Print Friendly

Sydamerika – militärregimernas förlovade världsdel

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID FREDBORG:
Sydamerika- militärregimernas
förlovade världsdel
Latinamerika tilldrar sig ett allt större
intresse. Sydamerika betraktas emellertid
i Sverige på ett ytligt och schablonmässigt sätt. Särskilt gäller det,
betonar fil dr Arvid Fredborg, att varna
för den vanliga tendensen att se på
vad som sker genom politiskt färgade
glasögon. ”Framför allt”, skriver förf,
”vore det på tiden, att man slutade med
att hänge sig åt gerillaromantik och
revolutionsexport. Allt som kan störa
lugn och förtroende och försämra
klimatet för enskilt initiativ måste blott
göra eländet värre. Ar det det man
vill?” Arvid Fredborg granskar i denna
artikel förutsättningarna för militärregimerna att klara upp de
självpåtagna uppgifterna och analyserar
även situationen i dag i flera av de
viktigaste staterna.
Under senare år har allt fler latinska
länder i den västra hemisfären övergivit
hittillsvarande mer eller mindre demokratiska statsskick och infört militärdiktatur. Senast i oktober 1968 var det
Peru. I december i fjol skärptes därtill
regimen i Brasilien. La linha dura avlöste där la linha branda, den hårda linjen den mjuka.
Orostörtningarna ha haft skiftande
bakgrund. Men en sak ha de alla haft
gemensamt. De ha varit symptom på
sjukdomsföreteelser inom samhället, på
oförmåga hos de dittills styrande att lösa
de stora problemen, överbefolkning, arbetslöshet, låg levnadsstandard, ineffektiv förvaltning, ekonomisk desorganisation, framför allt till följd av existensen av ett alltför primitivt jordbruk –
alla dessa problem svåra nog och därtill förvärrade av politikernas oförmåga
att bemästra en mer eller mindre galopperande inflation och stävja en omfattande korruption. Bättre har situationen
ej blivit genom tillvaron av en extrem
nationalism hos styrande och styrda.
När det blir tal om olja är ”extrem” till
och med ett för svagt ord.
Det är alltid beklagligt när personlig
frihet inskränkes, såsom mer eller mindre blivit fallet, sedan officerare gripit
tyglarna. Men i flera fall har vederbö-
rande krigsmakt varit den enda någorlunda effektiva samhällsorganisation,
som kunnat ingripa för att förhindra
anarki.
Man kan som bekant ej likställa sydamerikanska parlament med motsvaran- –
de institutioner i Europa eller parlamentariker från låt oss säga Peru med europeiska kolleger. Demokrati i vår mening
har knappast funnits på länge i något
sydamerikanska land, möjligen med undantag för Uruguay, Venezuela och
Chile. Förutsättningarna ha varit och
äro så helt annorlunda. Utvecklingen
måste ses i ljuset av detta. Våra begrepp kunna sällan överföras till Anderna eller Rio de la Plata.
Militären representerar i vissa fall
reellt större grupper av befolkningen än
de avsatta parlamentarikerna. Här och
var har den visat större förståelse för de
sociala problemens betydelse än föregångarna vid makten, ofta representanter för oligarkier. Det kan heller ej bestridas, att generalerna i regel åstadkommit en viss förbättring av förvaltningens låga effektivitet samt en minskning av korruptionen.
Medaljens baksida är, att det skett
till ett dyrt pris. Framför allt synes
ingen av de militära ledarna ha förstå-
else för behovet av korrekt upplysning
om vederbörande lands problem. För
dem har synts naturligt att exempelvis
betrakta pressen enbart som instrument
för destruktiv kritik. De äro i regel
överkänsliga och finna vid minsta ansats till kritik krigsmaktens ära hotad.
Men det stora problemet med dem är
icke blott hur de skola lösa de frågor,
som företrädarna misslyckats med, utan
också när och hur de bestämma, att deras mission är avslutad – och vad som
skall komma efter dem. Många få un- 45
der utövningen smak för makten. För
dem är det lätt att intala sig, att civila
efterträdare komme att förspilla allt
som vunnits. Ar icke för övrigt en krigsmakts ledning i eminent grad skickad
att styra sitt land, jämförd med alla
mutkolvarna bland politikerna? Kan
den ej bättre än dessa möta faran för
sociala explosioner, riskerna av kommunistisk verksamhet och andra subversiva rörelser – faror som varje sydamerikan är medveten om? Medan tidigare revolterande officerare för det
mesta kommo ur samma skikt som de
politiker de ersatte och efter en tid helst
återvände till kasernerna, ha de unga
militärer, som nu stå bakom regerande
generaler, ofta rekryterats ur den lägre
medelklassen. De ha vad tyskarna kalla
Sendungsbewusstsein. Risken för permanenta eller i alla händelser långvariga
militärregimer är därmed given.
Förtroendefrågan
sydarnerikas utveckling blir till stor del
beroende på den grad av förtroende,
inåt och utåt, som de sittande regeringarna kunna åstadkomma. Mindre vä-
sentligt är, om en general eller politiker
står i spetsen.
Hittills har det allmänna tillståndet
negativt påverkat förtroendet, vilket i
sin tur gjort det svårare att åstadkomma
en bättring. Ingen har ännu lyckats bryta denna circulus vitiosus. Det är under
sådana förhållanden karakteristiskt, att
samtidigt som Nordamerika och Europa
bemöda sig om att engagera kapital i
46
Sydamerika, mer eller mindre alla, som
ha pengar i denna världsdel, anstränga
sig att placera dem säkert – det vill
säga i Nordamerika eller Europa. En
stor del av vad som i dagligt tal kallas
euro-dollar utgöres av latinamerikanskt
flyktkapitaL
En europe är benägen att i detta se
ännu ett utslag av bristande allmänanda
i Sydamerika, som måste påverka hans
beredvillighet att hjälpa. Det skall ej ett
ögonblick bestridas, att de ledande kretsarna utmärkas av stor egennytta. Men
att så många flyttat pengar till Europa
och Nordamerika är icke enbart ett utslag av detta utan också en primitiv men
i princip sund reaktion mot den osäkerhet, som råder i hela världsdelen. Det
är lätt att säga, att man skall sätta sig
över detta. Men när man kommit i nå-
gon närmare beröring med korruptionen, den billiga demagogin och den allmänna oredan förstår man mer än väl,
att många vilja betala ett drygt pris
även för en relativ säkerhet.
Sydamerika måste få hjälp. Detta dikteras redan av den omständigheten, att
dess länder äro de kanske viktigaste potentiella bundsförvanterna till Europa.
Oaktat skillnaderna står denna världsdel oss kanske närmare än någon annan.
Den väntar också av oss europeer den
insats, som skall bringa Latinamerika
på fötter. Även om förväntningarna i
mångt och mycket äro orealistiska och
man framför allt på platsen ignorerar,
att det blott kan bli en hjälp till självhjälp, ha vi alla anledning att mer än
hittills intressera oss för Latinamerika i
allmänhet och sydarnerika i synnerhet.
Det första steget måste bli att skaffa
större kunskaper om denna världsdel,
som alltjämt betraktas på ett förbluffande ytligt och schablonmässigt sätt, i
varje fall i Sverige. Särskilt måste varnas för den vanliga tendensen att se på
vad som sker där genom politiskt färgade glasögon.
Framför allt vore det på tiden, att
man slutade med att hänge sig åt gerillaromantik och revolutionsexport. Allt
som kan störa lugn och förtroende och
försämra klimatet för enskilt initiativ
måste blott göra eländet värre. Är det
vad man vill? Man kan blott önska, att
de som intressera sig för sydarnerika ville lyssna till en av våra få verkliga specialister på denna världsdel, professor
Magnus Mörner, som skrev en understreckare i Svenska Dagbladet den 14
december i fjol:
”Men är det verkligen mer våld som
behövs? Som svensk är man ju produkt
av ett samhälle som förändrats ganska
grundligt med fredliga medel. Därför
låter det särskilt underligt att höra
svenskar utan vidare rekommendera
våld som lösning på svåra samhällsproblem. Latinamerika har gunås redan sett
mer än nog av våld.”
Brasilien
Med tanke på de stora olikheterna mellan de olika länderna är det skäl att göra
en kort rundvandring bland dem, om
man vill förstå hela världsdelens problem. Låt oss börja med det största, folkrikaste och viktigaste landet, Brasilien.
Det är alltjämt ett skolexempel på
hur svårt det är att ens nödtorftigt reparera skadorna av en otyglad demagogi
med galopperande inflation. Det tog
fyra år att bringa ned inflationsprocenten från 87 till 25. Men sedan blevo svå-
. righeterna så stora, att fjolårets resultat
·. troligen blott är någon tiondels procent
‘ bättre.
Att saneringen på det ekonomiska
· området gått så långsamt har varit den
militära regimens största svårighet. Den
har tvingats att ständigt kompromissa
· mellan tvånget att hålla konjunkturen
uppe och åstadkomma ett stabilare penningvärde. situationen har försvårats av
tillvaron av en ensidig nationalism, som
lagt hinder i vägen på två viktiga områden, framför allt oljan och sjöfarten.
Förbättringen jämfört med Goularts tid
är påtaglig. Men att den gått långsamt
har givit kritikerna ammunition. Pressen
har gått i spetsen för attackerna mot
regimen, även om man tager hänsyn till
att de brasilianska tidningarna alltid
• använt det portugisiska språkets möjligheter till det yttersta.
Så småningom började regeringens
· auktoritet att minska. En stridssignal
gavs av den alltid alerte Carlos Lacerda,
som helt vände sig mot militärerna och
till och med tog kontakt med sina gam- , la fiender Kubitschek, Goulart och
Quadros. Det skarpaste språket fördes
. av en yngre deputerad, Marcio Moreira
‘ Alves, som anklagade krigsmakten för
47
att ha begagnat tortyr efter 1964 och
föreslog allmän bojkott av militärparaderna på oavhängighetsdagen den 7 september.
Det betraktades av de yngre officerarna som en avsiktlig utmaning. De ansågo militärrevolutionens mål hotade
och begärde ett ingripande. Efter någon
tvekan beslöt presidenten att hos parlamentet begära uppbävandet av Moreira
Alves’ immunitet. Detta avslogs med
stor majoritet, sedan en stor del av regeringspartiet gått över till oppositionen.
Därmed hade en öppen kris utbrutit
och en fullständig brytning mellan
krigsmakt och politiker. Militären hade
praktiskt taget endast att välja mellan
att abdikera eller införa öppen diktatur och valdet det senare.
Regimens läge är sedan dess ytterst
exponerat. Den kritiseras av alla, inklusive kyrkan. Hos allmänheten börjar
otåligheten över de begränsade resultaten bli uppenbar. Varför finna sig i
militärdiktatur, om den icke löser de
problem, som de civila misslyckats med?
Fortsättning blir beroende på vilka
praktiska resultat, som kunna åstadkommas under 1969. Man tänker därvidlag mindre på korruptionsbekämpning och sociala reformer, M.da företeelser på längre sikt, än helt enkelt penningsvärdets utveckling. Inflationsprocenten i december 1969 är den springande punkten.
Argentina
Det näst viktigaste landet, Argentina,
48
visar en något ljusare bild. Ä ven detta
står som bekant under en militär regim,
som länge blott hade obetydliga framsteg att notera. Men så småningom har
det börjat visa sig, att dess ledare, general Onganfa, är en man med en icke
ringa politisk begåvning.
Han har lyckats normalisera förbindelserna med fackföreningarna och förmått dessa att godta upphöraodet av en
del av de värsta olaterna från Per6ns
tid. Det har haft en hälsosam effekt på
hela näringslivet. Lika viktigt har varit,
att regeringen lyckats nedbringa underskottet i statsbudgeten till 50 miljarder
pesos trots att sorgebarnet, statsjärnvä-
garna, gått med ett deficit på hela 64
miljarder. Av största betydelse är, att
levnadskostnaderna i fjol icke torde ha
ökat med mer än 10 Ofo.
Generalen har förstått att skaffa sig
duktiga medarbetare, särskilt den liberale ekonomiministern K rieger V asena,
som fått relativt fria händer trots att
presidentens personliga åsikter snarare
gå i nationalistisk-protektionistisk riktning. Onganfa har emellerti förstått att
befästa sin egen ställning genom att spela ut nationalister och liberaler mot varandra. Hittills har han lyckats manövrera ut alla allvarliga medtävlare inom
krigsmakten. Många börja i honom se
en latinamerikansk general Franco.
Hur pass mycket stöd den militära
regimen har hos allmänheten är svårt
att bedöma, så länge det icke kommer
till fria val. Om ej alla tecken slå fel
är emellertid peronismen i olika schatteringar alltjämt landets största politiska kraft.
Oganfa ämnar emellertid uppenbarligen stanna vid makten länge ännu. Då
och då synes han laborera med korporativa tankegångar för att undvika det
som enligt honom vore landets olycka
– ett parlament efter allmänna fria val,
som enligt Onganfa genast skulle ge demagogerna och inflationspolitikerna
fritt spelrum igen. Hur pass allvarligt
detta är menat vet man ej. Den fråga
man ställer sig i landet är mer och mer
– syftar presidenten till en permanent
regim eller vill han vara säker på att
saneringen är avslutad, innan han lämnar ifrån sig rodret? Under alla förhållanden kan man dock märka större optimism i Argentina än på länge.
Chile
I Sydamerikas tredje land, Chile, råder
en demokratisk regim. Sedan president
Eduardo Freis stora valseger år 1964 och
hans partis, de kristliga demokraternas,
seger vid kammarvalen året därefter på-
går dessutom ett intressant socialt experiment, som med uppmärksamhet följes i hela Sydamerika. Det är den chilenska jordreformen, antagen år 1967
och som bäst under utförande. I Chile
måste något göras både till följd av det
extensiva system, som tillämpades av de
flesta storgods, och på grund av den
låta levnadsstandarden bland arrendatorer och lantarbetare.
Men det stora problemet var, hur reformen skulle utformas för att icke leda
till produktionsminskning och ökad inflation. Trots goda avsikter kunde Chiles kristliga demokrater varken undvika
det ena eller andra. Reformen genomfö-
des för hastigt och har därför negativa
verkningar för ekonomin. Delvis till
följd av jordbrukspolitiken blev inflationen galopperande – från januari till
november 1968 stega priserna med 28,5
procent med allt vad detta innebär i
fråga om korruption, slöseri och snedvridning av näringslivet.
Under sådana förhållanden är det
lättförklarligt, att Freis och hans partis
ställning försvagats. Man förebrår presidenten en viss doktrinarism och benägenhet för professoralt uppträdande.
Oppositionen har naturligtvis gjort det
mesta möjliga av de ekonomiska svårigheterna. Freis eget parti har vidare
splittrats under det senaste året, sedan
vänsterflygeln nu mer och mer vänt
sig mot presidenten.
De kristliga demokraterna ha redan
därigenom anledning att se fram emot
kammarvalen i mars i år med en viss
oro. Det talas också om möjligheten, att
militären ingriper, ehuru detta än så
länge förefaller mindre sannolikt. skuggan av presidentvalet år 1970 faller likväl redan över Chile.
Peru
Om man i fråga om betydelse därefter
vill sätta Venezuela eller Peru först kan
vara en smaksak. Personligen skulle jag
vilja välja det sistnämnda landet. Sedan
49
i början av oktober 1968 står som bekant även det under militärt styre. Orsaken var framför allt, att den avsatte
presidenten Belaunde Terry mer eller
mindre tappat kontrollen över utvecklingen och de ekonomiska tendenserna
blivit mer och mer betänkliga. Som akut
orsak begagnade generalerna frågan om
oljefälten i amerikansk hand.
Den nya militära ledningen i Lima är
emellertid icke av samma typ som de
tidigare i landets historia. Den innefattar en rad kompetenta personer, vilkas
ambition uppenbarligen är att genomföra, vad alla anse vara nödvändigt, en
social omstrukturering av landet, som de
tidigare politiska ledningarna ständigt
talat om men icke förmått att åstadkomma.
Peru har en fördel, som knappast nå-
got annat latinamerikanskt land äger.
Dess näringsliv är icke beroende av en
enda produkt. Det har i själva verket en
så differentierad produktion att med nå-
gorlunda hyfsad ledning och halvvägs
fungerande förvaltning landet kan förutspås en intressant framtid.
Venezuela
I bjärt motsats till detta står Venezuela,
som praktiskt taget blott har en enda
produkt av betydelse, oljan, som svarar
för 93 Ofo av exporten. Alla inse också
faran av en dylik monokultur. Men hittills har man inte kunnat göra mycket
åt saken. Oljepengarna ha dock kunnat
begagnas till att bygga upp en infra- 50
struktur, som kommit väl till pass. De
har vidare gjort det möjligt för Venezuela att producera något i sydarnerika
alldeles unikt, nämligen en stabil valuta
och en fast prisnivå.
Venezuela är ett av exemplen på en
fungerande demokrati i Sydamerika.
Nyligen- den 1 december i fjol- valdes i korrekta former Rafael Caldera,
ledaren för de kristliga demokraterna,
COPEI, till president med knappt försprång framför det hittillsvarande regeringspartiets kandidat. Sedan i förfjol
har man också lyckats få kontroll över
den tidigare besvärande gerilla-verksamheten. Venezuela är under sådana
förhållanden ett element av stabilitet i
Sydamerika.
Grannen, Colombia, lider däremot
alltjämt svårt av banditverksamheten,
”la violencia”, låt vara att den under
det senaste året avtagit. Den skicklige
liberale presidenten Carlos Lleras Estrepa har haft en viss framgång med sin
ekonomiska stabiliseringspolitik. Men
ännu har han icke kunnat lösa något av
landets stora problem, framför allt den
enorma .folkökningen.
Det är så mycket beklagligare som
Colombia har enastående naturtillgångar och med moderna kommunikationsmedel skulle kunna åstadkomma ett välbalanserat näringsliv.
Av övriga stater gör Uruguay äntligen energiska ansträngningar att bli
herre över världsdelens hittills kraftigaste inflation: år 1967 steg priserna
med 135 Ofo. I fjol torde man ha lyckats
reducera siffran till ungefär hälften och
under 1969 tror man optimistiskt nog,
att man kommer ned till 40 Ofo. Under
sådana förhållanden fungerar naturligtvis allt mer eller mindre dåligt i detta
land, som en gång var ett mönster av
demokrati och sund hushållning.
I Bolivia håller sig militärregimen tills
vidare vid makten och i Paraguay representerar general Stroessner alltjämt
den klassiske militär-diktatorn av patriarkalisk typ. Båda ländernas betydelse
är emellertid begränsad, liksom också
det lilla och politiskt labila Ecuadors
samt de tre förutvarande europeiska
koloniernas i norr.
Därmed skulle den flyktiga rundvandringen vara slut. Mycket skulle
vara att tillägga, om rasproblemen, om
utrikespolitiken och annat. Men med
begränsat utrymme är det rimligast att
inskränka sig till de politiska och ekonomiska problem, som möta omedelbart
vid en konfrontation med Sydamerika.
Vill man hjälpa effektivt, måste man
brottas med dem och se de olika folkens
utveckling i ljuset av deras förutsättningar, historia och erfarenheter i stället för våra egna. Redan med tanke på
de statliga förvaltningarnas låga effektivitet i sydarnerika borde hjälpen bygga på enskilda initiativ – naturligtvis
vederbörligen understödda av svenska
staten. Eljest blir pengarna lätt bortkastade.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner