Print Friendly

Sydafrikanska frågetecken

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SYDAFRIKANSKA FRÅGETECKEN
Av civilekonom OLOV TERNSTRöM
PARADOXERNAS LAND» kallar sydafrikanerna själva ibland sitt
land, och även ett kort besök där övertygar snart om sanningen i
uttrycket. Sex veckor i Sydafrika är en alldeles för kort tid för att
lära känna detta land, som inte bara geografiskt utan även ur andra
aspekter ter sig avlägset och väsensskilt för den, som har dagens
Europa till jämförelsematerial. Det är väl bara Ellen Rydelius och
Phileas Fogg, som klarar av världens olika hörn på åtta dagar eller
mindre. Och likväl – kan det inte tänkas, att det ligger sanning i
det gamla påståendet att man skall bilda sina intryck från nya
områden under högst en månad eller minst ett år? I första fallet
kan observationerna väntas äga en friskhet och omedelbarhet, som
snart går förlorad hos den, som stannar längre, och först efter något
år ersättes av ett måhända mognare och på större erfarenhet baserat
omdöme. Sant är i varje fall att i det observerade landets ögon –
det må vara Sverige, Sydafrika eller något annat land – inget besök
är för kort för att minska värdet av smickrande omdömen och
komplimanger, och ingen vistelse tillräckligt lång för att motivera
ens den mest försiktiga kritik.
Den allmänna opinionsbildande debatten världen runt har på
sistone sysselsatt sig mycket med sydafrikanska Unionen. Tidvis
har även meningsutbytet ägt rum i synnerligen upprörda tongångar.
Med ryggen mot väggen har den sydafrikanske representanten i
Förenta Nationerna gång på gång haft att värja sig mot vissa av
de övriga medlemsnationernas angrepp på Unionens raspolitik. Bullret från FN:s rådssalar har inte kunnat undgå att ge eko i världspressen vida omkring – inte minst i Sverige. Det har gått så långt
att man kan våga påstå att få länder i världen – och säkerligen
inget av dem, som gör anspråk på att räknas till den västeuropeiska
kulturkretsen – har fått så dålig internationell publicitet under
de sista åren som just Sydafrika.
502
sydafrikanska frågetecken
Är sydafrikanska problem= rasfrågan?
Utan att för ögonblicket ifrågasätta vare sig kritikernas eller de
sydafrikanska raspolitikernas synpunkter måste man för Sydafrikas
del beklaga all denna föga smickrande uppmärksamhet, som kommit landet till del i en utomordentligt ömtålig fråga. Men även den
tidningsläsande allmänheten har ibland anledning att känna sig
missbelåten. Dels ställer det sig ofta svårt, för att inte säga omöjligt,
att enbart genom pressen få en allsidig belysning av rasproblemen,
dels synes alltför många tidningar världen över vara benägna att
sätta likhetstecken mellan å ena sidan Sydafrika och dess problem
och å andra sidan rasfrågan. Varför får vi inte veta mer om Sydafrika i övrigt? Har bilden inga andra skuggor och dagrar än frågan
om svart eller vitt?
sydafrikanska Unionen täcker en yta, som är tre gånger så stor
som Sverige, men landets befolkning uppgår endast till 12 miljoner
invånare, och av dessa är två och en halv miljon vita. Unionens
andel i den afrikanska kontinentens väldiga landområde rör sig
om mindre än fyra procent. Avståndet till Europa är dubbelt så
långt som sträckan London-New York. Inom Unionens gränser
finns förutom världens största guldgruvor och diamantfyndigheter
god tillgång på mineraliska råvaror och kol, medan däremot flytande
bränslen måste importeras. Arbetskraftsbristen är kännbar och kostnadsnivån relativt hög, sedd ur internationell konkurrenssynpunkt.
Landet har två officiella språk och två huvudstäder.
Med några av dessa fakta för ögonen är det lätt att förstå, att
Sydafrika har åtskilliga andra nationella problem än rasfrågan att
brottas med. Ytterligare belägg för den saken finner man också i
landets historia, ett stycke intressant krönika om kolonisation och
frihetskamp, där de stora upptäcktsresandena och de gamla europeiska handelskompanierna avlösas av brittiska imperiebyggare och
styvnackade boerpionjärer allt i en brokig vävnad med starka inslag av svarta Afrika. Under föregående århundraden var motsättningen mellan svart och vit en fråga om stulen boskap och omstridda betesmarker, om krigiska zuluhövdingar och kampen mot
slavhandeln. Så kom diamanterna, guldet och det tjugonde seklets
moderna industrialism. Man glömde boskapsstölder och gränstvister,
man slickade såren från boerkriget — men glömde dem inte –
och inriktade sig på att taga till vara en givmild naturs rikedomar.
Vilket land kunde med större rätt tala om en instundande gyllene
tidsålder? Nu skulle Sydafrika inleda en ny epok av ekonomiskt
välstånd.
34- 553449 Svensk Tidslc!·ift 1955 503
O.lov Ternström
Snabb ekonomisk utveckling.
Det råder ingen tvekan om att man lyckats utomordentligt väl.
De stora naturtillgångarna, ett rikligt tillflöde av riskvilligt kapital,
billig arbetskraft, alla de nödvändiga ingredienserna har funnits för
att man med energi, målmedvetenhet och ett gott ekonomiskt ledarskap skulle nå fram till den rangplats i världsekonomien, som man
eftersträvade och är på god väg att uppnå. Under två världskrig
har Unionen gjort betydelsefulla insatser på den allierade sidan,
inte bara på slagfältet utan också såsom förrådskammare och
arsenal. Detta har givetvis i hög grad befrämjat utvecklingen av
landets industrier. För den europeiske resenären i Sydafrikas större
städer talar de eleganta europeiska bostadskvarteren, det stora antalet bilar, välsorterade butiker och välklädda människor sitt tydliga språk om en levnadsstandard, som för den vita befolkningens
del är fullt jämförbar med de högsta i världen. Inte desto mindre
möter även en tillfällig iakttagare vissa nationalekonomiska frågetecken.
Ett dagsaktuellt spörsmål är sålunda räntenivån och dess inverkan på kapitalimporten. Bank of England har ju under detta
år företagit upprepade höjningar av det engelska diskontot, men
den sydafrikanska centralbanken avstod länge från att göra motsvarande justeringar. Detta ledde till en viss avmattning i tillflödet
av utländska investeringar till Unionen. Frågan om Unionen skulle
kunna bibehålla en självständig räntenivå utan menliga återverkningar på betalningsbalansen kvarstod obesvarad ända till slutet
av september, då diskontot höjdes till 4,5 procent.
Av uppenbara skäl är guldprisets höjd ett problem av vital betydelse för sydafrikansk ekonomi. Betydande ansträngningar har
gjorts och göres alltjämt från Sydafrikas sida för att åstadkomma
en uppmjukning av det starka amerikanska motståndet mot en
ökning i väddsmarknadsnoteringen för guld. Frågans oerhörda internationella räckvidd, och dess betydelse för bl. a. de allmänna
konvertibilitetssträvandena uppmuntrar inte till några antaganden
om mera omedelbart förestående förändringar.
På längre sikt är det kanske framför allt arbetskraftfrågan, som
sätter sin prägel på sydafrikansk ekonomi. Från en del håll görs
ibland gällande att Sydafrikas dilemma är en kapplöpning med
tiden: det gäller att skapa en konkurrenskraftig inhemsk industri,
innan landets tillgångar på de ädlaste råvarorna, guld och diamanter, måhända sinar. Även bortsett från detta kanske något teoretiska
504
sydafrikanska frågetecken
tidsmoment blir frågan om industrialiseringen allt angelägnare ur
både ekonomisk och politisk synvinkel. Bristen på utbildad arbetskraft utgör härvidlag det svåraste hindret. Det svarta industriproletariatet anser man sig av i första hand politiska skäl inte
böra utbilda, och därmed är man för en ökning av industriens arbetsstyrka hänvisad till immigration. Det har emellertid visat sig
att immigrationsproblemet i Sydafrika är väsentligt besvärligare än
i t. ex. Australien och på sin tid Förenta Staterna. Jämfört med
förhållandena i de sistnämnda bägge länderna har befolkningsökningen genom immigration varit försvinnande liten i Unionen. Storbritannien, Nederländerna och Skandinavien skulle i och för sig
vara mycket lämpliga leverantörer av arbetskraft till Sydafrika,
men levnadsstandarden är i dessa länder fullt jämförlig och i vissa
avseenden högre. Följaktligen saknas där för närvarande varje incitament för den utbildade arbetaren att emigrera till transoceana
länder. Oskolad europeisk arbetskraft kommer inte heller ifråga,
då alla s. k. lägre sysslor i Unionen sköts av den svarta befolkningen.
Man står med andra ord här inför ett av de otaliga problem, som
för sin lösning är i hög grad beroende av rasfrågans utveckling.
Politiska motsättningar.
Den politiska bilden i Unionen erbjuder åtskilligt av intresse.
Nationalistpartiet, som f. n. bildar regering, har ett mindre röstunderlag än oppositionen, United Party, men besitter tack vare valsystemet fler mandat i parlamentets andra kammare. Genom en
nyligen företagen, i en utomståendes ögon något egenartad, konstitutionell reform, den s. k. Senate Act, har denna parlamentariska
majoritet kommit att omfatta även första kammaren. I den nyvunna
styrkepositionen har den sittande regeringen möjlighet att genomdriva vittgående politiska åtgärder. Det nya systemet synes få till
följd att i framtiden det parti, som bildar opposition, får sin politiska roll betydligt reducerad, något som svårligen kan vara ägnat
att gagna utvecklingen av Unionens statsskick och parlamentarism.
Det antages allmänt att nationalistpartiet härnäst kommer att ivra
för ett snabbt förverkligande av kravet på republik och största
möjliga frigörelse från England. En sådan politik skulle otvivelaktigt medföra en brydsam mellanställning för den visserligen numerärt svaga men dock betydelsefulla engelskspråkiga falang, som
nu ger sina röster eller sitt tysta godkännande åt regeringspartiet.
Den politiska striden antar tidvis mycket bittra former, och till- 505
–··· ·—- ———–
Olov Ternström
hyggena i kampen står inte alltid i ÖYerensstämmclse med de normer, som reglerar den politiska debatten i t. ex. Sverige. Härtill
bidrar givetvis de starka emotionella motsättningar, som ofta präglar diskussionerna kring rasfrågan.
Regeringens raspolitik följer en klart uttalad segregationslinje.
Man har gått till val på begreppet »apartheid», och i sina väljares
intresse tänker man verka för »apartheid». Den politiska uppdelningen av väljarkåren motsvarar inte, som man ofta tycks tro utanför Sydafrika, klara meningsmotsättningar i rasfrågan. Det finns
sålunda åtskilliga i fråga om rasproblemen moderata personligheter
inom nationalistpartiets led liksom United Party inom sig räknar
en del förespråkare för »apartheid». Detta hindrar inte att rasfrågan
står i förgrunden i dagens sydafrikanska inrikespolitik.
Från knutpunkt till ändstation – kulturella utvecklingsproblem.
Att Sydafrika ligger vid sidan av de stora allfarvägarna har redan
påpekats. Det kan vara intressant att leka med tanken på vilken
plats landet skulle intaga i världen idag, om Suezkanalen aldrig
blivit byggd. Sin roll som mellanlandningsplats för ideer, människor
och varor på väg mellan öst och väst förlorade Sydafrika redan
på ett tidigt stadium av sin historia. Vad denna förändring från
knutpunkt till ändstation betytt för landet är svårt att bedöma,
men att den haft en fördröjande inverkan på dess utveckling torde
vara oemotsägligt. Det har sålunda i allmänhet tagit lång tid för
de politiska och kulturella revolutionsicteerna i Europa att tränga
ned till Godahoppsudden, och när de väl nått dit, har de ofta under
resan förlorat en del av sin stormande genomslagskraft och snarast
varit att likna vid svallvågor. Den moderna tidens förbättrade kommunikationer har naturligtvis i betydande mån kunnat råda bot
på den saken, och de två världskrigen har också bidragit till att
knyta banden med Europa fastare. Likväl är det idag inte möjligt
att peka på något, som skulle kunna kallas en nationell sydafrikansk
kultur eller livsstil. Visst ser man verk av en och annan framstående målare eller skulptör, och visst finns det inom litteraturen
namn, som nått en vidare internationell läsekrets. Men man söker
förgäves efter något för nationen typiskt. Om man vill finna säregen
och upplevd konst såsom en integrerande del av en folkgrupp, måste
man gå till infödingarna och då i synnerhet deras produktion före
civilisationens inträngande. Det är väl emellertid knappast att förvåna sig över att en så ung nation som Sydafrika alltjämt har att
506
____._:____……______…..__,___~— . 1~———-~::…_~——=—–oi..——-
sydafrikanska frågetecken
treva sig fram på kulturens förgårdar. Det är inte bara de geografiska avstånden, som är långa i Sydafrika. Ärren från boerkriget
och andra djupgående konflikter är ännu inte helt läkta. Den brokiga folkkartan skulle väl i och för sig kunna vara en kulturellt
berikande faktor, men under nu rådande förhållanden synes befolkningens heterogena karaktär snarast försvåra uppkomsten av
den gemenskap och sunda patriotism, som skulle kunna ligga till
grund för ett nationellt kulturliv. Man finner sålunda hur det i sista
hand är rasfrågan, som kastar sin slagskugga över även denna
sektor av nationens liv.
Framtidens frågetecken.
När man såsom besökande utlänning talar med sydafrikaner i
deras eget land, gör man gång på gång samma erfarenhet. Samtalsämnet må vara väder och vind, hästkapplöpningarna eller dammodet, men man har inte sagt många ord, förrän det kommer:
»Ni måste tycka att detta land är fullt av underligheter och motsägelser. Frågan om de svarta t. ex…. »Man behöver aldrig föra
ämnet på tal, och man gör det inte, i vetskap om dess ömtåliga
karaktär. Men det dyker upp ändå, som en objuden gäst, som gubben i lådan. Det ligger överst i tankar och konversation, det återfinns på tidningarnas förstasidor, och det möter besökaren i tusentals förbudsskyltar på gator, restauranger och järnvägsstationer.
Man må ha vilken åsikt som helst om dess lösning, men man kan
inte undgå att häpna inför problemets oerhörda vidd och påträngande omedelbarhet.
Varje bedömning av Sydafrika som framtidsland måste bli beroende av hur man ser på rasfrågan. sydafrikanen vet det men
erkänner det inte gärna. Man talar inte om Kenya och Mau-Mau
eller om de alltmer självständiga negerrepublikerna i andra delar
av Afrika. Man tänker på något annat – ibland – och sneglar på
befolkningssiffrornas två och en halv miljon vita och tio miljoner
färgade.
»Huruvida Sydafrika skall sjunka i glömska, ett klassiskt exempel på ett flerrasigt samhälle som misslyckades, eller bli den starkaste utposten för Västerns kultur på den afrikanska kontinenten
beror först och främst på om landets europeiska herrar kan finna
en form för samlevnad med sina icke-europeiska undersåtar i en
verkligt nationell stab, skriver den sydafrikanske historikern Leo
Marquard i sin senaste bok »The Story of South Africa». Det är
507
…,… t
. –·~·········– ————–
OJov Ternström
en välformulerad precisering av läget inför framtiden. I likhet med
flertalet andra kommentarer i ämnet ger Marquards ord ingen hänvisning till frågans lösning. Men de förklarar i någon mån varför
nästan allt, som skrivs om Sydafrika, där och utomlands, till större
eller mindre del blir argument i rasdebatten.
Diskussionen kring Sydafrika kommer givetvis att fortgå, och
för både Sydafrikas och den övriga världens skull får man hoppas,
att den inte dör ut. Vad man skulle vilja se är emellertid större
saklighet och framför allt en mera positiv och konstruktiv kritik
från kritikernas sida. Å andra sidan kanske man då i utbyte finge
begära mera allsidig upplysning och mindre snarstucken kritik·
rädsla hos den observerade parten. Det är förståeligt om man på
sydafrikanskt håll blir irriterad av ett kanske ofta alltför närgånget
utländskt intresse för rent inre angelägenheter. Men det kan med
gott skäl frågas huruvida rasproblemen verkligen hör dit.
Utvecklingen inte bara i Afrika utan i Fjärran östern och andra
delar av världen talar för att vi här har framför oss något, som i
hög grad angår mänskligheten som helhet. Det förefaller därför
sannolikt att Sydafrikas väg även framgent kommer att tilldra sig
intresse långt utanför dess gränser.
508

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner