heller
inte amerikanska styrkor av någon storlek. Det är sydvietnameserna själva, som
håller kontrollen.
Det är rimligt att anta, att Vietkong
har bevarat en del av sin infrastruktur i
de områden, som det förr kontrollerade,
så att apparaten kan träda i verksamhet
på given signal. Men förmågan att uppehålla beredskapen kommer med nödvändighet att försvagas med tiden, och ingenting tyder på att Vietkong inom överskådlig framtid återvänder till deltat.
395
Hur utvecklingen gått
Hur har nu situationen i Sydvietnam kunnat bli så förändrad? För den som inte
har låtit förleda sig av Hanois propaganda
är utvecklingen inte fullt så överraskande
som för de kretsar, som har satsat sin
prestige på att Vietkong var en »social
och nationell befrielserörelse». Det kommer att ta lång tid för t ex socialdemokraterna att erkänna att de har misstagit
sig i Vietnamfrågan.
Orsakerna till kommunisternas nederlag
i Vietnam har en militär och en politisk
sida. På det militära planet har de icke
vunnit en enda seger sedan Dien Bien
Phu. Tvärtom har fälttåget i Sydvietnam
varit en serie svåra nederlag, så att den en
gång så berömde general Giap i Hanoi
nu är en tämligen passerad militärstrateg.
Hans allvarligaste nederlag var Tet-offensiven 1968, som uttömde kommunisternas
krafter för långa tider och närapå utraderade Vietkong som militär faktor.
Offensiven var en psykologisk seger i
USA, ty den satte fart på kraven på en
ny amerikansk politik. Men i Vietnam
var den också psykologiskt ett nederlag,
ty befolkningen vände sig mot kommunisterna i avsky för deras metoder, dvs
deras terror. I Vietnam har Rue-massakrerna blivit en symbol för denna vändpunkt i folkets hållning till Vietkong.
Nästa allvarliga militära nederlag kom
med kuppen i Kambodja och elimineringen av den vitala underhållslinjen genom detta land. Det ledde till att södra
Sydvietnam blev rensat från kommunisttrupper och att Hanois välutbyggda bas- 396
område i Sydvietnam måste evakueras.
Nu har dessa baser flyttats mot norr i
Laos. Och även detta basområde har angripits av sydvietnamesiska trupper i februari och mars i år.
Nordvietnam har under de sista par
åren fört ett ständigt retirerande krig.
Man klarade bevisligen att driva sydvietnameserna ut ur Laos. Men det viktiga
i denna invasion var att kriget fördes över
på nordvietnamesernas område. Det var
nu de, som blev utsatta för sin egen taktik,
nämligen angrepp och rask reträtt. För
Hanoi måste affären ha varit mycket obehaglig. Initiativet tycktes ha övertagits av
Saigon.
Hanois enda hopp är att amerikanarnas tillbakadragande skall ge dem en ny
chans. Men här kommer en annan faktor in. Även om regimen i Saigon inte på
något sätt är osårbar, har den också fått
nytt självförtroende. Dess reformpolitik –
det gäller särskilt den effektiva landreformen – har skapat en helt ny situation
på landsbygden, där bönderna har blivit
personligen intresserade av att behålla det
nuvarande systemet. Och det är något ·alldeles nytt i Sydvietnam.
Det finns anledning att räkna med att
en offensiv från nordvietnamesernas sida
nu kommer att mötas med större nationell
enhet än någon gång tidigare i Sydvietnam. Och den nya sydvietnamesiska armen är lång bättre rustad att möta ett
angrepp.
Hanoi och Peking
Omvänt skulle ett nordvietnamesiskt tillbakadragande till det egna landet – vilket borde vara en klar förutsättning för
att man skulle erkänna det – betyda att
kriget i Vietnam automatiskt upphörde,
ty Vietkong representerar inte längre nå-
gon militär slagkraft och har också förlorat sitt politiska stöd. Det är inte orimligt
att anta att kriget skulle dö ut på grund
av det nuvarande styrkeförhållandet, eftersom ingen av parterna längre kan hoppas på ett militärt avgörande. I stället
kommer Hanoi att försöka den politiska
vägen, medan den militära uppladdningen
hålles vid liv som en press.
En sådan utveckling motsvarar de nya
tendenserna i kinesisk utrikespolitik, som
tycks vändas över mot konventionell, statlig diplomati. Det kan innebära att också
Peking söker normalisera sina relationer
med de sydöstasiatiska länderna och på
motsvarande sätt dämpa ned sitt direkta
engagemang i upprorsrörelserna. Efterhand kan detta kanske ske.
Vad angår erkännandet av Hanoi skulle
det vara av konstruktivt värde, om detta
gjordes beroende av att Hanois trupper
avlägsnades ur Laos. Ockupationen av
stora delar av Laos är icke bara en aggresion utan betyder en ofattbar tragedi för
tiotusentals fattiga bergsbor, som drivits
på flykt och lever under ytterst svåra villkor. Att detta tragiska övergrepp direkt
skall honoreras är ett grovt exempel på
hur perfid politiken kan bli.
Man skall göra klart för sig att Hanois
ockupation av delar av Laos är en affär
på lång sikt. Ho Chi Min-vägen är ett
modernt nät av underhållsvägar, väl försvarat med de modernaste vapen. Vi har
här att göra med en kombinerad sovjetiskkinesisk- nordvietnamesisk mobilisering av
militär styrka, som har kostat vart och ett
av dessa länder miljarder. I princip är det
ingen skillnad på kinesisk och sovjetisk
intervention på Hanois sida och amerikansk på Saigons.
Japans roll
Parallellt med kommunismens försvagade
position i sydöstasien kan man lägga märke till att Japan har trätt fram som Asiens
ledare i stället för Kina. På lång sikt har
detta fundamental betydelse. Det är det
liberala systemet som visar Asiens millioner att det är effektivare och humanare
397
än det kommunistiska. Japans omväg över
det ekonomiska undret har givit landet
en mycket effektiv politisk ledarposition,
just under de år då Kina isolerade sig i
en ödeläggande kulturrevolution. Om det
så också är det lilla Formosa, så har det
i dag en roll inom den asiatiska handeln,
som i värde ligger nära Kinas. Det säger
åtskilligt om Pekings stagnationspolitik.
Det nya asiatiska självförtroendet går
parallellt med en återfödelse av självmedvetandet. Vietnamiseringen betyder att
sydvietnameserna åter kan se andra i ögonen, genom att de övertar ansvaret för sitt
eget öde. I hela Asien finns samma tendens att bli medveten om sitt eget värde
och sin egen roll. Det är något som hela
världen bör lägga på minnet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner