Print Friendly

Sydöstasien i det storpolitiska spelet

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SYDÖSTASIEN I DET STORPOLITISKA SPELET
DE UNDERUTVECKLADE länderna har
på sista tiden tilldragit sig stormakternas intresse i allt högre grad
och särskilt gäller detta beträffande
de nya staterna i Sydöstasien. Inställningen på ledande Västmakthåll framgår av följande uttalande,
som nyligen gjordes av president
Eisenhower: »Det är en titanisk
uppgift, som möter oss i sydöstasien. Alla tänkbara ekonomiska resurser i den fria, industrialiserade
världen måste mobiliseras – speciellt privat investeringskapital.»
Västsidan måste sålunda tillgripa
framför allt ekonomiska åtgärder
för att bygga upp de berörda staternas motståndskraft mot inre och
yttre aggression och därigenom
samtidigt säkra Västs egna intressen i sydöstasien. Sovjet arbetar
emellertid målmedvetet på att stärka
sina positioner i de nya staterna och
på sista tiden har även Kommunistkina demonstrerat sitt starka intresse, varigenom den politiska situationen ytterligare komplicerats.
Ur Västmakternas synpunkt framstår allt tydligare kravet på snabba
motåtgärder för att hindra, att hela
detta strategiskt och ekonomiskt beAv kommendörkapten T. WULFF
lydelsefulla område införlivas i
östblockets intresse- och maktsfär.
Fattiga stater med slumrande rikedomar.
Syrlöstasien omfattar ett område
ungefär lika stort som halva Australien och hit räknas nio stater nämligen Indonesien, Burma, Thailand,
Malaya, Laos, Kambodja, Nordvietnam, Sydvietnam och Filippinerna
samt de båda brittiska kolonierna
Sarawak och Nordborneo. Folkmängden utgör sammanlagt 182
miljoner eller något mera än USA :s
befolkning. Befolkningssiffran stiger snabbt i höjden och redan förekommer överbefolkning inom vissa
distrikt bl. a. Java, som har 412
innevånare per km2 och rymmer 2/3
av Indonesiens hela folkmängd.
För världsekonomin spelar Sydöstasien en mycket viktig roll
främst genom den omfattande kautschukodlingen. Grunden till denna
lades 1876, då ett parti kautschukfrön insmugglades från Brasilien
till Malackahalvön. Odlingen här
ökade snabbt och numera svarar
Syrlöstasien för 90% av världspro- 284
duktiorren av naturgummi. Detta
har givetvis viktiga strategiska konsekvenser och utgör en av anledningarna till stormakternas intresse
för området.
Även om sydöstasien ännu så
länge är relativt litet känd, har geologerna dock kunnat konstatera att
området innehåller rika naturtillgångar. I Burma och Indonesien
sker utvinning av tenn och dessa
länder svarar för ungefär 50% av
världens totala tennproduktion. Under 1958 producerade Indonesien
16 miljoner ton råolja från källor
på Borneo och Sumatra och Sydöstasiens oljeproduktion utgjorde
detta år 2,6% av världsproduktionen. Oljeutvinningen kan sålunda
icke jämföras med Mellersta österns produktion. Trots detta kan
oljekällorna få stor betydelse, eftersom de är de enda mellan Persiska
Viken och USA :s västkust.
Det viktigaste produktionsområ-
det i Sydöstasien är Indonesien som
exporterar olja, kautschuk och
tenn. I Malaya utvinnes kautschuk,
tenn, järn och aluminium och
Burma framställer bly, zink och
den viktiga legeringsmetallen wolfram, som användes vid hårdmetalltillverkning. Även på Filippinerna finns viktiga metaller bl. a.
järn, krom och mangan, men utvinning sker endast i mindre skala.
Under senare år har Sydöstasiens
stora risproduktion blivit alltmer
uppmärksammad. Burma och Thailand är världens viktigaste risexporterande länder och det är framför
allt Kina, som är intresserat av risöverskottet.
Den akuta svårigheten i alla sydöstasiatiska stater är, att produktionsökningen icke håller takt med
folkökningen. Näringslivet är ännu
dåligt utvecklat i samtliga stater
och för att få större och mera
differentierad produktion fordras
snabbare exploatering av naturtillgångarna, ökad industrialisering
samt förbättrade kommunikationer.
Sydöstasiens stater saknar emellertid erforderligt kapital och tekniker,
varför hjälp utifrån är en nödvändig förutsättning för framåtskridande.
Politisk nyordning bland f. d. kolonier.
Samtliga Sydöstasiens stater med
undantag av Thailand har nyligen
varit kolonier och fått självständighet under de senaste 15 åren. Härav
följer, att de flesta staterna utmärks
av en påtaglig politisk instabilitet
och styrelseskicket är knappast demokratiskt i västerländsk mening.
Indonesien har såsom Sydöstasiens största och folkrikaste stat
försökt att inta en ledarställning,
men detta har icke lyckats på
grund av den starka politiska splittringen mellan staterna. I Indonesien finns ett stort antal politiska
partier, av vilka de viktigaste är
nationalistpartiet, masjumi och
kommunistpartiet. Nationalistpartiet, som är president Soekarnos
parti, intar en västmaktsfientlig
hållning och ligger bl. a. bakom den
senaste tidens ingripande mot holländska företag. Masjumi är mohammedanskt och moderat till sin
inställning samt starkt antikommunistiskt. Kommunisterna är Javas
starkaste parti och har ungefär en
tredjedel av platserna i parlamentet. Masjumi dominerar de övriga
öarna – redan i denna partiuppdelning efter geografisk grund ligger en fara för inre splittring.
Soekarno, som velat genomföra
en starkt centraliserad styrelse, har
stött på betydande motstånd från
befolkningen på Sumatra och Borneo och vid flera tillfällen har
öarna utanför Java hotat att separera ur unionen. För att hålla ihop
sitt välde har presidenten sett sig
föranlåten att sätta författningen
ur spel och införa s. k. styrd demokrati, varvid han i betydande omfattning kunnat stödja sig på kommunisterna. Dessa har i gengäld
fått viktiga poster i förvaltningen.
Alltsedan maktövertagandet har
Soekarno kämpat för att Indonesien skall tillerkännas västra delen
av Nya Guinea – det s. k. Väst
lrian – men Nederländerna har
icke velat gå med härpå. I sitt motstånd mot de indonesiska kraven
har Nederländerna framför allt fått
stöd av Australien, som icke önskar
få Indonesien till granne. En av anledningarna till Soekarnos häftiga
kampanj för västra Nya Guinea är,
att denna fråga skall avleda den
egna oppositionens uppmärksamhet
från de inrikespolitiska svårigheterna. Frågan har av Indonesien
285
flera gånger förts upp i Förenta
Nationerna men icke kunnat samla
erforderligt röstunderlag.
Burma, som blev självständigt
1948, har under nästan hela perioden haft U Nu som regeringschef.
U Nu stöder sig visserligen på partier med marxistisk inställning och
är själv utpräglat radikal, men han
har trots detta sökt att följa en neutral linje i utrikespolitiken. Speciellt har detta kunnat märkas efter
de kinesiska övergreppen mot Indien 1959. I Thailand har någon
demokratisk styrelse icke fungerat
sedan den japanska ockupationen
under andra världskriget. 1957 tog
överbefälhavaren Thanarat makten
och han har sedan styrt i antikommunistisk anda. Både Burma och
Thailand har strävat att motstå det
allt starkare kinesiska inflytandet.
Staten Malaya tillkom 1957 och
ingår som fri medlem i Brittiska
Samväldet. Ända sedan 1948 har
pågått en hård kamp mot de inhemska kommunistbanden och härvid har även brittiska truppstyrkor
deltagit. Staden Singapore utgör det
politiska problembarnet på Malackahalvön. Singapore ingår nämligen icke i Malaya beroende på att
stadens befolkning är kinesisk till
80 %. Frågan om Singapores ställning har tills vidare lösts så att
staden fått självstyrelse.
Av det f. d. franska Indokina bildades 1954 fyra separata stater, av
vilka Nordvietnam är kommunistisk. Från Nordvietnam och Kina
utövar kommunisterna ett starkt
286
tryck mot de övriga tre staterna
och framför allt har Laos fått känning härav. Under 1959 uppstod ett
mycket spänt läge i Laos, vilket föranledde FN att sända en undersökningskommission till landet. Kommissionen kunde i sin rapport intyga att Nordvietnam levererat vapen till de laotiska kommunisterna.
Den tidigare amerikanska ögruppen Filippinerna har efter sin frigörelse 1946 fortsatt samarbetet
med USA. 1957 tillträdde Carlos
Garcia som president och hans strä-
van är att minska beroendet av
USA. Amerikanarna har bl. a. måst
överlämna alla sina baser på Filippinerna till landets regering. Denna
frigörelse har ännu icke inneburit
någon ändring i utrikespolitiken –
Filippinerna har fortfarande särskilt försvarsavtal med USA och
amerikanska förband får alltjämt
utnyttja de filippinska baserna.
Sovjets försök att vinna insteg i
sydöstasien
De ryska kommunisterna har redan på ett tidigt stadium insett Sydöstasiens strategiska betydelse. Därom vittnar bl. a. följande uttalande
av Lenin: »Den kortaste vägen till
Paris går via Sydöstra och södra
Asien samt Mellersta östern.» Viktigaste anledningen till Sovjets intresse för sydöstasien är att ryssarna vill behärska de rika rävaruområdena för att säkerställa sina
egna behov och samtidigt i ett
skärpt läge kunna hindra tillförseln
till Västmakterna. Ryssarna vill
också behärska sydöstasien för atl
motverka SEATO-pakten och ut.
sträcka sitt välde mot Australien
En viktig orsak till Sovjets aktivitet är strävan att behärska de vitalB
sjöfartslederna genom Malackasun·
det och den indonesiska övärlden
Om Sovjet lyckas få kontroll öve1
dessa farvatten, skulle det innebärB
ett mycket allvarligt hot mot Väst·
sidans sjöförbindelser både mec
Fjärran östern och med Australien
På sista tiden har också kunna1
märkas en rysk strävan att vilj~
upprätta baser framför allt i dei:
indonesiska övärlden.
I samband med de sydöstasiatiska områdenas frigörelse efte1
andra världskriget yppades god~
tillfällen för sovjetisk propagand~
och infiltration i de nya staterna
1948 igångsattes ett kommunistisk1
uppror i Burma, och först två å1
senare kunde lugnet återställas me(
brittisk hjälp. Samma år -1948-
utbröt också kommunistiska orolig·
heter i Indonesien och på Malacka·
halvön. I Indokina kämpade kom
munisterna i ett förödande sjuårig:
krig mot fransmännen och lyckade!
1954 skapa den kommunistiska staten Nordvietnam. Lugnet i Sydöst.
asien är för närvarande endas·
skenbart återställt – det visa1
framför allt utvecklingen i Lao!
och Malaya. Sovjet fortsätter ocksi
att stödja de kommunistiska parti
erna i olika sydöstasiatiska länder
vilket bl. a. medfört en krafti~
röd frammarsch inom Indonesien!
största fackliga organisation.
Sovjetpolitiken spelar på många
strängar och i de fall, där omstörtning icke givit resultat, har andra
metoder tillämpats. Ett genomgå-
ende tema i den ryska politiken
har varit att ta parti för de förtryckta folken mot de imperialistiska kolonialmakterna. Sovjet har
visat sin solidaritet med de färgade
folken genom att i FN stödja de
indonesiska förslagen angående
Väst !rian. Senast under Krustjevs
besök i Indonesien i februari 1960
underströk den ryske gästen, att
Sovjet skulle kämpa för de indonesiska kravens godkännande.
Under senare år har Sovjet i allt
högre grad försökt att binda de arroasiatiska staterna till östblocket
genom att lämna tekniskt bistånd
och stora lån. Denna tendens har
varit klart märkbar även i sydöstasien. Sålunda fick Burma 1954
motta ett lån på 14 miljoner dollars
och 1956 träffades avtal med Sovjet
angående uppförande av sjukhus,
tekniska institut m. m. Under 1957
kom ytterligare ett ryskt lån på 14
miljoner dollars och 1958 hade den
totala lånesumman till Burma stigit till42 miljoner dollars.
Indonesien råkade 1956 i betalningssvårigheter och ryssarna passade då på att erbjuda ett stort lån
på 110 miljoner dollars, vilket Soekarno antog. Samtidigt fick Indonesien motta ett stort antal tekniker
från östblockets stater. I samband
med Krustjevs senaste besök i Indonesien erbjöd denne ett nytt lån
på 250 miljoner dollars. Lånet
20- 603445 Svensk Tidskrift H. 5-61960
287
skulle bl. a. avses för anlåggandet
av ett stort stålverk och som villkor
skulle gälla att Indonesien icke inträder i SEATO-pakten. Enligt uppgifter från Australien skulle Soekarno dessutom ha medgivit att
ryssarna får anlägga ett oceanografiskt institut på ön Ambon. På
Västmakthåll är man säker på att
det oceanografiska institutet i själva
verket blir en ubåtsbas.
Kommunistkina – en ny faktor i
spelet
Under senare år har utvecklingen
i sydöstasien i hög grad påverkats
av Kommunistkinas växande intresse för denna del av världen. Det
kinesiska näringslivet står fortfarande på en tämligen låg nivå och
framför allt saknas flera viktiga rå-
varor såsom olja, järn, kautschuk.
Eftersom råvaror förekommer i riklig mängd i de sydöstasiatiska staterna, har kineserna alltmer kastat
sina blickar på detta område. Härtill kommer att den hastiga befolkningstillväxten i Kina skapar svåra
försörjningsproblem. Även i detta
sammanhang framstår sydöstasien
som ett mycket rikt område och
särskilt är kineserna intresserade
av Burmas och Thailands stora risöverskott. Man kan icke bortse från,
att också andra faktorer kan ligga
bakom Kinas dragning mot söder
och framför allt utgör det stora,
folkfattiga Australien ett lockande
mål.
De kinesiska expansionstendenserna har under 1959 blivit allt tyd- 288
ligare och gränsstaterna i söder har
utsatts för politiskt tryck och i
vissa fall militär intervention. Bland
annat har Pekingregeringen framställt krav på stora områden innanför Burmas gräns och läget är
här ungefär lika spänt som vid Nepals nordgräns. Den kommunistiske regeringschefen Ho-Chi-Minh
i Nordvietnam har varit en god
hjälp i de kinesiska strävandena
och från Nordvietnam har infiltrationen mot närliggande stater dirigerats och understötts. Särskilt har
Laos utsatts för ett starkt tryck.
Skulle Laos ge vika för kommunisterna, ligger vägen öppen till Thailands gräns och därigenom öppnas
möjligheter för Kina att utsträcka
sitt välde över hela sydöstasiatiska
halvön.
I likhet med Sovjet har också
Kina tillgripit ekonomiska åtgärder
för att få inflytande över Sydöstasiens stater. 1957 beviljade Kina
ett lån till Burma på 4,2 miljoner
dollars och senare har även Kambodja fått lån på sammanlagt 22
miljoner dollars. Detta är sannolikt
bara en början till en stort upplagd
kinesisk offensiv i syfte att binda
de berörda staterna till Kommunistkina.
En faktor av väsentlig betydelse
i detta sammanhang är de kinesiska minoriteterna. Det beräknas
att ungefär 10 miljoner kineser lever i sydöstasien och dessa kineser
i förskingringen känner sig solidariska med sitt ursprungliga hemland, det vill säga Kommunistkina.
Endast ett fåtal kineser i förskingringen hyllar Formosaregeringen.
Här har Mao Tse Tung en propaganda- och infiltrationsstyrka med
mycket stort inflytande. Detta har
kunnat märkas i Thailand, Malaya,
Burma och Singapore, där starka
kinesiska minoriteter arbetar på
kommunismens utbredning.
stora problem har uppstått i
Indonesien på grund av kinesernas
verksamhet. Kineserna har här
slagit under sig 80 % av all handel
utanför städerna vilket setts med
oblida ögon av Soekarno. För att
bryta detta privatkapitalistiska
monopol bestämdes förra året att
all handel skulle koncentreras till
städerna, men följden härav blev
att Kommunistkina helt oväntat
skyndade till sina kapitalistiska
rasfränders hjälp. En politisk kris
seglade upp mellan Indonesien och
Kina, vilken hade avsevärt dämpande inverkan på de indonesiska
kommunistsympatierna. Krisen
uppstod dessutom kort tid före
Krustjevs besök i Indonesien och
var därför ur rysk synpunkt synnerligen ovälkommen.
På samma sätt som i Indonesien
har också på andra håll de ryska
och kinesiska intressena gått isär
och det har allt tydligare kunnat
märkas en viss motsättning mellan
de båda giganterna. Flera tecken
tyder på att Sovjet nu vill träda
tillbaka för att låta Kina få försteg
inom det sydöstasiatiska området.
Sålunda har ett avtal nyligen träffats, enligt vilket Kina får rätt att
leda den kommunistiska infiltrationen i hela Fjärran östern och
verkningarna av detta avtal kommer säkert att bli märkbara inom
en snar framtid.
Västmakternas åtgärder för att
stärka positionerna
För Västmakterna är det av
utomordentlig betydelse att stärka
sin ställning i Syrlöstasien främst
med tanke på de viktiga råvarutillgångarna. Ur Västs synpunkt spelar också basfrågan en viktig roll
samtidigt som man vill säkra kontrollen över sjöfartslederna samt
hindra motpartens vidare framträngande.
USA insåg tidigt att de nya staterna i Syrlöstasien befann sig i en
ömtålig situation och behövde ekonomisk hjälp för att motstå inre
och yttre omstörtningsförsök. President Truman lade 1949 fram det
s. k. fyrpunktsprogrammet för tekniskt bistånd åt underutvecklade
länder och detta program införlivades senare i USA :s militära utlandshjälp. State Departement uppgav i
juni 1958 att USA efter 1945 lämnat
ekonomisk hjälp i form av gåvor
om sammanlagt 6,8 miljarder dollars och lån på sammanlagt 794 miljoner dollars. Dessa siffror avser
förutom Syrlöstasien även Indien
och Pakistan. Under senare år har
större delen av de amerikanska bidragen utgjorts av militär hjälp och
enbart Laos har efter 1945 fått
motta vapenhjälp för 225 miljoner
dollars. Huruvida Eisenhowers se- 289
naste vädjan om privat investeringskapital kommer att hörsammas återstår att se – hittills har
amerikanarna icke velat riskera
kapital inom politiskt instabila områden.
Storbritannien har satt in sina
ekonomiska hjälpåtgärder inom ramen för den s. k. Colomboplanen,
vilken avser koordinering av nä-
ringslivet och ekonomisk uppbyggnad i södra och sydöstra Asien.
Under de tre senaste åren har så-
lunda Burma fått motta 90 miljoner
dollars, Malaya 200 miljoner dollars, Laos 30 miljoner dollars, Kambodja 30 miljoner och Sydvietnam
60 miljoner dollars årligen. Internationella Världsbanken och Västtyskland har också börjat uppträda som
långivare under senaste åren.
En jämförelse mellan östs och
Västs ekonomiska hjälp till de berörda staterna visar att Västmakterna leder denna tävlan utom när
det gäller Kambodja och Indonesien. Kambodja har fått ungefär
lika stora lån från öst och Väst.
Genom det senaste stora, ryska lå-
net på 250 miljoner dollars till Indonesien har östblocket klart försprång i detta land, vilket är allvarligt med hänsyn till Indonesiens
politiska och strategiska nyckelställning. Genom att Sockarnos
kamp för Väst Irian fått stöd av
öststaterna kommer Indonesien
även av denna anledning att dragas
närmare öst. situationen har tillspetsats på sista tiden och risken är
stor för en militär aktion mot västra
290
Nya Guinea, vilket föranlett Nederländerna att stärka sina stridskrafter i området.
För Sydöstasiens försvar bildades
1954 den s. k. SEATO-pakten. Till
denna är anslutna USA, Storbritannien, Frankrike, Australien, Nya
Zeeland, Pakistan, Thailand och
Filippinerna. SEATO-pakten avser
främst försvar mot yttre aggression
men skall också gälla beträffande
omstörtande verksamhet. Dessutom
skall organisationen arbeta för en
höjning av områdets ekonomiska
och sociala standard – en uppgift,
som hittills kommit i skymundan.
Paktens område utgöres i första
hand av sydöstasien, men även angränsande delar av Indiska Oceanen och Stilla havet ingår. Avsikten
var att pakten skulle utgöra en motsvarighet till NATO, men detta är
av politiska skäl icke möjligt: USA
har t. ex. icke rätt att utnyttja paktmedlemmars territorium för stationering av stridskrafter. Något gemensamt kommando och några gemensamma stridskrafter motsvarande NATO:s existerar icke heller
och principen om det kollektiva
försvaret är ytterligt urvattnad. Den
närmaste anledningen till att
SEATO-pakten fått en så pass löslig form är de färgade staternas
aversion mot allt som påminner om
kolonialpolitik och imperialism.
I Sydöstasien kan kommunistblocket sätta in betydande stridskrafter med mycket kort varsel. Det
beräknas att Kina har 2,5 miljoner
man i sin arme och denna kan mycket snabbt sättas in över Burmas
och Nordvietnams gränser. Ett kinesiskt flygvapen om cirka 3 000
plan kan understödja framryckningen från baser i södra Kina och
utanför kusterna kan de kinesiska
och ryska ubåtsflottorna omfattande cirka 120 moderna ubåtar innebära ett allvarligt hot mot Västsidans förbindelselinjer.
Västsidans viktigaste förband
inom SEATO-paktens område är
USA :s 7:e flotta, som omfattar 2-3
hangarfartyg, 5 kryssare och ett 40-
tal jagare samt ubåtar och mindre
enheter. 7:de flottan har atombombbärande flygplan och atomladdade
robotar samt förfogar över baser
på Okinawa, Formosa och i Subic
Bay på Filippinerna. Flygstyrkorna
inom området utgöras dels av 250
hangarfartygsbaserade plan dels
av 450 plan baserade på Okinawa
och Filippinerna. USA :s närmast
förlagda armestyrkor utgöras av en
marinkårsdivision på Okinawa
samt två reducerade divisioner i
Korea. Dessa förband befinner sig
sålunda på stort avstånd från sydöstasien och dessutom saknar de
transportmedel för att snabbt
kunna insättas där.
Brittiska förband inom paktområdet replierar främst på Hongkong
och Singapore – två platser av
tvivelaktigt värde med hänsyn till
det osäkra politiska läget. De brittiska stridskrafterna omfattar en
sjöstyrka om 1-2 kryssare och
några jagare samt armeförband om
sammanlagt 7 bataljoner. Av
SEATO-pakten har Pakistan och
Thailand relativt starka armestridskrafter. Pakistans arme är dock
bunden på annat håll och för Sydöstasiens försvar kan bara påräknas Thailands arme omfattande
ungefär 5 divisioner eller 108 000
man. I Sydvietnam och Laos – de
mest utsatta områdena för närvarande – finns endast militära rådgivningsgrupper från USA samt inhemska, svaga styrkor – några
amerikanska stridskrafter finns
däremot icke i dessa stater.
SEATO-paktens stridskrafter
saknar erforderliga baser och har i
jämförelse med Kommunistkinas
massarmeer mycket låg numerär.
Denna Västs underlägsenhet kan
till en del kompenseras genom att
USA-styrkorna är utrustade med
moderna atom- och robotvapen.
Den krigföring, som blir mest sannolik i Sydöstasiens djungler, är
dock knappast det totala atomkriget utan det begränsade kriget, i
vilket de konventionella stridskraf- 291
terna fäller utslaget. Mot denna
bakgrund är det förklarligt att man
på kommunistiskt håll hånfullt kallar SEATO-pakten för »a paper tiger».
Ur Västmakternas och den fria
världens synpunkt är det av största
betydelse att de ekonomiska åtgärderna i sydöstasien samordnas och
intensifieras. Åtgärderna får icke
betraktas som lönande affärsobjekt
utan som viktiga medel i den politiska kampen. Även privata investeringar måste komma till stånd
och framför allt amerikanarna
måste bortse från räntabilitetssynpunkterna. Västsidan bör således i
likhet med Sovjet investera medel
i sjukhus, skolor och andra improduktiva objekt. Samtidigt med
denna intensifiering av de ekonomiska åtgärderna i sydöstasien
måste även SEATO-paktens militära styrka ökas för att kompensera det ständigt växande hotet
från det röda Kina.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner