Sydostasien i brand

333
SYDOSTASIEN I BRAND
Det revolutionära kriget i Sydvietnam nådde i början av augusti en
kritisk punkt. USA :s flotta angreps
på internationellt vatten av nordvietnamesiska torpedbåtar, och
USA svarade genom att låta sitt
flygvapen bomba hamnar i Nordvietnam. Kriget, som under tio år
haft formen av ett visserligen allt
intensivare men dock enbart gerillakrig i Sydvietnam, klev med
ens upp ett pinnhål, om inte två, på
den s. k. eskalationsstege som militärteoretikerna så ivrigt diskuterat
under det gångna decenniet, men
hittills inte fått se bestigen i praktiken (utom i höstkampanjen 1962
mellan Indien och Kina).
Den enda rimliga förklaringen
till de nordvietnamesiska torpedbåtarnas upprepade attacker på de
amerikanska j agarna är att de senare upprätthöll någon form av
sjöblockad, även om det skedde på
internationellt vatten och därmed
var mindre provocerande. Detta visar en oväntad skärpning av USA :s
hållning: så sent som i juni meddelades efter Hawaji-konferensen
som följde på försvarsminister
MeNamaras studiebesök i Sydvietnam, att någon sjöblockad inte
skulle företas. Men amerikanarna
Av kapten HANS PLOGVALL
har tydligen beslutat att utnyttja
det nästan absoluta sjöherravälde
som 7. flottan kan utöva i farvattnen till att skära av sjöförbindelsen
mellan Hanoi i Nordvietnam och
den kommunistiska gerillan i Sydvietnam.
Beslutet att sätta in USA :s flyg
mot Nordvietnams hamnar fattades
av president Johnson själv, och är
med visshet det tyngsta beslut han
ställts inför under sin presidenttid.
Både in- och utrikespolitiska skäl
medverkade säkert till att han,
ställd inför alternativen ”Get tough,
or get out!” tvangs välja det första.
Men det visar ändå tydligt att läget
i Syrlostasien är så allvarligt att
USA vågar ta risken av ett öppet
krig med Nordvietnam- och därmed också en konflikt med Kommunistkina, trots att USA denna
gång, i motsats till vad fallet var i
Korea, inte har FN:s auktoritet på
sin sida.
Därmed hade en underjordisk
motståndsrörelse av kommunistisk
typ, utvecklats helt i enlighet med
Mao Tse-tungs revolutionära teorier, via ett långvarigt stadium av
gerilla, det ”utdragna” kriget, till
en direkt väpnad konflikt mellan
de s. k. imperialisterna och (det
•. ·.
334
visserligen numera rämnade) socialistblocket. Tiden synes därmed
vara mogen för Kina att gripa in,
precis som under Korea-kriget. Men
läget i Sydvietnam är betydligt mer
komplicerat än det var i Korea.
Under sin patrullering utanför
Nordvietnams kust rörde de amerikanska jagarna tydligen vid en livligt utnyttjad förbindelseled, och
den reaktion som blev följden visar
hur viktig den är. USA :s motåtgärd
visar i sin tur att man – åtminstone inte på ett bra tag än – är färdig att dra sig ur spelet så som
fransmännen tvangs att göra för
tio år sedan. Ännu har USA inte
”tappat ansiktet” i Indokina. Men
nog har påfrestningarna varit
stora.
Gerillakampanjen i det forna
franska Indokina började nästan
direkt sedan 1954 års Geneve-konferens kommit fram till den nuvarande uppdelningen av området.
Den började på två håll, dels i Laos,
dels i Sydvietnam. Någon tvekan
om att det är den gamle ärrige mästerrevolutionären Ho Chi Minh i
Hanoi som dirigerar bådadera har
det aldrig varit; däremot har man
tyckt sig märka att han i hög grad
förlitat sig på understöd från Sovjet och mindre från Kina. Efter
splittringen dem emellan har han,
troligen tämligen ovilligt, fått följa
den kinesiska kursen, men det är
först under 1964 som det rapporterats att kinesisk militär i nämnvärd utsträckning varit synlig i
Nordvietnam.
Redan hösten 1954 lovade Eisenhower Sydvietnams regering stöd
mot subversiv verksamhet från
kommunistsidan. Detta stöd har
amerikanarna alltså lämnat i tio
år, hela tiden med ökande insats av
pengar och personal – de senare
dock i princip inte krigförande –
så att Sydvietnam mot slutet har
kostat USA mer än 2,5 miljarder
svenska kronor per år i militär
hjälp. Mer än 15.000 man militär
var i juni 1964 insatta som rådgivare, transportpersonal m. m.
Trots en så massiv insats på ett sa
litet hörn av jordklotet har framgångarna uteblivit. I själva verket
har kriget stadigt gått bakåt.
USA har inte bara förlorat omkring 250 döda och nära tusen så-
rade, samt de nästan astronomiska
summor som lagts ner på militär
u-hjälp till Sydvietnam, man har
också successivt förlorat mark i
gerillakriget. Till en del har detta
berott på landets regim. Amerikanarna lierade sig med sedvanlig
sömngångaraktig säkerhet med en
lokal reaktionär regering av tvivelaktigt militärt och administrativt
värde, präglad av en betryggande
grad av korruption, som dessutom
tycks ha saknat all levande kontakt
med folkets flertal. Denna regim,
Diem, med ”Draklady” och allt, är
visserligen nu störtad, och dess
efterföljare har inlett sin tillvaro
med vissa populära reformer som
att återinföra månggiftet m. m.,
men några militära framgångar
har den sannerligen inte förmått
”Kru
D
—
e Bangkok
”NeutraL”
stat
Kommunistkontrollerat
område
Västkontrollerat
område
o
335
300km
336
åstadkomma. Kriget har gått stadigt bakåt, och sommaren 1964 har
markerat de allvarligaste bakslagen hittills.
Kommunistgerillan behärskar nu
en mycket stor del av Sydvietnam.
Totalt herravälde har den kanske
bara i vissa byar i de otillgängliga
bergstrakterna i norr och i några
lika svåråtkomliga byar i Mekangdeltat i söder. Men det är uppenbart
att den gjort stora framsteg med att
vinna lantbefolkningens stöd även
på andra håll. Detta stöd lämnas
kanske utan entusiasm eller t. o. m.
motvilligt, men med användning av
de traditionella revolutionära metoderna, terrormord på motståndare och belöning åt agenter och infiltration överallt har gerillan arbetat sig upp i överläge i det psykologiska kriget på landsbygden. Regeringstrupperna, trots bättre beväpning och utbildning, amerikanskt
stöd och amerikanska officerare
som rådgivare, behärskar f. n. inte
mer än städerna och den mark de
beträder där utanför.
Hur har ett sådant läge kunnat
uppstå?
Gerillan har den stora fördelen
att inte behöva följa några regler
för sin krigföring. Krypskytten förvandlar sig till risodlare genom att
gömma geväret. Mer militärt betonade gerillaförband som blir hårt
ansatta, försvinner in på det neutrala Kambodjas område, eller in i
Laos, eller tillbaka till Nordvietnam. Därifrån kommer också ledare, vapen, underhåll, propagandamaterial och – sedan våren
1964 utbildade soldater. Det har på
sista tiden konstaterats att reguljära soldater från Nordvietnams
arme i allt större utsträckning sätts
in i gerillaförbanden.
I dessa ingår, förutom lokalt
rekryterade ”fritidsgerilla”, en del
tidigare flyktingar från Sydvietnam, som återvänt till sina hemtrakter efter revolutionär utbildning i Ho Chi Minhs regi, samt slutIigen vissa militärt organiserade
stöttrupper. Det är i de senare som
soldater från Nordvietnams arme
är insatta, ibland till mer än halva
styrkan av förbandet. Gerillan får
alltså ett ständigt styrketillskott
från norr, framförallt från vissa
byar i Laos, som utgör regelrätta
kommunistiska basläger (vilket
knappast kan sägas vara i överensstämmelse med 1962 års Geneveavtal om Laos’ neutralisering!).
Sydvietnams regering, däremot,
måste iaktta gränserna. Regeringstrupperna har visserligen hittills
haft förmånen av att disponera
amerikanskt transportflyg och helikoptrar, men har inte kunnat
sätta in sitt eget flyg mot de kommunistiska baserna alldeles utanför gränserna. På sistone har också
kommunisterna börjat få helikoptrar, troligen av rysk tillverkning,
men möjligen tillhörande Kinas
arme. Regeringstrupperna har också visat sig ganska obenägna att
slåss. De trivs av förklarliga skäl
bättre i garnisonsstäder, där den
amerikanska dollarhjälpen materialiserar sig på ett behagligt sätt,
än ute på blöta risfält och djungler,
där gerillan lurar i bakhåll.
Rebellernas ökade styrka och
självförtroende har tagit sig uttryck bl. a. i ett stort upplagt och
framgångsrikt anfall mot staden
Nam Dong nära kusten i norra Sydvietnam, försvarad av starka regeringsförband. Motåtgärderna från
sydvietnamesisk-amerikansk sida
har blivit – utan tvivel inspirerade
av USA :s förre öB, general Maxwell Taylor, som nu utnämnts till
ambassadör i Saigon med främsta
uppgift att samordna USA :s hittills
ganska splittrade understöd – att
försöka skära av gerillans underhållslinjer.
Dessa är tre: längs Mekong-floden, vidare över den oländiga s. k.
Ho Chi Minh-stigen i en stor båge
från Nordvietnam över Laos med
den viktiga basen Tchepone, och
slutligen längs kusten. Det är Ho
Chi Minh-stigen som nu kompletteras med helikopter till Laos-baserna.
In över Sydvietnams luftrum våg&r
sig Nordvietnams helikoptrar inte.
Mekong är utan tvivel en lång och
långsam underhållslinje: kan man
skära av de övriga två är det möjligt att detta öppnar en chans att
komma tillrätta med gerillan. Så
har uppenbarligen amerikanska
rådgivare i Saigon resonerat.
Men det blev alltså på detta stadium av kriget som Nordvietnam
trampade över och angrep USA :s
flotta direkt. Den amerikanska
motåtgärden – som under varje
337
annan tidsperiod än våra dagars,
efter Koreakrigets slut, skulle betytt öppet krig – har mera prägel
av engångsrepressalie än av ändrad
”krigsnivå”. Det som är mer oroande är den rapporterade förekomsten av kinesiska trupper i
Nordvietnam. Om dessa sätts in,
även i form av ”frivilligförband”,
betyder det att kriget i Syrlostasien
får en betydligt mer elakartad prä-
gel än tidigare.
För första gången har emellertid
nu FN :s säkerhetsråd blandats in i
den sydvietnamesiska affären. Och
eftersom allt tyder på att Sovjet
med största ovilja skulle se att konflikten i Syrlostasien når upp till en
allvarligare nivå, kan man räkna
med energiska strävanden från flera håll att betrakta det skedda som
en låt vara oroande engångsföreteelse. På kommunistiskt håll får
man väl nöja sig med att notera
den triumfen att imperialismen ännu en gång har visat sitt rätta
ansikte – även om man samtidigt
måste svälja förtreten över att dess
”papperstiger” fått visa klorna över
Nordvietnam.
de Gaulles nyligen framförda
förslag om en 14-nationerskonferens om Sydvietnam kan med det
inträffade ha fått en ny aktualitet.
Man kan visserligen inte säga att
den föregående konferensen av detta slag, den om Laos 1962, var nå-
gon odelad succes. Konferensen avlöpte för all del lyckligt och resulterade i avtalet om Laos’ neutralisering, men resultatet har som be•. -.
338
kant inte blivit att avtalet hållits.
Tvärtom har det brutits på de
flesta punkter. I Laos pågår då och
då uppflammande strider mellan
Pathet Lao och fallskärmsjägaröversten Kong Les neutralistiska
styrkor. De senare har nästan helt
fördrivits från den s. k. Krukslätten, och torde f. n. göra gemensam
sak med högerfalangens trupper.
Det mesta i Laos är dock tämligen
förvirrat – med säkerhet kan dock
sägas att Geneve-avtalet inte har
hållits från kommunistisk sida.
Pathet Laos revolutionära offensiv
fortsätter planenligt, livligt understödd från Nordvietnam. Den viktigaste orsaken är att den utgör ett
flankskydd för offensiven i Sydvietnam.
Allt talar sålunda för fortsatt
kommunistisk infiltration i Sydostasien, en energiskt bedriven subversiv krigföring, som ibland, när motståndet blir tillräckligt bestämt,
inte blir mer än ett psykologiskt
krig, men på andra håll, där utsikterna verkar lovande, kan flamma
upp till en riktigt hotande gräsbrand. Det är inte bara i Sydvietnam och Laos aktiviteten pågår:
det är lika mycket i Burma och i
Assam i nordöstra Indien. Och sneda blickar riktas stundom mot
Thailand och Kambodja, om man
får tro indierna, som publicerat en
kommunistkinesisk karta över
Storkina. Där finns alla de nämnda
länderna inom Kinas gränser, så
som läget var före det kejserliga
Kinas svaghetsperiod och imperialismens och kolonialismens expansionstid.
Men även om Sydvietnam står
som en av de första punkterna på
Kinas revolutionära program kan
det alltså dröja en tid ännu innan
frukten är mogen. USA får några
år till på sig att försöka dämma
upp den kommunistiska flodvågen,
efter tio år av misslyckade försök.
Ännu har amerikanarna en möjlighet att lära sig att en revolutionär
rörelse inte kan bekämpas med enbart dollar och flygbomber, att ett
krig av den typ som nu pågår i
Laos och Sydvietnam inte främst
är en strid om baser, landområden
och gränser utan lika mycket en
kamp om människors sinnen. Det
är inte helt omöjligt att de redan
har börjat komma underfund med
det; i Sydvietnam är f. n. insatta
omkring 1.000 man Special Forces,
antigerillastyrkor av jägarkaraktär
vilkas huvuduppgift är att organisera och träna små lokala enheter
som skall bekämpa kommunistgerillan.
Men vad kan 1.000 man göra i ett
land av Sveriges storlek?
Den amerikanska hjälpen till
Sydvietnam hämmas i sin effekt av
att den är så amerikansk: det är
dollarhjälp som, i den mån den
undgår att kanaliseras av effektiv
orientalisk korruption, stannar i
städerna, det är vapen som uppenbarligen inte används på rätt sätt
av regeringstrupperna, det är rådgivare som visserligen finns ute
bland trupperna men som inte har
någon beslutanderätt och som dessutom reser hem efter ett år när de
har börjat lära sig jobbet, och det
är slutligen ett civilt hjälpprogram
som inte nämnvärt når ut till folket.
Militärt sett hämmas amerikanarna av sina strategiska grundsatser. De har att kämpa med sin
egen övertygelse, rotfäst under frihetskrig, indianstrider och inbördeskrig och ytterligare bestyrkt under två världskrig, att krig betyder
att slå ihjäl, och att effektiv krigföring är att slå ihjäl och slå sönder så grundligt som möjligt, ända
tills motståndaren kapitulerar. Det
är en doktrin som sannerligen inte
går att tillämpa i Sydostasien.
Ordföranden i senatens utrikesutskott, senator J. W. Fulbright,
har i en just utkommen bok konstaterat att det finns tre alternativ
för USA i Sydvietnam: Det första
är att fortsätta antigerillakriget inom Sydvietnams gränser. Det andra
339
är att försöka ”neutralisera” området, både Nord- och Sydvietnam.
Det tredje är att föra kriget över
gränsen till Nordvietnam.
Att USA inte är berett att ta till
det tredje alternativet annat än i en
svårartad kris, har visats av att
bombningarna i Nordvietnam har
fått så tydlig karaktär av engångsrepressalie. Fulbright är också rätt
pessimistisk inför tanken på neutralisering, inte bara på grund av
erfarenheterna i Laos. Senatorn
tror knappast att man kan förhandla sig till det som man misslyckats att uppnå med vapenmakt.
Vad som återstår är alltså perspektivet av ett fortsatt gerillakrig,
utdraget, nötande och innebärande
fortsatt lidande och otrygghet för
Sydvietnams olyckliga befolkning,
och uppenbarligen medförande
mycket ringa prestige och synnerligen små möjligheter till slutlig
framgång för USA och den fria
världen.
\ ·, __